Infinitiv

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Aktiv infinitiv anses som verbets grundform, och betecknar handlingen i sig.

På svenska används infinitiv ofta efter ordet att, exempel: att segla. Att är ett så kallat infinitivmärke. På svenska är imperativformen oftast identisk med infinitivformen. Hos de flesta verb slutar den på -a. Ex: "(att) segl-a" men i tredje konjugationen kan infinitivformen sluta på alla vokaler utom u. Infinitiven kan även vara passiv och får då -s-suffix, exempel: "(att) skjut-a-s".

I vissa språk, till exempel latin finns fler infinitiver: perfekt infinitiv och futurum infinitiv. Det är möjligt att tala om dessa också i svenskan, då som sammansatta former: "(att) ha skjutit" (perfekt infinitiv aktivum), "att ha skjutits" (perfekt infinitiv passivum), "att skola skjuta" (futurum infinitiv aktivum) och "att skola skjutas" (futurum infinitiv passivum). I sammanhang där man gör det brukar den "vanliga" infinitiven kallas "presens infinitiv (aktivum/passivum)".

Infinitiver är så kallade infinita verbformer. Det innebär att de inte självständigt kan fungera som predikatsverb i en sats.

Infinitivfras[redigera | redigera wikitext]

En infinitivfras är en fras vars huvudord står i infinitiv.

De älskar att äga!
Att vara eller inte vara, det är frågan

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]