Isaac Grünewald

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Isaac Grünewald
Född 2 september 1889
Stockholm, Sverige
Död 22 maj 1946 (56 år)
Oslo, Norge
Nationalitet  Sverige
Fält Måleri, scenografi
Rörelse Modernism, expressionism

Isaac Grünewald, född 2 september 1889 i Stockholm, död 22 maj 1946 vid en flygolycka nära Oslo, var en svensk konstnär. Isaac Grünewald var gift med Sigrid Hjertén 1911–1937 och Märta Grundell 1937–1946. Han är far till Torsten Rydberg, Iván Grünewald och Björn Grünewald. Grünewald studerade på Konstnärsförbundets skola 1905–1908 och Matisses akademi i Paris 1908–1911.

Början på konstnärsbanan[redigera | redigera wikitext]

Grünewald deltog i de ungas utställning i Stockholm 1909. Han intog från 1910 fram till sin död 1946 positionen som den första svenska moderniströrelsens ledande gestalt, och var sin konstnärsgenerations mest omdiskuterade och mest produktive företrädare. En kontroversiell position som även hänger samman med att han med sin invandrarbakgrund under framför allt 1910-talet stod som den främste måltavlan för den nationalromantiska reaktionen mot den nya och unga, Parisinspirerade, "osvenska" konsten. Bland hans mer uppmärksammade separatställningar märks de i Stockholm 1924, 1930 och 1932 samt i Paris 1928.

Grünewald var vid sidan av måleriet en flitig och provokativ skribent, föredragshållare och debattör. Han gjorde 1915 en omdiskuerad film, Är dansen på förfall?, där han med hustrun Sigrid Hjertén och ett par andra damer som danspartners visade hur one-step och boston (men inte tango som ofta uppges) ska dansas. Några av 1910- och 20-talens stora kontroverser inom svensk konst kretsade kring Grünewald, såsom hans omdebatterade och i slutändan refuserade förslag 1913–1914 till utsmyckningen av vigselrummet i det nybyggda rådhuset i Stockholm (och ExpressionistutställningenLiljevalchs konsthall 1918.

Expressionistutställningen arrangerades av den då 28-årige Grünewald själv. Han hyrde konsthallen under en månad för en retrospektiv över sitt konstnärskap med nära 300 verk, bland annat en monumentalmålning som han föreslog skulle fylla den vägg på Nationalmuseum där Carl Larssons Midvinterblot hade suttit. Här visades också en rad kända verk som Det sjungande trädet, 1915, Sigrid med den svarta stolen, 1916, Tjurfäktningen, 1917 och Apachedansen, 1918. Grünewald presenterade dessutom sitt expressionistiska manifest "Den nya renässansen inom konsten". Han upplät samtidigt en tredjedel av konsthallen till sina två närmaste kolleger, hustrun Sigrid Hjertén och Leander Engström. Utställningen sågs av konstkritikerna främst som en provokation och blev till och med skådeplats för en massmedialt uppmärksammad demonstration mot "den Grünewaldska massproduktionen" och en pressdebatt där nationalromantikern Carl Larsson överraskande nog tog Grünewald i försvar.

I Den nya renässansen inom konsten kan man bland annat läsa följande: Vår tid, över vilken hastigheten kan sättas som motto, har medfört ett behov av koncentration och åter koncentration i all konstnärlig yttring. Det tjugonde århundradet, med expresståg, automobiler och flygmaskiner, ger människorna förut oanade möjligheter att under en kort tidsrymd samla en mångfald av olika intryck. Ett landskap sett genom ett automobilfönster, är inte längre samma landskap. Den strålande starka elektriska belysningen som avskaffat natten i storstaden, har skänkt oss förr oanade ljusfenomen. Den nervösa oro som utmärker den moderna människan har nödvändigtvis även satt sin prägel på den moderna konsten. På den gamla goda tiden hade konstnären mer tid att fördjupa sig i detaljer. Men nu, då konstnären får tusenfalt mer intryck än konstnären förr, måste även hans sätt att uttrycka sig bli ett annat.

