Ingmar Bergman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ingmar Bergman
Ingmar Bergman under produktionen av Smultronstället (1957).
Ingmar Bergman under produktionen av Smultronstället (1957).
Födelsenamn Ernst Ingmar Bergman
Född 14 juli 1918
Uppsala, Sverige
Död 30 juli 2007 (89 år)
Fårö, Sverige
Andra namn Buntel Eriksson
År som aktiv 1944–2005
Maka Else Fisher 
(1943–1946)
Ellen Bergman 
(1947–1952)
Gun Bergman 
(1952–1959)
Käbi Laretei 
(1959–1969)
Ingrid von Rosen 
(1971–1995)
Betydande verk Sjunde inseglet,
Persona
Fanny och Alexander
IMDb

Ernst Ingmar Bergman, född 14 juli 1918 i Uppsala, död 30 juli 2007 på Fårö, var en svensk film- och teaterregissör, manusförfattare, teaterchef samt författare. Han var en av Sveriges internationellt mest kända kulturpersonligheter och räknas allmänt som en av de främsta regissörerna i filmhistorien.

Innehåll

Biografi [redigera]

Barn- och ungdomsår [redigera]

Erik Bergman.

Fadern Erik Bergman var präst och blev slutligen hovpredikant. Modern Karin, född Åkerblom, var sjuksyster vid Sophiahemmet. I familjen fanns en fyra år äldre bror, Dag, och en fyra år yngre syster, Margareta. Familjen bodde vid Ingmars födelse på prästgården i Forsbacka, Valbo socken. Fadern hade från 1918 tjänst i Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm, först som adjunkt och sjukhuspräst vid Sophiahemmet, och från 1934 som kyrkoherde. Familjen bodde då mittemot Hedvig Eleonora kyrka vid Östermalmstorg.

Ingmar Bergman växte upp i ett prästhem med många religiösa bilder och för barnet konfliktskapande motsägelser, vilket präglade hans arbetsteman livet igenom. Han beskrev ofta motsägelsen mellan det kristna kärleksbudskapet å ena sidan och faderns stränga disciplin och bestraffningar av den fantasistyrde pojken, ett tema som Bergman använde i filmen Fanny och Alexander. Relationen till fadern förblev, enligt Bergman, länge komplicerad. I nämnda film skildras även pojkens passion för sin dockteater och bildexperiment med sin älskade laterna magica-apparat.

Ingmar Bergman var elev vid Palmgrenska samskolan[1], något som inspirerade till skolfilmen Hets (1944), hans första filmatiserade manus.

Bergman studerade vid Stockholms högskola 1937-40 och intresserade sig för teater, senare för film. Från 1937 började han regissera olika amatör- och studentteatersällskap i staden, bland annat vid Stadsmissionens kyrksal, Mäster Olofsgården i Gamla stan. Hans favoritdramatiker var framför allt August Strindberg och Hjalmar Bergman. Senare kom Bergman att bo vid Karlaplan på samma stockholmsadress som Strindberg och fick från början av 1940-talet arbete som manusassistent under Hjalmar Bergmans fru, Stina Bergman, på Filmstaden, Solna. Från unga år skrev han ett stort antal pjäser och berättelser[2]. Bergmans första uppsättning av egen pjäs, Kaspers död skedde 1942 på Stockholms Studentteater. Under de tidiga åren medverkade Bergman också som skådespelare i sina egna uppsättningar tillsammans med Erland Josephson och andra skådespelare med vilka Bergman samarbetade hela sitt liv.

Bergman beskriver i en omdiskuterad passage i Laterna Magica sin egen politiska inställning under 1930-talet och andra världskriget som apolitisk och tyskvänlig, vilket ibland skulle ha glidit över i nazistsympatier.[3][4] Efter ett antal inkallelser under andra världskriget ådrog han sig magsår, något han skulle få dras med genom livet. Han frikallades till slut från militärtjänst.

Arbete och medarbetare [redigera]

Ingrid Thulin och Bergman under inspelningen av Tystnaden.
Ingmar Bergman och Victor Sjöström 1957 under en inspelningspaus av Smultronstället.
Bergman och Filmstaden.

