Jagdgeschwader 52

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jagdgeschwader 52
JG 52 emblem.png
Datum 19 augusti 1939-8 maj 1945
Land NazitysklandNazityskland
Försvarsgren Luftwaffe
Typ Jakt
Storlek Geschwader
Befälhavare
Framstående befälhavare Hermann Graf (1.10.44-8.5.45) Dietrich Hrabak (1.11.42-30.9.44)
Flygplan
Jaktplan Messerschmitt Bf 109

Jagdgeschwader 52 (JG 52) var en jaktflottilj för Luftwaffe under andra världskriget och den bäst presterande flottiljen någonsin med över 10.000 segrar. De tre flygarässen med högst antal segrar var alla stationerade vid JG 52, Erich Hartmann, Gerhard Barkhorn och Günther Rall. Alla kom de att hålla sig till Messerschmitt Bf 109 kriget igenom, om än i olika versioner.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Västfronten[redigera | redigera wikitext]

JG 52 fick sitt elddop under luftstriderna i slaget om Frankrike och slaget om Storbritannien. Ursprungligen endast en 2 Gruppe-flottilj (de flesta JG-enheterna var klassade som 3:or), passerade flottiljens insatser under offensiven tämligen obemärkt. Vid slutet av 1940 kunde de tillgodoräkna sig 177 segrar, men till ett högt pris. Enbart under striderna över England hade man förlorat 53 piloter, antingen omkomna eller i fångenskap.

Östfronten[redigera | redigera wikitext]

Det var inte förrän vid inledandet av Operation Barbarossa, när enheten förflyttades österut, som antalet segrar började stiga markant. JG 52 grupperades huvudsakligen på de ukrainska, södra samt centrala delarna av den ryska fronten under åren 1941-1944 där man opererade som understöd till armégrupp Syd. Geschwaderns 500:e seger uppnåddes 7 september 1941, av dessa hade 323 vunnits på östfronten.

Till en början var I./JG 52 kvar i västra Europa där de vaktade den nordeuropeiska kusten, medan Hauptmann Woitkes II./JG 52 assisterade JG 27 och räknade 270 segrar under offensivens första månader. III./JG 52 var utsträckta frontens sydligast stationerade Gruppe och patrullerade Svarta havskusten, som till en början inte var så hårt ansatt.

Under åren 1941-1942 var Luftwaffe ständigt på offensiv mot de stora skarorna av dåligt utrustade flygplan ur det oerfarna sovjetiska flygvapnet. Kort sagt var förhållandet perfekt för de välutrustade och stridserfarna piloterna i JG 52 för att etablera en imponerande personlig segerstatistik. Mellan 22 juni och 5 december 1941 förstörde enheten 881 sovjetiska flygplan och förlorade endast 49 i strider och fem plan som förstördes på marken. I början av 1942 stod Geschwadern (tillsammans med JG 3) för jaktunderstödet på den södra sektorn av östfronten. Ett bra mått på JG 52:s framgång är det faktum att över 20 Riddarkors tilldelades (varav sju med eklöv) till enhetens flygaräss det året. Den åttonde maj 1942 vann JG 52 sin 1 500:e seger. Knappt en månad senare, den tredje juni, var antalet uppe i 2 000.

Offensiverna vid Kaukasus och Stalingrad[redigera | redigera wikitext]

Vid mitten av juni 1942 hade de tre Gruppen börjat uppdateras med de nya Bf 109 G Gustav, och man fortsatte att utgöra flygunderstöd för de bepansrade spjutspetsarnas offensiv djupt in i Kaukasus. I. Gruppe hade vid denna tidpunkt blivit en mobil "brandkårs"formation som med kort varsel skickades till de områden där man var i akut behov av ett snabbt jaktplansunderstöd. I. Gruppe var i ständig rörelse och flyttades fram och tillbaka längs det vidsträckta området mellan Kertjhalvön vid Svarta havets kust och frontavsnittet utanför Moskva. Enhetens 700:e seger uppnåddes i september 1942.

Även om JG 52 inte var direkt involverade i slutfasen av slaget om Stalingrad, användes III./JG 52 för att trycka på mot Kaukasus oljefält i söder under augusti- september 1942 och II./JG 52 fungerade som understöd för 4:e pansararméns genombrottsförsök under slutet av 1942. Enheten nådde sin 4 000:e seger 10 december 1942.

