Irakkriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om det krig som pågick från 2003 till 2011. För kriget 1990, se Kuwaitkriget. För den nuvarande konflikten, se Irakiska inbördeskriget.
Irakkriget
Del av USA:s krig mot terrorism
Medsols från vänster topp: en patrull i Samarra; den iscensatta nedtagningen av Saddam Husseins staty; en soldat från Irakiska armén gör sitt eldhandvapen klart för anfall; Improviserade sprängmedel detonerar i södra Bagdad.
Ägde rum 20 mars 200318 december 2011
(Sista soldaterna ute ur Irak)
&&&&&&&&&&&&&&08.&&&&&08 år och &&&&&&&&&&&&0273.&&&&&0273 dagar
Plats Irak
Utfall Avgörande seger för koalitionen.
  • Störtande av Baathpartiets regering och avrättning av Saddam Hussein
  • Ockupation av koalitionsstyrkor och en ny konstitution
  • Omfattande våld och påtagliga civila offer
  • Omfattande skador av irakiska infrastrukturen[1][2]
  • Privatisering av irakiska tjänster
  • Fortsatt väpnad konflikt, se Irakiska inbördeskriget
Stridande
Flag of Iraq (1991-2004).svg Irak (2003)
Flag of the Ba'ath Party.png Ba'ath-anhängare (2003-)

Flag of Jihad.svg Al-Qaida i Irak


Irak Upprorsrörelsen (2003-2011)


Irak Mahdimilisen (2004-2008)

Irak Irak (2004-)
Multinationella styrkan i Irak
 USA
 Storbritannien
 Australien
och andra

Flag of Kurdistan.svg Kurdiska Peshmerge-styrkor


Irak Mahdimilisen (2008-2011)

Befälhavare/ledare
Flag of Iraq (1991-2004).svg Saddam Hussein (tillfångatagen, avrättad)
Flag of Iraq (1991-2004).svg Qusay Hussein (död, stupad i strid)
Flag of Iraq (1991-2004).svg Uday Hussein (död, stupad i strid)

Flag of Jihad.svg Abu Musab al-Zarqawi (död, stupad i strid)
Flag of Jihad.svg Abu Hamza al-Muhajir (död, stupad i strid)


Irak Izzat Ibrahim ad-Douri


Irak Moqtada al-Sadr

Irak Nouri al-Maliki
Irak Jalal Talabani
USA George W. Bush
USA Barack Obama
USA Tommy Franks
USA George Casey
USA David Petraeus
USA Raymond Odierno
Storbritannien Tony Blair
Storbritannien Gordon Brown
Storbritannien Brian Burridge
Storbritannien Peter Wall

Flag of Kurdistan.svg Kosrat Rasul Ali

Flag of Kurdistan.svg Masoud Barzani


Irak Moqtada al-Sadr
Irak Hadi Al-Amiri

Styrka
Irakiska armén
375 000+ reguljära trupper (tillfångatagna eller dödade, upplösta)
Sunnirebeller:
70 000[3] (2007)
Mahdimilisen:
60 000[4] (2007)
al-Qaida/andra
1 300+[5]
Koalition
315 000 vid invasion (2003)
~176 000 vid ockupation (2004-2009)
Privatkontrakterade soldater
~6 000-7 000 [6]
Kurder
180 000 - 270 000(som högst)
Nya irakiska armén
129 760
Irakiska polisen
79 000–140 000

Mahdimilisen
25 000 (inte längre aktiva mot koalitionen) [7]
Badr-organisationen
4 000–10 000[källa behövs]

Förluster
Irakiska militära döda (Saddam-tiden):
7 600 - 10 800 [8][9]
Rebeller döda:
~24 000[10] (2004-2009)
Irakiska säkerhetsstyrkor döda (efter Saddam-tiden): 15 196[10] (2004-2009)

Koalition döda (ink. 4 487 amerikaner, 179 britter, 139 andra): 4 805 [11][12]

Koalition saknade eller tillfångatagna (US )': 4

Koalition skadade(ink. 30 324 U.S., 891+ UK, 3 963+ kontrakterade): 27 255 [13][14][15][16]

Kontrakterade döda:
916

**Totalt döda (irakier) Johns Hopkins (från krigets början till och med juni 2006):
392 979–942 636 [17][18]

Krigsrelaterade och kriminella dödsfall (irakier) Iraq Health Minister (från och med början av 2004 till och med november månad 2006):
100 000–150 000 [19]

*Kontrakterade (USA:s regering) = "före detta elitsoldater, förare, kockar, mekaniker, rörmokare, tolkar, elektriker, tvättpersonal och annan trosspersonal."
**Totala antalet döda inkluderar alla ytterligare dödsfall på grund av ökad laglöshet, försämrad infrastruktur, sämre sjukvård, etc.

Irakkriget (av koalitionen officiellt kallat Operation Iraqi Freedom) var en militär kampanj i Irak, som började i och med invasionen av Irak den 20 mars 2003, vilken genomfördes av en koalition av länder där Storbritanniens och framförallt USA:s insatser var mest omfattande samt avslutades då de sista amerikanska soldaterna lämnade Irak den 18 december 2011.

Bakgrunden till kriget var att USA hävdade att Saddam Husseins Irak utgjorde en fara och de uppmanade FN att avrusta landet. Kravet stöddes av den brittiska underrättelsetjänsten medan Ryssland, Frankrike och Tyskland motsatte sig detta krav. Meningsskiljaktigheterna resulterade i en diplomatisk kris och FN skickade vapeninspektörer till Irak. Spår efter massförstörelsevapen hittades efter ett långt sökande efter Saddam Husseins död. USA beslutade sig då för att skapa en koalition och genomföra en invasion utan FN:s samtycke.

