Saab 39 Gripen

Uppslagsordet Jas leder hit. För trädgårdstermen jas-period, se beskärning. För tecknaren, se Jan-Allan Stefansson.

JAS 39 Gripen
Beskrivning
Typ	Multirollflygplan
Besättning	1 (A/C) 2 (B/D)
Första flygning	9 december 1988
I aktiv tjänst	9 juni 1996
Versioner	39A/B/C/D
Tillverkare	IG JAS/Saab AB, Sverige
Data
Längd	14,1 meter (A/C) 14,8 meter (B/D)
Spännvidd	8,4 meter
Höjd	4,5 meter
Vingyta	30 m²
Tomvikt	6700/7000 (A/B) 6800kg/7100kg (C/D)
Max. startvikt	12700 kg (A/B) 14000 kg (C/D)
Motor(er)	Volvo Aero RM12 (General Electric F404)
Dragkraft	54 kN 80,0 kN med EBK
Prestanda
Max. hastighet	Mach 2
Räckvidd med max. bränsle	ca 1 500 km
Transporträckvidd	> 3 000 km
Max. flyghöjd	16 500 meter
Dragkraft/vikt:	1:1,06
Vingbelastning	336 kg/m²
Lastförmåga
Lastförmåga	3600 kg (A/B) 5300 kg (C/D)
Beväpning
Beväpning	27 mm Mauser BK
Bomber	DWS 39, GBU-12
Robotar	Rb 74, Rb 75, Rb 99, Rb 15F, KEPD 350, MICA, Meteor, IRIS-T
Elektronik
Radar	PS-05/A

Saab 39 Gripen, i svenska flygvapnet betecknat JAS 39 Gripen, är ett fjärde generationens stridsflygplan som tillverkas av Saab AB. Beslutet om ett nytt flygplanssystem togs i riksdagen 1982 av försvarsministern Torsten Gustafsson i samband med försvarsbeslutet 1982. Gripen är ett av de första multirollstridsflygplanen som kan användas för jakt-, attack- och spaningsuppdrag och dessutom växla mellan dem under flygning, därav namnet JAS 39. ("Jakt" innebär att man anfaller luftmål, "attack" att man anfaller mark- och sjömål och "spaning" att man tar foton och filmar.) Namnet Gripen är resultatet av en tävling som hölls i början på 1980-talet.

Utveckling och marknadsföring startades av Industrigruppen JAS, som senare under en period i samverkan med BAE Systems (som var delägare i Saab 1998–2011) kom att Nato-anpassa flygplanet för den internationella marknaden.

Från början var det inte meningen att man skulle bygga någon tvåsitsig version av JAS 39, eftersom man ansåg att inskolning på flygplanet kunde ske i simulator, men för att kunna exportera Gripen visade det sig nödvändigt att även erbjuda en skolversion av planet och därför utvecklades JAS 39B. En av flera anpassningar, för den internationella marknaden, är att de senaste versionerna 39C och 39D kan lufttankas. Den allra senaste versionen, kallad Gripen Next-Generation, är under utveckling. Den planeras att ha större flygplanskropp, fler vapenbalkar, starkare motor och större bränsletankar.

Stora dolda belopp har överförts från BAE Systems till beslutsfattare i tre av de fyra länder till vilka planet exporterats eller hyrts ut, och 2011 erkände SAAB att ett större belopp förmedlats från BAE Systems via en sydafrikansk konsult.

Historik

Politisk bakgrund

I mitten av 1970-talet väcktes idén och frågan om ett flygplanssystem som var tänkt att från början av 1990-talet ersätta Viggen-systemet. Två alternativ överväges A 20 Viggen och B3LA. Flygplanssystemet A 20 förordades i 1974 års försvarsutredning och skulle vara en vidareutveckling av JA 37 Viggen. Och B3LA skulle utvecklas som ett flygplanssystem ämnat som attackflygplan och skolflygplan. Anledningen var att överbefälhavaren Stig Synnergren ansåg att attackförmågan behövde förbättras.

Inför 1978 års försvarskommitté angav ÖB tre förslag på ytterligare ett nytt flygplan, ett svenskt JAS och amerikanska F-16 eller F-18. Försvarskommittén delade ÖB:s åsikt om ett enhetsflygplan, ”det skall, liksom sina föregångare, ha en klar defensiv inriktning. Det skall kunna ingå i ett allsidigt sammansatt folkförsvar, grundat på den allmänna värnplikten, kunna ges service även av värnpliktig personal och även vara anpassat till vårt bassystem”. Försvarskommittén tog dock ingen ställning till vilket flygplan som skulle förordas, utan menade att det behöves ytterligare underlag för ett beslut.

I oktober 1978 konstaterade ÖB Lennart Ljung att varken A 20 eller B3LA skulle rymmas inom de ekonomiska ramarna tillsammans med JAS, F-16 eller F-18. År 1979 tillsatte regeringen en Militär flygindustrikommitté (MFK-79) och i dess betänkande framgick det bland annat att dåtidens militära flygindustri sysselsatte 12 000 anställda. Kommittén lade fram tre stycken alternativ, men precis som 1978 års försvarskommitté tog inte heller Militär flygindustrikommitén någon ställning till något av de alternativ som lades fram.

• Alternativ 1 innebar utveckling av svenskt JAS-flygplan, vilket på kort sikt inte skulle ge någon påverkan på den svenska militära flygindustrin.
• Alternativ 2 innebar inköp av rättigheterna att licenstillverka ett utländskt JAS-flygplan i Sverige.
• Alternativ 3 innebar att färdigbyggda utländska JAS-flygplan skulle köpas in.

Påverkan vid val av alternativ 2 eller 3 skulle innebära enligt kommittén att den svenska militära flygindustrin skulle begränsas, samt även innebära en halveringen av de 12 000 anställda.

Efter ett riksdagsbeslut våren 1979 kom de två flygplanen A 20 och B3LA att avbeställas. Samma år lämnade Saab ett förslag på ett svenskt enhetsflygplan (ett svenskt JAS), direkt till dåvarande försvarsminister Eric Krönmark (m) i syfte att utländska alternativ skulle kunna jämföras med ett svenskt. Dock så anser kritiker att jämförelsen var partiskt.

I en skrivelse som ÖB lade fram till Regeringen Fälldin i oktober 1981 förordade ÖB ett svenskt JAS, dock så konstaterade ÖB samtidigt att de amerikanska F-16 och F-18 skulle ge den bästa operativa effekten. Bakgrunden till ÖB:s förordande var att han ansåg möjliga planerings och betalningsproblem vid val av ett utländskt flygsystem. Chefen för armén Nils Sköld reserverade sig dock mot ÖB:s skrivelse. FMV hade tidigare tagit in offerter och kommit fram till att inköp av F-16 var det ekonomiskt bästa alternativet upp till 100 flygplan, licenstillverkning av F-18 det bästa upp till 200 flygplan och inhemsk tillverkning (Gripen) var det bästa alternativet vid beställning över 300 plan. FMV förbjöds efter detta av regeringen att arbeta vidare med offerter från utländska tillverkare.

Inför försvarsbeslutet 1982 tog regeringen ställning i sin proposition 1981/82:102 till ett svenskt JAS, med en beställning på 30 flygplan och en option på 110 flygplan. Den 4 juni 1982 godkände riksdagen propositionen med röstsiffrorna 176 ja och 167 nej. De 167 rösterna mot JAS bestod av en reservation från Socialdemokraterna, som tidigare hade krävt uppskov och bättre beslutsunderlag i frågan.

Hösten 1982 avgick den borgerliga koalitionsregering Regeringen Fälldin III och följdes av den socialdemokratiska Regeringen Palme II. På grund av sin reservation i beslutet 1982, lät den nya regeringen göra en helt ny en granskning av beslutsunderlaget. Resultatet av granskningen redovisades sedan i proposition 1982/83:119, där ett svenskt JAS förordades. Men för att Socialdemokraterna skulle säga ja till JAS skulle sju villkor uppfyllas. Fyra av dessa sju villkor var så kallade tunga villkor och innebar.

• Inga löften fick ges om framtida anslagsökningar.
• Kostnadsram intill sekelskiftet 25,9 miljarder, det vill säga fast pris.
• Eventuella fördyringar betalas inom flygvapnets ekonomiska ram.
• Industrin skulle underrättas om att det inte blir något mer flygplansprojekt efter JAS.

