Inbrottslarm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Inbrottslarm är en typ av larm som är konstruerat med avsikten att larma vid inbrott. Larmet kan till exempel avge ett högt ljud i samband med inbrott eller så kan det vara ett så kallat tyst larm där det går en signal till ett bevakningsföretag som åtagit sig att kontrollera vad som hänt eller en kombination av de båda, vilket är vanligast. Det finns även system som ringer upp förvalda telefonnummer och berättar att larmet har gått och det finns möjlighet till fjärrkvittering samt dubbel/enkelriktad talkommunikation eller lyssningsfunktion.

Ett system är normalt uppbyggt av sektioner, där en detektor (rörelsedetektor, magnetkontakt, glaskrossdetektor, överfallsknapp) är en sektion. Man kan även välja att lägga flera detektorer på en sektion, men detta försvårar lokalisering av utlöst detektor och eventuell felsökning. Olika system kan hantera olika mängder sektioner, vissa klarar bara ett par sektioner, andra tusentals. Det finns många varianter av inbrottslarm på marknaden, mer eller mindre avancerade. I privatbostäder med normala inventarievärden, såsom i vanliga hus och lägenheter är idag trådlösa larm det vanligast förekommande och ofta fullt tillräckligt, men i bostäder med högre inventarievärden (till exempel samlingar) kräver försäkringsbolaget ofta en s.k. klassificerad anläggning (enligt larmklasserna 1, 2, 3 och 4 där 1 är lägst) i larmklass 2 och ett trådbundet larm krävs. Trådlösa anläggningar kan uppflylla larmklass 2 men där ställs det höga krav på att kunna detektera och larma vid försök till utörning mha sk störsändare. Denna klass kallas i Sverige Larmklass R utgåva 4. På företag är de trådbundna larmen i en överväldigande majoritet, just på grund av försäkringsbolagens krav. Det har också på senare tid kommit fram mer och mer uppgifter om att trådlös utrustning utan större svårigheter kan störas ut av kriminella.[1]

Ett inbrottslarm kan programmeras till att utföra en mängd olika saker i samband med att ett inbrottslarm utlöses. En sirén eller ett blixtljus kan sätta igång, man kan trigga igång en larmsändare typ multicom, starta rökmaskiner som lägger ut en dimridå och försvårar för inbrottstjuven att orientera sig i rummet, kameror kan börja spela in och mycket mer. Man kan även programmera det till att låsa och låsa upp dörrar eller att släcka och tända belysning, antingen med tidsstyrning eller i samband med tillkoppling/frånkoppling. Vid ett eventuellt intrång så skickas normalt A eller B-larm, skillnaden mellan dessa är att om fler än en sektion har löst ut, så skickas ett A-larm, då risken för att det handlar om ett riktigt intrång är högre, än om bara en enstaka sektion löser ut vilket är ett B-larm.

Det är även vanligt att inbrottslarmscentraler används tillsammans med kortläsare och överfallslarm och till viss del även brandvarning eller s.k utrymningslarm. Detta är en mindre investering än ett riktigt brandlarm och används ibland på kontor och i mindre utsträckning även i bostäder, där man inte har krav på ett fullständigt och godkänt brandlarm. Ett inbrottslarm kan även användas som driftslarm och lösa ut om temperaturen i till exempel en frys skulle sjunka under ett visst värde och det finns risk för att driftsavbrott föreligger. Tekniken bakom inbrottslarm förfinas hela tiden och användningsområdena växer, den tiden då ett inbrottslarm endast kunde detektera inbrott är sedan länge förbi.

I Sverige skall en auktoriserad larminstallatör ha en behörig ingenjör anställd och auktorisationen utfärdas av SSF. Inga anställda på företaget får förekomma i belastningsregistret, dessutom krävs mer långtgående kontroller för att få behörighet till extra känsliga anläggningar, såsom försvarsmaktens och ordningsmaktens lokaler. Alla anställda har tystnadsplikt. Alla anläggningar omfattas av larmlagen

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Artikel i SvD om det trådlösa samhällets sårbarhet

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]