Ingemund Bengtsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ingemund Bengtssons och makan Anna-Lisas grav på S:t Jörgens kyrkogård i Varberg.

Sten Bertil Ingemund Bengtsson, född 30 januari 1919 i Veddige, död 12 april 2000 i Varberg, var en socialdemokratisk politiker. Han var riksdagsledamot 1951–1988 (andra kammaren 1951–1970 och enkammarriksdagen 1971–1988), jordbruksminister 1969–1973, inrikesminister 1973 och arbetsmarknadsminister 1973–1976, samt riksdagens talman 1979–1988. Utöver detta satt han i FN:s generalförsamling 1963–1967 och var ansvarig för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972, som ses som en milstolpe i modern miljöhistoria. Ingemund Bengtsson var dessutom tillfällig riksföreståndare den 2 och 3 juli 1988.

Uppväxt och lokalpolitik[redigera | redigera wikitext]

Bengtsson föddes under enkla förhållanden. Under hans uppväxt flyttade familjen vid flera tillfällen. När han var fyra år kom man till Långasand i Falkenbergs kommun och senare till Dagsås i Varbergs kommun, där familjen stannade till 1927, då man övergav jordbruket och flyttade till Varbergs stad. Fadern började där sälja jordbruksprodukter på torget för att senare handla med väskor.

Bengtsson uppvisade goda studieresultat i skolan och började studera vid realskolan, men blev efter ett år tvungen att sluta på grund av familjens dåliga ekonomi. Tidigt började han läsa böcker av kända proletärförfattare. Under skolloven hjälpte han till med familjens försörjning.

Bengtssons första arbete var som ölutkörare. Han började arbeta på Monarks cykelfabrik i Varberg sedan han fyllt femton år, vilket var gällande minimiålder. Strax därefter dog fadern, vars hälsa under senare år hade försämrats. Familjen hade inte råd med begravningen, som kom att bekostas genom en insamling bland Bengtssons arbetskamrater på Monark. Anställningen på Monark varade från 1934 till 1945 och Ingemund arbetade under denna tid på Verktygsavdelningen. Den 6 november 1934 gick Bengtsson med i Varbergs Vänstersocialistiska Ungdomsklubb, som politiskt stod mellan socialdemokaterna och kommunisterna; klubben upplöstes 1937. Han var även aktiv inom Metall och ABF.

Vid den stora Metallstrejken 1945 kom Bengtsson dels att verka som strejkledare och dels att engageras vid stadens arbetsförmedling. Tre år tidigare hade han blivit ordförande i Varbergs LO-sektion, vid den tiden kallad 'Varbergs Fackliga Centralorganisation', förkortat FCO. Mellan 1947 och 1954 var han ledamot av Varbergs kommunfullmäktige och mellan 1951 och 1965 ordförande i stadens arbetarekommun. Han var bland annat med om att införa hemtjänst i Varberg.

Rikspolitiker[redigera | redigera wikitext]

Bengtsson kom in i riksdagen 1951 sedan Josef Weijne avlidit. Weijne tillhörde första kammaren, men efter en rockad kunde Ingemund ta plats i den folkvalda andra kammaren. Hans jungfrutal i riksdagen handlade om, hur personers förmögenhet borde påverka den inkomstprövade pensionsförmånen. Bengtsson var sakkunnig vid socialdepartementet 1954-1965. Han hade där bland annat lett en handikapputredning och utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet. Han var mellan 1965 till 1968 gruppledare för socialdemokraterna i andra kammaren.

Tage Erlander utsåg Bengtsson till jordbruksminister den 25 januari 1969. Utnämningen var till en början mindre omtyckt inom bonderörelsen, då Ingemund i stort sett saknade erfarenhet inom området. Under hans tid som jordbruksminister brukade man i media skämtsamt kalkylera med, hur föreslagna förändringar inom jordbruket skulle komma att påverka den mindre lantgård, som hans yngre bror Liss Bengtsson brukade. Som inrikes- och arbetsmarknadsminister var Bengtsson bland annat med om att införa den femte semesterveckan, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, Medbestämmandelagen MBL och Lagen om anställningsskydd LAS. Hans utnämning hade bättre stöd i detta fall, då Ingemund tidigare ägnat sig åt det aktuella området och var känd för sitt kunnande.

Bengtsson blev 1979 vald till riksdagens talman, trots att den borgerliga majoriteten stödde moderaten Allan Hernelius. Efter en strulig omröstning den 1 oktober där Hernelius fått flest röster (165 mot 164), men där röstetalet avvek från vad som prickats av, vann Bengtsson en andra omröstning med 168-166. Då även den andra omröstningen haft problem, genomfördes en tredje den 13 oktober. Resultatet överensstämde här med omröstning nummer två.

Sedan tidningarna publicerat en från läktaren smygfotograferad dikt om löntagarfonderna, skriven av Kjell-Olof Feldt på ett kladdblock under en riksdagsdebatt, införde Bengtsson skärpta regler för journalisters och fotografers arbete i riksdagshuset.

Under en sjukdomsperiod 1986 lät Bengtsson sin sekreterare lägga hemligstämplade brev i departementets kassaskåp, istället för att i vanlig ordning registrera dem vid mottagandet. Rent allmänt hade diarieföringen av brev inom departementen fungerat otillfredsställande, vilket upptäcktes av journalister, som saknade vissa av sina insända brev i diariet.

Bengtsson var språkintresserad och visade stort intresse för esperanto, som han höll fast vid från ungdomsåren. Han talade även mycket bra engelska och franska. På sina tågresor mellan Varberg och Stockholm ägnade han sig bland annat åt språkstudier och kunde 1972 på franska sköta ordförandeskapet vid FN:s miljökonferens i Stockholm.

Bengtsson uppfattades i hemstaden som en vänsäll person som aldrig glömde sina rötter. Vid de regelbundna besöken i hemstaden umgicks han gärna med de gamla arbetskamraterna. Han vilar i kvarter AD 69, strax nedanför S:t Jörgens kapellS:t Jörgens kyrkogård i Varberg, tillsammans med makan Anna-Lisa (1919–1991), med vilken han har dottern Ingegärd.

En bronsrelief av Ingemund Bengtsson finns på Folkets hus i Varberg.

Övrig fakta[redigera | redigera wikitext]

Ingemund Bengtsson blev av regeringen förordnad som tillfällig Riksföreståndare mellan den 2 och 3 juli 1988. Detta då varken kung Carl XVI Gustaf eller Prins Bertil befann sig inom riket.[1]

I samband med 350-årsfirandet av kolonin Nya Sverige pekade TV-kanalen CNN vid ett tillfälle ut Ingemund som Sveriges kung.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Karnov : svensk lagsamling med kommentarer (13 uppl.). Stockholm. 2008/09. sid. 11. ISSN 1402-6503 Libris 8267385 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sandblom, Clas-Göran (1994). Ingemund - en biografi. Förlag Utsikten. ISBN 91-971707-6-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Eric Holmqvist
Sveriges jordbruksminister
1969–1973
Efterträdare:
Svante Lundkvist
Föregångare:
Eric Holmqvist
Sveriges inrikesminister
1973
Efterträdare:
'Departementet därefter uppdelat på Arbetsmarknadsdepartementet och Bostadsdepartementet
Föregångare:
'Ingen'
Sveriges arbetsmarknadsminister
1974–1976
Efterträdare:
Per Ahlmark
Föregångare:
Henry Allard
Talman i Sveriges riksdag
1979–1988
Efterträdare:
Thage G. Peterson