Ingmar Bergman

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
Ingmar Bergman
Ingmar Bergman under produktionen av Smultronstället (1957).
Ingmar Bergman under produktionen av Smultronstället (1957).
Födelsenamn Ernst Ingmar Bergman
Född 14 juli 1918
Uppsala, Sverige
Död 30 juli 2007 (89 år)
Fårö, Sverige
Andra namn Buntel Eriksson
Aktiva år 1944–2005
Maka Else Fisher 
(1943–1947)
Ellen Bergman 
(1947–1952)
Gun Hagberg 
(1952?–1959)
Käbi Laretei 
(1959–1969)
Ingrid von Rosen 
(1971–1995)[1]
 
Guldbaggen
Bästa regi
1964 Tystnaden
1983 Fanny och Alexander
Bästa manuskript
1993 Den goda viljan
 
Oscar
 
BAFTA Awards
Bästa utländska program
1976 Trollflöjten
IMDb

Ernst Ingmar Bergman, född 14 juli 1918 i Uppsala, död 30 juli 2007 på Fårö, var en svensk film- och teaterregissör, manusförfattare, teaterchef samt författare. Han var en av Sveriges internationellt mest kända kulturpersonligheter och räknas allmänt som en av de främsta regissörerna i filmhistorien.

Innehåll

[redigera] Biografi

[redigera] Barn- och ungdomsår

Erik Bergman

Fadern Erik Bergman var präst och blev slutligen hovpredikant. Modern Karin, född Åkerblom, var utbildad sjuksyster vid Sophiahemmet. I familjen fanns en fyra år äldre bror, Dag, och en fyra år yngre syster, Margareta. Fadern hade från 1918 tjänst i Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm, först som adjunkt och sjukhuspräst vid Sophiahemmet, och från 1934 som kyrkoherde. Familjen bodde då mittemot Hedvig Eleonora kyrka vid Östermalmstorg.

Ingmar Bergman växte upp i en miljö med religiösa bilder och tankar. Han var elev vid Palmgrenska samskolan[2], studerade på Stockholms högskola 1937–1940 och intresserade sig för teater, senare för film. Bergmans filmer handlar oftast om existentiella frågor, dödlighet och tro. Fram till andra världskrigets slut och uppdagandet av förintelsen hade Bergman, påverkad av familjens politiska inställning, nazistsympatier.[3]

[redigera] Arbete och medarbetare

Ingrid Thulin och Bergman under inspelningen av Tystnaden
Ingmar Bergman och Victor Sjöström 1957 under en inspelningspaus av Smultronstället
Bergman och Filmstaden

Ingmar Bergman började sin teaterbana 1937 som ledare av Mäster Olofsgårdens teaterverksamhet i Gamla stan i Stockholm men blev 1940 regiassistent vid Operan. Samma år knöts han till Svensk Filmindustri, först som manusförfattare, bland annat till filmen Hets (1944), som han även var regiassistent för. Snart verkade han även som regissör. Från denna tid härrör filmerna Kris och Det regnar på vår kärlek. Efter några år som regissör i Helsingborg, Göteborg och Malmö blev Bergman alltmer inriktad på just film.

Bergman samlade ett eget skådespelarlag som ofta medverkade i hans filmer. Några av dessa skådespelare är Max von Sydow, Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Erland Josephson och Ingrid Thulin. Norskan Liv Ullmann kom med i laget sist av alla, men arbetade länge och nära med Bergman.

Bergman började redan 1953 att arbeta tillsammans med filmfotografen Sven Nykvist med filmen Gycklarnas afton, men först 1960 i filmen Jungfrukällan ersatte Nykvist helt Bergmans dittillsvarande huvudfotograf Gunnar Fischer. Samarbetet med Nykvist varade mycket länge och de hade en nära relation. Ofta behövde de mycket lite gemensam förberedelse och klarade att producera filmer i samförstånd.

Bergman föredrog intuitionen framför intellektet i sitt regiarbete och var aldrig aggressiv i sitt hanterande av skådespelare. Han lär ha sagt att han tar ett stort ansvar som regissör och att han måste stötta sina skådespelare. Ingmar Bergman behöll en distans och kritik till sitt arbete under processen och sade att man måste hålla sig neutral och professionell när man bedömer en dags filmande.

