Instrument Landing System

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bild över localizer och glideslope

Instrument Landning System (ILS), ett hjälpmedel för piloter vid inflygning och landning, som bygger på ett slags samarbete mellan flygplan och flygplats.

Systemet kräver att både flygplan och aktuell landningsbana är utrustade med rätt teknik.

Instrumentlandningssystemet utgörs av två sändare på marken. En glidbanesändare, glideslope kallad, som ger cirka 3 graders landningsvinkel, och en kurssändare som ger centrumlinjen - localizer. I cockpit visas mottagningen i flygplanet på det instrument som kallas Horizontal Situation Indicator (HSI). I vissa fall visas det även på flygplanets gyrohorizont, vars huvudsakliga uppgift är att visa hur flygplanet ligger i luften (om det svänger, stiger, sjunker etc), som en markör i dess undre kant (localizern) och dess högra del (glideslopen). ILS markörerna skall inte förväxlas med den s.k flight directorn, vilken kan fällas in över själva gyrohorizonten och då kan likna ett kors.

Efter att gått ned till rätt inflygningshöjd (normalt omkring 3000 fot över marken) gäller det för piloterna att först "fånga localizern". Detta kräver en för ett stort jetplan relativt låg hastighet (ej över 220 knop) och en lagom (horisontell) infallsvinkel. Sedan man fångat localizern och girat till rätt kurs enl. localizern (vanligen densamma som banans riktning), följer man glideslopens indikation för korrekt höjt i förhållande till kvarvarande avstånd till landningsbanans optimala sättpunkt. Till instrumentlandningssystemet hör också ett slags markörer. Det kan finnas tre stycken. Yttermarkör, ca 8 –10 km från sättpunkten, mellanmarkör ca 1 km från sättpunkten och en innermarkör (ovanligt) vid landningsbanan. Dessa markörfyrar sänder en lob rakt upp, tänder en markörlampa i cockpit och visar därigenom ett fixt avstånd. Vanligen fattar piloten beslut om landning vid mellanmarkören och behöver då ha visuell kontakt med landningsbanan, detta beror lite på klassningen.

Olika klassificeringar av både flygplanens och landningsbanornas utrustning avgör till vilken grad man kan nyttja dessa funktioner. Den högsta klassen (CAT III) medger att flygplanet kan landa med noll meters sikt. Detta kan ske med s.k. autolandning där piloterna endast utgör observatörer medan flygplanet flyger in och landar helt automatiskt. Autolandning utnyttjas med fördel i svåra siktförhållanden, men får inte användas vid kraftiga vindar. Piloterna kan också när som helst avbryta autopilotens autolandning och avbryta inflygningen. (Avstängning av autopiloten görs med en liten röd knapp som sitter på styranordningen (rattliknande tvåhands-youke eller joystick). En avbruten inflygning på låg höjd kallas pull up och kan bero på många faktorer, till exempel föremål på landningsbanan eller att planet kommit ur kurs.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]