Incitatus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Incitatus (latin för den blixtsnabbe[1]) var en kappkörningshäst tillhörig det gröna cirkuspartiet, och ägdes av den romerske kejsar Gaius (Caligula). Berättelsen om Incitatus är en av de mest kända och missförstådda berättelserna kring denne kejsare.[2]

En romersk kappkörningskusk med häst

Incitatus i de antika källorna[redigera | redigera wikitext]

Inget är känt om Incitatus födelse eller död. Känt är emellertid att kejsar Gaius Caligula uppskattade hästen. De två bevarade antika källorna,[3] vars uppgifter har tolkats på flera sätt, innehåller olika detaljer om hur hästen behandlades.

Suetonius[redigera | redigera wikitext]

Historikern Suetonius berättar i De vita Caesarum (c. 120) att kejsar Gaius var en så hängiven anhängare av det gröna cirkuspartiet, att han åt och sov över i dess stall. Dagen före spel på cirkus sände kejsaren ut soldater att se till att omgivningen var tyst, så att Incitatus inte stördes. Gaius skänkte hästen en krubba av elfenben, ett stall av marmor, halsband av ädelstenar och purpurfärgade täcken. Dessutom fick hästen ett eget möblerat hus med tjänstefolk, så att de gäster som bjöds in i Incitatus namn kunde få en festligare mottagning. Suetonius avslutar med att det berättas ("traditur") att kejsaren tänkt göra hästen till konsul.[4]

Dio Cassius[redigera | redigera wikitext]

Senatorn Dio Cassius (c. 150 - 235) berättar i sin romerska historia (Historia Romana), att kejsaren brukade bjuda in den kappkörningshäst han döpt till Incitatus på middag, och då bjöd hästen gyllene havre, och drack en skål i vin för hästens hälsa, ur en gyllene bägare. Kejsaren svor eder vid Incitatus liv och hälsa (salus), och lovade dessutom att utse hästen till konsul, ett löfte "han i sanning också hade infriat om han hade fått leva längre" (Gaius Caligula mördades år 41, efter inte ens fyra år vid makten).[5] Dio Cassius berättar även att kejsaren utsåg sin häst till präst tillsammans med sig själv, i kejsarkulten; präster anges även kejsarens fru Caesonia och hans farbror Claudius ha varit.[6]

Tolkning av de antika källorna[redigera | redigera wikitext]

Det kan antas att de relativt sena antika källornas uppgifter bör tas med en nypa salt. Hugh Lloyd-Jones menar att Dio Cassius är fantasilös och ofta okritisk, och att Suetonius stundom redogör för anekdoter av tveksam sanningshalt.[7]

Uppgiften om "gyllene havre" hos Dio Cassius har tolkats som att kejsaren gav hästen sädeskorn gjorda av guld[8] eller säd blandad med guldflagor,[9] eller som en syftning på sädesslagets gyllene färg.[10]

Påståendena om Incitatus i de antika källorna har länge setts som tecken på att kejsar Gaius Caligula var galen,[11] eller påverkad av gift.[12] Moderna historiker har sett påståendena som ett uttryck för kejsarens bisarra humor.[13] Kejsarens behandling av Incitatus, tillsammans med påståendet, att han ämnade utse hästen till konsul, har setts som en drift med, eller skymf mot, de dåtida aristokraternas leverne och strävande efter konsulskapet, i och med att dessa högt stående män de facto jämställdes med en häst.[14]

Geoffrey W. Adams anger, att Gaius påstående att han ämnade upphöja Incitatus till konsul, kan tolkas på olika sätt. Adams menar att tolkningen, att Gaius påstående är ett tecken på dennes "galenskap", är alltför förenklat. Påståendet kan istället ses som ett kungörande av att kejsaren hade absolut makt, och självsvåldigt kunde tillsätta vem som helst som konsul. Det kan även ses som ett tillrättavisande av senaten, dvs. som att kejsaren menade att hästen var mer lämpad än de potentiella konsulskandidaterna. Gaius påstående kan även anses indikera att konsulsämbetet i praktiken närmast hade blivit obsolet. En mer illvillig tolkning vore, att Gaius inte ansåg sig kunna lita på någon som faktiskt var potentiellt kapabel att inneha konsulsvärdigheten, utan endast på sin favorithäst; detta hade förklarat varför Gaius år 37 var konsul tillsammans med sin farbror Claudius, som antas ha varit kejsarfamiljens driftkucku.[15]

Att Gaius, enligt Dio Cassius, svor eder vid Incitatus liv och hälsa, har ansetts tyda på att det under Gaius kejsartid fanns en kult kring kejsarens genius och salus (livsande, hälsa och välgång).[16] Även beträffande tidigare kejsare finns indikationer på en saluskult.[17]

Kejsar Gaius Caligula, Incitatus ägare

Myter om Incitatus[redigera | redigera wikitext]

Det har åtskilliga gånger påståtts - till och med i Encyclopaedia Britannica[18] - att Gaius Caligula gjorde Incitatus till konsul. Det har även påståtts att Incitatus gjordes till senator.[19] Dessa påståenden saknar emellertid stöd i de antika källorna (se ovan). Se även nedan, gällande påståenden i skönlitteratur som felaktigt har tagits för sanna.

