Integrationspolitik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Med integrationspolitik avses i svensk politisk debatt dels politik för att underlätta nyanlända invandrares etablering i landet, dels en anpassning av det svenska samhället efter de förändringar som invandringen inneburit.

I statsbudgeten är integrationspolitik ett politikområde som ingår i utgiftsområde 13 Arbetsmarknad. Inom politikområdet hanteras frågor som rör:

  • introduktionsinsatser för nyanlända invandrare
  • kommunplacering av flyktingar som fått uppehållstillstånd
  • statens ersättning till kommunerna för flyktingmottagning
  • svenskt medborgarskap
  • diskriminering på grund av etnisk tillhörighet eller religion
  • rasism och främlingsfientlighet
  • kunskapsbyggnad på integrationsområdet
  • samordning av regeringens arbete för integration inom bland annat arbetsmarknaden och utbildningsväsendet

Sveriges integrationspolitik[redigera | redigera wikitext]

Sedan år 1975 bedriver Sverige en politik som baseras på integration.[1] I Sverige innebär detta bland annat ett uttalat övergripande mål att invandrare ska kunna behålla sin kulturella särart och sitt hemspråk snarare än tvingas till till exempel en språklig anpassning för att kunna ta del av det svenska samhällslivet. Av denna anledning har invandrare med annat modersmål än svenska rätt till bland annat gratis tolk/översättning i kontakt med svenska myndigheter [2] och gratis hemspråksundervisning för alla och barn med annat modersmål än svenska. Liksom till övriga invånare ges även offentligt stöd till etniskt, religiöst, kulturellt eller språkligt enhetliga organisationer.[3][4][5]

Integrationspolitikens utveckling[redigera | redigera wikitext]

Integrationspolitiken inrättades som ett eget politikområde i och med regeringens proposition Sverige, framtiden och mångfalden (prop. 1997/98: 16). Integrationsverket var ansvarig myndighet 1998-2007. Bakgrunden till dagens integrationspolitik kan emellertid spåras betydligt längre tillbaka.

Den invandrarpolitik som antogs 1975 utgör bakgrunden såväl till integrationspolitiken som till dagens migrationspolitik. Redan då ingick det i politiken att underlätta invandrarnas anpassning till det svenska samhället. Utgångspunkten var emellertid att de i möjlig utsträckning skulle stödjas i att behålla sin ursprungliga kultur, vilket ansågs underlätta integrationen.

Sjuttiotalets politik har senare kritiserats dels för att ha fokuserat enbart på att anpassa invandrarna och inte beaktat behovet av att förändra det svenska samhället, dels för att bygga på en statisk föreställning om såväl invandrares som svenskars kulturer. Detta kan delvis ha berott på att det tidiga 1970-talets invandring i stor utsträckning var en fråga om arbetskraftsinvandring, det vill säga en invandring av personer som förväntades lämna Sverige efter en relativt kort tid. Senare invandring har däremot i första hand utgjorts av flyktinginvandring.

När Kulturdepartementet 1991 inrättades som eget departement inordnades invandringspolitiken som det största av dess arbetsområden. Denna organisation ändrades emellertid redan efter regeringsskiftet 1994.

Propositionen Utveckling och rättvisa – en politik för storstaden på 2000-talet (prop. 1997/98:165) innebar början till en samlad storstadspolitik, med inriktning på de stadsdelar där de boende har väsentligt sämre förutsättningar än befolkningen i resten av landet. Från 2007 har det lokala utvecklingsarbetet i stadsdelarna breddats inom ramen för regeringens urbana utvecklingsarbete som leds av Integrations- och jämställdhetsdepartementet.

År 1998 infördes integrationspolitiken som särskilt politikområde. I samband med detta grundades även en särskild myndighet, Integrationsverket. Sedan dess har området utretts flera gånger. Särskilt kan nämnas Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering, under ledning av Masoud Kamali, som avlämnades 2006. Utredningens kritik av den dittillsvarande integrationspolitiken var omfattande. Utredningen betonade betydelsen av en strukturell diskriminering där olika faktorer, som till exempel etnicitet, språk och funktionshinder, kunde samverka. Förslagen innefattade bland annat att Integrationsverket och integrations- och mångfaldsenheten (då vid Justitiedepartementet) skulle läggas ned, samt att en omfattande översyn av bland annat arbetsmarknadspolitiken och rättsväsendet skulle genomföras för att motverka strukturell diskriminering.

Dagens integrationspolitik[redigera | redigera wikitext]

Efter regeringsskiftet 2006 fick integrationspolitiken en ny inriktning och en delvis ny organisation. Regeringens politik under mandatperioden ska inriktas på åtgärder som kan bryta utanförskapet. Ansvaret för integrationspolitiska frågor i regeringen låg mellan åren 2006 och 2010 på integrations- och jämställdhetsdepartementet och integrationsminister Nyamko Sabuni. Efter riksdagsvalet 2010 flyttades integrationsfrågorna till arbetsmarknadsdepartementet och Erik Ullenhag blev ny integrationsminister.