Inledning och lärande [redigera]

Ingmar Bergman inledde teaterkarriären 1937 som ledare av Mäster Olofsgårdens teaterverksamhet i Gamla stan i Stockholm. 1940 blev han tillfällig regiassistent vid Operan. Samma år knöts han till Svensk Filmindustri, först som manusförfattare, bland annat till den internationellt prisbelönta filmen Hets 1944. Vid inspelningen var Bergman regiassistent/scripta åt regissören Alf Sjöberg. 1946 debuterade han som filmregissör med filmen Kris (1946) efter en pjäs av Leck Fischer. Produktionen blev ett ekonomiskt misslyckande för Bergman som bestämde sig för att lära sig allt om filmproduktion.

Från Svensk Filmindustri gick Bergman vidare sedan han hade kontaktats av Lorens Marmstedt, fristående filmbolagsdirektör och producenten för Terrafilm och Sveriges Folkbiografer. Marmstedt erbjöd en chans att fortsätta göra film, något Bergman med stor tacksamhet beskrev som sin stora räddning för den fortsatta yrkesbanan. Från denna tid härrör filmerna Det regnar på vår kärlek (1946), Skepp till Indialand (1947), Musik i mörker (1947) och Fängelse (1949). Fängelse var den första film Bergman regisserade med eget originalmanus. I filmen spelade regissörskonkurrenten Hasse Ekman, som senare gjorde en älskvärd parodi på scener ur denna i en egen film. Snart kunde Bergman också återvända till Svensk Filmindustri med manus till filmer av Gustaf Molander och med den egna verket Hamnstad (1948), vilken innebar starten på ett mångårigt samarbete med filmfotografen Gunnar Fischer. Svensk Filmindustri producerade sedan de flesta av Bergmans kommande filmer.

Teatrar runt om i landet [redigera]

Mitt i all denna filmprocess blev Bergman 25 år gammal utsedd till rekordung chef för Helsingborgs stadsteater den 6 april 1944[5] och efter några år som regissör i bland annat Helsingborg (1944-46) och vid Göteborgs stadsteater (1946-50), Intiman i Stockholm (1950) och Norrköpings stadsteater (1951) kom han med start 1945-46 under större delen av 1950-talet att verka som regissör, dramatiker och Konstnärlig ledare vid Malmö stadsteater, en tid han senare beskrev som den lyckligaste tiden i sitt liv.

Till Malmö knöt han större delen av sin blivande stamtrupp av skådespelare och här regisserade han en uppmärksammad blandning uppsättningar, som Hjalmar Bergmans Sagan, Goethes Faust, August Strindbergs Kronbruden, Spöksonaten och Erik XIV, Molières Misantropen, Henrik Ibsens Peer Gynt, folklustspelet Värmlänningarna och Franz Lehárs operett Glada änkan med Gaby Stenberg. Några uppsättningar reste på bejublade gästspel till London och Paris. Under denna tid tillkom också flera av Bergmans mest kända filmer, som Sommaren med Monika, Gycklarnas afton - det första samarbetet med fotografen Sven Nykvist - Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet (baserad på hans i Malmö uppförda pjäs Trämålning), Smultronstället, Ansiktet och Jungfrukällan.

Dramaten och utomlands [redigera]

1951 debuterade Bergman som regissör på Dramaten med Björn-Erik Höijers pjäs Det lyser i kåken, och 1961 återvände han dit, där han med uppehåll kom att stanna till sista uppsättningen 2002. Åren 1963-66 var Bergman chef för Dramaten, då han bland annat utvecklade av teaterns barnteaterverksamhet, men det blev en svår tid för den normalt så oerhört kreative konstnären att vara låst vid administrativt arbete och det ledde till en tid av sjukdom.

Det var på Dramaten som den stora livsomvälvningen sedan inträffade 1976, då han mitt under en teaterrepetition greps av polisen misstänkt för skattebrott. Händelsen väckte en enorm uppmärksamhet, inte minst internationellt. Bergman friades efter ett par månader helt i domstol, men kände sig så kränkt både fysiskt och psykiskt att han den 22 april 1976 offentliggjorde att han tänkte lämna landet. Efter en tid av kaos med icke-realiserade filmdiskussioner i Hollywood (bland annat en tänkt filmatisering av Glada änkan med Barbra Streisand) flyttade han till München, Tyskland. Staden blev hans hemort och arbetsplats 1977-82.[6]

I dåvarande Västtyskland gjorde han filmen Ormens ägg (1977), det i Norge inspelade, lovprisade kammarspelet Höstsonaten (1978), med Ingrid Bergman och Liv Ullmann, och Ur marionetternas liv (1980). I München arbetade Bergman vid Residenztheater. Han gästregisserade även 1967 på Nationaltheatret i Oslo, 1970 på National Theatre i London, 1973 på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och 1983 på Festspelen i Salzburg.