Grünewald illustrerade 1922 Oscar Levertins Kung Salomo och Morolf (1922). Under denna tid utförde han även en rad betydande porträtt såsom av Tollie Zellman (1919), Jules Pascin, Adolphe Basler (1927) och Ellen Hoppe (1931).[1]

Senare framgångar[redigera | redigera wikitext]

Ridå-dekoration med drakar i biograf "Draken" i Stockholm, 1930-tal.

Grünewald blev en banbrytare inom svensk scenografi genom uppsättningen av "Simson och Delila" på Stockholms-Operan 1921, den första modernistiska scenografin av svenskt märke, utskälld i pressen men en av Operans största publiksuccéer, spelad i omgångar ända fram till 1956. Uppsättningen har bland annat blivit legendarisk för att Grünewald stämde Operan med ett krav på 75 000 kronor (motsvarande cirka 1,5 miljon) i arvode och lät de då världsledande modernisterna Matisse, Picasso, Leger och Derain granska arbetsmaterialet. Alla fyra skrev till Stockholms rådhusrätt och intygade att det konstnärliga värdet berättigade det pris Grünewald begärde och att det var uppenbart att den sensationella scenografin låg bakom uppsättningens framgångar. Även svenska konstnärsnamn som Carl Milles, Bruno Liljefors, Carl Eldh och Albert Engström vittnade till förmån för Grünewald i tvisten som slutade i en förlikning där Grünewald fick hälften av pengarna och två nya uppdrag. Grünewald kom sedan dess att utföra ett 30-tal scenografiska arbeten i Stockholm, Köpenhamn och Paris. Den sista blev Hilding Rosenbergs Lycksalighetens ö på Operan 1945.[2]

Hans stafflimåleri blommade ut i en "fauvistisk" och affischartad stil med privatdramatiska motiv åren 1914–1919, för att därefter utvecklas i en lugnare stil där nyanser och valörer gestaltar formernas tredimensionalitet. Grünewald betraktade sig dock alltifrån den första kontakten med Matisse 1908 som expressionist.

Hans största monumentalverk, lilla salen i Stockholms Konserthus, döptes på 1970-talet om till Grünewaldsalen. Det var också Grünewald som valde den coelinblå färgen till Konserthusets fasad, liksom han 1918 fick igenom sitt förslag om en ljust koboltblå färg till AB Stockholms Spårvägars spårvagnar (en kall färg som skulle skapa en kontrast mot de varmfärgade stadsfasaderna).

Grünewald utförde även väggmålningar i Villa Bonnier, uppförd 1927 i Diplomatstaden, Stockholm, Tändstickspalatsets sessionssal 1928 och designade ridån till biografen Draken 1942.

Grünewald blev ledamot av Konstakademien och professor där 1932–1942 och drev från 1941 en egen målarskola i sin gamla ateljé vid Slussen. 1937 bosatte han och hustrun Märta sig i Saltsjöbaden i det hus som de kallade Saltsjöklack men som i dag kallas Grünewaldvillan.

Antisemitism[redigera | redigera wikitext]

Grünewald blev intimt förknippad med sin judiska bakgrund och blev en av sin tids enskilt främsta måltavlor för antisemitiska tongångar och karikatyrer inom den svenska pressen, särskilt under 1910- och 1920-talen[3] Nazismen hade inte, som man kan tro, någon del i dessa angrepp. Istället hängde de främst samman med nationalmåleriets starka roll fram till omkring 1920 och en inom kritikerkåren utbredd fientlighet mot "främmande" influenser som ansågs hota den svenska konstens och kulturens särart.

Grünewald framställdes därför i tidningarna ideligen utifrån antisemitiska klichéer, som en profithungrig massproducent av imitationer och plagiat (framför allt av Matisse, trots att få kritiker verkligen hade sett en Matisse-tavla med egna ögon; dennes konst ställdes ut första gången på svensk mark först 1924), obetydlig som konstnär men ett geni som affärsman och "reklammakare" att döma av hans stora framgångar och uppseendeväckande höga priser, etcetera. Dessutom framställdes han med sin dandystil emellanåt som motsatsen till den nationalromantiska bilden av svensk manlighet. Till och med bland svenska judar har Grünewald emellanåt påståtts vara allt det som judar brukar beskyllas för att vara.