Den 29 april 1983 togs det slutgiltiga riksdagsbeslutet om utveckling av JAS med röstsiffrorna 270 ja och 29 nej. I samband med försvarsbeslutet 1992 i maj 1992 beslutades det om en beställning på 110 flygplan som fanns sedan tidigare som option. Beställningen omfattade delserie 2; av de 110 flygplan inkluderades 14 stycken tvåsitsiga flygplan.

I etapp två av försvarsbeslutet 1996, kom Riksdagen i december 1996 att besluta om en beställning av delserie 3, vilken sen bekräftades av regeringen i juni 1997. Delserie 3 bestod av 64 flygplan samt 14 tvåsitsiga flygplan. Fast riksdagen beslutade om en delserie 3 kom antalet JAS-divisioner med försvarsbeslutet att reduceras från det ursprungliga 12 till 8 stycken. Dock påverkade inte försvarsbeslutet anskaffningstakten av flygplan i delserie 3. Med detta kom JAS-systemet att under en tioårsperiod stå för cirka 50 procent av den planerade materielanskaffningen.

Totalt hade 204 flygplan beställts genom tre olika försvarsbeslut. I försvarsbeslutet 2004 kom dock riksdagen att besluta om att endast 140 flygplan behövs, där hälften av flygplanen skulle vara av de första versionerna A/B. I maj 2006 förordade dåvarande ÖB Håkan Syrén att Försvarsmakten endast behövde 100 flygplan av C/D versionen av de totalt 204 beställda. De övertaliga flygplanen skulle göras tillgängliga för försäljning och 2005 ingicks ett leasingavtal med Tjeckien om 14 C/D versioner. 2006 ingicks ett leasingavtal på 14 C/D versioner med Ungern. Båda dessa avtal löpte på en 10 årsperiod. Thailand kom 2007 och 2009 att köpa totalt 12 flygplan ur Svenska flygvapnet. Den enda exportaffären som Saab gjort är med Sydafrika, då de 1999 beställde 28 stycken nytillverkade flygplan i C/D versionen.

Konstruktion

Under konstruktionsarbetet studerades en mängd olika koncept med olika vingkonfigurationer. Man valde en instabil konfiguration med en deltavinge och canardvinge istället för en traditionell stabilisator. Kombinationen av deltavinge och canardvinge ger höga momentana svängprestanda och lågt luftmotstånd, vilket leder till högre hastighet, längre räckvidd och större last.

Instabilitet

Fördelen med canardvinge i stället för en traditionellt placerad stabilisator är att canardvingen ger ett positivt lyftkrafttillskott i alla farter, jämfört med den stjärtplacerade stabilisatorn som i höga farter ger ett negativt lyftkrafttillskott som i sin tur måste kompenseras med ökad lyftkraft på huvudvingen vilket leder till ökat inducerat luftmotstånd. En vanlig nackdel med deltavinge och canardvinge för stabila flygplan, är de kraftiga restriktioner för tyngdpunktens placering i flygplanet. För till exempel Viggen visar det sig bland annat i motorns placering i flygkroppen, den måste helt enkelt placeras tillräckligt långt fram för att tyngdpunkten skall hamna framför planets aerodynamiska centrum, detta ger planet dess något rumphuggna utseende. Flygkroppens tvära avslut strax efter vingens bakkant inverkar menligt på luftmotståndet i transsonisk hastighet på grund av en ojämn areafördelning och leder till ett behov av större motor. Genom att låta Gripen vara aerodynamiskt instabil kunde man frigöra sig från flera av de begränsningar som flygmekaniken vanligtvis sätter och bland annat placera motorn längre bak i kroppen vilket ger en gynnsammare areafördelning och lägre luftmotstånd. Det datoriserade fly-by-wire-styrsystemet gör att planet uppfattas som stabilt av piloten. Vid nödlägen kan man låta canarderna röra sig fritt med fartvinden, varpå lyftbidraget från dem försvinner, aerodynamiska centrum flyttas bakåt och planet blir stabilt.

Radar

Gripen använder den moderna PS-05/A X-band pulsdopplerradarn som utvecklats av Ericsson och Marconi Electronic Systems.

Radarvarnare och motmedel

Gripen använder radarvarnare och störsändare utvecklad av SAAB. Gripen har även motmedelsfällare som kan fälla remsor för att störa radarmålsökare och facklor för att störa infraröda målsökare.

Datorer

I kontrast till föregångaren JA 37 Viggen som använde unika datorer för sina sex Avioniksystem (flygläges data, tröghetsnavigering, presentation, styrsystem, radar och centraldator) och respektive programvara skriven direkt i assembler, så valde man i Gripen ett mer integrerat system SDS 80. Kärnan i SDS 80 var 32-bitars processorn D80, programspråket Pascal/D80, utvecklingsmiljön PUS80 och fältbussen MIL-STD-1553B. En central dator styr fältbussarna som sammanbinder de olika datorenheterna i flygplanet, i delserie 1 och 2 så använde man tre MIL-STD-1553B bussar och i delserie 3 fem stycken, varje buss är i sin tur dubblerad i en A och B buss som går i kablar som ligger fysiskt åtskilda i flygplanet för redundans. D80 processorn användes från början av utvecklingen av Gripen och var ett arv från utvecklingen av B3LA, den uppgraderades 1994 till D80E. D80-familjen av processorn har en ordlängd på 32-bit och kan multiköra olika tidskritiska processer samtidigt. I varje datorenhet kunde en eller flera D80.processorer användas beroende på prestandakraven på enheten. Programmeringen skedde i programspråket Pascal/D80 som är anpassat för realtidssystem och har stöd för multikörning och flera processorer. Till delserie 3 byttes D80 familjen ut mot D96/MACS som bestod av processorenheter med tre 266 MHz PowerPC 740 processorer som jobbar parallellt, 160 MB disk, 32 MB PROM och 64 MB RAM. D96/MACS är bakåtkompatibel med programvara skriven i Pascal/D80 men kan även hantera program skrivna i Ada.

Cockpit

Cockpiten är utformad som en modern glascockpit och instrumenteringen i cockpit domineras av tre stycken, 15,7×21 cm stora LCD-skärmar samt en vidvinkel Head-up display (20×28 cm).

Basering och underhåll

Ett av grundkraven var att Gripen ska kunna användas i Flygvapnets Bas 90-system. Det innebär att Gripen ska klara att starta och landa på befintliga vägbaser med en 800 meter lång bana och på kort tid ska kunna klargöras av en tropp som till största del består av värnpliktiga. Till skillnad från Viggen saknar Gripen reverserbart motorutblås. Gripen bromsas i stället med konventionella låsningsfria bromsar. Dessutom kan canardvingarna vinklas uppåt för att fungera som luftbroms samtidigt som de trycker ner nosen för att ge främre landningsställets hjul bättre fäste.

Flygträningssimulator

För att planera flygning med Gripen används flygsimulatorn PETRA (Planning, Evaluation, Training, Rehearsal and Analysis) som också är ett planerings- och utvärderingssystem.

Versioner

18 stycken Saab 39 Gripen från Svenska flygvapnet över Stockholm under Kronprinsessbröllopet 2010.

JAS 39A

JAS 39A var första versionen som togs i drift 1996 av Flygvapnet. Totalt tillverkades 104 stycken flygplansindivider. 31 av dessa planeras att mellan åren 2007 och 2012 uppgraderas till C/D-versionen. Vidare har 25 stycken flygplan byggts om till C/D-versionen som Ungern leasar, 10 stycken byggdes om till C-versionen till Thailand. År 2011 var 54 stycken aktiva i det svenska flygvapnet.

Den 15 december 2010 deponerades ett flygplan av A-versionen av Saab till Ängelholms flygmuseum. Flygplanet, med nummer 101 (Gripen 101), är det första serietillverkade av typen. Det var tänkt att levereras till Flygvapnet, men kom istället verka som provflygplan hos Saab efter att ett av deras egna hade havererat.

JAS 39B

JAS 39B är en tvåsitsig skolversion. Denna variant är 0,7 meter längre än A-versionen. Totalt tillverkades 14 stycken. Två stycken har byggts om till D-versionen till Thailand och 12 stycken används av det svenska flygvapnet.

