Iranska revolutionen

Från Wikipedia
Version från den 7 november 2013 kl. 20.14 av Tegel (Diskussion | Bidrag) (Rullade tillbaka redigeringar av 213.112.48.169 (diskussion) till senaste version av Ariam)
Iranska revolutionen

Ägde rum 1978-1979
Plats Iran Iran
Utfall Iran omvandlat till islamsk republik från 1 april 1979
Stridande
Iran Mohammad Reza Pahlavi

Iran Jamshid Amouzegar
Iran Jafar Sharif-Emami
Iran Ali Neshat
Iran Nematollah Nassiri
Iran Nasser Moghadam
Iran Gholam Ali Oveisi

Ayatollah Ruhollah Khomeini

Ayatollah Mohammad Beheshti
Mahmoud Taleghani
Mehdi Bazargan
Karim Sanjabi
Massoud Rajavi

Irans historia
Fravashi
Denna artikel är en del av en serie
Förhistoria
Civilisationen i Jiroft (3000–500 f.Kr.)
Kungadömet Elam (2700–539 f.Kr.)
Efter indoeuropeiska invandringen
Medien (728–550 f.Kr.)
Akemeniderna (648–330 f.Kr.)
Alexander den store (330–323 f.Kr.)
Seleukiderna (323–150 f.Kr.)
Partien (250 f.Kr.–226 e.Kr.)
Sasaniderna (226–650)
Efter den islamiska erövringen
Umayyadernas kalifat (661–750)
Abbasidernas kalifat (750–1258)
Tahiriderna (820–873)
Saffariderna (861–1003)
Samaniderna (875–999)
Ziyariderna (928–1043)
Buyiderna (934–1055)
Ghaznaviderna (963–1187)
Seldjukerna (1037–1187)
Khwarezmiderna (1077–1231)
Ilkhanatet (1256–1353)
Muzaffariderna (1314–1393)
Timuriderna (1370–1506)
Modern tid
Safaviderna (1501–1736)
Afshariderna (1736–1802)
Zanddynastin (1750–1794)
Qajardynastin (1781–1925)
Pahlavidynastin (1925–1979)
Iranska revolutionen 1979
Islamiska republiken Iran 1979–

Iranska revolutionen (persiska: انقلاب اسلامی ایران "Irans islamiska revolution") var ett händelseförlopp 1978-1979 där Irans monark (shah) Mohammad Reza Pahlavi störtades och ersattes av en islamistisk regim med Ayatollah Ruhollah Khomeini som religiös ledare. Iran ändrades radikalt från att varit en sekulär konstitutionell monarki till att bli en islamisk republik.

Bakgrund

I korta drag kan revolutionen härledas till sociala klyftor i iranska samhället och avsaknad av demokratiska och mänskliga rättigheter. Mellan åren 1961 och 1978 genomgick landet omvälvande förändringar som alienierade olika grupper från varandra. Shahens s.k. "Vita revolution" 1961 innebar att Iran fick sin första landreform, att en majoritet av befolkningen blev läs- och skrivkunnig samt att kvinnorna fick rösträtt. Efter att Storbritannien lämnat Persiska viken blev Iran den stora dominerande aktören i området med amerikanskt militärt stöd. Medan iranierna åtnjöt en gynnsam ekonomisk och kulturell utveckling och kvinnorna gynnades genomfördes inga politiska reformer i demokratisk riktning. 1975 införde shahen enpartistat med Rastakhizpartiet (Renässans) som förespråkade monarki och paniranism. Underrättelsetjänsten SAVAK som inrättats efter kuppen mot Mossadeq på 50-talet, förföljde och tystade oliktänkande.