Medarbetare [redigera]

Bergman samlade en skådespelarensemble som återkom i hans filmer. Många av dem hade han först mött på teatern. Till dem hörde Max von Sydow, Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Eva Dahlbäck, Gunnel Lindblom, Stig Olin, Birger Malmsten och Ingrid Thulin. Norskan Liv Ullmann kom med i laget något senare, men arbetade länge och nära med Bergman. Senare tillkom bland annat Lena Olin, Pernilla August, Lena Endre, Peter Stormare och Elin Klinga. Även Nils Poppe, Hasse Ekman och Hans Alfredson medverkade i Bergmans filmer.

Bergman började 1953 att arbeta tillsammans med filmfotografen Sven Nykvist med filmen Gycklarnas afton, men först 1960 i filmen Jungfrukällan ersatte Nykvist helt Bergmans dittillsvarande huvudfotograf Gunnar Fischer. Samarbetet med Nykvist varade länge och de två hade en nära, kreativ och relation. Ofta behövde de endast ett minimum av gemensamma förberedelser.

Ovanlig mångsidighet och influenser [redigera]

Bergman arbetade ständigt parallellt med teater och film som författare, regissör, producent. Utöver scenteater och film gjorde han 1957-2003 ett stort antal produktioner för Sveriges Television däribland Scener ur ett äktenskap (1973), Ansikte mot ansikte (1976) och manus till Den goda viljan (1992). Han gjorde en mängd produktioner för Radioteatern vid Sveriges Radio samt några uppmärksammade operauppsättningar som Igor Stravinskijs Rucklarens väg (1961) och den egna operan med Daniel Börtz, Backanterna (1991; TV-film 1993) på Kungliga Operan. Ett antal av hans filmmanus, pjäser och annat har givits ut i bokform. Under tiden i Malmö skrev han även balettlibretto.

Senare beskrev han, med en bild lånad från Anton Tjechov, relationen till de båda konstarterna teater och film som följer: Teatern är som en trogen hustru, men filmen är som min älskarinna. Han fortsatte på senare år som uppskattad och innovativ scenregissör, och det är tydligt att teatern påverkat hans filmskapande. Filmmässigt var han själv påverkad av en del fransk film, Victor Sjöströms Körkarlen, de tidiga stumfilmerna av Georges Méliès och satte som inbiten cineast, sedermera egen biograf på Fårö, stort värde till exempel på filmer av Federico Fellini, Andrej Tarkovskij, Luis Buñuel och Jan Troell.

Vidare arbeten och komplikationer [redigera]

Bergman var ofta kallad "demonregissör" för sitt ofta hetsiga temperament och sin dynamiska, krävande personlighet. Han brottades också livet igenom med sina, som han uttryckte det, "dämoner" av olika slag (han förde hela listor över dessa olika slags plågande känslor och problemområden). Han föredrog intuitionen framför intellektet i sitt regiarbete och var känd och ofta uppskattad för sin speciella inkännande förmåga att få skådespelarna att känna sig "sedda".

Han lär ha sagt att han kände ett stort ansvar som regissör och att han måste, nästan som en av många upplevd "fadersfigur", stötta sina älskade skådespelare, men många var också de som kunde hamna i onåd om "kemin" inte stämde. Ingmar Bergman behöll en distans och kritik till sitt arbete under processen och sade att man måste hålla sig neutral och professionell när man bedömer en dags filmande. Många framstående skådespelare, regissörer med flera världen över har haft Bergman som en huvudinspiratör och förgäves sökt få arbeta med honom, och ett flertal utländska projekt diskuterades och förbereddes genom åren men blev av olika anledningar inte realiserade.