Integrationspolitikens mål ska nu främst uppnås genom generella insatser som når ut till hela befolkningen, oavsett födelseland eller etnisk bakgrund. År 2007 lades också Integrationsverket ned.

I budgetpropositionen för 2009 ersattes de tidigare målen för integrationspolitiken med ett enda övergripande mål: ”lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund” (prop. 2008/09:01).

I riksdagsskrivelsen Egenmakt mot utanförskap (Skr. 2008/09:24) förklarade regeringen att integrationspolitiken under mandatperioden bör fokusera på följande frågeställningar:

ett effektivt system för mottagande och introduktion för nyanlända

  • fler i arbete och fler företagare
  • bättre utbildningsresultat och likvärdighet i skolan
  • bättre språkkunskaper och utbildningsmöjligheter för vuxna
  • en effektiv bekämpning av diskriminering
  • en positiv utveckling i stadsdelar med utbrett utanförskap
  • en gemensam värdegrund i ett samhälle som präglas av en tilltagande mångfald

Regeringen bedömer att dessa inriktningar i huvudsak kan och bör förverkligas inom ramen för de generella insatserna för bl.a. ökat utbud och efterfrågan på arbetskraft samt bättre kvalitet i utbildningssystemet. Särskilda integrationsinriktade insatser ska enbart förekomma vid behov och som komplement (prop. 2008/09:01).

Regeringens övergripande prioritering under mandatperioden formulerades som att bryta utanförskapet. Insatserna som presenteras i strategin ska genomföras under perioden 2008–2010. Huvudinriktningen är att insatser som syftar till att öka utbudet och efterfrågan på arbetskraft samt att förbättra matchningen mellan tillgänglig arbetskraft och arbetsmarknadens behov. Integrationspolitikens mål ska i huvudsak uppnås genom generella insatser som riktar sig till hela befolkningen. Eventuella riktade insatser ska baseras på särskilda individuella behov eller förutsättningar. Särskiljande åtgärder som riktas specifikt mot invandrare som grupp ska, enligt riksdagsskrivelsen inte förekomma annat än för nyanlända.

Integrationspolitiken är sektorsövergripande. Detta innebär att dess mål ska uppnås genom insatser inom flera politikområden och av många olika myndigheter. Integrations- och jämställdhetsdepartementet har ett samordnande ansvar för regeringens insatser för integration. Samma departement har också ett eget ansvar och särskilda medel för statens insatser i vissa frågor som är av betydelse för integrationen. Sådana frågor gäller nyanlända invandrares etablering i samhället, ersättning till kommunerna för flyktingmottagande, svenskt medborgarskap och urbant utvecklingsarbete. Vidare ingår åtgärder för att motverka och förebygga diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning samt insatser mot främlingsfientlighet och rasism. Till integrationspolitiken räknas också stödet till etniska organisationer och andra organisationers ideella integrationsbefrämjande arbete. Dessa frågor hanteras numera vid Ungdomsstyrelsen.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dahlström, Carl (2004). Nästan välkomna - Invandringspolitikens retorik och praktik. Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet 
  2. ^ 8 § FL
  3. ^ Koopmans, Ruud (2008) (på engelska) (pdf). Tradeoffs between Equality and Difference Immigrant Integration, Multiculturalism, and the Welfare State in Cross-National Perspective. Journal of Ethnic and Migration Studies, Volume 36. Wissenschaftszentrum Berlin für Sozialforschung (WZB) Social Science Research Center Berlin. sid. 9-13. doi:10.1080/13691830903250881. http://www.informaworld.com/smpp/content~db=all~content=a916027729. ”Sweden chose the opposite direction and argued that integration could best be achieved by granting immigrants easy access to full citizenship rights, security of residence even in the case of welfare dependence or conviction for crimes, and state support and protection for their languages, cultures, and ethnic organizations and institutions.” 
  4. ^ ”Betänkande 1997/98:SfU6 Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik”. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3322&rm=1997/98&bet=SfU6. ”Som utskottet redan understrukit innebär den målsättningen även rätten att vara olik, vilket kan betyda till exempel rätten att bevara och utveckla sin språkliga, kulturella eller etniska särart i den utsträckning man själv önskar.” 
  5. ^ ”Jämlikhet, valfrihet, samverkan (prop. 1975:26)” (pdf). sid. 60. http://www.riksdagen.se/debatt/visadok.aspx?spc=obj&guid=901a899e-1277-496b-9552-e70bcf5c3783. Läst 20 november 2009. ”Invandrar- och minoritetspolitiken bör syfta till att ge medlemmar av språkliga minoritetsgrupper möjlighet att inom ramen för en intressegemenskap, som omfattar hela det sven­ska samhället, ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet.” Okänd parameter issn