Tre veckor efter invasionen den 9 april 2003 hade Iraks huvudstad Bagdad intagits och Saddam Husseins regim störtats. Stridigheter kom dock att fortsätta med grupperingar som motsatte sig den nyinrättade samhällsordningen. År 2008 hade koalitionen fortfarande kvar merparten av de utländska trupperna i landet.

Kriget slutade officiellt den 1 maj 2003 men då stridigheterna fortgick ansågs kriget fortfarande pågå. Den 19 augusti 2010 lämnade de sista utländska stridande trupperna Irak. 50 000 soldater stannade dock för rådgivning och utbildning av irakiska militärer i en fas kallad "Operation New Dawn" (operation ny gryning) som avslutades i december 2011.[20]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Fientligheten mellan USA och Irak sträckte sig tillbaka till Gulfkriget 1990-91 där de två länderna befann sig på motsatta sidor. I april 1993 hävdade FBI att Saddam Hussein försökt att få den dåvarande presidenten George H.W. Bush mördad under ett besök i Kuwait.[21] Irak hade varit föremål för mycket strikta FN-sanktioner ända sedan invasionen av Kuwait 1990. Sanktionerna hade i praktiken utblottat staten fullständigt och försatt befolkningen i extrem fattigdom samtidigt som kryssningsrobotar från amerikanska krigsfartyg i Persiska viken regelbundet slog ut sjukhus och annan infrastruktur.[22] Levnandsstandarden i Irak efter att sanktionerna trädde i kraft störtdök i internationella mätningar jämfört med innan.[23] Under 1990-talet bröt åtskilliga uppror ut i landet, bl a av kurderna i norr och shiamuslimerna i söder, och genom att åberopa skydd av dessa folkgrupper från regeringens övergrepp som anledning upprättades flygförbudszoner där amerikanskt och brittiskt stridsflyg patrullerade irakiskt luftrum och regelbundet bombade landets luftvärn och flygbaser.[24][25] År 2002 omvandlades flygförbudszonerna till ett rent offensivt luftherravälde över Irak.

År 1998 godkände Bill Clinton och Kongressen ett dokument som sade att det var USA:s presidents skyldighet att arbeta för att få bort Saddam Hussein från makten.[26] I december sama år genomfördes under fyra dagar ett massivt bombardemang mot irakiska mål (Operation Desert Fox) som decimerade resterna av Iraks försvarsmakt och även tillintetgjorde mycket av den redan förstörda civila infrastrukturen.[27] Operationen fördömdes internationellt och kritiserades i Säkerhetsrådet även av bland annat Frankrike, Ryssland och Kina som vände sig mot USA:s och Storbritanniens ständiga angrepp på Irak under de från amerikanskt håll återkommande förevändningarna av att landet skulle ha hindrat FN:s vapeninspektörer.[28][29] Chefen för FN:s vapeninspektion UNSCOM sade att det faktiskt var USA som krävde att inspektörerna skulle lämna Irak 1998.[30] Irak hade då låtit FN-inspektörerna få besöka alla militärbaser de ville men inte Baathpartiets högkvarter, då man menade att USA underminerade inspektörernas trovärdighet genom att stationera agenter bland dem.[31] Detta räckte för att Clintonadministrationen skulle godkänna det massiva anfall som var Operation Desert Fox. Senare visade det sig att anklagelserna om amerikanska agenter bland vapeninspektörerna stämde och FN:s generalsekreterare Kofi Annan bad om ursäkt för att inspektionerna hade fungerat som täckmantel åt amerikansk underrättelseverksamhet.[32][33][34]

Tal av George W. Bush i FN:s generalförsamling om Irak, 12 september 2002.
George W. Bush med sin främste allierade, Tony Blair.

USA:s krig mot terrorismen[redigera | redigera wikitext]

Kort efter terrorattackerna den 11 september 2001 förklarade USA:s president George W Bush ett globalt "krig mot terrorismen". USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld och biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz ville ha en omedelbar attack mot Irak för påstådd inblandning i terrordåden. President Bush och utrikesminister Colin Powell motsatte sig detta eftersom det inte fanns några bevis för Iraks inblandning. Bush kom dock att ändra sig efter att ha sett CIA-rapporter där det hävdades att Saddam Hussein försökt införskaffa material för framställning av kärnvapen, inte redovisat hur han förstört vapnen och hade missiler med för lång räckvidd. Saddam Hussein hade tidigare använt kemiska vapen mot kurderna i Halabja 1988 men hävdade att han förstört alla kemiska och biologiska vapen efter Gulfkriget.

2002 bildades under USA:s försvarsdepartement en särskild myndighet, Office of Special Plans, med uppdrag att presentera all information som antydde att Irak hade massförstörelsevapen, var allierad med al-Qaida och utgjorde ett hot mot USA och världsfreden. Office of Special Plans kritiserades senare hårt för att presentera vilseledande information som aldrig kontrollerades av underrättelseexperter och för att drivas av krigshetsande ideologer i Bushadministrationen.[35][36][37]

Upptakten till invasionen[redigera | redigera wikitext]

Bushadministrationen uppmanade Förenta nationerna att stärka mandaten för att avrusta Irak då de hävdade att Saddam Hussein kunde förse terrorister med massförstörelsevapen. Kravet stöddes av brittiska underrättelsetjänsten medan det motsattes av bl a Ryssland, Frankrike och Tyskland vilket kom att resultera i en diplomatisk kris.[38] Den 13 november 2002 påbörjade FN vapeninspektioner i Irak under ledning av Hans Blix och IAEA:s generaldirektör Mohamed ElBaradei i enlighet med Säkerhetsrådets resolution 1441. Några spår efter massförstörelsevapen fanns dock inte. USA hävdade att irakiernas samarbete med vapeninspektörerna inte alltid var tillfredsställande, vilket ledde till att inspektörernas effektivitet ifrågasattes från främst amerikanskt håll.[39]

USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell avrådde kollegorna i Bushadministrationen från att starta ett väpnat angrepp mot Irak utan ett tydligt godkännande av FN. USA ville att FN:s säkerhetsråd skulle godkänna en resolution som gav dem rätt att använda våld mot Irak enligt FN-stadgans kapitel VII. Förslagen mötte starkt motstånd i världen och Frankrike hotade att lägga in sitt veto. Detta gjorde att man drog tillbaka resolutionen och förberedde sig på krig genom att skapa the coalition of the willing, utan FN:s samtycke.[40] Bushadministrationen hävdade dock att kriget hade stöd av gamla FN-resolutioner: "Under resolutionerna 678 och 687 - båda giltiga - har vi och våra allierade rätt att använda våld mot Irak för att avlägsna landets massförstörelsevapen. Det är ingen fråga om tillstånd, det är en fråga om vilja." Merparten av länderna i FN motsatte sig dock denna tolkning.

Enligt George Tenet, direktör för CIA fram till 2004, pressade element inom Bushadministrationen under ledning av vicepresident Dick Cheney hårt för en omedelbar attack mot Irak utan att låta en ordentlig debatt om huruvida Irak egentligen utgjorde ett hot mot USA äga rum.[41]

Invasionen[redigera | redigera wikitext]

Den 20 mars 2003 omkring 02:30 UTC (05:30 lokal tid), 90 minuter sedan tidsfristen gått ut för Saddam Hussein och dennes söner att lämna Irak, hördes explosioner i Bagdad och specialstyrkor från det australiska flygvapnet gick över gränsen i södra Irak. Klockan 03:15 UTC meddelade USA:s president George W. Bush att han givit order om attack mot mål i Irak.

Före invasionen hade många bedömare räknat med en längre flygbombningskampanj före insättandet av landstyrkor, såsom vid Kuwaitkriget eller invasionen av Afghanistan 2001. I stället gick USA:s taktik ut på plötsliga, överväldigande samordnade flyg- och landattacker för att splittra de irakiska styrkorna så snabbt som möjligt (se Shock and Awe).

Invasionen av Irak ökade missnöjet mot USA och människor runt om i världen protesterade. En stor mängd politiker över hela världen, däribland FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan ifrågasatte krigets legitimitet. Demonstrationer hölls mot kriget och Bushadministrationens utrikespolitik och dessa var i vissa fall lika stora som de som utspelade sig under Vietnamkriget. Media hade en viktig roll under kriget och efterfrågan på nyheter var stor.

Bagdads fall[redigera | redigera wikitext]

Satellitbild över Bagdad, 2 april 2003.

Tre veckor efter invasionen gick de amerikanska styrkorna in i Bagdad. De ursprungliga planerna gick ut på att låta pansarfordon omringa staden och strida gata från gata med hjälp av luftstyrkor. Den 5 april skickades en mindre pansarstyrka för att testa det irakiska försvaret och försöka inta Bagdads flygplats. Denna styrka mötte hårt motstånd, med bl.a. flera självmordsattacker, men lyckades ändå nå flygplatsen. Två dagar senare skickades en ny styrka ut för att inta Saddam Husseins palats, där man etablerade en bas. Inom några timmar efter intagandet av palatset hade det irakiska motståndet börjat falla sönder. Irakiska regeringsrepresentanter hade antingen försvunnit eller kapitulerat. Den 9 april 2003 var Bagdad formellt intaget av de amerikanska styrkorna och Saddam Husseins styre utropades vara över. Saddam Hussein själv hade försvunnit och fanns på okänd plats. Många irakier firade regimens fall genom att vandalisera de många Saddamporträtten och statyerna som fanns på gatorna.[källa behövs]

En scen arrangerad av USA:s armé och pressen kom att symbolisera regimens fall: en stor Saddamstaty i centrala Bagdad revs under publikens jubel. Det visade sig senare att torget varit avspärrat med pansarfordon och det jublande folket ett hundratal personer, åtminstone delvis exilirakier influgna av amerikanerna.[42][43][44]

Den 1 maj 2003 förklarade president Bush i ett berömt tal ombord på USS Abraham Lincoln att de militära operationerna nu var avslutade. Detta tal kom att kritiseras då USA och de allierade stod inför ett växande problem med motståndsrörelser i Irak.

Koalitionsstyrkorna påbörjade snabbt letandet efter nyckelpersoner inom Saddam Husseins styre. Till hjälp hade man bland annat tillverkat en kortlek med bilder de efterspanade ledarna. Den 22 juli 2003 dödades Saddams söner, Qusay och Uday Hussein, i en eldstrid efter ett tips om deras gömställe.

Saddam Hussein själv infångades av amerikanska styrkor den 13 december 2003 vid en bondgård utanför hans hemstad Tikrit. Han hade gömt sig med två vakter. Han befann sig i en liten underjordisk håla utan hygienartiklar med bl.a. två oladdade vapen. Han avrättades 30 december 2006 för folkmordshiamuslimer i Dujail 1982.

Utvecklingen i Irak efter invasionen[redigera | redigera wikitext]

En staty föreställandes Saddam Husseins huvud rivs.