JAS 39C

JAS 39C är en Nato-kompatibel version av Gripen med utökade resurser i form av beväpning, elektronik, etc. Denna version kan även lufttankas. Totalt nytillverkades 69 stycken till Sverige och 17 stycken till Sydafrika. Av de 69 flygplan som tillverkades till Sverige, leasar Tjeckien 12 stycken och 56 stycken används i det svenska flygvapnet och ett är testflygplan hos Saab. Vidare kommer enligt planerna totalt 66 C-versioner att finnas hos det svenska, ungerska och thailändska flygvapnen, vilka är ombyggda A-versioner.

JAS 39D

JAS 39D Tvåsitsig version av C-versionen. Denna variant är 0,7 meter längre än C-versionen. Totalt tillverkades 23 stycken. Två stycken leasas av Tjeckien, 12 stycken används av det svenska flygvapnet och 9 stycken har tillverkats och levererats till Sydafrika.

JAS 39EBS

JAS 39EBS HU (EBS HU står för Export Baseline Standard Hungary) är en exportversion och namnet på de ungerska C/D-versionen. Skillnaden jämfört mot JAS 39C/D är att JAS 39EBS är utrustas med Link 16 (taktiskt datanätverk), vilket är ett datanätverk inom Nato. Totalt tillverkades 14 stycken JAS 39EBS, vilka ombyggda A/B-versionen.

Gripen Demo

Gripen Demo är ett tvåsitsigt förevisningsflygplan av den kommande Gripen NG.

Gripen NG

Gripen NG (Next Generation), ofta felaktigt kallad Supergripen i kvällspressen, är föreslagen som kommande uppgradering för de svenska och schweiziska flygvapnen under beteckningen 39E (ensitsigt) och 39F (tvåsitsigt). Versionen kommer att vara försedd med större skrov, ny motor (F414G föreslagen), ny multimode AESA-radar, ökad bränslekapacitet, högre lastkapacitet, nytt landningsställ, uppdaterad cockpit med headdown-skärmar, förbättrad flygavionik och krypterad kommunikation. Om Schweiz går vidare med sitt köp av Gripen, kommer 22 stycken av Gripen NG att tillverkas till Schweiz samt 10 stycken till det svenska flygvapnet. I slutet av augusti 2012 meddelade Regeringen Reinfeldt att Sverige ingått ett partnerskapet med Schweiz, och att Sverige planerar att köpa 40 till 60 flygplan. Flygplanet är tänkt att vara operativt i Sverige från 2023 och minst fram till 2040. Hur det svenska luftförsvaret kommer att se ut efter 2040, planeras att utredas i samband med Luftförsvarsutredningen 2040 (LFU 2040). E-versionen är tänkt att byggas av befintliga C/D-versioner. Det vill säga av de cirka 100 flygplansindivider som finns i bruk i Flygvapnet, förväntas 40-60 byggas om till E-versionen. Vidare har den svenska regeringen erbjudit Schweiz att leasa 22 flygplan av Flygvapnet C-version, fram till att de första flygplanen av E-versionen levereras till Schweiz 2018. De 22 flygplan av C-versionen kan sedan komma att bli kvar i Schweiz som reservdelsmateriel.

Sea Gripen

Sea Gripen är ett förslag till ett hangarfartygsbaserat flygplan med förstärkta landningshjul, tekniska förändringar samt en krok i bakpartiet. Både Brasilien och Indien har visat sitt intresse för just denna version. Vid eventuella affärer med denna version är den tänkt att byggas tillsammans med ett land som har erfarenhet av flygplan till hangarfartyg.

Övriga versioner

Utöver de officiella versioner, finns ett antal versioner som tagits fram i samband med olika upphandlingar.

• JAS 39 "Gripen N": Planerade och offererad version till Norge, i grunden en förbättrad JAS 39C/D.
• JAS 39X "Gripen": Tidigare planerad exportversion till Saudiarabien.
• JAS 39 "Gripen DK": Tidigare namn för Gripen NG, planerade och offererad version till Danmark.
• JAS 39 "Gripen IN": Tidigare planerad och offererad exportversion till Indien, bygger på Gripen NG.

Försäljning av Saab 39 Gripen

Flygplanet marknadsförs och säljs av Saab AB. Dock medverkar Försvarets materielverk i de fall som Försvarsmaktens A/B-versioner görs tillgängliga för försäljning. Sverige och Sydafrika är de enda två länder som Saab AB sålt nya flygplan till. Till Sydafrika har det sålts 26 nytillverkade Gripenplan. Av de 40 st övriga sålda/leasade flygplanen är samtliga hämtade ur svenska statens (FMV) ursprungsbeställning av 204 st. De 14 st plan till Ungern och 12 st till Thailand är alla begagnade A/B-version ombyggda till svenska flygvapnets C/D-version. Vad gäller Tjeckiens 14 Gripenplan så är de alla nytillverkade och direkt hämtade ur FMV:s ursprungsbeställning om 204 st. Eftersom beslut i Sveriges riksdag fattats om att den framtida Gripenflottan skall bestå av endast 100 st Gripenplan kan det verka som att 104 st (204 - 100) Gripenplan är övertaliga. I själva verket har 40 st sålts/leasats (som alla troligen leder till köp), 7 havererat, flera används till både svensk och engelsk provflygarverksamet. Många har skrotats för att erhålla "gratis" reservdelar, så övertaligheten är mycket blygsam.

Nuvarande användare

Ett tjeckiskt plan i luften.

Gripenanvändare i blått och beställare i grönt.

Sverige

FMV beställde den 30 juni 1982 för Flygvapnets räkning fem provflygplan samt 30 serieproducerade. Den 8 maj 1992 gjordes nästa beställning på 110 flygplan; beställningen omfattade delserie 2 som även omfattade 14 stycken tvåsitsiga flygplan. Riksdagen kom i december 1996 att besluta om delserie 3, vilken sen bekräftades av regeringen i juni 1997. Delserie 3 bestod av 64 flygplan samt 14 tvåsitsiga flygplan.

Totalt kom 204 flygplan av Saab 39 Gripen att beställas, vilka ingår i Flygvapnet under namnet JAS 39 Gripen. Den 9 juni 1996 blev F 7 Såtenäs officiellt den första flottiljen som ombeväpnades från AJ 37 Viggen till JAS 39 Gripen.

Antalet flygplan i den svenska krigsorganisationen har sedan reducerats med en "inriktning" mot 100. Flygvapnet har för avsikt att i framtiden operera 100 stycken Saab 39 Gripen-flygplan av senaste versionen C/D. Inom ramen för denna reducering ska 31 existerande flygplan i ursprunglig version A/B uppgraderas till C/D-standard enligt beslut taget 2007. Övertaliga flygplan görs tillgängliga för försäljning.

Den 13 december 2012 gjordes den absolut sista flygningen med JAS 39 version A/B i det svenska flygvapnet, och flygvapnet använder nu uteslutande version C/D. F 7 Såtenäs blev den sista flottiljen att omställas från A/B till C/D.

Sydafrika

Beställde 1999 28 stycken nytillverkade Saab 39C/D Gripen, varav nio tvåsitsiga, med leveransstart 2008. Som i alla andra liknande sammanhang ställde även Sydafrika krav på att motköp skulle göras, vilket senare i svensk media rapporterades ha avtalats till 500 miljoner kronor. Saab 39 Gripen var en del av en större vapenaffär som Sydafrika genomförde vid denna tidpunkt. Övriga vapensystem som köptes var brittiska skolflygplanet Hawker-Siddeley Hawk, italiensk/brittiska helikoptern Agusta A109 samt korvetterna SAS Isandlwana och SAS Mendi och Ubåt klass 209 från tyska HDW. Sydafrika har under programmets gång valt att reducera antalet beställda flygplan till 26 stycken.

