Isildur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Isildur är en litterär figur i J.R.R. Tolkiens trilogi om härskarringen, son till Elendil. Han föddes år 3209 i andra åldernNúmenor och dog år 2 i tredje åldern.

Isildur var Elendils äldsta son. Isildur betyder ungefär "den som är tillägnad månen". Han hade fyra söner; Elendur, Aratan, Ciryon och Valandil. Det sägs att han gillade Elendur bäst för dennes högmodslösa majestät och att han var, såväl kroppsligt som andligen, mest lik sin faders far.

I en senare fotnot sades Isildur vara 7 fot lång, alltså ca 213 cm. Det kan jämföras med Aragorn II som var åtminstone 6 fot 6 tum, eller 198 cm.

I sin ungdom utförde Isildur en av sina största bragder, då han räddade ett skott från de Vita trädet på Númenor som Sauron sedan brände ned. Detta tog han med sig (tillsammans med Palantíri och en rad andra skatter) till Midgård och planterade i Minas Ithil.

Isildur hade en yngre bror, Anárion, och tillsammans grundade de riket Gondor, medan Elendil grundade Arnor. Isildur lät bygga staden Minas Ithil vid gränsen till skuggornas berg, medan hans bror byggde Minas Anor. Deras troner stod sida vid sida i Osgiliath, stjärncitadellet.

Isildur var också den som förbannade den som senare skulle bli Kungen av de döda, för att denne och dennes följeslagare vägrade strida för Gondor trots deras trohetseder.

Men innan Númenoranerna hade säkrat sina ställningar slog Sauron till och tog Minas Ithil med storm (år 3428). Isildur lyckades dock fly med ett skott av det Vita trädet (som han sedan planterade i Minas Anor som ett minne för sin bror som dog i kriget). Medan Isildur begav sig iväg för att söka Elendils hjälp försvarade Anárion Osgiliath. När sedan den Sista alliansens styrkor kom till undsättning kunde Isildur återta Minas Ithil. Han stationerade Aratan och Ciryon där, utifall att Sauron skulle söka fly igenom passet och hämnas på Dunedain.

Isildur deltog i Slaget vid Dagorlad utanför Mordors svarta portar och i den sista striden då Sauron föll. Men Sauron blev inte besegrad eftersom Den enda ringen inte oskadliggjorts. Och Isildur tog Ringen och menade att han hade rätt till den eftersom hans far och bror hade dött. Isildur färdades sedan tillbaka till Gondor där han stannade ett år, och instruerade Meneldil, Anárions son. Sedan begav han sig norrut för att regera över Arnor, sin fars rike. En annan viktig anledning att resa norrut var att han började inse att Ringen var alltför stark för honom, och han hade ett trängande behov av att söka Elronds råd.

Katastrofen vid Glitterfälten[redigera | redigera wikitext]

Detta medförde att han ämnade att färdas öster om Dimmiga bergen och sen ta sig över Höga passet och på så vis nå Vattnadal. Men större delen av Arnors krigsmakt hade redan återvänt til Arnor via den Númenoranska vägen mellan Minas Anor och Fornost. Vägen genom Anduins dal var förmodligen snabbast för såna som inte var beridna, och eftersom Sauron var nedgjord hade han intet att frukta; trodde han. Men han tog miste. Ungefär i höjd med Glitterfälten överfölls han och sitt följe (som bestod av drygt 200 tungt beväpnade soldater, men bara ett fåtal bågskyttar) av uppemot 2000 orcher. Först kunde de stå emot och driva tillbaka orcherna utan större besvär; högar av orcher låg döda.

Isildur trodde, att sedan orcherna slagits tillbaka, inte skulle våga sig på att anfalla igen (ty så var deras sed), men Ringen drog sig till alla Mörkrets tjänare och fyllde orcherna med ett starkt hat mot dessa Dúnedain. Men, sedan de gått en liten bit, överfölls de på nytt och den här gången utnyttjade fienden sin överlägsenhet i antal och slöt sig som en månskära runt Dúnedain. Till slut dräptes Ciryon och Aratan sårades dödligt då denne försökte undsätta Ciryon. Elendur bad då Isildur att fly. Isildur lät Othar ta Narsils skärvor och tillsammans med en kamrat hann de fly innan de övriga dräptes.

Men Isildur själv satte på sig Ringen med ett utrop av smärta (eftersom den brände honom), och försvann ur allas åsyn, efter att han dragit på sig sin huva för att dölja Elendilmirs ljus. Först flydde Isildur som ett jagat djur i riktning mot Anduin, men sen färdades han försiktigare fram. Till slut nådde han stranden, där kastade han av sig sina vapen och sitt pansar; han behöll bara ett kortsvärd vid midjan och Ringen. Han bedömde det som mycket svårt att nå andra sidan (trots att få eller inga kunde mäta sig med honom i styrkeprov). När han nästan nått andra sidan upptäckte han att Ringen var borta. Med ens så ville han ge upp i och med förlusten av Ringen; men modlösheten försvann lika snabbt som den kom; en tung börda hade lyfts från hans axlar och han fick fotfäste. När han sedan reste sig för att gå upp i land, såg orcher honom som en hög och hotfull gestalt; och de sköt sina pilar och flydde. Helt i onödan, ty pilar genomborrade honom i hjärta och strupe och han föll död ned utan ett ord.

Det var bara tre som överlevde detta slag: Othar och dennes kamrat samt Estelmo som var Elendurs väpnare; denne hade bedövats av ett klubbslag och låg under Elendur. Orcherna hann aldrig plundra och förstöra kropparna eftersom Thranduil snabbt fick reda på vad som hänt och förintade orcherskaran.

I och med Isildurs död blev Valandil kung av Arnor, och Ringen förblev dold i 2461 år tills Deagol hittade den.