Ockupation och uppror (2003-2006)[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha besegrat den irakiska försvarsmakten och ockuperat landet genomfördes en systematisk utrensning av alla sympatisörer till Baathpartiet och Saddam Hussein i statsapparaten och en ockupationsförvaltning, Provisoriska koalitionsmyndigheten, övertog samtliga verkställande och lagstiftande befogenheter i landet. 23 maj 2003 beordrade den amerikanska ockupationsadministratören Paul Bremer att alla irakiska militära enheter, underrättelsetjänsten och övriga säkerhetsinstitutioner skulle upplösas.[45] Beslutet kom att kritiseras för att resultera i ett säkerhetsvakuum i landet som gav upphov till det explosionsartade kaoset som skulle utmynna i det långvariga upproret mot ockupationen, samt för att spä på missnöjet med ockupationen genom att skicka hundratusentals irakiska soldater och annan säkerhetspersonal i arbetslöshet.[46][47] Den politiska situationen i Irak efter invasionen var mycket komplicerad på grund av spänningar mellan etniska grupperingar (kurder och araber) och religiösa grupperingar (sunni- och shiamuslimer). Den dominerande politiska gruppen blev den shiamuslimska koalitionen Högsta islamiska rådet i Irak med nära anknytning till Iran. Snart mötte USA och dess allierade allt intensivare motstånd från diverse rebellgrupper inkluderande alltifrån religiösa miliser till etniskt betonade grupper till sympatisörer med det gamla styret. Upproret yttrade sig bl a i terrorattacker mot civila irakier och attacker mot soldater och ockupationsmakten svarade med kraftigt ökad militär förstärkning i landet. Antalet rebellattacker (allt från självmordsbombningar till sabotage av broar och liknande) var i juli 2003 c:a 200 i veckan och ökade stadigt till 1500 i veckan i maj 2007.[48] Flera bedömare (inklusive ministrar i den irakiska regeringen[49]) talade om att landet befann sig i inbördeskrig. Inom den amerikanska militären diskuterades det öppet om att Irak till och med borde delas i tre delar,[50] eventuellt efter en omdaning av hela främre Asien.[51]

En övergångsregering tillträdde efter folkliga val i januari 2005 men led av bristande förtroende hos bl a landets sunnimuslimska befolkning samt begränsad suveränitet på grund av den utländska militära närvaron. Den folkvalda församlingen fick i uppdrag att skriva en ny författning i enlighet med den nu upplösta ockupationsförvaltningens direktiv. Ordinarie parlamentsval hölls i slutet av 2005 varefter Jalal Talabani tillträdde som Iraks president och Nouri al-Maliki som premiärminister.

Bilbomber blev allt vanligare på Bagdads gator när upproret och laglösheten spred sig år 2006.

Truppförstärkningar och inbördeskrig (2006-2009)[redigera | redigera wikitext]

Den 10 december 2006 höll Bush ett direktsänt TV-sänt tal där en "ny strategi" tillkännagavs att ytterligare 21 500 soldater skulle skickas till Irak, varav 17 500 skulle stationeras i Bagdad.[52] Samtidigt var målet att de amerikanska styrkorna i större utsträckning skulle samverka med irakiska styrkor för att i första hand säkra Bagdad. Planen fick omgående kritik från höga demokratiska politiker som ansåg att Bushs "nya strategi" egentligen bara innebär en upptrappning av konflikten. Även vissa republikaner var negativa och instämde i kritiken.[53] Andra var mer positiva och menade att kritikerna saknade konstruktiva förslag. I juli 2007 var de 21 500 soldaterna på plats, den stora offensiven för att säkra Bagdad pågick sen sedan mitten av februari samma år. Bush gav order om ytterligare truppförstärkningar. Våren 2007 försökte den demokratiska majoriteten i kongressen tvinga fram en tidtabell för ett amerikanskt tillbakadragande. President Bush svarade med att lägga in sitt veto. Motiveringen till vetot var att om USA:s militär kallas hem nu kommer Irak att förvandlas till ett inferno och det var det upprorsrörelsen ville.[54] Under hösten 2007 och våren 2008 minskade våldet och i maj 2008 hade antalet attacker minskat till 200 i veckan.[55] Som ett resultat av den ökade stabiliteten i Irak gav Bush i juli 2008 beskedet att vissa styrkor skulle kunna dras tillbaka.[56]

I slutet av 2008 signerades det så kallade Status of Forces Agreement mellan Irak och USA som fastslog att samtliga amerikanska styrkor skulle lämna större städer i landet innan 30 juni 2009 och samtliga amerikanska styrkor skulle lämna irakiskt territorium innan 31 december 2011.[57] Avtalet införde krav på att fångar skulle häktas inom 24 timmar och krav på husrannsakan för att gå in i hus utan militärt syfte. Avtalet möttes med tystnad inom USA:s försvarsetablissemang där man menade att det fann tolkningsutrymme för de begränsningar på amerikanska militära förehavanden i Irak som fastslogs.[58] Försvarsminister Robert Gates talade om en permanent närvaro på tiotusentals man efter 2011.[59] I Irak möttes avtalet i huvudsak med kritik och protester som en förlängning av ockupationen.[60] De flesta andra länder som deltog i den multinationella styrkan drog dock tillbaka samtliga sina trupper i slutet av 2008. En stor fråga var den kring åtalsimmunitet för de legosoldater som jobbade för den amerikanska militären, främst Blackwater Worldwide som låg bakom massakrar på civila.[61]

Utbildning av irakiska soldater 2011.