Några framgångsrika piloter vid den här tiden var Oberleutnant Günther Rall som perioden 3 augusti - 30 oktober vann sina segrar 37.-101., Hermann Graf som sköt ned 62 plan över Stalingrad i september bl.a. nr. 200.-202. 26 september 1942. Han blev därmed det första flygaresset med 200 segrar på sitt konto.

Under första halvan av 1943 var flottiljen involverad i striderna vid slaget om Kertj och slaget om Krim. Vid mitten av mars hade II. och III. Gruppen blivit beordrade det viktiga uppdraget att försvara 17:e arméns reträttväg. Den 20 april 1943 vann Hauptmann Günther Rall (Staffelkapitän 8./JG 52) Geschwaderns 5 000:e seger.

Slaget vid Kursk[redigera | redigera wikitext]

I. och III./JG 52 blev förflyttade till Ukraina i juli 1943 som en del i förberedelserna inför den omfattande Operation Zitadelle. Som varande två av de åtta jakt Gruppen involverade i slaget, kom JG 52 att passera 6.000 strecket vad gäller nedskjutna fiendeplan. Hauptmann Johannes Wiese vid 2./JG 52 sköt ner tolv sovjetiska flygplan under samma dag, men antagandet att 7./JG 52:s Walter Krupinskis elva segrar verkar grunda sig på ett missförstånd.

Emellertid verkar detta slag vara en brytpunkt för flottiljen, där de nya generationerna av sovjetiskt stridsflyg (såsom Jakovlev Jak-9 och Lavotjkin La-5FN ) och förbättrade strategier på slagfältet började ta ut sitt pris på Luftwaffes utarbetade veteraner.

På defensiven[redigera | redigera wikitext]

Med tillbakadragandet av JG 3 i augusti 1943 blev JG 52 kvar på östfronten som den enda fulltaliga jaktgeschwadern. Ständigt på reträtt och opererade från tillfälliga flygfält och ibland rent av nödlösningar alldeles på gränsen till den snabbt krympande fronten med ständig risk för att upphinnas av de bepansrade sovjetiska spjuthuvuden.

I augusti 1943 sköt Erich Hartmann ned 49 flygplan (segrarna 42-90), innan han blev nedskuten av en Il-2 20 augusti, men lyckades undvika fångenskap. Också Berthold Korts var den månaden framgångsrik med sina 39 segrar (75.-113) innan han försvann 29 augusti spårlöst. III. Gruppes kommendör Günther Rall sköt ned 32 (169-200) plan innan han fick svärden i september.

Med förlusten av Kiev i november 1943 var hela södra sektorn av fronten hotad och alla delar av JG 52 blev samlade för att understödja det tyska försvaret. I december 1943 hade JG 52 uppnått 8.000 segrar. III./JG 52 fick 50 segrar på 60 dagar i området över Uman och var därmed den mest framgångsrika Gruppe inom JG 52 med sin 3.500:e seger 21 mars 1944. I slutet av månaden hade fronten tryckts så långt bakåt att III./JG 52 var stationerad i Polen.

Den tionde maj 1944 fick man seger 9 000 och den andra september 1944 sköt Adolf Borchers ner flygplan 10 000. De sista tyska trupperna lämnade Krim i maj 1944 och II./JG 52 lämnade slagfältet där en vecka tidigare. Fientligt artilleri och de ständiga flyganfallen orsakade enheten ständiga förluster. Strax därpå följde reträtt från Rumänien. Vid detta skede dök en ny motståndare upp på scenen, med det amerikanska USAAF 15th Air Force som bombade de rumänska oljefälten i Ploiești. Under JG 52:s sex veckor långa försvar av dessa oljefält lyckades man skjuta ner 15 amerikanska flygplan. Detta ska ses i ljuset av att det ständiga nötandet på enheten resulterat i att man endast hade nio flygdugliga plan hos II./JG 52.

Med invasionen av Normandie i antågande blev JG 52 försvagad ytterligare då tre Staffeln blev förflyttade för att förstärka luftskyddet i väst. De nya 2, 4 och 7 Staffeln skulle bli operativa senare under året och därmed skulle också varje JG 52 Gruppen nu vara utökad till fyra Staffeln.

III./JG 52 var nu överflyttad till armégrupp Center och i samarbete med delar av JG 51. Under våren 1945 var I och II./JG 52 stationerade i Tjeckoslovakien, medan II./JG 52 var stationerad i Österrike. Även om alla enheterna kapitulerade till amerikanska styrkor vid krigsslutet, blev de flesta av I. och III. Gruppe-personalen kontroversiellt överlämnade till Röda Armén, vilket resulterade i flera långsamma rättegångar för JG 52 officerare och flera års förlängd fångenskap för såväl officerare som manskap.