Bergman hade en osedvanlig begåvning och var ofta lyckosam med finansieringen av sina filmer och uppsättningar; men han fick också kämpa länge för många av sina hjärteprojekt, såsom Det sjunde inseglet, som slutligen fick spelas in med mycket knapp budget och inspelningstid, och många projekt blev aldrig av. I 1970-talets vänsterradikala kulturklimat hade han svårt att finna sin plats. Filmen Beröringen (1970) gjordes i samproduktion med USA och för att kunna realisera en av hans främsta filmer, Viskningar och rop (1971) fick de flesta medverkande investera sina löner på vinst och förlust. Därefter blev Sveriges Television räddningen med TV-film/-serier och operafilmen Trollflöjten (1974).

Därefter följde hans ofrivilliga utlandsvistelse fram till 1981, då han återvände med mångfaldigt prisbelönta storfilmen Fanny och Alexander och en rad världsturnerande uppsättningar på Dramaten, inledd med Shakespeares Kung Lear (1984). Med detta förvandlades han alltmer från en ansedd tungsint, svårtillgänglig konstnär till en mer folkkär, mer lättillgänglig "nationalikon" i den bredare publikens ögon. Han sade att han varken brydde sig om popularitet eller jättebudgetar för filmer. Hans filmer hade ofta en liten budget i jämförelse med de accelererande budgetar som de mest populära filmerna oftast har. Han producerade på 1970-80-talen också några filmer av andra regissörer som Gunnel Lindblom, Erland Josephson och Kjell Grede.

I motsats till de tidigare, på förlagor baserade, filmerna skrev Bergman från slutet av 1940-talet egna originalmanuskript för de flesta av de filmer han regisserade; ofta tog det månader eller år från idé till det att han började skriva. I arbetet var han mycket noggrann och gjorde minutiösa förberedelser för att, som han sa, därefter alltmer kunna våga tillåta sig att improvisera i samarbetsprocessen.

Persona är en av Bergmans mest kända filmer och kännetecknas av att den är både existentiell och avantgardistisk. Den och Viskningar och rop ansåg Bergman vara sina bästa filmer, då de till det yttersta tänjer filmkonstens gränser. Viskningar och rop är unik i sin kromatistiska komposition; färg och musik samspelar här oöverträffat.

Boenden [redigera]

Sedan början av 1960-talet, med avbrott för åren i München, var Bergman bosatt på Fårö, där han också spelade in flera av sina filmer, till exempel Såsom i en spegel (den första filmen inspelad där) och Persona. Han hade även en lägenhet vid Karlaplan och en mindre på Villagatan i Stockholm. Bergman flyttade till München 1976; han hade utvandrat från Sverige efter anklagelserna om skatteflykt och återvände inte för att göra spelfilm i Sverige förrän 1981, då han gjorde Fanny och Alexander. Däremot behöll han sin egendom på Fårö och sitt självständigt ägda filmbolag Cinematograph, och vistades där en hel del, främst under somrarna. Om befolkningen och naturen på Fårö gjorde han de båda dokumentärfilmerna Fårödokument 1969 och Fårödokument 1979.

Bergman yttrade 1982, efter premiären på Fanny och Alexander att denna film skulle bli hans sista och att han nu främst tänkte regissera teater. Den blev också den sista långfilm han gjorde primärt för biograferna. De följande 20 åren ägnades åt ett antal tv-filmer, manuskript som kom att regisseras av andra filmskapare i hans närhet (t ex Trolösa regisserad av Liv Ullmann), samt många regiuppdrag både på Dramaten, Radioteatern och på Stockholmsoperan.

Privatliv [redigera]

Löpsedlar 31 juli 2007.
Ingmar Bergmans gravsten på Fårö kyrkogård. I samma grav ligger hans sista hustru Ingrid Bergman.

Ingmar Bergman var gift fem gånger:

Bergman levde 1965-70 samman med skådespelerskan och regissören Liv Ullmann och fick med henne en dotter, författaren Linn Ullmann. Detta och tiden därefter har Liv Ullmann skildrat i de båda böckerna Förändringen och Tidvatten. Han hade dessutom längre förhållanden med bland annat Harriet Andersson 1952-55 och Bibi Andersson 1955-59. Båda långvariga medarbetare i hans filmproduktioner.

Tematik i Bergmans filmer [redigera]

Sven Nykvist och Bergman under inspelningen av Såsom i en spegel.