Nedtrappning av de amerikanska insatserna (2009-2011)[redigera | redigera wikitext]

USA:s nya president Barack Obama beslutade i februari 2009 att dra tillbaka alla aktivt stridande trupper från Irak men med utrymme för fortsatt militär närvaro för träning och utbildning av den irakiska armén.[62] 29 juni 2009 drog sig amerikanska trupper ut ur Bagdad, dagen innan tidsfristen för USA att lämna alla irakiska städer. Huvuddelen av de 142 000 amerikanska soldaterna i Irak lämnade landet innan augusti 2010. Mellan 30 000 och 50 000 man stannade kvar för att utbilda irakisk militär och polis.[63] På grund av oförmågan att komma överens med den irakiska regeringen om att ge amerikansk militär personal åtalsimmunitet från det irakiska rättsväsendet valde Obamaadministrationen i oktober 2011 att dra tillbaka samtliga amerikanska trupper från landet.[64]

USA:s sista trupper lämnade Irak den 18 december 2011.[65] Upproret mot landets regering har dock fortsatt, se Upproret i Irak (efter 2011).

Effekter av konflikten[redigera | redigera wikitext]

Flyktingar[redigera | redigera wikitext]

År 2011, åtta år efter invasionen av landet, var uppemot tre miljoner irakier flyktingar varav cirka 1,3 miljoner internt och resten utomlands, i huvudsak i grannländerna Syrien och Jordanien.[66] Mer än hälften av Iraks kristna minoritet på totalt 1,5 miljoner flydde utomlands under laglösheten och de eskalerande stridigheterna som följde på störtandet av Saddam Husseins regering 2003.[67][68] År 2007, fyra år efter invasionen, hade USA tagit emot mindre än 800 irakiska flyktingar.[69]

Infrastruktur och hälsa[redigera | redigera wikitext]

Irak har under kriget haft stora infrastrukturproblem och den redan under 1990-talet förfallna infrastrukturen skadades ännu mer efter 2003 års invasion. Problemen har framför allt drabbat vården, försörjning av el och vatten samt polisväsendet. Bagdadborna hade i februari 2006 i snitt tillgång till elektricitet åtta timmar per dag, jämfört med 16–24 timmar före invasionen. I augusti 2005 angav 71 procent av irakierna att de hade problem med försörjning av rent vatten och 70 procent med avloppet.[48] Över hälften av alla irakiska läkare flydde landet efter invasionen.[70]

Andelen undernärda ökade från 19% år 2003 till 28% år 2007.[71] Enligt källor citerade av Världslivsmedelsprogrammet minskade andelen irakier som hade akut brist på mat från 7% 2007 till 6% 2011.[72] Samtidigt finns stora skillnader mellan olika regioner i landet och en majoritet av irakierna (57%) berodde 2011 på matransoner från staten på grund av fattigdom och allmän matbrist. I mitten av 2004 var alla Iraks 240 sjukhus öppna (sjukvårdsbudgeten år 2002 var 16 miljoner dollar, nu är den 1000 miljoner dollar; innan blockaden var sjukvården i Irak imponerande)[73]. Nästan alla skolor och universitet har öppnats. Iraks BNP har vuxit med 52 % efter kriget. Arbetslösheten tros ha gått ner från 50–60 procent i juni 2003 till 25–40 procent i mars 2006.[48]

Media[redigera | redigera wikitext]

Iraks medier är inte längre censurerade på samma sätt som de var på Saddams tid. Situationen för journalister är dock svår, och Irak hamnade 2005 på plats 157 (strax under Laos och strax ovanför Vietnam) på den rankinglista över länders pressfrihet som publiceras av Reportrar utan gränser.

Regional påverkan[redigera | redigera wikitext]

Det iranska inflytandet i Irak har ökat kraftigt som följd av invasionen och parlamentsvalen, och mannen som kallats Iraks mäktigaste man — ayatollan Ali al-Sistani — är född i Iran och har iranskt medborgarskap. Eftersom invasionen avlägsnade Irans farligaste hot utan att landet behövde behöva offra militära medel har Iran av politiska bedömare pekats ut som stora vinnaren i Irakkonflikten. Iran har dock uttryckt stor oro över den explosiva och svårförutsägbara etniska situationen. I slutet av november 2006 uttryckte Nawaf Obaid, rådgivare till saudiska regeringen, att en av de första konsekvenserna av ett amerikanskt trupptillbakadragande skulle bli en större saudisk intervention för att skydda Iraks sunniter "från iranskstödda shiiter".[74]

Antalet döda på grund av kriget[redigera | redigera wikitext]

Det är svårt att uppskatta antalet civila dödsoffer och de undersökningar som har gjorts har nått resultat med stora variationer. Enligt en statistisk undersökning publicerad i den medicinska tidskriften The Lancet 2006 beräknades ockupationen ha lett till en överdödlighet på cirka 655 000 irakier.[75] Enligt Iraq Body Count 2008 har 86 453–94 325 civila dödsfall på grund av våldet rapporterats i medierna.[76] Av koalitionens soldater har enligt koalitionen över 4 100 amerikanska, 170 brittiska och 120 av övriga i koalitionen stupat sedan krigsutbrottet.

Opinion[redigera | redigera wikitext]

Demonstration på årsdagen av USA:s krig mot Irak, Stockholm 2007.