Gustaf Ankarcrona beklagade att Nationalmuseum köpt in hans "rot- och hemlösa schackrarkonst". Albert Engström ansatte honom med invektiv. Louis Sparre, ordförande i Konstnärsklubben, motsatte sig "orientalens" inträde. Eric von Rosen sökte få bort honom från hans professur vid Konstakademien för att ersätta honom med Ossian Elgström.[4]

På 1930- och 1940-talen blir framställningarna av Grünewald som en vandrande judekarikatyr reducerade till nazistpressen. I de stora dagstidningarna och i populärpressen framstår Grünewald nu som allmänt respekterad, inte minst i kraft av sin ställning som konstprofessor. Men efter Grünewalds död 1946 vaknade de jantelagsartade tongångarna gentemot hans framgångar upp igen. Ett eko av samtidens insinuationer kan i dag höras i konstlitteraturens populära jämförelser mellan Grünewald och första hustrun Sigrid Hjertén. Med det utåtriktade och framgångsrike salongslejonet Grünewald som kontrast framställs den hemmalidande Hjertén regelmässigt som den mer "äkta" eller "mer begåvade" eller "mer banbrytande" konstnären av de två. Isaac skulle således vara motsatsen - oäkta, mindre begåvad, plagierande. Resonemanget faller historiskt tillbaka på den traditionellt antisemitiska synen på judar som till sitt väsen oäkta, falska, ytliga, imiterande och parasiterande.[5] Samtida vittnesmål och dokument visar att båda makarna främjade varandras professionella framgångar. Bland annat ställde de som regel ut tillsammans. Hjertén hann med 106 utställningar under sitt liv, Grünewald 166.[6]

Grünewalds sonson, Bernhard Grünewald, skriver i sin bok Orientalen. Bilden av Isaac Grünewald i svensk press 1909–1946 om den antisemitiska kritik som Grünewald utsattes för under 1910- och 20-talet.[7]

Influenser[redigera | redigera wikitext]

I svensk konstkritik har Grünewald och de andra tongivande konstnärerna i modernismens pionjärgeneration stämplats som "Matisseeleverna", på grund av deras studier på Matisses öppna gratisakademi åren 1909–11. Begreppet Matisseelever myntades 1910 som en nedsättande insinuation om att de unga banbrytarna egentligen inte hade något eget att komma med. Numera tas begreppet allmänt för givet. "Här hemma i Sverige kunde varje landsortskåsör, som aldrig sett ens en kvadratcentimeter av Matisses måleri, med största tvärsäkerhet beskylla hans svenska disciplar för epigoneri eller rätt och slätt Matisseri, vilket var liktydigt i deras och säkert också i allmänhetens ögon. De svenska målare, som gått på Matisses skola, även om det blott varit någon månad, påtrycktes en outplånlig stämpel: Matissare. Det är egendomligt nog det enda elevskap som sedan 35 år tillbaka ideligen framhålles i utställningsrecensioner eller konstöversikter" konstaterade Grünewald 1944.[8]

En annan belysande kommenterar skrev han 1937: "Det har varit kutym här hos oss att väl ensidigt peka på Matisse som lärofader för den grupp av unga viljor som efter de tre studieåren 1905–08 för Konstnärsförbundets ledande krafter sökte sin vidare utbildning i Paris. Det är obestridligt att Henri Matisse som lärare var högeligen uppskattad och beundrad av alla de hundra konstnärer från jordens fyra hörn som trängdes i det gamla klosterkapellet på Boulevard des Invalides. Men lika visst är att Delacroix, Courbet, Corot, Manet, Renoir, Pissarro, Cézanne och van Gogh fascinerade och inspirerade oss. Den som djupast och klarast skulle sätta sin prägel på det mesta, både bästa och sämsta, som presterats i det moderna måleriet under de senaste fyra decennierna, var dock Paul Cézanne."[9]