Namn [redigera]

Många rollfigurer i Bergmans filmer har samma namn. Detta har tolkats på olika sätt. Vissa namn har tolkats allegoriskt, till exempel bibliska namn såsom Isak, Tomas, och så vidare. Andra namn har tolkats utifrån sitt etymologiska ursprung. Alma är latin för ”själ”; syster Alma i Persona skulle då symbolisera människans känsloliv, psyke eller inre tillstånd. Namnet Vogler kommer från släktumgänget i Bergmans barndomsvärld. Det är också besläktat med ”fågel”; Bergman sägs ha varit rädd för fåglar, och dessa rollfigurer har ibland tolkats som hotfulla.

Kanske är namnen bara tillfälligheter? Bergman själv skriver i sin arbetsbok till Viskningar och rop: "Anna. Det är ett bra namn visserligen har jag använt det i en massa sammanhang tidigare, men det är så bra."

En annan tolkning går ut på att titta på vilken typ av rollfigur det är som bär namnet. Vogler är ofta en konstnär av något slag (en kringresande magiker i Ansiktet; en skådespelerska i Persona). Vergérus är ofta en auktoritär, gärna vetenskapligt informerad figur. (ett medicinalråd i Ansiktet; en sträng biskop i Fanny och Alexander). Vogler står för känslor medan Vergérus står för det rationella.

Återkommande förnamn: Albert, Alma, Anna, Eva, Fredrik, Henrik, Isak, Johan, Karin (Bergmans mors namn), Marie/Maria/Mia, Marianne

Återkommande efternamn: Egerman, Jacobi, Rosenberg, Vergérus, Vogler, Åkerblom (Bergmans mors flicknamn)

Konstnären och konstnärskapet [redigera]

En av de mest typiska rollgestalterna i Bergmans filmer är konstnären; i åtminstone 25 av Bergmans filmer (och i de flesta av hans pjäser), har konstnären en viktig roll. Många av dessa verkar vara självporträtt av Bergman, som överhuvud taget, med inspiration från August Strindberg, livet igenom använde sig av sina egna livsupplevelser och relationskonflikter (inte minst från barndomshemmet och mormoderns hem i Uppsala) i både filmer och teatertolkningar.

Dock har konsten i sig inte en särskilt stor roll; det visas till exempel sällan hur ett konstverk växer fram. Konst och konstnären verkar istället användas av Bergman som en bild av samhället och bristen på kommunikation mellan människor.

Det finns i stort sett två typer av konstnärer hos Bergman: den förödmjukade konstnären (till exempel Frost i Gycklarnas afton och Albert Emanuel Vogler i Ansiktet) samt den vampyristiska konstnären (till exempel David i Såsom i en spegel och Elisabeth Vogler i Persona).

Den förödmjukade konstnären är den som tvingas uppträda och förnedra sig inför en hotfull publik, och som sedan granskas och smädas. Den vampyristiska konstnären är den som parasiterar på andra människors erfarenheter och sedan använder detta material i sitt eget konstnärskap. En viss manisk rädsla för en "parasiterande" omvärld visavi den ständigt utsatte konstnären visar sig även bland annat i filmen Vargtimmen, som han först givit titeln Människoätarna.

Priser och utmärkelser [redigera]

En byst av Bergman i Kielce, Polen.

Kritik [redigera]

Ofta återkommer föreställningarna om att Bergman skulle vara mer uppskattad utomlands än i Sverige, där han bitvis fick utstå hård kritik. Det gällde inte minst tidiga filmer som Gycklarnas afton och Sommarnattens leende. Bland kritikerna fanns Olof Lagercrantz. Senare kritiserades filmerna för bristande samhällsengagemang, inte minst under 1960- och -70-talens radikala kulturklimat och omprövningar av kulturformerna. Det är signifikativt att Bo Widerberg inledde sin filmkarriär med att rikta skarp kritik mot Bergman i boken Visionen i svensk film (1962). Det var inte förrän med Fanny och Alexander (1982) som en enad svensk kritikerkår och filmpublik unisont hyllade hans verk. Just denna film har ansetts både konstnärligt driven och, i motsats till Bergmans kammarspel, ovanligt lättillgänglig.