Befäl[redigera | redigera wikitext]

Kommodore[redigera | redigera wikitext]

Gruppenkommandeure[redigera | redigera wikitext]

I./JG 52[redigera | redigera wikitext]

II./JG 52[redigera | redigera wikitext]

III./JG 52[redigera | redigera wikitext]

JG 52 mottagare av Riddarkorset[redigera | redigera wikitext]

Namn Riddarkors Eklöv Svärd Diamanter
Leesmann, Karl-Heinz 23 jul 1941
Steinhoff, Johannes 30 aug 1941 02 sep 1942 28 jul 1944
Köppen, Gerhard 18 dec 1941 27 feb 1942
Graf, Hermann 24 jan 1942 17 maj 1942 19 maj 1942 16 sep 1942
Steinbatz, Leopold 14 feb 1942 02 jun 1942 23 jun 1942
Dickfeld, Adolf 19 mar 1942 19 maj 1942
Roßmann, Edmund 19 mar 1942
Wachowiak, Friedrich 05 apr 1942
Zwernemann, Josef 23 jun 1942 31 okt 1942
Gratz, Karl 01 jul 1942
Grislawski, Alfred 01 jul 1942 11 apr 1944
Simsch, Siegfried 01 jul 1942
Steffen, Karl 01 jul 1942
Barkhorn, Gerhard 23 aug 1942 12 jan 1943 02 mar 1944
Dammers, Hans 23 aug 1942
Schmidt, Heinz 23 aug 1942 16 sep 1942
Rall, Günther 03 sep 1942 26 okt 1942 12 sep 1943
Semelka, Waldemar 04 sep 1942
Süß, Ernst 04 sep 1942
Resch, Rudolf 06 sep 1942
Graßmuck, Berthold 19 sep 1942
Hammerl, Karl 19 sep 1942
Bennemann, Dr. med. dent. Helmut 02 okt 1942
Füllgrabe, Heinrich 02 okt 1942
Krupinski, Walter 29 okt 1942 02 mar 1944
von Bonin, Hubertus 21 dec 1942
Freuwörth, Wilhelm 05 Jan 1943
Wiese, Johannes 05 jan 1943 02 mar 1944
Denk, Gustav 14 mar 1943
Nemitz, Willi 24 mar 1943
Trenkel, Rudolf 19 aug 1943
Korts, Berthold 29 aug 1943
Hartmann, Erich 29 okt 1943 02 mar 1944 02 jul 1944 25 aug 1944
Quast, Werner 31 dec 1943
Waldmann, Hans 05 feb 1944
Petermann, Viktor 29 feb 1944
Obleser, Friedrich 12 mar 1944
Batz, Wilhelm 26 mar 1944 20 jul 1944 21 apr 1945
Fönnekold, Otto 26 mar 1944
Sturm, Heinrich 26 mar 1944
Bunzek, Johannes 06 apr 1944
Hoffmann, Gerhard 14 maj 1944
Düttmann, Peter 09 jun 1944
Sachsenberg, Heinz 09 jun 1944
Bachnick, Herbert 27 jul 1944
Birkner, Hans-Joachim 27 jul 1944
Wolfrum, Walter 27 jul 1944
Schall, Franz 10 okt 1944
Lipfert, Helmut 05 apr 1945 17 apr 1945
Resch, Anton 07 apr 1945
Ewald, Heinz 20 apr 1945
Haas, Friedrich 26 apr 1945

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bergström, Christer (2007). Barbarossa - The Air Battle: July-December 1941. London: Chervron/Ian Allen. ISBN 978-1-85780-270-2.
  • Christer Bergström, Graf & Grislawski: A Pair of Aces. Eagle Editions, 2003. ISBN 0-9721060-4-9
  • Christer Bergström, Black Cross/Red Star: The Air War over the Eastern front. Vol. 1, Pacifica Military History, 2000. Vol. 2, Pacifica Military History & Classic Publications, 2001. Vol. 3, Eagle Editions, 2006. ISBN 0-9761034-4-3
  • Christer Bergström, Barbarossa: The Air War. Midlands/Ian Allan, 2007. ISBN 978-1-85780-270-2
  • Niko Fast, Das Jagdgeschwader 52. Bensberger Buchverlag, Bergisch Gladbach, 1988-92.
  • John Weal (2004), Aviation Elite Units Jagdgeschwader 52 The Experten. Osprey Publishing Limited. ISBN 1-84176-786-7

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]