Omdöme[redigera | redigera wikitext]

Om den samtida offentliga bilden av Grünewald vittnar följande utdrag ur Göteborgs Aftonblad den 10 januari 1925:

"Grünewalds utställning i Konsthallen är dagens stora händelse inom konstnärliga kretsar i Göteborg. Grünewald är ju ett namn, som det alltid står strid eller åtminstone sensation omkring. Många rycker på axlarna och kallar honom reklammakare, några gapskrattar bara de hör Isaacs namn, på andra verkar han som ett rött skynke inför en tjur, de formligen fräser av ilska, kännare följer hans konstnärliga verksamhet med det största intresse, medan slutligen en mängd, särskilt unga målare, ger honom sin reservationslösa hyllning. Man må ha vilken mening som helst om Grünewald, men om ett torde de flesta vara eniga: någon tråkmåns är han inte.

På latsidan ligger han heller inte. Han målar och ställer till utställningar lite varstans, han skriver kontrakt med operan och sköter vidlyftiga processer på basis av dem, han festar och bråkar med konduktörer, får åtal på halsen och har ett förskräckligt göra med att skriva inlagor och inkalla vittnen, samtidigt som svenska pressen måste ha den dagliga lilla dosisen om hans person och konst."

Isaac Grünewalds gravvård på Judiska norra begravningsplatsen i Solna kommun.

Ragnar Josephson beskrev 1951 Grünewalds betydelse med följande ord:

"Isaac Grünewald var den markanta, ständigt synliga galjonsbilden för den nya konsten i Sverige. Han ägde inte bara färgens, utan även ordets slagkraft. Han ägde det oförfärade, stridbara lynne, som gärna gick i täten. Han ägde dessutom en utomordentlig bravur att omvända sina egna belackare. Det finns ingen svensk samtida konstnär, som den stora allmänheten retat sig på så starkt, och ingen som samma allmänhet anammat så oreserverat. Hans främsta egenskap var hans allt besegrande vitalitet. Hans konst, liksom han själv, sjöd av liv, av glädje över livets gåvor. Den ohämmade frikostighet med vilken han verkat och skapat har blivit en stor tillgång för den svenska konsten, ja mer än så, för det svenska livet överhuvudtaget. Det finns så mycket tung eftertanke och sträv blyghet, så mycket fruset och tigande och bundet i Nifelheim. Mot allt detta har hans dukar predikat lustens, glädjens, livsbejakelsens evangelium."

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 9. Malmö: Baltiska förl. Libris 1335381 [sidnummer behövs]
  2. ^ Sundler, Eva (1975). Isaac Grünewalds scenografi 1920-1930: vision och verklighet. Stockholm: Almqvist & Wiksell international. Libris 7625436. ISBN 91-7222-116-X [sidnummer behövs]
  3. ^ Andersson, Lars M. (2000). En jude är en jude är en jude-: representationer av "juden" i svensk skämtpress omkring 1900-1930. Lund. Libris 8236255 [sidnummer behövs]
  4. ^ Wästberg, Per (2002). Axel Hirsch: folkbildare och filantrop. Svenska akademiens minnesteckningar, 0346-6361Svenska akademiens handlingar från år 1986 ; 31. Stockholm: Svenska akademien. sid. 280f. Libris 8826688. ISBN 91-1-301189-8 
  5. ^ Bernhard Grünewald. Sveriges mest ökända jude. Artikel i Tachles (2008)
  6. ^ Utställningsförteckning i Isaac Grünewalds Arkiv, Riksarkivet i Stockholm.
  7. ^ Kempe, Jessica (8 mars 2012). ”Isaac Grünewald på Långholmen”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/isaac-grunewald-pa-langholmen. Läst 2 januari 2013. 
  8. ^ Grünewald, Isaac (1944). Matisse och expressionismen. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 1462512 [sidnummer behövs]
  9. ^ Isaac Grünewald. Cézannes budskap. Publicerad i Kunst og Kultur (1937)

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]