USA[redigera | redigera wikitext]

När Irakkriget inleddes i mars 2003 hade president George W Bush stöd hos den amerikanska befolkningen för sitt beslut att invadera Irak med målet att störta Saddam Hussein.[77][78] I takt med att motståndet från upprorsgrupperna blivit allt större och de amerikanska förlusterna stadigt ökat har kriget blivit alltmer impopulärt i USA. Stora demonstrationer mot Irakkriget har hållits i USA under Irakkriget med en omfattning som inte setts sedan Vietnamkriget.[79] Avslöjandena om tortyren och förnedringen av krigsfångar i Abu Ghraib-fängelset 2004 ledde till att flera amerikanska tidningar krävde Donald Rumsfelds avgång,[80][81] men vissa neokonservativa kommentatorer menade å andra sidan att amerikanska soldater borde ha varit ännu brutalare i behandlingen av krigsfångar.[82][83][84]

I valrörelsen inför kongressvalet 2006 spelade Irakkonflikten en central roll och sågs av många bedömare som en slags folkomröstning om Bushs krigspolitik.[källa behövs] Valet resulterade i framgång för Demokraterna som skaffade sig majoritet i båda Kongressens kammare vilket gjorde det svårare för presidenten att driva sin politik. Försvarsministern Donald Rumsfeld, som ansågs ha varit något av huvudarkitekten bakom Irakkriget, avgick i december samma år.

Irak[redigera | redigera wikitext]

Motståndet mot den utländska truppnärvaron är starkt i Irak enligt en opinionsundersökning gjord på uppdrag av det brittiska försvarsdepartementet.[källa behövs] I undersökningen fann man att 82 procent av landets befolkning är starkt emot den utländska truppnärvaron, 45 procent ansåg att väpnat motstånd är berättigat.

Rapporter[redigera | redigera wikitext]

Den 30 september 2004 presenterade USA:s irakutredningskommission sin rapport. Den säger bland annat att: "Vi hittade inga bevis som visar att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen 2003, men tillgängligt bevis från utredningen — inklusive intervjuer av fångar och granskandet av dokument — visar att Irak kan ha haft ett fåtal vapen, men inget av militär betydelse."[85] I 11 septemberkommissionens rapport framkom inga bevis för att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. USA hävdade dock att Iraks regering aktivt försökte att skaffa teknik för att producera sådana vapen så fort FN-sanktionerna lyftes.[86] Kommissionen kom också fram till, trots rykten om att Irak och al-Qaida hade kontakt 1996, att "ingen relation" mellan de båda existerade i samband med 11 september-attackerna.[87] Vissa kritiker anklagar därför Bushadministrationen för att ha medvetet ljugit om kopplingar mellan de två för att få stöd för kriget, bl a kongressledamöter från USA:s demokratiska parti hävdade att den amerikanska regeringen selektivt valde sådan information som kunde tolkas som att Irak och al-Qaida var allierade mot USA.[88] Saddam Husseins regering och det styrande Baathpartiet förde en sekulär, progressivt nationalistisk politik i stark kontrast till al-Qaidas religiöst fundamentalistiska, ultrakonservativa världsåskådning och globala verksamhet. De irakiska myndigheterna såg snarare grupper som al-Qaida som ett hot mot staten.[89]

Bush föreslog en total militärbudget om 588 miljarder dollar för 2009, budgeten innehöll 70 miljarder dollar för utgifter i kriget Irak och Afghanistan. Det är 119 miljarder dollar mindre än budgeten för 2008.[källa behövs]

Kriget i Irak och den efterföljande ockupationen har hittills, april 2012, kostat över 800 miljarder dollar.[90]

Krigets globala effekter[redigera | redigera wikitext]

Irakkriget är en av de mest kontroversiella och polariserande händelserna i världen på senare år. Människors inställning internationellt till USA och amerikaner har blivit mer negativa under tiden för kriget.[91] Även bland allierade har kriget inneburit en polarisering och påfrestningar för relationerna då mer eller mindre stora delar av befolkningarna varit motståndare.