En kuriös detalj i Bergman-kritiken var tidskriften Chaplins anti-Bergmannummer den 14 november 1960 "för att rensa luften från den lätt kvävande närvaron av geniregissören, som samlade Oscars och Guldpalmer i mängd". Där deltog Bergman själv, dels med en förbön inför den förestående domen, dels i hemlighet med en mycket kritisk artikel, skriven under pseudonymen (den franske filmkritikern) Ernest Riffe. Ryktet spred sig dock snart att han själv var författaren och efter halvhjärtade förnekanden, medgav han i intervjuboken Bergman om Bergman (1970) att beskyllningen var sann.[16]

Det kulturella arvet efter Ingmar Bergman [redigera]

Tre stiftelser är verksamma för att förvalta och utveckla det kulturella arvet efter Ingmar Bergman[17]:

Övrigt [redigera]

1987 var han en av initiativtagarna till grundandet av Europeiska filmakademin med säte i Berlin och var till sin död dess Hederspresident.

Den 18 juli 2004 var Bergman sommarpratare i Sveriges Radios radioprogram Sommar där han uppehöll sig mycket kring musiken och bland annat berättade att han velat bli dirigent. Han lade dock dessa planer på is eftersom han helt saknade tonminne, förmåga att omsätta noter till musik och var en usel dansare.[18]

Hösten 2006 gavs boken Regissören ut, skriven av författaren Alexander Ahndoril. Boken är skriven som en fiktiv berättelse om Bergmans liv, men följer till stora delar verkliga skeenden och episoder ur dennes verkliga liv. Boken blev både hyllad och kritiserad och fick mer uppmärksamhet i Sverige än någon roman tidigare (sedan sådana mätningar påbörjades).[19] Bergman själv utfärdade något av en bannbulla i TV över vad han ansåg vara en hädelse, trots att han hade fått ta del av manuskriptet innan det gick i tryck.[20] Detta blev Bergmans sista dramatiska utspel i offentligheten.[21]

I september 2008 fick Ingmar Bergman en gata och ett torg i Stockholm uppkallade efter sig. En del av Smålandsgatan nära Dramaten bytte namn till Ingmar Bergmans gata och korsningen utanför Dramaten där Smålandsgatan, Almlöfsgatan och Nybrogatan möts fick namnet Ingmar Bergmans plats. På denna plats brukade Ingmar Bergman invänta sin taxi efter sin arbetsdag på Dramaten. Även i Helsingborg förärades Bergman en Ingmar Bergmans plats vid Bruksgatan, i närheten av adressen där Helsingborgs gamla stadsteater låg och där Bergman på 1940–talet var dess chef. Avteckningen skedde 14 juli 2008, den dag Bergman skulle ha fyllt 90 år.[22] Ingmar Bergman kommer att finnas som motiv på den nya svenska 200-kronorssedeln från och med 2014. På sedeln kommer även finnas en bild på Bergman och Bengt Ekerot, klädd som Döden, vid inspelandet av Det Sjunde Inseglet. [23]

Den första Ingmar Bergman-festivalen anordnades i Stockholm i maj-juni 2009. Flera av Bergmans filmer har av olika ensembler runt om i världen överförts till teaterform (även på Dramaten efter Bergmans död), till exempel Såsom i en spegel, Fanny och Alexander, Scener ur ett äktenskap, Persona, Ur marionetternas liv, Viskningar och rop. Även filmade utländska produktioner av hans teaterpjäser har gjorts, och filmen Sommarnattens leende ligger till grund för Stephen Sondheims musikal A Little Night Music (1973). Flera av Bergman-beundraren Woody Allens filmer bär tydliga influenser från olika bergmanfilmer, till exempel En midsommarnatts sexkomedi, En annan kvinna och September, och när Fanny och Alexander kom inspirerade den åtskilliga internationella regissörer att göra filmer om sina egna barndomsupplevelser.

Den 14 augusti 2009 hade The Seduction of Ingmar Bergman, en musikal om en fiktiv episod i Ingmar Bergmans liv, premiär på Södra teatern i Stockholm. Verket är skrivet av bröderna Mael i det amerikanska bandet Sparks.

Varje sommar anordnas Bergmanveckan på Fårö med filmvisningar och samtal med inbjudna gäster. Tidigare år har bland andra Wim Wenders, Kenneth Branagh, Harriet Andersson, Bibi Andersson och Ang Lee besökt veckan.