Ungern

Hyr 14 Saab 39C/D Gripen, varav två tvåsitsiga. I samband med att Ungern blev medlem av Nato år 1999, var man tvungen att modernisera och anpassa sitt försvar till så kallad Nato-standard. Det vill säga en standard anpassad till övriga Nato-medlemmar. Frågan gällande stridsflygplan hade diskuterats länge i Ungern. De alternativ som diskuterades var att köpa nya, leasa begagnade stridsflygplan eller modernisera de då till antalet 27 befintliga ryska Mig 29:orna. Under hösten 2001 fick Ungern in offerter från Sverige, Belgien, Israel, Turkiet och USA gällande både nya och begagnade stridsflygplan. Måndag den 10 september 2001 tog Ungerns nationella säkerhetsråd ett inriktningsbeslut med att välja det svenska stridsflygplanet framför amerikanska F-16. Den 23 november 2001 skrev den ungerska försvarsministern János Szabó på ett avtal om att leasa 12 stycken ensitsiga och två tvåsitsiga Saab 39A/B Gripen på 10 år, med en option att köpa flygplanen. Ungern blev därmed det tredje landet som anskaffade Saab 39 Gripen.

Efter parlamentsvalet våren 2002 valde den nya regeringen att skriva om avtalet, så att det istället skulle omfatta C/D-versionerna. Det nya avtalet undertecknades den 2 februari 2003 och sträcker sig över 10 år och omfattade 12 stycken Saab 39C och två stycken Saab 39D. Dock var dessa befintliga Saab 39A/B Gripen, men ombyggda till C/D versionen för att passa Nato-standard. Beväpningen till planen köptes från USA. Leasingavtalet inkluderar även utbildning av ungerska piloter och tekniker i Sverige. Vid en ceremoni på flygbasen vid Kecskemét i Ungern den 30 mars 2006, överlämnade Sveriges försvarsminister Leni Björklund formellt de fem första flygplanen till den ungerska försvarsministern Ference Juhász. Resterade flygplan levererades successivt och var helt levererade i december 2007. När leasingperioden har löpt ut 2016, planerar Ungern att köpa loss dessa flygplan.

Dock meddelade ungersk media den 24 januari 2012 att den ungerska regeringen tillsammans med den svenska regeringen förlängt leasingavtalet med ytterligare tio år, detta mot bakgrund av Ungerns kraftiga budgetunderskott. Ungerns försvarsminister Csaba Hende menade att det nya avtalet innebär en besparing på 63 miljarder forinter (cirka 1,85 miljarder kronor).

Tjeckien

Hyr 14 Saab 39C/D Gripen, varav två tvåsitsiga. I samband med att Tjeckien blev medlem av Nato år 1999, var man tvungen att modernisera och anpassa sitt försvar till så kallad Nato-standard. Det vill säga en standard anpassad till övriga Nato-medlemmar. Tjeckien hade en tid längre förberett att ersätta sina befintliga sovjetiska MiG-21 jaktflygplan, genom köp av 24 till 36 stycken nya multirollflygplan. Hösten år 2000 begärde Tjeckien in offerter på amerikanska F-16 och F-18, franska Mirage 2000, europeiska Eurofighter och svenska Saab 39 Gripen. Som villkor i offerten fanns ett så kallat motköp på 150% på det förväntade inköpsvärdet, som uppgavs till cirka 25 miljarder SEK.

I samband med att anbudstiden löpte ut i maj 2001, drog sig både Lockheed Martin och Boeing ur upphandlingen. Detta medförde att Saab stod ensam kvar som anbudsgivare. Anledningen till att USA drog sig ur affären, berodde enligt dåvarande Saab-BAe vice VD John Neilson på att USA inte kunde matcha de motköpsaffärer som Saab-BAe erbjöd, vilka uppgick till 150 % av ordervärdet och skulle sprida ut kostnaderna för 36 flygplan på 15 år. Våren 2002 ville dock den dåvarande regeringen invänta kommande parlamentsval. Detta för att låta kommande regering säga sitt i affären om nytt stridsflygplan. I samband med att Tjeckien drabbades av en stor naturkatastrof hösten 2002, avblåstes hela affären om nya stridsflygplan. Detta på grund av att skadorna av översvämningarna beräknades till ett värde på 100 miljoner koruna. Istället valde landets regering att inleda förhandlingar med alternativa lösningar för upprätthålla flygförsvaret. Ett av dessa alternativ var att hyra 14 stycken befintliga Gripen-flygplan, efter samma modell som Ungern hade valt.

Måndag den 14 juni 2004 undertecknade den svenska och den tjeckiska regeringen ett leasingavtal om 14 stycken Gripen-flygplan gällande i tio år. Flygplanen som ingick i affären var befintliga Saab 39A/B Gripen ombyggda av Saab till C/D versionen för att passa Nato-standarder. I avtalet inkluderades även utbildning av tjeckiska piloter och tekniker i Sverige. De första sex planen levererades den 18 april 2005. År 2015 när leasingkontraktet upphör kommer Tjeckien påbörja en ny upphandling av stridsflygplan.

Storbritannien

Empire Test Pilots' School i Storbritannien har sedan 1999 haft en samarbetsavtal med Saab, vilket innebär att skolan genomför årliga kurser för testpiloter i Linköping. Kursen innehåller bland annat 10 timmars flygning samt 5 timmar i flygsimulator. Flygning med simulator utförs vid F 7 Såtenäs i Sverige.

Thailand

Bekräftade den 17 oktober 2007 att de köper sex Saab 39C/D Gripen samt att de eventuellt köper ytterligare sex efter det kommande parlamentsvalet. Affären för de första sex undertecknades 11 februari 2008. Den 12 februari 2009 beslutade det Thailändska försvarsministeriet att ytterligare sex flygplan ska beställas. Affären undertecknades den 23 november 2010 och utöver de sex stridsflygplanen ingick även i affären Saab 340 Erieye och Robotsystem 15F. Totalt kom affären bestå av åtta stycken C-versioner och fyra stycken D-versioner, vilka samtliga är ombyggda A- och B-versioner som FMV avyttrade från det svenska flygvapnets flotta. Dessa flygplan ersätter i sin tur 16 stycken stridsflygplan av modell F-5 Freedom Fighter.

Potentiella framtida köpare

Nedan anges de länder som Saab och i vissa fall tillsammans med Försvarets materielverk, svarat på förfrågan om information (RFI - Requests For Information) eller lämnat ett anbud (RFP – Requests For Proposal) på flygplanet, och där respektive nation ej avgjort eller offentliggjort sitt val av flygplan.

Brasilien

Offert om 36 Gripen NG inlämnades. Den 7 september 2009 kom uppgifter om att Brasilien valt att slutförhandla med franska Dassault Aviation. Något som sedan dementerades den 9 september 2009 av Brasiliens försvarsdepartement, som menade att förhandling med de tre ursprungliga alternativen Dassault Rafale, F/A-18E/F Super Hornet och Saab 39 Gripen fortsätter som planerat. Den 5 januari 2010 framkom det uppgifter i brasiliansk press om att Brasiliens flygvapen ser Saab 39 Gripen som sitt förstahandsval. Den tidigare favoriten Dassault Rafale uppgavs samtidigt inte ens vara andrahandsalternativet Förutom priset och stridsegenskaperna blir Brasiliens egna planer på att utveckla förmåga att bygga flygplan avgörande.

I januari 2011 meddelade Brasiliens nytillträdda president Dilma Rousseff att hon ville skjuta på beslutet om valet av stridsflygplan, detta för att överväga vilket flygplan som är bäst för Brasilien. Bara några dagar senare meddelade dock landets försvarsminister Nelson Jobim att beslutet om valet av stridsflygplan skjuts upp till årets slut, detta med anledning av de naturkatastrofer landet drabbades av i januari 2011. Dock så poängterade försvarsministern att man ej startar om upphandlingen från början, vilket skulle kunna ha resulterat i att Suchoj Su-35 åter varit en av kandidaterna. I mars 2011 lät landets finansminister Guido Mantega meddela att det ej finns några ekonomiska medel för ett köp av ett nytt stridsflygplan under 2011. Detta dels beroende på att försvarsbudgeten ska bantas ifrån 15 miljarder real ner till 11 miljarder real. I juli 2011 meddelade försvarsministern återigen att det ej fanns några medel i budgetåret 2011 för något köp av stridsflygplan. Flygplansaffären kommer återigen behandlas tidigast 2012. I september 2011 menade dock landets nytillträdde försvarsminister Celso Amorim att ett beslut i frågan kan komma tidigare då det ”inte finns någon tid att förlora eftersom de nuvarande stridsflygen åldras snabbt”. Sommaren 2012 begärde Brasilien de tävlande partnerna om ordern, att förnya sina offerter för ytterligare sexmånaders period. Ett beslut om Brasiliens val av flygplan väntas komma under 2013.

