Inchtuthill

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Inchtuthil är en arkeologisk lämning och det kanske mest välbevarade romerska fortet som ingår i den kedja av försvarsfortifikationer guvernören Agricola omkring 83 e Kr [1] lät bygga under namnet "Victoria". Det ligger längs floden Tay i Caputh, nära Dunkeld, Perth and Kinross i Skottland och utgör igångsporten till de skotska högländerna. 1736 bytte området liksom det senare uppkomna baroniatet namn till Delvine [2]. Med Inchtuthill avses idag den större arkeologiska plats som antas ingå i den kedja av fort och arkeologiska lämningar som kallas "the Gask Ridge"[3]. Den utgrävdes sista gången 1961.

Romerska tiden försvarslinje[redigera | redigera wikitext]

Fortet byggdes antagligen omkring 83 e.Kr. som en framskjuten huvudpostering under general Gnaeus Julius Agricola, som stridit vägen norröver från Chester i syfte att lägga hela Britannien under det romerska väldet. Lägret placerades längs infartsvägen till de Skotska högländerna längs floden Tay , och besattes av Legion XX "Valeria Victrix" och upptog en yta av minst 21,5 hektar (53 acres) [1]. Konstruktionen var synnerligen välbyggd och lagd på en taktiskt lättförsvarad plats högt belägen med skydd av floden Tay från tre sidor. Det har därför antagits att fortet, som tog längre tid att bygga skulle tjäna som en mer permanent boplats för legionärerna. Platsen övergavs dock troligen 87 e.Kr., medan försvarslinjen av fort stod sig ytterligare några år innan den drygt 50 år senare permanent ersattes av Hadrianus och sedermera Antonius mur [4].

En uppskattning av det antal legionärer som bebott platsen varierar mellan 5 000 och 20 000. Mindre och mer framskjutna fort byggdes norr och söder om i dalgångar (eng. Glens) och det har antagits att dessa tjänade som framskjutna posteringar i den försvarskedjan av fort kallat "the Glenblocker fort" [5][6]. Ytterligare romerska fort som ingick i denne kedja är Battledykes, Stracathro, Raedykes, Elsick Mounth fram till Normandykes [7]. Den exakta relationen till den betydligt större "the Gask Ridge" koncentrerad mer söderut är osäker, men bägge fortifikationskedjor har antagligen var för sig eller gemensamt ingått i ett större komplex.

Det föreligger en betydande osäkerheten kring de faktiska historiska händelserna kontra den korrekta tolkningen av de arkeologiska fynden. Exempelvis råder det osäkerhet kring det exakta byggnadsåret av Inchtuthil, liksom om Agricola var den första romerska guvernören i provinsen Britannien, eller om denne inledde den militära expansionen [8]. Likaså har Tacitus [9] beskrivning av händelserna ifrågasatts, vilket har gjort att historiker och arkeologer tillsammans 1995 ingått i ett större arkeologiskt projekt benämnt "the Gask Ridge projekt" [3]

Fortets uppbyggnad och arkeologi[redigera | redigera wikitext]

Tidigare utgrävningar[redigera | redigera wikitext]

Utgrävdes första gången i början på 1900-talet av Baron Sir Alexander Muir-MacKenzie of Delvine[10]. ledning på dennes ägor. Man fann då en betydligt större försvarsanläggning än tidigare förmodrat. En mur utgrävdes mer noggrant, med fynd av smedsredskap och eldstäder.

Utgrävningar 1950-61[redigera | redigera wikitext]

Vid utgrävning på 1950-talet ledda av Sir Ian Richmond hittades en stor grop som innehöll mer än 750 000 järnspikar med en vikt överstigande 7 ton. Gropen var omsorgsfullt gömd, antagligen för att gömma dem för lokala skotska stammar vid de romerska truppernas avtåg. Till skillnad mot andra fort är inte Inchtuthill överbyggt och dess struktur till stora delar bevarad, med ett relativt intakt försvarsverk bestående av en stenmur som stiger 3 – 10 meter ovanför terrängen (se bild) respektive en vallgrav med befästningstorn på var sida, vilket är standard förfarande efter romerska planritningar. Det skulle ha varit möjligt att husera 6000 soldater (en legion) indelta i 10 normalstora kohorter med fem centurioner här[11]. Dessutom fanns ett sjukhus som totalt utgjorde 5000 m2 med separat avdelning för var kohort, respektive en verkstad som översteg 3500 m2 samt dussintalet baracker. Timmermuren eller ytterbefästningen har en omkrets eller perimeter som översteg 10 km.[12] Det fanns ett huvudkvarter och ett aedes (kapell) där legionens färger och byst på kejsaren bevarades. Inchtuthil beboddes bara flyktigt, och evakuerades troligen sommaren 86 e.Kr., i vart fall senast 87. Anledningen var antagligen att legionen II Adiutrix stationerad i Deva Victrix (Chester) kallades till Moesia (nuvarande Rumänien) för att ta itu med en hotande dacisk invasion och XX Valeria Victrix flyttades söderut för att ta dess plats. Modern arkeologi har dock ifrågasatt detta eftersom fortet kan ha brukats längre än man tidigare trott.

Diverse[redigera | redigera wikitext]

De drygt 2000 år gamla spikarna ifrån Inchtuthil har använts av atomforskare för att uppskatta rostens effekter på behållare för kärnavfall.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ARCHAEOLOGY VERSUS TACITUS' AGRICOLA, A 1ST CENTURY WORST CASE SCENARIO A lecture given to the Theoretical Archaeology Group conference, held in Dublin, 15th December, 2001 Birgitta Hoffmann
  2. ^ National Archive of Scotland (NAS) Ref. C2/95/113
  3. ^ [a b] http://www.theromangaskproject.org.uk/
  4. ^ W.S.Hanson, G.Maxwell, Rome's North-west Frontier: The Antonine Wall (1986)
  5. ^ D.Breeze, Northern Frontiers of Roman Britain (1982)
  6. ^ D.Breeze, Roman Scotland (2007)
  7. ^ C. Michael Hogan. "Elsick Mounth - Ancient Trackway in Scotland in Aberdeenshire". Megalithic.co.uk. http://www.megalithic.co.uk/article.php?sid=18037. Retrieved on 2008-03-09.
  8. ^ AGRICOLA: HE CAME, HE SAW, BUT DID HE CONQUER? D.J.Woolliscroft, University of Liverpool
  9. ^ De vita et moribus Iulii Agricolae, lit. On the life and character of Julius Agricola) bok skriven av den romerska författaren Tacitus, skriven 98 e.Kr.
  10. ^ Sir Alexander Muir Mackenzie of Delvine Bt. ‘Memoirs of Delvine ‘A brief account of the Roman occupation of Delvine or Inchtuthill in the County of Perth.’
  11. ^ Flavius Vegetius Renatus, N. P. Milner, Vegetius: Epitome of Military Science, 1996, Liverpool University Press, 161 pages ISBN 085323910X
  12. ^ Keppie, Lawrence (1984). The making of the Roman army from Republic to Empire. London: Batsford. pp. 174–5. ISBN 0-713-43651-4.