Ingmar Bergman

Wikipedia

Ingmar Bergman
Ingmar Bergman under produktionen av Smultronstället 1957.
Födelsenamn	Ernst Ingmar Bergman
Född	14 juli 1918 Uppsala, Sverige
Död	30 juli 2007 Fårö, Sverige
Maka	Else Fisher  (1943–1945) Ellen Bergman  (1945–1950) Gun Hagberg  (1951–1959) Käbi Laretei  (1959–1969) Ingrid von Rosen  (1971–1995)[1]
Oscar
1970 Irving G. Thalberg Memorial Award Bästa utländska film 1961 Jungfrukällan 1962 Såsom i en spegel 1984 Fanny och Alexander

Ernst Ingmar Bergman, född 14 juli 1918 i Uppsala, död 30 juli 2007 på Fårö, var en svensk film- och teaterregissör, manusförfattare, teaterchef samt författare. Han var en av Sveriges internationellt mest kända kulturpersonligheter och räknas allmänt som en av de främsta regissörerna i filmhistorien.

Innehåll 1 Barn- och ungdomsåren 2 Arbete och medarbetare 3 Kritiken 4 Boende 5 Äktenskap och barn 6 Andra förhållanden 7 Priser och utmärkelser 8 Produktion 9 Övrigt 10 Litteratur 11 Referenser 12 Externa länkar

[redigera] Barn- och ungdomsåren

Fadern Erik Bergman var präst och blev slutligen hovpredikant. Modern Karin, född Åkerblom, var utbildad sjuksyster vid Sophiahemmet. I familjen fanns en fyra år äldre bror och en fyra år yngre syster. Fadern hade från 1918 tjänst i Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm, först som adjunkt och sjukhuspräst vid Sophiahemmet, och från 1934 som kyrkoherde. Familjen bodde då mittemot Hedvig Eleonora kyrka vid Östermalmstorg.

Ingmar Bergman växte upp i en miljö med religiösa bilder och tankar. Han studerade på Stockholms högskola 1937–1940 och intresserade sig för teater, senare för film. Bergmans filmer handlar oftast om existentiella frågor, dödlighet och tro. Fram till andra världskrigets slut och uppdagandet av förintelsen hade Bergman, påverkad av familjens politiska inställning, nazistsympatier. ^[2]

[redigera] Arbete och medarbetare

Ingmar Bergman började sin teaterbana 1937 som ledare av Mäster Olofsgårdens teaterverksamhet i Gamla stan i Stockholm men blev 1940 regiassistent vid Operan. Samma år knöts han till Svensk Filmindustri, först som manusförfattare, bland annat till filmen Hets (1944), som han även var regiassistent för. Snart verkade han även som regissör. Från denna tid härrör filmerna Kris och Det regnar på vår kärlek. Efter några år som regissör i Helsingborg, Göteborg och Malmö blev Bergman alltmer inriktad på just film.

Bergman samlade ett eget skådespelarlag som ofta medverkade i hans filmer. Några av dessa skådespelare är Max von Sydow, Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Erland Josephson och Ingrid Thulin. Norskan Liv Ullmann kom med i laget sist av alla, men arbetade länge och nära med Bergman.

Bergman började redan 1953 att arbeta tillsammans med filmfotografen Sven Nykvist med filmen Gycklarnas afton, men först 1960 i filmen Jungfrukällan ersatte Nykvist helt Bergmans dittills huvudfotograf Gunnar Fischer. Samarbetet med Nykvist varade mycket länge och de hade en nära relation. Ofta behövde de mycket lite gemensam förberedelse och klarade att producera filmer i samförstånd.

Bergman föredrog intuitionen framför intellektet i sitt regiarbete och var aldrig aggressiv i sitt hanterande av skådespelare. Han lär ha sagt att han tar ett stort ansvar som regissör och att han måste stötta sina skådespelare. Ingmar Bergman behöll en distans och kritik till sitt arbete under processen och sade att man måste hålla sig neutral och professionell när man bedömer en dags filmande.

Bergman hade aldrig problem med finansieringen av sina filmer; han sade att han varken brydde sig om popularitet eller jättebudgetar för filmer. Hans filmer hade ofta en liten budget i jämförelse med de accelererande budgetar som de mest populära filmerna oftast har.

Bergman använde egna filmmanuskript för de flesta av de filmer han regisserade; ofta tog det månader eller år från idé till det att han började skriva. Några av hans tidigare filmer baserades på teaterstycken eller andra texter, för att det var enklast att göra så. Under sin karriär lät han manuskripten bli allt friare; från att till en början varit konstruerad ner till minsta detalj lät Bergman ofta skådespelarna improvisera dialogen i sina senare filmer.

Persona är en av Bergmans mest kända filmer och kännetecknas av att den är både existentiell och avantgardistisk. Den och Viskningar och rop ansåg Bergman vara hans bästa filmer, då de till det yttersta tänjer filmkonstens gränser. Viskningar och rop är för övrigt unik i sin kromatistiska komposition; färg och musik samspelar här oöverträffat.