Bergman hade aldrig problem med finansieringen av sina filmer; han sade att han varken brydde sig om popularitet eller jättebudgetar för filmer. Hans filmer hade ofta en liten budget i jämförelse med de accelererande budgetar som de mest populära filmerna oftast har.

Bergman använde egna filmmanuskript för de flesta av de filmer han regisserade; ofta tog det månader eller år från idé till det att han började skriva. Några av hans tidigare filmer baserades på teaterstycken eller andra texter, för att det var enklast att göra så. Under sin karriär lät han manuskripten bli allt friare; från att till en början varit konstruerad ner till minsta detalj lät Bergman ofta skådespelarna improvisera dialogen i sina senare filmer.

Persona är en av Bergmans mest kända filmer och kännetecknas av att den är både existentiell och avantgardistisk. Den och Viskningar och rop ansåg Bergman vara hans bästa filmer, då de till det yttersta tänjer filmkonstens gränser. Viskningar och rop är för övrigt unik i sin kromatistiska komposition; färg och musik samspelar här oöverträffat.

Parallellt med filmarbetet verkade Bergman även inom teatern. Under några år på 1960-talet var han också chef för Kungl. Dramatiska teatern i Stockholm. Det var för övrigt där som han under en teaterrepetition 1976 greps av polisen misstänkt för skattebrott. Händelsen väckte en enorm uppmärksamhet, inte minst internationellt. Bergman friades visserligen efter ett par månader helt i domstol, men kände sig så kränkt både fysiskt och psykiskt att han den 22 april offentliggjorde att han tänkte lämna landet; han flyttade till München, Tyskland, som blev hans hemort och arbetsplats under de följande åren.[4] Han levde där fram till 1982.[5] I dåvarande Västtyskland gjorde han filmer som Ormens ägg (1977), det lovprisade kammarspelet Höstsonaten (1978) och Ur marionetternas liv (1980). I München arbetade Bergman på Residenztheater.[6]

[redigera] Boende

Sedan början av 1960-talet, med avbrott för åren i München, var Bergman bosatt på Fårö, där han också spelade in flera av sina filmer, till exempel Såsom i en spegel (den första filmen inspelad där) och Persona. Han hade även en lägenhet vid Karlaplan och på Villagatan i Stockholm. Bergman flyttade till München 1976 från Sverige när han anklagats för skatteflykt och återvände inte för att göra film i Sverige förrän 1982, då han gjorde Fanny och Alexander.[7] Han sade då att detta skulle bli hans sista film och att han skulle regissera teater i framtiden. Därefter gjorde han ett antal tv-filmer samt regisserade både på Dramaten och på Operan. Flera av hans teateruppsättningar i Stockholm kom att väcka stor uppmärksamhet.

[redigera] Privatliv

Ingmar Bergman var gift fem gånger;[1]

Bergman levde 1965–1970 samman med skådespelerskan och regissören Liv Ullmann (född 1938) och fick med henne en dotter, författaren Linn Ullmann. Han hade dessutom längre förhållanden med Harriet Andersson (1952–1955) och Bibi Andersson (1955–1959),[1] båda långvariga medarbetare i hans filmproduktioner.

[redigera] Tematik i Bergmans filmer

Sven Nykvist och Bergman under inspelningen av Såsom i en spegel.

[redigera] Namn

Många karaktärer i Bergmans filmer har samma namn. Detta har tolkats på olika sätt. Vissa namn har tolkats allegoriskt, till exempel bibliska namn såsom Isak, Tomas, etc. Andra namn har tolkats utifrån sitt etymologiska ursprung. Alma är latin för ”själ”; syster Alma i Persona skulle då symbolisera människans känsloliv, psyke eller inre tillstånd. Namnet Vogler är besläktat med ”fågel”; Bergman var rädd för fåglar, och dessa karaktärer har ibland tolkats som hotfulla.

Kanske är namnen bara tillfälligheter? Bergman själv skriver i sin arbetsbok till Viskningar och rop: "Anna. Det är ett bra namn visserligen har jag använt det i en massa sammanhang tidigare men det är så bra."