Terrorister har använt Irakkriget som argument för sina mord på civila. Bombdåden i Madrid 2004, vilka utfördes av marockanska terrorister, motiverades genom Spaniens deltagande i kriget. Detsamma gällde bombdåden i London 2005.[källa behövs] I båda länderna hade majoriteten av invånarna motsatt sig att deras trupper skulle delta i invasionen. Enligt en amerikansk underrättelserapport har kriget bidragit till att terrorhotet ökat under de senaste åren.[92][källa behövs]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Reid, Robert H., America confronts reality in Iraq, MSNBC, 2006 -09-19
  2. ^ Annan: Life for Iraqis worse than with Saddam, MSNBC, 2006 -12-04
  3. ^ Iraq Index: Tracking Variables of Reconstruction & Security in Post-Saddam Iraq October 1, 2007
  4. ^ Ricks, Thomas E. (2007-01-11). ”Intensified Combat on Streets Likely”. Washington Post. s. A01. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/01/10/AR2007011002581_pf.html. 
  5. ^ Pincus, Walter. "Violence in Iraq Called Increasingly Complex". Washington Post, 2006 -11-17
  6. ^ ”Deputy Assistant Secretary for International Programs Charlene Lamb's Remarks on Private Contractors in Iraq”. State.gov. 2009-07-17. http://www.state.gov/m/ds/rls/rm/143420.htm. Läst 23 oktober 2010. 
  7. ^ Bartholet, Jeffrey. How Al-Sadr May Control U.S. Fate in Iraq, Newsweek, 2006 -12-04
  8. ^ Conetta, Carl, "The Wages of War; Iraqi Combatant and Noncombatant Fatalities in the 2003 Conflict". Project on Defense Alternatives Research Monograph #8, 2003 20 oktober.
  9. ^ "FACTBOX-Military and civilian deaths in Iraq". Reuters, 2006 -11-13.
  10. ^ [a b] Guardian: Iraq war logs reveal 15,000 previously unlisted civilian deaths
  11. ^ http://icasualties.org/oif/.
  12. ^ Debusmann, Bernd. "In Iraq, contractor deaths near 650, legal fog thickens", Reuters, 2006 -10-10
  13. ^ Kneisler, Patricia, et. al., "U.S. Wounded By Week". iCasualties (Lunaville), Benicia, CA.
  14. ^ Toll of British wounded in Iraq war reaches 800, Times Online, 2006 -01-18
  15. ^ Civilian contractors in Iraq dying at faster rate as insurgency grows, McClatchy Washington Bureau, 2005 -11-01
  16. ^ "Defence Internet | Fact Sheets | Operations in Iraq: British Casualties". UK Ministry of Defense.
  17. ^ "Mortality after the 2003 invasion of Iraq: a cross-sectional cluster sample survey", av Gilbert Burnham, Riyadh Lafta, Shannon Doocy och Les Roberts. The Lancet 2006 -10-11
  18. ^ "The Human Cost of the War in Iraq: A Mortality Study, 2002-2006", av Gilbert Burnham, Shannon Doocy, Elizabeth Dzeng, Riyadh Lafta och Les Roberts. A supplement to the second Lancet study.
  19. ^ "Iraqi death toll estimates go as high as 150,000". Taipei Times, 2006 -11-11
  20. ^ USA:s krig i Irak över”. GP. 19 augusti. http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.428456-usa-s-krig-i-irak-over. 
  21. ^ FBI Study. "How Do We Know that Iraq Tried to Assassinate President George H.W. Bush?" http://hnn.us/articles/1000.html
  22. ^ http://www.theguardian.com/theguardian/2000/mar/04/weekend7.weekend9
  23. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/183499.stm
  24. ^ BBC News | FORCES AND FIREPOWER | Containment: The Iraqi no-fly zones
  25. ^ Michael Smith, "RAF Bombing Raids Tried to Goad Saddam into War," Sunday Times, 29 May 2005
  26. ^ Iraq's Weapons of Mass Destruction Programs cia.gov The secret Downing Street memo, timesonline.co.uk Chollet, Derek and James Goldgeier (2008). America Between the Wars. Public Affairs, Perseus Books Group.
  27. ^ ”Factsheets : Operation Desert Fox”. Afhso.af.mil. http://www.afhso.af.mil/topics/factsheets/factsheet.asp?id=18632. Läst 2013-08-15. 
  28. ^ Part 5: Biological weapons program” (transcript). U.S. Secretary of State Colin Powell's presentation to the U.N. Security Council on the U.S. case against Iraq (CNN). 5 February 2013. http://www.cnn.com/2003/US/02/05/sprj.irq.powell.transcript.05/index.html. Läst 16 October 2012. 
  29. ^ Scott Ritter (21 October 2005). ”Scott Ritter on the Untold Story of the Intelligence Conspiracy to Undermine the UN and Overthrow Saddam Hussein”. Democracynow.org. http://www.democracynow.org/article.pl?sid=05/10/21/144258. Läst 12 November 2013. 
  30. ^ Butler, Richard "Saddam Defiant: The Threat of Weapons of Mass Destruction, and the Crisis of Global Security." Weidenfeld & Nicholson, 2000, p.224. ISBN 978-0753811160
  31. ^ Iraq applauds spy claims BBC News, January 7, 1999
  32. ^ Inspector a US spy Daily Mirror, February, 2003
  33. ^ Gellman, Barton. "Annan Suspicious of UNSCOM Role." Washington Post. January 6, 1999. Retrieved September 15, 2013.
  34. ^ Fisk, Robert(2006). The Great War for Civilisation: The Conquest of the Middle East. New York: Alfred A. Knopf, p. 724.
  35. ^ Alexandrovna, Larisa. "Senate Intelligence Committee Stalling Prewar Intelligence," The Raw Story, 2 december 2005. Hämtad 22 maj 2007.
  36. ^ Mackay, Neil (8 juni 2003) Revealed: The secret cabal which spun for Blair, Sunday Herald.
  37. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/4211657.stm
  38. ^ http://web.archive.org/web/20060312135037/http://www.iht.com/articles/2006/03/02/news/germany.php http://www.cnn.com/2004/WORLD/europe/06/18/russia.warning/ http://www.foxnews.com/story/0,2933,331092,00.html
  39. ^ U.S advises weapons inspectors to leave Iraq, usatoday.com
  40. ^ US names 'coalition of the willing', bbc.co.uk
  41. ^ Ex-C.I.A. Chief, in Book, Assails Cheney on Iraq|accessdate=15 June 2013
  42. ^ The photographs tell the story..., informationclearinghouse.info
  43. ^ USA:s tv-show i Bagdad, aftonbladet.se