Bulgarien

Det bulgariska flygvapnet består av de ryska stridsflygplanen MiG-21, Su-25 och MiG-29. 2006 lämnade Saab in en offert till Bulgariens försvarsdepartement om 16 flygplan av C/D version. Enligt Saab kommer Bulgarien behöva byta ut sin befintliga flotta av stridsflygplan senast 2015. Bulgarien planerade att i början av 2012 offentliggöra en upphandling gällande 8 stycken moderna stridsflygplan. Vid sidan om Saab 39 Gripen så är även Eurofighter Typhoon och MiG-29M Fulcrum-E tänkbara kandidater för den tänka upphandlingen. Dock så meddelade den bulgariska premiärministern Boyko Borissov i september 2011, att dess köp av nya flygplan kommer senareläggas och genomföras när det blir nödvändigt på grund av dess Nato-medlemskap.

Danmark

Offert om 48 flygplan inlämnad på en version kallad Gripen DK. Anbudstävling pågår och beslut väntas under 2012.

Kroatien

Den 27 mars 2009 lämnade FMV svar på informationsförfrågan (Request for Information) gällande leasing av 12 stycken C/D versioner av befintliga flygplan från Försvarsmakten. Detta då Kroatien beslutat att ta deras befintliga flotta av MiG-21bis ska avvecklas 2013. På grund av finanskrisen 2008–2009, valde Kroatien att skjuta på beslutet om val av nytt stridsflygplan.

I oktober 2012 lämnade Försvarsexportmyndigheten (FXM) ett erbjudande till den Kroatiska staten, om ett köp om åtta flygplansindivider av C/D-versionen från det svenska flygvapnet. Det svenska erbjudandet innehöll även support- och utbildningsavtal för piloter och flygtekniker. Men även en finansieringslösning, i form av industriellt samarbete mellan Sverige och Kroatien. Affären skulle enligt FXM möjliggöra för Kroatien att undvika operativt avbrott, i samband med att deras MiG-21:or tas ur drift 2013.

Schweiz

Offert om 30 flygplan inlämnad. Beslut väntas under 2011. Den 25 augusti 2010 meddelade Schweiz att deras köp av nytt stridsflygplan skjuts till år 2015. Tanken var att införskaffa 22 flygplan som till hälften skulle ersätta F-5 Freedom Fighter. Men på grund av en ansträngd statsbudget skjuts detta beslut på framtiden. Saab är i konkurrens med Rafale och Eurofighter. Som en del i den svenska offerten på Gripen, erbjöd den svenska regeringen i juli 2012, Schweiz ett leasingavtal. Leasingen skulle då vara en så kallad government to government-affär, och bestå av 10–12 stycken flygplan av C/D-versioner, fram till att den nya E/F-versionerna kan levereras. Den 28 augusti meddelade Schweiz försvarsminister Ueli Maurer att Schweiz köper 22 stycken Saab 39E Gripen för 3,126 miljarder schweizerfranc (motsvarande 21,47 miljarder kronor). Leveransen beräknas vara klar 2021.

Serbien

Den 16 december 2011 uppgav nyhetsbyrån Reuters att Saab 39 Gripen är ett av de flygplan som Serbien kommer begära in offert på under 2012. De flygplanen som står i konkurrens till Saab uppgavs vara ryska Suchoj Su-30, amerikanska F-16 Fighting Falcon och F/A-18 Hornet, franska Dassault Rafale, kinesiska JF-17 och europeiska Eurofighter Typhoon. Serbiens flygvapen, vilket drabbades hårt av Natos bombningar 1999, bestod 2011 av 3 stycken MiG-29B och ett 30-tal föråldrade MiG-21bis, vilka tas ur tjänst i slutet av 2012. Vidare förfogar man även ett 30-tal attackflygplan av typ J-22.^{[Uppdatering behövs]}

Förlorade affärer

Chile

Chile inledde en upphandling av nytt stridsflygplan år 1995. Upphandlingen omfattade 12 stycken flygplan med ett uppskattat värde på cirka 6 miljarder kronor. I upphandlingen som blev en seg och utdragen process ingick amerikanska Lockheed Martin med F-16 och McDonnell Douglas med F-18 Hornet, franska Dassault med Dassault Mirage 2000 och svenska Saab med Saab 39 Gripen. I oktober 2000 lämnade samtliga budgivare sitt sista och sjätte bud till Chiles flygvapenchef Patricio Ríos, vilka lämnades i förseglade kuvert. I det svenska budet lämnades ett även motköp på 12 miljarder kronor, något som landets ledning inte villkorat i upphandlingen. Dock så meddelade det chilenska flygvapnet onsdag den 27 december 2000 att man valde att gå vidare med amerikanska F-16 från Lockheed Martin. Chile kom att inleda förhandlingar med USA. Dock så uppstod det hinder i förhandlingarna då det amerikanska utrikesdepartement ansåg att Jaktroboten AIM-120 AMRAAM inte kunde ingå i ett köp.

Dock så valde Chile i januari 2002 för att köpa 10 stycken amerikanska stridsflygplan F-16C/D Block 50. Chile kom under 2005 att även köpa 18 stycken begagnade F-16A/B från Nederländerna för leverans 2006. 2009 kompletterades dessa med ytterligare 18 begagnade F-16A/B från Nederländerna.

Finland

1989 började finländska flygvapnet leta efter ett nytt stridsflygplan för att ersätta sin flotta av MiG-21 och Saab 35 Draken. Under 1991 och 1992 utvärderades Dassault Mirage 2000, Saab 39 Gripen, F-16, MiG-29 och F/A-18 Hornet. Den 6 maj 1992 annonserades F/A-18 Hornet som vinnare i affären och sammanlagt kom 64 flygplan att beställas.

Grekland

Saab 39 Gripen var ett av flera alternativ när Grekland i slutet av 1990-talet genomförde en upphandling av nya stridsflygplan. År 2000 beslutade dock Grekland för att köpa 60 stycken Eurofighter Typhoon med option på ytterligare 30. I november 2004 rev dock Grekland upp hela ordern, och dementerade samtidigt uppgifter gällande om att upphandlingen skulle göras om. Dock så hade Grekland avsatt under en tioårsperiod (räknat från 2006) 22 miljarder euro för vapenköp, där bland annat ett nytt stridsflygplan fanns med i budgeten.

Indien

Saab lämnade in 2007 en offert om 126 Gripen NG, där man kom att ingå i den så kallade anbudstävlingen Indiska MRCA-tävlingen. I april 2011 meddelade det indiska försvarsdepartementet att Saab tillsammans med Boeing, Lockheed Martin och Mikojan-Gurevitj inte går vidare för slutförhandling. En anledning som angavs av Saab, till varför Indien ratade Gripen, var att Saab erbjöd ett flygplan som var under utveckling. De indiska slutkandidaterna var Eurofighter och Rafale. Den 31 januari 2012 meddelade indiska försvarsdepartementet, att de valde att gå vidare med offereten på 126 flygplan från franska Rafale. Den franska offerten värderades till ett värde på 10 miljarder U.S dollar.

Nederländerna

Efterfrågade information om 85 flygplan 2009. Dock så har det nederländska försvarsdepartementet valt F-35 Lightning II som favorit. I mitten på 2012 kunde man läsa i svenska medier att det finns en majoritet i det nederländska parlamentet för att dra sig ur utvecklingen av stridsflygplanet F-35 Joint Strike Fighter. Orsaken är att projektet anses ha blivit för dyrt.

Norge

Offert om 48 Gripen NG inlämnades, men den norska regeringen meddelade den 20 november 2008 att man väljer att gå vidare med amerikanska F-35 Joint strike fighter. Kritiker i Norge anser dock att upphandlingen inte gick rätt till och att affären väntas bli dubbelt så dyr. Den 10 februari 2009 lade försvarsminister Sten Tolgfors fram åtta punkter om hur upphandlingen uppfattades från svenska regeringens sida om vad som ej gått korrekt till.

Den amerikanska ambassaden bedrev bakom kulliserna en mycket kraftigare påtryckningskampanj om hur beslutet skulle påverka de norsk-amerikanska relationerna, än vad som syntes i det publika. Genom Wikileaks diplomatläcka 2010 uppdagades detta och att ambassaden inte offentligt ville visa på någon otillbörlig inskränkning i Norges självständighet och självbestämmande.