En annan tolkning går ut på att titta på vilken typ av karaktär det är som bär namnet. Vogler är ofta en konstnär av något slag (en kringresande magiker i Ansiktet; en skådespelerska i Persona). Vergérus är ofta en auktoritär, gärna vetenskapligt informerad karaktär (ett medicinalråd i Ansiktet; en sträng biskop i Fanny och Alexander). Vogler står för känslor medan Vergérus står för det rationella.[15]

Återkommande förnamn: Albert, Alma, Anna, Eva, Fredrik, Henrik, Isak, Johan, Karin (Bergmans mors namn), Marie/Maria/Mia, Marianne

Återkommande efternamn: Egerman, Jacobi, Rosenberg, Vergérus, Vogler, Åkerman (Bergmans mors flicknamn)[16]

[redigera] Konstnären och konstnärskapet

En av de mest typiska karaktärerna i Bergmans filmer är konstnären; i åtminstone 25 av Bergmans filmer (och i de flesta av hans pjäser), har konstnären en viktig roll. Många av dessa verkar vara självporträtt av Bergman.

Dock har konsten i sig inte en särskilt stor roll; det visas till exempel sällan hur ett konstverk växer fram. Konst och konstnären verkar istället användas av Bergman som en bild av samhället och bristen på kommunikation mellan människor.

Det finns i stort sett två typer av konstnärer hos Bergman: den förödmjukade konstnären (till exempel Frost i Gycklarnas afton och Albert Emanuel Vogler i Ansiktet) samt den vampyristiska konstnären (till exempel David i Såsom i en spegel och Elisabeth Vogler i Persona).

Den förödmjukade konstnären är den som tvingas uppträda och förnedra sig inför en hotfull publik, och som sedan granskas och smädas. Den vampyristiska konstnären är den som parasiterar på andra människor erfarenheter och sedan använder detta material i sitt eget konstnärskap. [17]

[redigera] Priser och utmärkelser

[redigera] Kritik

Ofta återkommer föreställningarna om att Bergman skulle vara mer uppskattad utomlands än i Sverige, där han bitvis fick utstå hård kritik. Exempelvis kritiserades hans filmer för bristande samhällsengagemang. Det var inte förrän med Fanny och Alexander 1982 som en enad svensk kritikerkår och filmpublik unisont hyllade hans verk. Just denna film har för övrigt ansetts både konstnärligt driven och, i motsats till Bergmans kammarspel, ovanligt lättillgänglig.

En kuriös detalj i Bergman-kritiken var tidskriften Chaplins anti-Bergmannummer den 14 november 1960 "för att rensa luften från den lätt kvävande närvaron av geniregissören, som samlade Oscars och Guldpalmer i mängd". Där deltog Bergman själv, dels med en förbön inför den förestående domen, dels i hemlighet med en mycket kritisk artikel, skriven under pseudonymen (den franske filmkritikern) Ernest Riffe. Ryktet spred sig dock snart att han själv var föfattaren och efter halvhjärtade förnekanden, medgav han i Bergman om Bergman (1970) att beskyllningen var sann.[18]

Det är för övrigt signifikativt att Bo Widerberg inledde sin filmkarriär med att rikta skarp kritik mot Bergman i boken Visionen i svensk film (1962). Olof Lagercrantz riktade flera angrepp mot Bergman. Om Sommarnattens leende skrev han: "Jag skäms över att jag sett den." I sin självbiografi Laterna Magica beskriver Bergman denna recension som en "förgiftad pil, som anställde skada och lidande".

[redigera] Övrigt

Den 18 juli 2004 var Bergman sommarpratare i Sveriges Radios radioprogram Sommar där han uppehöll sig mycket kring musiken och han berättade bland annat att han egentligen hade velat bli dirigent. Han lade dock dessa planer på is eftersom han påstod att han helt saknade tonminne, förmåga att omsätta noter till musik och var usel på dans.[19]

Bergman dog samma dag som den italienske regissören Michelangelo Antonioni.