Landsomfattande protester

Missnöjet spred sig bland islamistiska och vänsterorienterade grupper i hela landet. Armén, som var väl utrustad med amerikanska vapen, slog ner flera demonstrationer, vilket fördjupade krisen. När shahen sedan öppnade sig för dialog med oppositionen uppfattades han som svag och förloppet slutade i en landsomfattande revolution. Vänstern, som var under ständig förföljelse under shahens tid, saknade organiserad verksamhet och USA tog islamisternas sida av rädsla för ett ryssvänligt alternativ. När shahen förordade nyval och tillsatte den populäre Shapur Bakhtiar, ledarfigur i Nationella Fronten, till premiärminister, hade omvärlden och större delen av iranska folket redan gett upp sitt stöd till shahen. I januari 1979 begav sig Mohammad Reza Pahlavi i exil och Ayatollah Khomeini, som uppfattades som mindre hotfull för USA:s långsiktiga strategier i området, återvände från sin tribun i Frankrike. Khomeini hade tidigare varit i exil i Irak, men för att ges möjlighet att bli shahens efterträdare fick han bo i Frankrike där han via massmedia kunde utöva sitt inflytande på religiösa krafter i Iran.

Revolutionens faser

Revolutionen kan delas in i två sammanhängande faser, under den första fasen bestod motståndarna till monarkin av socialister, liberaler och islamister tillsammans. Målet var något diffust eftersom exempelvis medelklassen och liberalerna ville ha en konstitutionell monarki efter svensk modell medan islamister och socialister ville införa republik, i islamisternas fall en islamsk republik.

I den andra fasen föll alliansen samman, hizbollah (Guds parti) konsoliderade sin makt genom att förbjuda andra partier en efter en och förföljelserna var i full gång. Genom taktiska drag från islamisterna blev den nya konstitutionen en seger för de ultrareligiösa och Khomeini utsågs till s.k. rahbar (Revolutionens Ledare). Förföljelserna mot oliktänkande, monarkister, liberaler och socialister, var i full gång och Irans begravningsplatser blev fyllda till brädden. Efter revolutionen har mer än sex miljoner iranier tvingats lämna landet pga förtrycket. De sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenserna av revolutionen har varit förödande för landet.

Robert Dreyfuss om revolutionen

I boken Hostage to Khomeini ger den amerikanske journalisten och Mellanösternexperten Robert Dreyfuss (tidigare medarbetare till Lyndon LaRouche)[1][2] en detaljerad redogörelse kring varför Carter administrationen övergav shahen och gav sitt stöd till Khomeini och revolutionärerna och varför den sedan fick kalla handen av revolutionsledaren när shahen fick vård i USA. Enligt författaren avsåg USA:s nationell säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski att störta shahen för att utnyttja den islamiska fundamentalismen i kampen mot det kommunistiska Sovjetunionen.[3] Dreyfuss ger belägg för att Khomeini från och med 60-talet samarbetade med Secret Intelligence Service (SIS, Storbritanniens underrättelsetjänst) för att destabilisera monarkin i Iran samt att det låg i de engelska oligarkernas intresse att bromsa Irans industriella och tekniska utveckling.[4] Han påvisar också att BBC spelade en avgörande roll i spridningen av Khomeinis idéer i Iran genom att de sände hans tal och regelbundna förkunnelser till det iranska folket under hela 1978 och 1979.

Referenser

  1. ^ King, Dennis (1989). Lyndon LaRouche and the new American fascism (1st). New York: Doubleday. ISBN 978-0-385-23880-9 
  2. ^ Hostage to Khomeini, cowritten with Thierry LeMarc, New Benjamin Franklin House, 1981. ISBN 978-0-933488-11-3, p. x
  3. ^ Robert Dreyfuss, Hostage to Khomeini, 1980, New York, s. 5. ISBN 978-0-933488-11-3. - PDF download
  4. ^ Se kapitlet "How the British brought down the Shah" i Robert Dreyfuss, Hostage to Khomeini, 1980, New York, s. 28-53.

Källor

  • Ali Ansari, Modern Iran, 2007.
  • Robert Dreyfuss, Hostage to Khomeini, 1980.
  • Nikki Keddie, Modern Iran: Roots and Results of Revolution, 2003.

Externa länkar