Våren 2011 visade nya beräkningar från norsk media att Saab 39 Gripen skulle bli betydligt billigare än F-35. Enligt Norges beslut 2008 skulle ett köp av 42 stycken F-35 uppgå till en kostnad om 18 miljarder norska kronor. På grund av den ökande utvecklingskostnad för F-35 skulle ett köp 2011 innebära en kostnadsökning till cirka 28 miljarder norska kronor för samma antal flygplan. Motsvarande kostnad för 42 stycken Saab 39 Gripen beräknades till 24 miljarder norska kronor. Norge har ej officiellt lagt någon order till Lockheed Martin.

Polen

I samband med att Polen blev medlem av Nato år 1999, var man tvungen att modernisera och anpassa sitt försvar till så kallad Nato-standard. Det vill säga en standard anpassad till övriga Nato-medlemmar. Vidare så lovade den polska ledningen att dess flygplansflotta skulle omfatta 160 stycken stridsflygplan. Vintern 2002 skänkte Tyskland 23 stycken MiG-29G/GT till Polen, vilka Luftwaffe erhållit från Östtyskland i samband återföreningen. Polen valde att betala en symbolisk summa på en euro, detta för att affären skulle betraktas som laglig. Emellertid sakndes det runt 40 stridsflygplan för att uppnå målet om 160 stycken flygplan. Den svenska regeringen hade tillsammans med Saab redan i december 2000 erbjudit Polen att låna 16 stycken Saab 39 Gripen under en femårsperiod. I det svenska erbjudanet ingick utbildning och underhållsservice och att hela systemet skulle kunna tas i bruk efter ett och ett halvt år.

Sommaren 2002 gick Polen ut med en formell förfrågan, det vill säga en så kalla RFP (Request For Price) på 48 stycken nya stridsflygplan till amerikanska Lockheed Martin med F-16C/D, franska Dassault Aviation med Dassault Mirage 2000 och till svenska Saab med Saab 39 Gripen. I den svenska offerten inlämndes förutom pris på 48 stycken Gripen, även ett erbjudande om motköp med industriellt samarbete värt nästan 80 miljarder kronor.

I april 2003 meddelade Polen att man valde att gå vidare med amerikanska F-16C/D block 52+, för att ersätta sin flotta av MiG-29 och Su-17. Det ansågs att den polska regeringen redan på förhand bestämt sig för amerikanska F-16, och bara för formalitetens skull genomfört ett anbudsförfarande. Detta skulle då skett som ett tack för att USA öppnade dörren till Nato för Polen.

Rumänien

Offert om leasing av 48 flygplan inlämnades av Saab tillsammans med FMV. Dock så beslutade det rumänska försvarsdepartementet den 24 mars 2010 att ersätta sina MiG-21 med 24 stycken begagnade F-16C/D block 25 från USA. Flygplanen tillverkades och levererades till amerikanska flygvapnet mellan åren 1984 och 1986, och kommer närmst ifrån amerikanska Air National Guard. Det totala värdet på affären uppgavs vara 1,3 miljarder dollar. En anledning som uppgavs till varför Rumänien valde begagnade flygplan var på grund av deras dåliga ekonomi, samt att det vidare uppgavs att deras flygvapen får flygplanen gratis, med villkoret att de bland annat står för kostnader för modernisering och utbildning.Det första stridsflygplanet beräknas levereras till Rumänien år 2013.

Tyskland

I början av 1990-talet ansåg Tyskland att kostnaderna för utvecklingen Eurofighter var för höga och överdrivna, och såg då Gripen som ett mer ekonomiskt alternativ på grund av dess betydligt lägre driftskostnad. 1993 valde dock Tyskland att gå vidare med en bantad version av Eurofighter.

Österrike

Den 10 oktober 2001 gick Österrike ut med en offertförfrågan gällande att ersätta 24 stycken J 35Ö Draken, med ett nytt stridsflygplan till ett antal om max 30 stycken. Den österrikiska upphandlingen av stridsflygplan uppgick till ett värde av 25 miljarder schilling, då cirka 17,5 miljarder kronor. Upphandlingen omfattade förutom stridsflygplan, anpassning av infrastruktur och vapen. De stridsflygplan som kom att ingå i upphandlingen var Saab 39 Gripen, franska Mirage 2000, amerikanska F-16 och F/A-18 samt europeiska Eurofighter.

Den svenska offerten blev offentlig i januari 2002 och innehöll två alternativ, samt ett motköp värt mer än 150 procent av köpesumman.

• Alternativ 1: 24 stycken ensitsiga flygplan med option på sex stycken tvåsitsiga, samt en övergångslösning med lån av 12 flygplan.
• Alternativ 2: 24 stycken ensitsiga och fyra stycken tvåsitsiga flygplan, övergångslösningen bortföll vid detta alternativ.

Våren 2002 nobbade Österrike det amerikanska F-16 och kvar i upphandlingen återstod endast Saab 39 Gripen och Eurofighter Typhoon som två möjliga alternativ. Den 2 juli 2002 meddelade Österrike att Eurofighter Typhoon blir det flygplan som ersatte de 24 stycken J 35Ö Draken (vilka senare utrangerades år 2005). Ordern som tillföll Eurofighter omfattade 24 stycken stridsflygplan och uppgick till ett värde på cirka 1,8 miljarder euro, cirka 15–20 miljarder kronor. Enligt Österrikes dåvarande förbundskansler Wolfgang Schüssel valdes Eurofighter på grund av att ”det är mest framtidsorienterat och kan utföra mest tekniskt”.

Inför och under upphandlingen var svenska Saab 39 Gripen favoriter, detta kunde bland annat ses genom att österrikiska piloter under 2001 utbildades på Saab 37 Viggen vid F 21 i Luleå. Dock menade Österrikes dåvarande försvarsminister Herbert Scheibner i ett uttalande, att det svenska erbjudandet från den dåvarande svenska försvarsministern Björn von Sydow kom fyra månader sent. Men även att erbjudandet var bristfälligt, vilket gjorde det svårt att utläsa den totala kostnaden. Uttalandet från Herbert Scheibner kom i samband med att österrikisk media hävdat att det svenska alternativet var betydligt billigare än de 1,8–2,4 miljarder euro som Österrike beräknat.

De Eurofighter stridsflygplan som Österrike valde att köpa var Eurofighter Tranche 1 (delserie 1) och hade tidigare använts av Tysklands flygvapen. Det första stridsflygplanet levererades till Österrike den 12 juli 2007 och systemet var helt färdiglevererat 2009. Dock så har antalet flygplan reducerats från de ursprungliga 24 stycken flygplansindivider till att omfatta 15 stycken flygplansindivider.

Saab 39 Gripen i internationell tjänst

Tjeckien

Tjeckien var som första land att använda flygplanet internationellt, detta genom att en skvadron/division ur det tjeckiska flygvapnet år 2009 stationerades i Baltikum. Då Estland, Lettland och Litauen saknar eget luftförsvar för att skydda och hävda sitt luftrum sköts patrulleringen av Nato inom Baltic Air Policing, en mission där uppdraget att upprätthålla luftförsvaret över Baltikum roterar mellan Natoländer, vilka är stationerade på en flygbas vid Šiauliai i Litauen. Tjeckiska flygvapnet påbörjade sitt uppdrag den 1 maj 2009 genom att de avlöste det danska flygvapnet.

Bevakning av de tre baltiska staternas luftrum pågick fram till den 30 augusti 2009 och innefattade 400 timmars flygtid under 336 flygpass och åtta utförda incidentuppdrag.

Den tjeckiska kontingenten uppgick till 75 personer, därav 60 personer från flygvapnet, samt åtta svenskar från Försvarsmakten och FMV, inom ramen av supportstöd i leasingavtalet mellan Sverige och Tjeckien. Den tjeckiska kontingenten lämnade över bevakningsuppdraget den 31 december 2011 till Tyskland, som bemannade flygbasen vid Šiauliai med sina Eurofighter med en personalstyrka på 150 personer.

