Indigenatsrätt
Indigenatsrätt eller jus indigenatus är en rättsvetenskaplig term för så kallad infödingsrätt eller hemortsrätt. Termen förekommer i historien runt om i Europa, särskilt för förhållanden när i landet eller regionen infödda personer har haft rätt till vissa ämbeten och poster.
I Sverige har indigenatsrätten framför allt haft betydelse i den svenska kyrkohistorien. För att kunna studera till präst krävdes åtminstone från omkring reformationen att personen ifråga var född inom det stift där personen studerade. Sedan personen prästvigts kunde personen bara söka tjänster inom det stiftet. Regeln tillämpades tämligen konsekvent, med få undantag. Sådana undantag var om fadern vid tiden verkade inom stiftet, om personen studerat vid stiftsgymnasiet, genom konservation av en änka,[1] eller om pastoratet var regalt. Indigenatsrätten upphävdes delvis 1876, varefter personen själv kunde välja var han ville bli präst. Till 1957 gällde dock fortfarande att präster bara sökte tjänst i sitt vigningsstift.
Indigenat kallas i den europeiska historien naturalisation som adelsman, när ett utrikes adelskap av någon som långvarigt vistades i riket men som inte var medborgare, accepterades som infött adelskap.
Jämför förutsättningar för att bli USA:s president.
Källor
- Berg, Lars Otto; Norrman Ragnar (1997). Fjärdhundra kontrakt 1593-1991: [The rural deanery of Fjärdhundra in Uppsala Archbishopric, 1593-1991]. Uppsala stifts herdaminne. Serie 2, Pastorat och präster, 1403-7483 ; 7. Uppsala: Stiftshistoriska kommittén. Libris 7754341. ISBN 91-86024-03-5
Noter
- ^ Se artikeln om Johannes Hofverberg i Cavallins herdaminne för Lund, del 2, s. 16