Bergman dog samma dag som den italienske regissören Michelangelo Antonioni.

Filmografi [redigera]

Se även [redigera]

Referenser [redigera]

  1. ^ Ingmar Bergman Face to Face - Hets
  2. ^ Koskinen, Maaret (2002). I begynnelsen var ordet: Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 8572651. ISBN 91-46-18345-0 
  3. ^ BBC news, Bergman admits Nazi past, publicerat 7 september 1999
  4. ^ Bergman, Laterna Magica
  5. ^ Alsing, Rolf; Lundh, Jonas, red (1999). 1900-talet: en bok från Aftonbladet. Stockholm: Aftonbladet med stöd av Statens skolverk. Sid. 134. Libris 7454380. ISBN 91-630-8939-4 
  6. ^ Furhammar, Leif, Filmen i Sverige, s.340-341
  7. ^ ”Ingmar Bergman”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/ingmar-bergman. Läst 20 september 2012. 
  8. ^ Nationalencyklopedin, band 6, s 309
  9. ^ [a b c d] Sveriges dödbok 1947-2006, CD-ROM version 4.00, Sveriges Släktforskarförbund 2007
  10. ^ Nationalencyklopedin, bd 2, s 446
  11. ^ [a b] Stockholms stadsarkiv, Hedvig Eleonora kyrkoarkiv, serie E III (lysnings- och vigselböcker), volym 50, uppslag 107
  12. ^ Nationalencyklopedin, bd 12, s 135
  13. ^ Vem är det, svensk biografisk handbok 1993, s 933
  14. ^ ”Bok avslöjar Ingmar Bergmans hemliga dotter”. Helsingborgs Dagblad. 15 oktober 2004. http://hd.se/inrikes/2004/10/15/bok-avsloejar-ingmar-bergmans/. Läst 20 september 2012. 
  15. ^ Årets största händelser i bilder.. Hässleholm: Diana bildreportage. 1950-. Sid. 94. Libris 669141 
  16. ^ Ingmar Bergman Face to Face, Skrifter, Bergmans ansikte (1960) & Förbön (1960) Ingmarbergman.se
  17. ^ De två senare stiftelserna bildades 2009 och deras arbete tar alltmer form efterhand
  18. ^ Carl-Gunnar Åhlén (2007) Vägen gick via Operan, Svenska Dagbladet, 31 juli 2007
  19. ^ Carl-Johan Malmberg (2007) Fadermord och kärleksbrev, [1], Kultur, 15 september 2006
  20. ^ Maaret Koskinen (2007) Magikern som trollband hela världen, [2], Dagens nyheter
  21. ^ Carl-Johan Malmberg (2007) Fragmentets och ögonblickets mästare, Svenska Dagbladet, Under strecket, 31 juli 2007
  22. ^ Anklam Schmidt, Anna (14 juli 2008). ”Ingmar Bergman har fått sin plats i Helsingborg”. Helsingborgs Dagblad. http://hd.se/helsingborg/2008/07/14/bergman-aer-paa-plats/. Läst 20 september 2012. 
  23. ^ "Sveriges nya sedlar och mynt" Riksbank.se. 6 april 2011. Läst 24 augusti 2012.

Vidare läsning [redigera]

  • Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima ; Bergman om Bergman: Intervjuer med Ingmar Bergman, 1970
  • Ingmar Bergman : Bilder, 1990
  • Ingmar Bergman : Laterna Magica, 1987
  • Jörn Donner : Djävulens ansikte - Ingmar Bergmans filmer, 1962
  • Leif Furhammar : Filmen i Sverige, 2003
  • Mikael Timm : Lusten och dämonerna: boken om Bergman, 2008
  • Maaret Koskinen: I begynnelsen var ordet - Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap, 2002
  • Henrik Sjögren: Lek och raseri - Ingmar Bergmans teater 1938-2002, 2002

Externa länkar [redigera]

v • d • r
Verk av Ingmar Bergman
Filmer · Teaterproduktion · Radioteater · Böcker
Filmregi
1940-talet
1950-talet
1960-talet
1970-talet
Senare
Filmmanus
TV-teater
Böcker

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ingmar_Bergman&oldid=21282655"