Sverige

Regeringen Reinfeldt lämnade som förslag (proposition) till riksdagen den 29 mars 2011 att åtta stycken flygplan skulle användas vid upprätthållandet av FN:s flygförbudszon över Libyen våren 2011. Styrkan kom utöver åtta Gripenplan att uppgå till 125 till 250 personer. Även ett Herculesplan och ett spaningsplan, S 100B Argus, skulle sändas iväg. Operation Karakal, som den svenska operationen benämndes, innefattade en budget på 200 miljoner kronor, och den fick pågå i högst tre månader. Den 9 juni 2011 inlämnade Regeringen en proposition rörande en förlängning av insatsen med ytterligare 90 dagar. I propositionen framgick att antalet JAS 39 Gripen minskades från åtta till fem, samt att Sverige också möjliggjorde tillförandet av bland annat en bordningsstyrka för att hävda vapenembargot till sjöss. Propositionen antogs i Riksdagen den 17 juni 2011 och förlängningen av insatsen beräknades från 27 juni. Norrbottens flygflottilj (F 21) utgjorde uppsättande förband.

I mitten av augusti 2011 meddelade dock Nato den svenska regeringen att den av Sverige erbjudna bordningsstyrkan ej var efterfrågad. Bordningsstyrkan ströks då ur förmågebredden för det svenska bidraget till insatsen. Den 21 september beslutade Riksdagen att styrkans mandat skulle förlängas med ytterligare 30 dagar, under samma förbandsmandat som för FL02.

På FN-dagen måndagen den 24 oktober 2011 kl 11.36 landade en rote ur FL02 efter att genomfört det sista uppdragen över Libyen. Totalt redovisades 344 flygplansrörelser, 1001 flygtimmar och 1607 Reconnaissance Exploitation Reports för den svenska insatsen. Den 25 oktober 2011 återvände de svenska stridsflygplanen till Sverige. Resan hem från Sigonella-basen i Italien gick över Bosnien, Kroatien, Ungern, Slovakien och Polen och avslutades över svenskt luftrum i pilformation över Blekings kust. Formationen leddes av divisionschefen Michael Lundquist. Övrig personal i den svenska insatsen lämnade Sigonella-basen i slutet av oktober 2011.

Kritik

Mutor

2007 avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att Saab AB och dess delägare BAE Systems mutat sig fram till beställningarna från Tjeckien, Ungern och Sydafrika. Källor och dokument som Uppdrag granskning ska ha fått tillgång till visade att flera miljarder kronor utlovats i hemliga kontrakt till tre huvudagenter, österrikaren Alfons Mensdorff-Pouilly, tjecken Richard Hava och tjeck/kanadensaren Otto Jelinek för att de skulle säkra avtalet om en försäljning till Tjeckien 1999. Liknande agenter blev utlovade, och betalades, liknande summor i den ungerska och sydafrikanska affären.^{[ej i angiven källa]}

Den tjeckiska och ungerska uppgörelsen ändrades 2003 till en leaseaffär men Uppdrag granskning kunde visa att över 80 miljoner kronor i "kommissioner" utlovats och delvis betalats ut även där. Pengarna gick till agenten Mensdorffs företag Valurex International baserat i Schweiz och med två schweiziska advokater Egon och Etienne Kiss-Borlase som företrädare. I Uppdrag granskning berättade den förre tjeckiske utrikesministern Jan Kavan inför en dold kamera och vad han trodde var BAE-representanter att mutorna delats ut "över hela det politiska spektrumet".

2008 pågick polisiära och/eller parlamentariska utredningar av samtliga affärer där Gripen sålts i Sverige, Tjeckien, Ungern, Sydafrika och Storbritannien. Den engelska polisutredningen lades ned efter en uppgörelse med BAE Systems där BAE betalade ut 3,7 miljarder i skadestånd. Den sydafrikanska polisutredningen lades ned av politiker efter att den pekat ut den sydafrikanska regeringen som medskyldig, men återupptas efter Saabs medgivande 2011.

Delägaren i IG JAS BAE Systems utreds dessutom för misstänkta mutbrott i en rad länder som Chile, Tanzania, Indonesien, Rumänien.

Uppdrag gransknings reportrar Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurin belönades med ett antal journalistpriser för sitt arbete, detta trots att det inte hade bevisats i domstol att de hade rätt. Bland annat Stora Journalistpriset 2007, Nordiska dokumentärfilmspriset 2007, IRE Award finalist 2007, samt The Edward R Murrow Award 2008.

I juni 2009 bekräftade överåklagare Christer van der Kwast stora dolda utbetalningar från BAE Systems till Tjeckien, Ungern och Sydafrika, men lade ner förundersökningen mot SAAB om misstänkta mutor med hänvisning till en femårig preskriptionstid, samt i brist på bevis. I maj 2011 medgav Saab att mutavtal skrivits, men sa sig då inte ha hittat uppgifter om utbetalning av mutor i Sydafrika. Redan månaden efter erkände SAAB att 24 miljoner rand betalats från partnern BAE Systems till företaget Sanip, och vidare till en sydafrikansk konsult, men Saab nekar för att man hade kännedom om överföringen.

Gökunge

Arméchefen Nils Sköld sa redan på 1970-talet att "JAS-planet hotar att bli en gökunge i försvarets bo". Thage G. Peterson ansåg i en intervju 2011 att Sverige under hans tid som försvarsminister hade beställt fler Gripen-flygplan än man hade behov av, av industripolitiska orsaker. Thage G. Peterson var den minister som 1996/1997 var ansvarig för delserie 3, vilken bestod av 64 flygplan och 14 tvåsitsiga flygplan.

Olyckor och tillbud

De två första haverierna med Gripen skedde inför TV-kameror, det ena dessutom inför stor publik, vilket resulterade i att de fick stor uppmärksamhet i media. Dock bör framhållas att Gripen varit betydligt mindre olycksbenägen under framtagningen än både föregångaren Viggen och utländska flygplan såsom Mig 29 och F-22

Haveriplatsen för JAS-planet på Långholmen, till höger syns minnesmärket JAS-minnet föreställande en papperssvala i rostfritt stål, skapad av Thomas Qvarsebo. Till vänster syns trädet som fortfarande bär spår av eldsvådan och hettan som uppkom i samband med haveriet.

• Den 2 februari 1989 havererade ett provflygplan i samband med landning på Saabs flygfält i Linköping. Orsaken var att piloten och det datoriserade styrsystemet kom i otakt med varandra, p.g.a. styrsystemet inte var programmerat att avbryta en påbörjad manöver om piloten gjorde motsatt spakrörelse. Istället utförde styrsystemet manövrarna i turordning, vilket resulterade i så kraftiga roderutslag att flygplanet rollade till vänster och slog i marken. Pilot vid tillfället var Lars Rådeström.
• Den 8 augusti 1993 havererade flygplansindivid 39-102 under en flyguppvisning i samband med Vattenfestivalen i Stockholm och störtade på ön Långholmen. Återigen var det 'pilot induced oscillation' (PIO) p.g.a. styrsystemets oförmåga att ta korrektion som förorsakade haveriet. En person blev brännskadad ingen dödades. Pilot var, även vid detta tillfälle, Lars Rådeström.
• Den 20 september 1999 havererade flygplanet G56 (serienr. 39-156) från F 7 Såtenäs över Vänern. Flygplanet kom in i ändvirveln från ett annat flygplan under övning. Virveln kastade planet i ett sådant läge att det fick markkollisionsvarningssystemet att anta att planet var på väg att haverera med vattenytan, och varnade piloten för det. I enlighet med flyginstruktionen lämnade då piloten planet med hjälp av räddningssystemet. Varningen visade sig sedan vara felaktig då flygläget som orsakade varningen bara var tillfälligt. Piloten hade dock redan initierat utskjutningen då flygläget återställdes till det normala.
• Den 1 juni 2005 havererade flygplanet Q84 (serienr. 39-184) över Östersjön ca 25 km sydost om Utklippan vid Blekinges kust. Orsaken var att piloten flög flygplanet så att det hamnade i så kallad inverterad superstall, vilket är ett flygläge i vilket planet är manöverodugligt och faller okontrollerat. Det finns metoder för att häva detta läge, men piloten var inte tränad för det. Efter 1 minut och 34 sekunder i det här läget, på 1 350 meters höjd, lämnade piloten planet med hjälp av räddningssystemet och klarade sig oskadd.
• Den 19 april 2007 havererade ett flygplanet U59 (serienr. 39-259) vid Vidsels flygplats utanför Älvsbyn i Norrbotten, i samband med en luftvärnsövning, sedan flygplanets raketstol löst ut till synes utan anledning. Utredningen kring haveriet visade att utlösningshandtaget till raketstolen var för styvt och satt för nära låret på piloten vilket ledde till att stolen ofrivilligt kunde utlösas vid höga G-krafter. Handtagen har sedan dess åtgärdats för att undvika att samma sak händer igen. I samband med haveriet beslutade Försvarsmakten att stoppa alla flygningar under en vecka på totalt 53 stycken flygplan av modellerna C- och D-version. Flygstoppet var en säkerhetsåtgärd för att säkerställa säkerhetssystemens funktion.
• Den 3 oktober 2007 flög två flygplan av typ JAS 39D respektive Saab 340 för nära varandra utanför Nybro, Kalmar län. Haveriutredningen konstaterade att tillbudet orsakades av otillräckliga rutiner för stridsflyg avseende klareringar. Bidragande var också Gripens otillräckliga utrustning för operationer där civil luftfart förekommer.
• Den 17 november 2008 vek sig noshjulet i samband med landning vid F 17 Kallinge. Händelsen föregicks av att skärmarna till datorsystemet slocknade samt att landningsställen inte fälldes ut.
• Den 6 augusti 2009 tvingades en pilot att buklanda på F 17 Kallinge efter att landningsställen inte fällts ut. Planet fattade eld i samband med landningen, men piloten klarade sig oskadd. Haverikommissionen meddelar att inga tekniska fel upptäckts.
• Den 31 maj 2010 havererade ett JAS Gripen plan efter en motorprovkörning på F 21 Luleå. Flygplanet kom i rörelse och åkte över bansystemet där det slog runt och landade upp och ner. Mekanikern ombord klarade sig med lindriga skador.

