Inkvisitionen
Inkvisitionen (latin från ordet Iniquas, "undersökning"), romersk-katolsk domstol eller myndighet med uppgift att bedöma och bekämpa irrläror. Det har funnits:
- en medeltida inkvisition först under ledning av den enskilde stiftsbiskopen och från och med 1230-talet delvis under romerskt överinseende
- den spanska inkvisitionen under ledning av den spanska kronan (grundad 1478)
- den portugisiska inkvisitionen, som liknade den spanska
- den romerska inkvisitionen, från och med Paulus III (1542), vilken idag verkar under annat namn (se Troskongregationen).
I dag används inkvisition som nedsättande benämning för rättegångar utan vederbörlig hänsyn för idag gängse rättsprinciper. Jämför häxjakt.
Innehåll |
[redigera] Historik
I västerlandet fick inkvisitionen en särskild utformning cirka 1231. Uppkomsten av rörelser som katarerna (albigenserna) och valdenserna fick påven Gregorius IX att upprätta en organisation för att undersöka deras utbredning.
Efter misslyckandet med de olika biskopliga inkvisitionerna under 1100-talet lät Gregorius IX sammanställa ett regelverk för inkvisitionens förfarande. Som inkvisitorer i detta nya system verkade företrädesvis dominikaner: dessa var skolade teologer med vana vid såväl resor som teologiska debatter. Samtidigt var de tiggarmunkar och därmed, ansågs det, mindre benägna att frestas av världsliga belöningar. En process byggde på en utredning varefter friande eller fällande domen avkunnades högtidligt (autodafé - trons handling), och eventuellt straff verkställdes. Till de vanliga straffen hörde böter, ålagda böner och perioder av botgöring samt kortare fängelsestraff. Dödsstraff var sällsynta och verkställdes av den världsliga makten. Inkvisitionsprocesserna utvecklades snart oberoende av de kanoniska reglerna. I stället tog man fram särskilda traktater och juridiska handböcker för att reglera processerna. En av de mera kända, Practica Inquisitionis, skrevs av inkvisitorn i Toulouse, Bernard Gui.[1]
Inkvisitionen inleddes med en inledande uppmaning till vittnen och brottlsingar att träda fram, den så kallade generalinkvisitionen. Den som då bekände och ångrade sina brott dömdes vanligen endast till botgöring eller lindrigare straff, varpå de upptogs i kyrkan på nytt. För sådana misstänkta som därvid inte trätt fram vidtog specialinkvisitionen. De fängslades och förhördes, inte sällan under tortyr. Även i detta läge kunde dock den som bekände komma med livet och straff av varierande grad, upp till livstids fängelse. Dödsstraffet var främst förbehållet de som vägrade bekänna eller återföll i brott.[2]
I Portugal och Spanien, där inkvisitionen inleddes senare, centraliserades den från första början under en storinkvisitor utnämnd av kronan. Inkvisitionen var här verksam till 1821 respektive 1834. Den spanska inkvisitionen har anklagats för att under vissa perioder ha gått den politiska maktens ärenden snarare än kyrkans och därvid liknats vid säkerhetspolisen i moderna stater. Inte minst framhålls dess roll i samband med fördrivningen av muslimer och judar från Spanien i slutet av 1400-talet.
Den romerska inkvisitionen omorganiserades 1542, 1908 och 1965. Den bär numera namnet "Kongregationen för trosläran" (se Troskongregationen)
[redigera] Berömda inkvisitionsprocesser
- Jeanne d'Arc - dömd till döden. Bränd på bål 30 maj 1431
- Ignatius Loyola – fängslad flera gånger 1520 – 1530
- Giordano Bruno – bränd på bål 17 februari 1600
- Galileo Galilei - ställd inför domstol 1633
[redigera] Inkvisitionen i Spanien
Den spanska inkvisitionen är den troligtvis mest beryktade. Myter och legender om den är vanliga, många av dem hade sitt ursprung i det protestantiska Europa. Modern forskning räknar med att den spanska inkvisitionen under åren 1478-1834 avkunnade mellan 3000 och 5000 dödsdomar.
Det handlade dock om en enorm mängd rättegångar. Under perioden 1560-1610, då 637 personer avrättades i Spanien, rannsakades inte mindre än 28.000 personer.[3]
[redigera] Noter
- ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
- ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
- ^ Nationalencyklopedin, multimedia plus 2000
[redigera] Bibliografi
- Hamilton, Bernard, The Medieval inquisition. London: Arnold 1981.
- Kamen, Henry, The Spanish Inquisition: A Historical Revision, Yale University Press (pocketutgåva), 1999. ISBN 978-0-300-07880-0.
- Vekene, Emil van der, Bibliotheca bibliographica Historiae Sanctae Inquisitionis. Bibliographisches Verzeichnis des gedruckten Schrifttums zur Geschichte und Literatur der Inquisition. Bd. 1-3. Vaduz: Topos-Verlag 1982-1992.
- Vekene, Emil van der, La Inquisición en grabados originales. Exposición realizada con fondos de la colección Emile van der Vekene de la Universidad San Pablo-CEU, Aranjuez, 4-26 de Mayo de 2005. Madrid: Universidad Rey Juan Carlos 2005. ISBN 84-96144-86-0
- Wibeck, Sören (2009). ”Inkvisitionen : terror och tortyr i Guds namn”. Allt om historia (nr. 5): sid. 48-53.
[redigera] Filmografi
- Richard Bennet f.d. katolsk präst och författaren Micheal de Semlyn talar om den katolska inkvisationen fram till modern tid "Catholic Inquisition and The Torture Tools"