Incitatus i populärkulturen[redigera | redigera wikitext]

Jag har upphöjt min livhäst Incitatus till konsul och folket har erkänt hans konsulat. Präst, tillbed mig! eller glömmer du vem jag är? Nej, det är jag som skall tillbedja mig i min bild! Cajus Caesar Caligula, jag dyrkar dig, världens herre, såsom jag dyrkar mig själv! Jupiter Latiaris Caligula.
— August Strindberg, Historiska miniatyrer, Bonniers, Stockholm 1917, s 108

Incitatus förekommer i populärkulturen, bland annat i August Strindbergs Lammet och vilddjuret,[20] och i Victor Hugos Samhällets olycksbarn.[21]

I Robert Graves välkända roman Jag, Claudius (1934) anges att Incitatus ursprungliga namn var Porcellus (lilla grisen), och att han aldrig förlorade ett kappkörningslopp. Kejsar Caligula sägs ha blivit så förtjust i hästen att han bland annat gjorde honom till medborgare och senator, och placerade honom på listan över nominerade till konsulsvalet, fyra år i förväg.[22] Incitatus skildras som senator även i filmatiseringen Jag, Claudius från 1976. I uppföljaren Claudius - guden och hans hustru Messalina (1936) låter Graves kejsar Claudius avsätta Incitatus som senator. I romanen skriver Claudius till senaten, att han saknar klagomål på Incitatus privata moral och på dennes kompetens att utföra de sysslor han ålagts, men att senatorn inte längre uppfyllde de ekonomiska krav som uppställdes.[23] Graves berättelse om Incitatus bör ses som ren fiktion (se, om de uppgifter som återfinns i antika källor, Incitatus i de antika källorna ovan), trots att uppgifter ur hans böcker stundom felaktigt redovisas som fakta.[24]

I Randy Newmans sång A Few Words In Defense of Our Country talas om att en tidig kejsare utsåg sin egen häst till kejsardömets konsul, vilket Newman anger är jämförligt med att vara vicepresident.[25]

Källor och noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gunnar Ollén (red.), August Strindberg, Den världshistoriska trilogin, Norstedts, Stockholm 1996, s 446
  2. ^ Geoff W. Adams, The Roman Emperor Gaius 'Caligula' and His Hellenistic Aspirations, BrownWalker Press, Boca Ration 2007, s 162
  3. ^ Martialis skriver om Incitatus, åsyftar han sannolikt en samtida kusk, och inte hästen; se D. Wardle, Suetonius' Life of Caligula: a Commentary, Latomus, Bryssel 1994, s 351.
  4. ^ Suetonius, Caligula 55; se Ingemar Lagerström (övers.), Kejsarbiografier, Stockholm 2001, s 223.
  5. ^ Dio Cassius, Roms historia, 59,14
  6. ^ A a, 59,28
  7. ^ Hugh Lloyd-Jones, Greek in a Cold Climate, Barnes & Noble Books, Savage 1991, s 93
  8. ^ Aloys Winterling, Deborah Lucas Schneider, Caligula: A Biography, University of California Press, London 2011, s 103
  9. ^ Deanne Stillman, Mustang: The Saga of the Wild Horse in the American West, Houghton Mifflin, 2008, s 6
  10. ^ Sarah Lee, Trees, Plants, and Flowers: Their Beauties, Uses, and Influences, Grant and Griffith, London 1854, s 81
  11. ^ Se till exempel William Wollaston, The Religion of Nature Delineated, J och P Knapton, London 1750, s 20. Även Suetonius använder berättelsen i syfte att skildra Caligula som vanvettig.
  12. ^ Se till exempel Alexander Thomson (red.), The Lives of the First Twelve Caesars, G.G. och J. Robinson, London 1796, s 372.
  13. ^ Se till exempel Anthony A. Barret, Caligula: The Corruption of Power, Simon & Schuster, New York 1991, s 46, och Geoff W. Adams, a a, s 46, 162.
  14. ^ Se Aloys Winterling, Deborah Lucas Schneider, a a, s 103, och Philip Van Ness Myers, Rome, its Rise and Fall: a Text-book for High Schools and Colleges, Ginn & Company, Boston 1901, s 340.
  15. ^ Geoff W. Adams, a a, s 162-163
  16. ^ Stefan Weinstock, Divus Julius, Clarendon Press, Oxford 1971, s 173
  17. ^ Anthony A. Barret, a a, s 152
  18. ^ Hugh Chisholm (red.), The Encyclopædia Britannica, elfte upplagan, vol. 11, Cambridge University Press, Cambridge 1910, s 391
  19. ^ Se till exempel David Borgenicht, Turk Regan, Worst-Case Scenario Almanac: Politics, Chronicle Books, 2008, s 85.
  20. ^ August Strindberg, Lammet och Vilddjuret, i Samlade otryckta skrifter I, Bonniers, Stockholm 1918, s 175
  21. ^ Victor Hugo, Les misérables, vol 1, Wordsworth Editions Limited, Chatham 1994, s 446
  22. ^ Robert Graves, I, Claudius, Modern library, New York 1982, s 378
  23. ^ Robert Graves, Claudius the God and His Wife Messalina, Vintage Books, New York 1989, s 101
  24. ^ Se till exempel Cheryl R. Lutring, Incitatus and Caligula, ur Saddle & Bridle Magazine, besökt 2011-08-16, och Rolf Harris, Mark Leigh, Mike Lepine, True Animal Tales, Century, London 1996, s 145.
  25. ^ Randy Newman, State of the Union: Another Take i New York Times, besökt 2011-08-16