Fortsatt utveckling

För att Gripen ska vara operativt relevant efter 2020–2025 kommer det att krävas en modernisering. Hur denna framtida version av Gripen ska specificeras är enligt försvarsminister Sten Tolgfors ännu ej klart. Några beslut för det svenska försvaret är ej heller fattade, fast ett beslut om en E/F-version är sannolikt under 2013. Saab gav under 2012 ett kostnadsförslag på 33 miljarder kronor för en ny serie JAS-flygplan. Vissa källor ur försvaret, bland andra överbefälhavare Sverker Göranson, menar att försvaret inte klarar detta med beräknad försvarsbudget efter 2014.

År 2007 presenterade Saab ett internationellt samarbete med flera stora försvarsindustrier rörande vidareutveckling av Saab 39 Gripen, populärt kallad "Super-Gripen" eller Gripen NG (Next Generation).

Följande företag, som även bidrar finansiellt, ingår i samarbetet: Honeywell, General Electric, Rockwell-Collins, Martin-Baker, APPH och Terma. Även den danska, norska och svenska staten förväntas bidra finansiellt. Första steget i detta samarbete framtagandet av en flygande demonstrator, roll-out 23 april 2008, samt en landbaserad avionikrigg. De viktigaste nyheterna i demo-versionen inkluderar:

• Starkare motor F414G utvecklad av General Electric. Denna är baserad på existerande F414-GE-400 som sitter i F/A-18 Super Hornet (se F/A-18 Hornet). F414G kommer att vara anpassad för användning i en-motorigt utförande. Motorn utvecklar en dragkraft på cirka 95 kN med efterbrännkammare och väger obetydligt mer (1 066 kg) än nuvarande RM12 (1 054 kg). Motorns fysiska mått är även de mycket lika F404 vilket medför att integration endast kräver mindre förändringar. F414 har även en potential att i ett tredje definierat utvecklingssteg generera 105 kN.
• Ny Multimode AESA-radar, utvecklad av Saab och Thales.
• Längre räckvidd (mer bränsle)
• Större vapenlast och fler vapenbalkar.
• Nya landställ och hjul, infällbara i vingarna istället för flygkroppen.
• Uppdaterad cockpit med bland annat nya headdown-skärmar och förbättrad avionik.
• Krypterad kommunikation med teknologi från det svenska företaget Sectra.

Möjliga förändringar i tekniska data i faktarutan till höger.

Gripen NG
Beskrivning
Data
Längd	14,1 meter
Spännvidd	8,6 meter
Tomvikt	7 ton
Max. startvikt	16 ton
Max. bränslevikt	3300 kg (internt) 3800 kg (externt)
Motor(er)	General Electric F414G
Dragkraft	98 kN (med ebk)
Prestanda
Räckvidd med max. bränsle	3 000 km
Transporträckvidd	1 500 km
Lastförmåga
Lastförmåga	7–8 ton
Beväpning
Vapenbalkar	10

Kraft/vikt-förhållandet vid tomvikt är likvärdigt med Eurofighter Typhoon och Dassault Rafale samt högre än F-35 Lightning II (JSF). Dessa stridsflygplan räknas till Saab 39 Gripens främsta konkurrenter. Speciellt F-35 då denna slåss om kontrakt både i Norge och Danmark.

Den 23 november 2010 ifrågasatte Volvo Aero varför exportmarknaderna tillåts kravställa utvecklingen av svenska försvarets E/F-version. Volvo Aero redovisade även hur en modifierad RM12 i flera avseende skulle kunna utvecklas och nå jämförbara prestanda med F414G och menade att de två motoralternativen exempelvis har identiska specifikationer när det gäller luftavtappningen, vilket är av betydelse för kylning av bland annat radar och övrig elektronik. Volvo Aero har även redovisat förslag på att utveckla Gripenmotorn för kommande generationer i den takt den svenska Försvarsmakten behöver genom att erbjuda en flexibel utvecklingstrappa avseende dragkraft med totalt fyra olika alternativ (2 turbinuppgraderingar och 2 turbin/fläkt-uppgraderingar). Flexibiliteten kan enligt Volvo Aero användas för att balansera dragkraft mot ökad livslängd, ökad kylluft och ökat effektuttag.

Enligt Volvo Aero innebär de olika utvecklingsstegen inte några tekniksprång – och därmed inte heller stora risker tekniskt eller ekonomiskt – då det redan idag existerar demonstrerad teknologi med hög teknologimognad för de fyra utvecklingsalternativen.

Den 22 december 2010 offentliggjorde Saab att de fått en beställning från svenska FMV. Beställningen innefattade upprätthållande av Gripen-systemets operativa förmåga, med teknisk support, produktunderhåll, flygutprovning samt drift av simulatorer.

Den 22 juni 2011 offentliggjorde Saab att de fått en beställning från svenska FMV. Beställningen innefattade utveckling av Svenska flygvapnets C/D-versioner av flygplanet. Arbetet som bland annat berör navigationssystemet beräknades fortgå under perioden 2011 och 2013.

Den 22 december 2011 offentliggjorde Saab att de fått en beställning från svenska FMV. Beställningen uppgick till ett värde på 127 miljoner kronor, och innefattade upprätthållande av Gripen-systemets operativa förmåga.

Den 29 december 2011 offentliggjorde Saab att de fått en beställning från svenska FMV. Beställningen uppgick till ett värde på 500 miljoner kronor, och innefattade vidmakthållande och utvecklingsstudier av Gripen-systemet, samt möjligheter för framtida vidareutveckling.

Galleri

• 

  Ett av sydafrikanska flygvapnets Saab 39 Gripen

• 

  Ett av brittiska Empire Test Pilots' Schools Saab 39 Gripen

• 

  Ett av tjeckiska flygvapnets Saab 39 Gripen

• 

  Ett av ungerska flygvapnets Saab 39 Gripen

Se även

• Grip
• Lista över svenska bevarade militära luftfarkoster

Referenser

Noter

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Saab 39 Gripen
  Bilder & media
• Officiell webbplats
• JAS-projektet P3 Dokumentär
• Jörgen Städje. ”Reaktionsmotor 12 - både vacker och stark”. Techworld. http://techworld.idg.se/2.2524/1.174315/reaktionsmotor-12---bade-vacker-och-stark. 
• Jörgen Städje (2000). ”JAS 39 Gripen - ett datoriserat under”. Nätverk & Kommunikation (4).