  44. ^ Blir Irak nytt Vietnam? socialisterna.org
  45. ^ ”Coalition Provisional Authority Order Number 2: Dissoulution of Entities”. The Coalition Provisional Authority. 23 May 2005. http://www.iraqcoalition.org/regulations/20030823_CPAORD_2_Dissolution_of_Entities_with_Annex_A.pdf. Läst 2008-12-09. 
  46. ^ Kaplan, Fred (7 September 2007). ”Who Disbanded the Iraqi Army?”. Slate. http://www.slate.com/id/2173554/. Läst 2008-12-09. 
  47. ^ Gordon, Michael R. (17 March 2008). ”Fateful Choice on Iraq Army Bypassed Debate”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2008/03/17/world/middleeast/17bremer.html?fta=y. Läst 2008-12-09. 
  48. ^ [a b c] IRAQ INDEX: Tracking Reconstruction and Security in Post-Saddam Iraq, brookings.org
  49. ^ It's a 'state of civil war', admits Iraqi government official, news.independent.co.uk
  50. ^ Merits of Partitioning Iraq or Allowing Civil War Weighed, washingtonpost.com
  51. ^ Blood borders: How a better Middle East would look, armedforcesjournal.com
  52. ^ http://www.usatoday.com/news/washington/2007-01-10-bush-iraq_x.htm
  53. ^ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2435&a=605038
  54. ^ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=645360
  55. ^ http://www.brookings.edu/saban/~/media/Files/Centers/Saban/Iraq%20Index/index20080731.pdf
  56. ^ http://www.nytimes.com/2008/08/01/world/middleeast/01iraq.html?_r=1&oref=slogin
  57. ^ Status of Forces Agreement
  58. ^ McClatchy: U.S. staying silent on its view of Iraq pact until after vote
  59. ^ New York Times: Trying to Redefine Role of U.S. Military in Iraq
  60. ^ Examiner: Iraqi Shiites burn Bush effigy in anti-US protest
  61. ^ Washington Post: New year brings less clarity to Blackwater in Iraq
  62. ^ Obama's Speech at Camp Lejeune, N.C.”. The New York Times. 27 February 2009. http://www.nytimes.com/2009/02/27/us/politics/27obama-text.html?pagewanted=1. 
  63. ^ http://www.dn.se/nyheter/varlden/50000-soldater-blir-kvar-i-irak-1.810026
  64. ^ Iraq Withdrawal: U.S. Abandoning Plans To Keep Troops In Country”. Huffington Post. October 15, 2011. http://www.huffingtonpost.com/2011/10/15/iraq-withdrawal-us-troops_n_1012661.html. 
  65. ^ http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-16234723
  66. ^ Sengupta, Kim (December 16, 2011). ”Will Iraq's 1.3 million refugees ever be able to go home?”. London: The Independent. http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/will-iraqs-13-million-refugees-ever-be-able-to-go-home-6277667.html. 
  67. ^ Christian areas targeted in Baghdad attacks”. BBC. 10 November 2010. http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-11724378. Läst 10 November 2010. 
  68. ^ Sabah, Zaid; Jervis, Rick (March 23, 2007). ”Christians, targeted and suffering, flee Iraq”. USA Today. http://usatoday30.usatoday.com/news/world/iraq/2007-03-22-christians-iraq_N.htm. 
  69. ^ "Global Views: Iraq's refugees, by R. Nolan, Foreign Policy Association Features, Resource Library, 12 June 2007.
  70. ^ Laurance, Jeremy (20 October 2006). ”Medics beg for help as Iraqis die needlessly”. The Independent (London). http://news.independent.co.uk/world/middle_east/article1904962.ece. Läst 23 October 2010. 
  71. ^ ”Hunger, disease spread in Iraq”. Alertnet.org. 30 July 2007. http://www.alertnet.org/thenews/newsdesk/L3048136.htm. Läst 23 October 2010. 
  72. ^ http://www.wfp.org/countries/iraq/overview
  73. ^ Life in Iraq: Reconstruction, bbc.co.uk]
  74. ^ Stepping Into Iraq: Saudi Arabia Will Protect Sunnis if the U.S. Leaves washingtonpost.com
  75. ^ Mortality after the 2003 invasion of Iraq: a cross-sectional cluster sample survey, thelancet.com
  76. ^ ”Iraq Body Count”. http://www.iraqbodycount.org. Läst 2008-08-03. 
  77. ^ USA Today Poll, March 16, 2003
  78. ^ ”PollingReport.com Iraq Polls”. http://www.pollingreport.com/iraq.htm. Läst 2007-09-18. 
  79. ^ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=607692
  80. ^ Donald Rumsfeld Should Go”. The New York Times. May 7, 2004. http://www.nytimes.com/2004/05/07/opinion/07FRI1.html. 
  81. ^ Rumsfeld must go”. Boston Globe. May 7, 2004. http://www.boston.com/news/globe/editorial_opinion/editorials/articles/2004/05/07/rumsfeld_must_go/. 
  82. ^ Rush: MPs Just 'Blowing Off Steam'”. CBS News. May 6, 2004. http://www.cbsnews.com/stories/2004/05/06/opinion/meyer/main616021.shtml. 
  83. ^ Regarding The Torture Of Others”. New York Times. May 23, 2004. http://www.nytimes.com/2004/05/23/magazine/regarding-the-torture-of-others.html?pagewanted=all&src=pm. 
  84. ^ Michael Savage, Savage Nation, May 12, 2004.
  85. ^ Iraq Survey Group Final Report globalsecurity.org
  86. ^ The 9/11 Commission Report 9-11commission.gov
  87. ^ Al Qaeda-Hussein Link Is Dismissed washingtonpost.com
  88. ^ ”Saddam 'had no link to al-Qaeda'”. BBC News. 9 September 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/5328592.stm. Läst 6 December 2006. 
  89. ^ ”Report of the Select Committee on Intelligence on Postwar Findings About Iraq's WMD Programs and Links to Terrorism and How They Compare With Prewar Assessments” (PDF). United States Senate Select Committee on Intelligence. 8 September 2006. sid. 105. http://intelligence.senate.gov/phaseiiaccuracy.pdf. Läst 6 November 2010. 
  90. ^ Cost of Iraq War and Nation Building zfacts.com
  91. ^ Global Attitudes Project http://pewglobal.org/commentary/display.php?AnalysisID=1019 http://pewglobal.org/reports/display.php?PageID=825
  92. ^ Irakkriget skapar terrorister enligt spionrapport dn.se

Böcker[redigera | redigera wikitext]

  • Pierre Schori. Draksåddens år: 11 september, Irakkriget och världen efter Bush, 2008 LLeopard förlag 2008