Parallellt med filmarbetet verkade Bergman även inom teatern. Under några år på 1960-talet var han också chef för Kungl. Dramatiska teatern i Stockholm. Det var för övrigt där som han under en teaterrepetition 1976 greps av polisen misstänkt för skattebrott. Händelsen väckte en enorm uppmärksamhet, inte minst internationellt. Bergman friades helt i domstol men valde att frivilligt sätta sig själv i exil i München, Tyskland, där han bodde fram till 1982, då han återvände med hustrun Ingrid till Sverige efter sex år. I dåvarande Västtyskland gjorde han filmer som Ormens ägg (1977), det lovprisade kammarspelet Höstsonaten (1978) och Ur marionetternas liv (1980). I München arbetade Bergman på Residenztheater.^[3]

[redigera] Kritiken

Ofta återkommer föreställningarna om att Bergman skulle vara mer uppskattad utomlands än i Sverige, där han bitvis fick utstå hård kritik. Exempelvis kritiserades hans filmer för bristande samhällsengagemang. Det var inte förrän med Fanny och Alexander 1982 som en enad svensk kritikerkår och filmpublik unisont hyllade hans verk. Just denna film har för övrigt ansetts både konstnärligt driven och, i motsats till Bergmans kammarspel, ovanligt lättillgänglig.

En kuriös detalj i Bergman-kritiken var tidskriften Chaplins anti-Bergmannummer den 14 november 1960 där Bergman själv deltog, dels med en förbön inför den förestående domen, dels med en mycket kritisk artikel, skriven under pseudonymen Ernest Riffe.^[4] Det är för övrigt signifikativt att Bo Widerberg inledde sin filmkarriär med att rikta skarp kritik mot Bergman i boken Visionen i svensk film (1962).

[redigera] Boende

Sedan början av 1960-talet, med avbrott för åren i München, var Bergman bosatt på Fårö, där han också spelat in några av sina filmer; bland annat två tv-filmer om öbefolkningens situation. Han hade även en lägenhet vid Karlaplan och på Villagatan i Stockholm. Bergman flyttade dock till München 1976 från Sverige när han anklagats för skatteflykt och kom inte tillbaka för att göra film i Sverige förrän 1981, då han gjorde Fanny och Alexander.^[5] Han sade då att detta skulle bli hans sista film och att han skulle regissera teater i framtiden. Därefter gjorde han ett antal tv-filmer samt regisserade både på Dramaten och på Operan. Flera av hans teateruppsättningar i Stockholm kom att väcka stor uppmärksamhet.

[redigera] Äktenskap och barn

Ingmar Bergman var gift fem gånger;^[1]

• 1943–1945 med Else Fisher, med vilken han fick dottern Lena Bergman
• 1945–1950 med Ellen Bergman som han har fyra barn med, regissörerna Eva och Jan Bergman samt skådespelarna Anna och Mats Bergman
• 1951–1959 med Gun Grut, senare Hagberg, med vilken han fick en son.
• 1959–1969 med Käbi Laretei, mor till sonen regissören Daniel Bergman.
• från 1971 med Ingrid von Rosen, född Karlebo, till hennes död 1995 och med vilken han har en dotter, Maria von Rosen, född redan 1959.

Bergman levde 1965–1970 samman med Liv Ullmann och fick med henne en dotter, författaren Linn Ullmann.

[redigera] Andra förhållanden

Förutom med Liv Ullmann hade Bergman längre förhållanden med Harriet Andersson (1952–1955) och Bibi Andersson (1955–1959).^[1], båda långvariga medarbetare i hans filmproduktion.

[redigera] Priser och utmärkelser

• 1970 fick Bergman Irving G. Thalbergs minnespris vid Oscarsgalan.
• Fyra av hans filmer har Oscarbelönats: Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Viskningar och rop och Fanny och Alexander.
• Goethepriset 1976
• Från 1987 var han korresponderande ledamot av Académie des beaux-arts (Section Créations artistiques dans le cinéma et l’audiovisuel), och han var kommendör av Hederslegionen.

[redigera] Produktion

Ingmar Bergmans produktion
Filmer
Manus & regi | Regi | Manus | Kortfilmer | Filmer, dokumentärer & inspelade pjäser för TV | Manus för TV | Filmproducent
Teater
Manus & regi | Regi | Manus
Radioteater
Manus & Regi | Regi | Manus
Skrifter
Böcker

[redigera] Övrigt

Den 18 juli 2004 var Bergman sommarpratare i Sveriges Radios radioprogram Sommar där han uppehöll sig mycket kring musiken och han berättade bland annat att han egentligen hade velat bli dirigent. Han lade dock dessa planer på is eftersom han påstod att han helt saknade tonminne, förmåga att omsätta noter till musik och var usel på dans.^[6]

Bergman dog samma dag som italienska regissören Michelangelo Antonioni

Hösten 2006 gavs boken "Regissören" ut, skriven av författaren Alexander Ahndoril. Boken innehåller en fiktiv berättelse om Bergmans liv som till stora delar bygger på verkliga händelser. Boken blev både hyllad och kritiserad och fick mer uppmärksamhet i Sverige än någon roman tidigare (sedan sådana mätningar påbörjades).^[7] . Bergman själv utfärdade något av en bannbulla i TV över vad han ansåg vara en hädelse, trots att han hade läst och godkänt manuskriptet innan det gick i tryck..^[8] Detta blev Bergmans sista dramatiska utspel i offentligheten.^[9]

En gata och ett torg ska uppkallas efter Ingmar Bergman. Det blir vid den del av Smålandsgatan, i hörnet av Nybrogatan och Almlöfsgatan, som ligger öster om Birger Jarlsgatan, precis bredvid Dramaten på Östermalm i Stockholm.^[10]

[redigera] Litteratur

Mikael Timm: Lusten och dämonerna: boken om Bergman. 2008

[redigera] Referenser

[redigera] Externa länkar

• Ingmar Bergman på Internet Movie Database

• Ingmar Bergman Face to Face Officiell webbplats grundad 2004 av Stiftelsen Ingmar Bergman
• Ingmar Bergman svart på vitt
• Samlaren.org - Ingmar Bergman Filmaffischer/Posters
• Classic Movies (1939 - 1969): Ingmar Bergman