Jürgen Habermas

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jürgen Habermas (2007)

Jürgen Habermas, född 18 juni 1929 i Düsseldorf, Tyskland, är en tysk sociolog och filosof. Vid sidan av Theodor Adorno och Max Horkheimer är Habermas den mest namnkunnige filosofen från Frankfurtskolan. Habermas verksamhet har syftat till en allmänteori om mänskligt samspel i samhället, kallad universalpragmatik; hans tillvägagångssätt har varit eklektiskt.

Habermas studerade på universiteten i Göttingen (1949-1950), Zürich (1950-1951) och Bonn (1951-1954) och doktorerade 1954 i Bonn med avhandlingen Das Absolute und die Geschichte. Von der Zwiespältigkeit in Schellings Denken ("Det absoluta och historien. Om ambivalensen i Schellings tänkande"). Han habiliterade sig 1961 i Marburg med det numera klassiska verket Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft ("Borgerlig offentlighet. Kategorierna 'privat' och 'offentligt' i det moderna samhället" - Arkiv förlag (2003) med inledning av Mats Dahlkvist - ISBN 9789179241636). Därefter tillträdde han en professorstjänst i filosofi vid universitetet i Heidelberg där han var verksam till och med 1964 då han, med stöd av Adorno, återvände till Frankfurt för att efterträda Horkheimer som professor i filosofi och sociologi. 1971-83 verkade han som direktör för Max Planck Institut i Starnberg. 1983 tillträdde han som direktör för Institutet för socialforskning (Institut für Sozialforschung) i Frankfurt, där han verkade fram till sin pensionering 1993. Efter sin pensionering har Habermas fortsatt att publicera både böcker och artiklar och han är en känd förespråkare av pan-Europeisk demokrati.[1]

Han är även en av de främsta idégivarna till den deliberativa demokrati-diskursen. Han är i likhet med sina kolleger Ulrich Beck och Claus Offe anhängare av tanken på en medborgarlön (basinkomst).

2001 tilldelades han Friedenspreis des Deutschen Buchhandels.

Förnuft och rationalitet[redigera | redigera wikitext]

Habermas skiljde sig åt från sociologer som Max Weber genom att säga att det finns mer än en typ av förnuft, varav det Max Weber beskrev var det instrumentella förnuftet; "de mest effektiva medlen för att uppnå vissa mål".[2] Habermas teori om kommunikativt handlande berör även en annan typ av förnuft, som han beskriver som ett ömsesidigt utbyte mellan individer och en demokratisk potential i moderna samhällen, nämligen det kommunikativa förnuftet. Han menade att Weber fokuserade på endast en rationalitetsform och då missade att de sociala och kulturella sfärerna skiljer sig åt i och med att dessa har undergått en rationalitetsutveckling som skiljer sig åt sinsemellan i sina giltighetsanspråk. Utifrån Webers värdesfärer för vetenskap, moral och rätt samt konst går Habermas vidare och säger att dessa bygger på sanning, normativ riktighet respektive sannfärdighet. Detta baserar han på sin teori om universalpragmatik och menar att den kommunikativa rationaliteten finns i alla dessa tre sfärer, vilket tyder på att de allihopa är resultatet av en rationaliseringsprocess.[3]

Den kommunikativa rationaliteten är alltså den grundläggande i samhällets utveckling, och speciellt i rationaliseringen av människans vardagsvärld. Man förlitar sig mindre på auktoriteter utan använder sig av en rationell argumentation människor emellan, jämfört med att som i tidigare samhällen förlita sig på vedertagna tolkningar som var svåra att utsätta för kritik. Kritiken mot rationaliseringen inriktade Habermas på ett så kallat "subsystem" vari det instrumentella handlandet tränger in i livsvärlden och alltmer påverkar det kommunikativa handlandet. Den ekonomiska världen och statsmakten (byråkratin) tränger sig in och påverkar livsvärlden på ett negativt sätt, vilket Habermas talar om som det modernas paradox och att systemvärlden koloniserar livsvärlden.[4]

Svenska översättningar[redigera | redigera wikitext]

  • Den rationella övertygelsen: en antologi om legitimitet, kris och politik (översättning Richard Matz) (Akademilitteratur, 1984)
  • Borgerlig offentlighet: kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället (Strukturwandel der Öffentlichkeit) (översättning Joachim Retzlaff) (Arkiv, 1984)
  • Kommunikativt handlande: texter om språk, rationalitet och samhälle (översättning: Mikael Carleheden [m.fl.]) (Daidalos, 1990)
  • Samhällsvetenskapernas logik (Zur Logik der Sozialwissenschaften) (översättning: Mikael Carleheden och Anders Molander (kap. 1)) (Daidalos, 1994)
  • Diskurs, rätt och demokrati: politisk-filosofiska texter (översättning: Thomas Lindén [m.fl.]) (Daidalos, 1997)
  • Den postnationella konstellationen (Die postnationale Konstellation) (översättning Carl Henrik Fredriksson [m.fl.]) (Daidalos, 2001)
  • Den mänskliga naturens framtid: på väg mot en liberal eugenik? (Die Zukunft der menschlichen Natur) (översättning: Anders Molander) (Daidalos, 2003)
  • Mellan naturalism och religion: filosofiska uppsatser (Ur Zwischen Naturalismus und Religion) (översättning Eva Backelin) (Daidalos, 2007)
  • Den moraliska synpunkten: moralfilosofiska texter (sammanställda och översatta av Anders Molander) (Daidalos, 2008)
  • Om Europas författning: en essä (Zur Verfassung Europas) (översättning Jim Jakobsson) (Ersatz, 2011)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Linder, Lasse. ”När EU skakar skönjer Habermas ljuset”. DN.se. http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lars-linder-nar-eu-skakar-skonjer-habermas-ljuset. Läst 23 november 2011. 
  2. ^ Per Månson. Moderna samhällsteorier. s. 309
  3. ^ Per Månson. Moderna samhällsteorier. s. 331
  4. ^ Per Månson. Moderna samhällsteorier. s. 336

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]