Istabystenen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Istabystenen
Runristning (runsten)
Runstenen DR 359 från Istaby.
Runstenen DR 359 från Istaby.



Fyndplats
Land Sverige
Landskap Blekinge
Län Blekinge
Kommun Sölvesborg
Socken Mjällby
Plats Istaby
Koordinater 56°01′21″N 14°39′03″E / 56.02241°N 14.65089°Ö / 56.02241; 14.65089Koordinater: 56°01′21″N 14°39′03″E / 56.02241°N 14.65089°Ö / 56.02241; 14.65089
Nuvarande plats SHM ( 6249)
Tillkomsttid U 520/530-560/570 (Imer 2007)
Signum DR 359
Stil RAK
Information från FMIS samt Samnordisk runtextdatabas.

Istabystenen, med signum DR 359, är en runsten, som ursprungligen kommer från Istaby i Mjällby socken i Blekinge. Den är alltsedan 1878 placerad på Statens historiska museum i Stockholm.

Stenen[redigera | redigera wikitext]

Stenen är en av flera senurnordiska runstenar från Blekinge, se bland annat Björketorpsstenen, Gummarpstenen, Stentoftenstenen och Sölvesborgsstenen.[1] Bortsett från den nu flyttade Istabystenen står de tre sistnämnda kvar på en udde i sydvästra landskapet, medan Björketorpsstenen står jämte två bautastenar i Blekinges mellersta östra del. Stenens urnordiska skrivtecken tagna ur den äldre futharken ger en datering till ungefär 600 e.Kr., alltså under vendeltiden.[2] Runorna som är stora och välformade löper i tre raka, lodräta rader och förutom på framsidan även på ena kortsidan.

Inskriften[redigera | redigera wikitext]

Inskriften lyder i translitterering:[3]

Sida A (läsning 1): Afatz hAriwulafa ¶ hAþuwulafz hAeruwulafiz
Sida A (läsning 2): hAþuwulafz hAeruwulafiz ¶ Afatz hAriwulafa
Sida B: warAit runAz þAiAz

Normaliserat till urnordiska:[3]

Sida A (läsning 1): Aftr Hariwulfa. Haþuwulfz Heruwulfiz
Sida A (läsning 2): Haþuwulfz Heruwulfiz aftr Hariwulfa
Sida B: wrait runaz þaiaz.

Tolkningar[redigera | redigera wikitext]

Enligt Otto von Friesen ska stenen tolkas på följande vis:

"Efter Härjulf (är denna sten rest). Half (Hadulv) Hjorulfsson ristade dessa runor."[4]

Erik Brate ger följande, snarlika, tolkning:

"Efter Hariwulf skrev Haduwulf, son till Heruwulf dessa runor."[5]

Hövdingadöme[redigera | redigera wikitext]

Av de tre allittererande mansnamnen Hariwulfar, Haþuwulfar och Heruwulfar återfinns de två första även på Stentoftenstenen och Haþuwulfar tillika på Gummarpstenen, och man har därför spekulerat om huruvida dessa är namnen på medlemmar av en hövdingasläkt på Listerlandet.[1]

Båda dessa stenar restes nära de vägar som ledde ner till Listerlandets centralbygd, vilket antyder att de placerades på strategiskt betydande platser som gräns- och ägomarkeringar för Hådulvs hövdingadöme. Istabystenen rest efter eller av Hådulf skiljer sig från de två andra eftersom den är ett minnesmärke över en avliden. Exakt var den ursprungligen stått har ej gått att fastställa, men att den hört hemma nära släktens huvudgård är tänkbart och kanske på ett näraliggande gravfält.

Hövdinganamnet "Hjorulv" som står omnämnt på stenen har tillhört familjens äldre generation och han blir därmed Skandinaviens äldsta, nu kända person som ingår i nordiskt källmaterial.[2]

Namnens inslag med "Wulfar" är poetiska kenningar med krigisk innebörd i betydelsen vargar - varjager, således var de en sorts värvade soldater i krigstjänst inom en härskara. Ett par andra stenar där namnet "Hjorulv" (Herjulf) ingår i texten är Rävsalastenen och Stentoftenstenen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Istabystenen”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/istabystenen. 
  2. ^ [a b] Berättelsen om Blekinge - gränser i ett gränsland, Leifh Stenholm, Vekerum Förlag, 2009, ISBN 978-91-86722-81-4
  3. ^ [a b] Samnordisk Runtextdatabas, DR 359.
  4. ^ T.J. Arne: "Blekinge fornminnen". I: Svenska Turistföreningens årsskrift, 1925. Blekinge, s. 41 i Svenska Turistföreningens årsskrift 1925
  5. ^ Erik Brate: Sverges runinskrifter (1922), s. 16. i Projekt Runeberg