Hösten 2006 gavs boken "Regissören" ut, skriven av författaren Alexander Ahndoril. Boken innehåller en fiktiv berättelse om Bergmans liv som till stora delar bygger på verkliga händelser. Boken blev både hyllad och kritiserad och fick mer uppmärksamhet i Sverige än någon roman tidigare (sedan sådana mätningar påbörjades).[20] Bergman själv utfärdade något av en bannbulla i TV över vad han ansåg vara en hädelse, trots att han hade läst och godkänt manuskriptet innan det gick i tryck.[21] Detta blev Bergmans sista dramatiska utspel i offentligheten.[22]

I september 2008 fick Ingmar Bergman en gata och ett torg i Stockholm uppkallade efter sig. En del av Smålandsgatan nära Dramaten bytte namn till Ingmar Bergmans gata och korsningen där Smålandsgatan, Almlöfsgatan och Nybrogatan möts fick namnet Ingmar Bergmans plats. På denna plats brukade Ingmar Bergman invänta sin taxi efter sin arbetsdag på Dramaten.[23]

Den första Ingmar Bergman-festivalen ordnas i Stockholm i maj-juni 2009.[24]

Den 14 augusti 2009 hade The Seduction of Ingmar Bergman, en musikal om en fiktiv episod i Ingmar Bergmans liv, premiär på Södra teatern i Stockholm. Verket är skrivet av bröderna Mael i det amerikanska bandet Sparks.

[redigera] Litteratur

[redigera] Referenser

  1. ^ [a b c] SvD grafik med Bergmans makar/förhållanden
  2. ^ [1]
  3. ^ BBC news, Bergman admits Nazi past, publicerat 7 september 1999
  4. ^ Furhammar, Leif, Filmen i Sverige, s.340-341
  5. ^ http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=08827D15-4302-4A26-B479-F3933246C4FB
  6. ^ Ingmar Bergman, tyskspråkiga Wikipedia
  7. ^ http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=08827D15-4302-4A26-B479-F3933246C4FB
  8. ^ Nationalencyklopedin (tryckta upplagan), artikeln om Else Fisher Bergman (vigselår), Sveriges dödbok 1947-2006, CD, personpost för Else Fisher-Bergman (skilsmässoår)
  9. ^ Nationalencyklopedin
  10. ^ Sveriges dödbok 1947-2006, personpost för Gunvor Bergman (skilsmässoår)
  11. ^ Begravda i Sverige, CD
  12. ^ Nationalencyklopedin
  13. ^ Sveriges dödbok 1947-2006, personpost för Ingrid Bergman, Vem är det 1993, artikeln om Jan-Carl von Rosen
  14. ^ http://hd.se/inrikes/2004/10/15/bok-avsloejar-ingmar-bergmans/
  15. ^ http://www.ingmarbergman.se/universe.asp?guid=BE712230-A9A6-44A4-8960-F5BC7B5E5A43
  16. ^ http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=23146E5C-E7E7-4951-83AE-F775E6BCA5FD
  17. ^ http://www.ingmarbergman.se/universe.asp?guid=08B422E8-5DCF-4DB1-894A-3FFBC32CAB9B
  18. ^ Ingmar Bergman Face to Face, Skrifter, Bergmans ansikte (1960) & Förbön (1960) http://www.ingmarbergman.se/
  19. ^ Carl-Gunnar Åhlén (2007) Vägen gick via Operan, Svenska Dagbladet, 31 juli 2007
  20. ^ Carl-Johan Malmberg (2007) Fadermord och kärleksbrev, [2], Kultur, 15 september 2006
  21. ^ Maaret Koskinen (2007) Magikern som trollband hela världen, [3], Dagens nyheter
  22. ^ Carl-Johan Malmberg (2007) Fragmentets och ögonblickets mästare, Svenska Dagbladet, Under strecket, 31 juli 2007
  23. ^ http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=DEA06155-020D-4A32-A67C-E03AAF53D7E8
  24. ^ Allt om Stockholm

[redigera] Externa länkar

v • d • r
Ingmar Bergmans produktion
Filmer
Teater
Radioteater
Skrifter

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/Ingmar_Bergman"