Indium

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Indium
In-TableImage.png
Tecken
In
Atomnr.
49
Grupp
13
Period
5
Block
p
Allmänt
Ämnesklass övriga metaller
Densitet 7310 kg/m3 (273 K)
Hårdhet 1,2
Utseende silveraktigt grå
Utseende
Atomens egenskaper
Atommassa 114,818 u
Atomradie (beräknad) 155 (156) pm
Kovalent radie 144 pm
van der Waalsradie 193 pm
Elektronkonfiguration [Ar]4d105s25p1
e per skal 2,8,18,18,3
Oxidationstillstånd (O) 3 (amfoterisk)
Kristallstruktur tetragonal
Ämnets fysiska egenskaper
Aggregationstillstånd fast
Smältpunkt 429,75 K (157 °C)
Kokpunkt 2345 K (2080 °C)
Molvolym 15,76 ·10-6 m3/mol
Ångbildningsvärme 231,5 kJ/mol
Smältvärme 3,263 kJ/mol
Ångtryck 1,42 · 10-17 Pa vid 429 K
Ljudhastighet 1215 m/s m/s vid 293,15 K
Diverse
Elektronegativitet 1,78 (Paulingskalan)
Värmekapacitet 233 J/(kg·K)
Elektrisk ledningsförmåga 11,6×106 S/m (Ω−1·m−1)
Värmeledningsförmåga 81,6 W/(m·K)
1a jonisationspotential 558,3 kJ/mol
2a jonisationspotential 1820,7 kJ/mol
3e jonisationspotential 2704 kJ/mol
4e jonisationspotential 5210 kJ/mol
Stabilaste isotoper
Isotop F % Halv.tid Typ Energi (MeV) Prod.
113In 4,3 % 113In, stabil isotop med 64 neutroner
115In 95,7 % 4,41·1014 år β- 0,495 115Sn
SI-enheter & STP används om ej annat angivits.

Indium är ett mjukt metalliskt grundämne som bland annat används i elektronik, till exempel i bildskärmar.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Indium upptäcktes på spektroskopisk väg 1863 av de tyska kemisterna Ferdinand Reich och Theodor Richter i zinkblände från Freiberg i Sachsen och visades offentligt första gången i form av en halvkilosklump vid världsutställningen 1867. De undersökte egentligen talliumhalten i mineraler från Freiberg, men fann istället för talliums karakteristiska gröna linje en blå linje. Namnet kommer av ordet indigo, och syftar på den karakteristiska linjen i indiums spektrum. [1]

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Indium är en silvervit, mjuk och formbar metall som är mjukare än bly och färgar av sig på papper. Den är lättsmält och i smält form väter indium en glasyta. Föreningar av metallen är till skillnad från föreningar av det närbesläktade grundämnet tallium, inte giftiga. [1]

Metallen är beständig i luft, smidig och kan lätt skäras med kniv.[2]

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Indium framställs ur koncentrat av zinkmalm, vilken efter rostning behandlas med svavelsyra varefter metallen utskiljs elektrolytiskt. [1] Halten av indium i jordskorpan är ca 0,25 ppm. [2]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Indium används i vissa legeringar, i blyfria lödlod, till vakuumförpackningar och tidigare även i lager i flygplansmotorer. Några indiumföreningar, t. ex. InAs, är halvledande och används inom elektroniken. Indiumgalliumaluminiumfosfid används i laserdioder. [1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
  2. ^ [a b] Meyers varulexikon, Forum, 1952

Se även[redigera | redigera wikitext]