Järnväg i Schweiz

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Landwasserviadukt på smalspåriga Rhätische Bahn

Schweiz järnvägsnät består av normalspår (1 435 mm) och smalspår.

  • Total längd: 5 063 km

Största delen normalspåriga järnvägar i Schweiz tillhör SBB-CFF-FFS (Schweizerische Bundesbahnen) nät. Men även normalspåriga privatbanor finns. BLS, Bern-Lötschberg-Simplon, driver normalspårig järnvägstrafik i Schweiz.

En sedan länge prioriterad länk är Gotthard-banan som förbinder Tyskland med Italien. Sedan många hundra år har detta pass varit viktigt för trafiken och år 1883 släpptes den första trafiken igenom den cirka 15 km långa Sankt Gotthardstunneln. Den sista stationen innan tunneln på dess norra sida är Göschenen och på dess södra sida ligger den italiensktalande orten Airolo.

Senare elektrifierades Gotthard-banan och genom åren har just denna bana varit en utmaning för de schweiziska järnvägsingenjörerna. Under början sattes det fyraxliga ellokomotivet Re 460 in i trafik (efter en hel del förseningar). Därefter den legendariska "Krokodilen" med litterat Ce 6/8. För några år sedan började en ny 55 km lång tunnel att borras parallellt med Gotthard-banan, denna beräknas vara färdigbyggd 2017, och kommer då sannolikt att bli världens längsta järnvägstunnel. Genom att undvika Gotthard-banans många skarpa kurvor (300 meter) och branta lutningar (25 promille) kan betydligt tyngre godståg och mycket snabbare persontåg (tyska ICE) köra i höga hastigheter genom det schweiziska alpmassivet.

Den nya tunneln beräknas för närvarande kosta cirka 50 miljarder kronor att slutföra men kostnadsöverskridandena har varit många, liksom förseningar. Redan vid byggandet av den första tunneln under slutet av 1800-talet var motgångarna åtskilliga, bland annat då man stötte på varma floder långt inne i berget.