Jägarrörelsen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
1. Kompanie, 27. Königlich-Preussisches Jägerbataillon, Lockstedter Lager 1916
Finländska jägare under en parad på Vasas torg
Chefen för 27. Königlich-Preussischen Jägerbataillon, Major Maximilian Bayer
Skämtteckning "Före och efter inryckning", 27. Königlich-Preussisches Jägerbataillon, Lockstedter Lager 1916

Jägarrörelsen var en rörelse vars mål var att lösgöra Finland från Tsarryssland. Rörelsen uppstod i Finland efter att förryskningsperioderna väckt intresset för en väpnad kamp för självständighet.

Det ansågs i Finland nödvändigt att bilda en nationell armé, men det gick inte att få militär utbildning i Finland. Enskilda finländare försökte redan 1914 organisera utbildning i Sverige, men den svenska regeringen ville inte dra in landet i första världskriget. I januari 1915 var dock Tyskland berett att utbilda 200 rekryter för senare insatser i hemlandet. För Tyskland var detta en åtgärd som skulle försvaga fienden Ryssland. De blivande jägarna reste i hemlighet via Sverige till Tyskland där det officiellt hette att de deltog i en scoutledarkurs i Lockstedter Lager (idag: Hohenlockstedt) vid staden Itzehoe i Holsten. Verksamheten handlades av den tyska kejserliga flottans underrättelsetjänst medan utbildningen genomfördes av den kungliga Preussiska Försvarsmakten. På hösten samma år höjdes truppens styrka till 2000 man. Nya jägare värvades i hemlighet i hela Finland och totalt fick 1895 finländare utbildning. På våren 1916 blev truppen den 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen (på tyska 27. Königlich-Preussischen Jägerbataillon) under major Maximilian Bayers kommando. Major Bayer var före kriget aktiv som ledare inom den tyska scoutrörelsen.

Ryssland fick uppgifter om jägarbataljonen hösten 1915, och 19 jägare arresterades varav 13 skickades till fängelse i S:t Petersburg. Dessa fick namnet "gallerjägare". De frigavs i samband med februarirevolutionen 1917.

Bataljonen sattes hösten 1917 i strid mot Ryssland i Baltikum. Den 6:e december förändrades jägarnas situation i och med att Finland förklarade sig självständigt som en följd av den kommunistiska oktoberrevolutionen i Ryssland. Självständigheten skedde utan strid, men 1918 bröt ett inbördeskrig ut i Finland. Huvuddelen av jägarna landsteg i Vasa i februari 1918. Totalt 1261 (67%) jägare deltog i inbördeskriget, på de vitas sida, varav 128 (10%) stupade och 238 (19%) sårades.

Jägarna kom att bilda kärnan av den vita armén. Det uppstod dock en konflikt, den så kallade jägarkonflikten mellan jägarna och den vita arméns överbefälhavare C.G.E. Mannerheim samt övriga finska officerare med rysk militär bakgrund. Jägarna såg sig som en sammansvetsad bataljon och ville strida tillsammans med utvalda värnpliktiga vid sin sida i ett mindre antal elitbataljoner, men de kom istället att bilda den nya finska arméns officerskår och utbildare.

Jägarrörelsen föddes i akademiska kretsar, men jägarna rekryterades från alla samhällskikt och språkgrupper. De flesta återvände efter inbördeskriget till det civila, men en del fortsatte sin militära karriär. En del blev kända inom kulturen eller näringslivet, men endast en femtedel hade en högskolexamen. De flesta var lönearbetare, jordbrukare eller yrkesutövare och återgick till detta efter kriget. De flesta deltog dock i vinter- och fortsättningskrigen.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Jägarbataljonen nr 27, förbandshistoria skriven 1918 av medlemmar av bataljonen. Söderström & Co Förlag Helsingfors 1918
  • Mannerheim, friherre Gustaf, Minnen P.A. Nordstedt & Söners förlag Stockholm 1950

Delar av denna artikel är en översättning av motsvarande artikel (Jääkäriliike) på finskspråkiga Wikipedia.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]