Jaktfalk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jaktfalk
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Falco rusticolus.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Falkfåglar
Falconiformes
Familj Falkfåglar
Falconidae
Underfamilj Egentliga falkar
Falconinae
Släkte Falco
Art Jaktfalk
F. rusticolus
Vetenskapligt namn
§ Falco rusticolus
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredningsområde:Orange - Häckningsområde (sommartid)Grönt - året runtBlått - vintertid (främst ungfåglar)
Utbredningsområde:
Orange - Häckningsområde (sommartid)
Grönt - året runt
Blått - vintertid (främst ungfåglar)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Jaktfalk (Falco rusticolus) är världens största falk och förekommer cirkumpolärt i fjälltrakter och på tundra.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Jaktfalken förekommer i fjälltrakter och på tundra runt hela norra halvklotet. Den förekommer i Kanada, USA, Mexiko, på Grönland, Island, i Norge, Sverige, Finland, Frankrike, Grekland, Ryssland och Kina.[1] Västeuropeiska och amerikanska populationer är starkare knutna till vatten.

Jaktfalken är en stannfågel förutom en mindre del som allra längst norrut. Ungfåglar drar dock regelbundet söderut under sina första vintrar och kan då ses långt söder om sina häckningsområden. Falken rör sig också spontant över stora avstånd.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Jaktfalken beskrevs systematiskt först av Linné i den tionde upplagan av Systema naturae under namnet Hierofalco rusticolus.

Jaktfalken tillhör en grupp mycket närbesläktade stora falkar. Förutom jaktfalk omfattar gruppen slagfalk (F. biarmicus), tatarfalk (F. cherrug) och juggerfalk (F. jugger). Den australiensiska svartfalken (F. subniger), räknas ibland även in i denna grupp. Gruppen utvecklades någon gång för omkring 2,5-2 miljoner år sedan men dog nästan ut någon gång för lite mer än 200 000 år sedan. Av ett flertal arter överlevde endast en i nordöstra Afrika. Samtliga arter i gruppen har utvecklats från denna ursprungspopulation.

I Altaj hybridiserar tatarfalk med jaktfalk i det fria och det genetiska materialet i gruppen är svåröverskådligt. Det har föreslagits att hela gruppen kunde kategoriseras som en art som då får namnet F. hierofalco.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

"Grönlandsfalk".

Det finns många färgvariationer och omkring ett dussin har beskrivits som underarter eller egna arter. Idag erkänns ingen underart. Den enda population som har en stabil avvikelse är den isländska stammen som är ljusare grå än den övriga världspopulationen. De delvis vita grönländska fåglarna uppvisar dock en stor variation och övergången till mörkare fåglar är klinal. Den isländska populationen behandlas av vissa auktoriteter som underarten F. r. islandicus (Brunnich, 1764).

En utdöd underart, F. r. swarthi, levde under sen pleistocen, för 125 000 till 13 000 år sedan. Denna underart var något större än dagens jaktfalkar och lämningar har påträffats i Wyoming, New Mexico och Kalifornien.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Jaktfalken har en kroppslängd på närmare 60 centimeter och en vingspann upp till 130 centimeter. Den kan ibland förväxlas med duvhöken men har en aggressivare flygteknik och spetsiga vingar. Teckningen är gråspräcklig på ovansidan, de typiska falkkännetecknen är mycket svaga. Undersidan är ljus med mörk vattring. Nordligare former är ljusare - på Island är jaktfalken ljust grå och på Grönland finns den vita form med mörka fläckar som var den mest eftersökta statussymbolen inom falkeneringskonsten vid de europeiska furstehoven. Könen liknar varandra med enda skillnad att honan är något större. Yngre fåglar är oftast mörkare än adulta fåglar.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Föda[redigera | redigera wikitext]

I Skandinavien består födan huvudsakligen av ripa, främst fjällripa. Omkring 80-85% av födan (räknat efter vikt) utgörs av ripa. Även de år som fjällripsbeståndet är magert och det är gott om lämlar föredrar jaktfalken fjällripa. Utöver ripa äter den lämmel och sork och även andra fåglar som änder, trastar, kråkfåglar och vadare.[2]Den fångar i motsats till pilgrimsfalken huvudsakligen sina byten nära marken. Populationer i kustområden lever huvudsakligen av sjöfågel.

På grund av de hastigheter som pilgrimsfalken uppnår under sina störtdykningar när den jagar brukar den arten anses vara världens snabbaste djur men några faktiska vetenskapliga studier som prövat detta finns inte.[3] I boken The Gyrfalcon hävdar Eugene Potapov och Richard Sale istället att jaktfalken kan vara snabbare.[3]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Jaktfalken föredrar övergivna bon efter andra rovfåglar (även örnar) eller kråkfåglar. Ett jaktfalkspar behöver ta mellan 180-200 ripor från det att äggen lagts tills ungarna är flygkunniga, beräknat på en medelkull om 2,3 ungar.

Jaktfalken och människan[redigera | redigera wikitext]

Ägg av jaktfalk. Boplundring av jaktfalk utgör lokalt ett stort hot mot arten.

Status[redigera | redigera wikitext]

Globalt är jaktfalken inte hotad, med ett stort utbredningsområde och en uppskattad världspopulation på 10 000-100 000 individer. På grund av detta kategoriseras den som (LC) av IUCN.[1] I Norden är den dock hotad och man uppskattar att det finns något hundratal par i de svenska fjälltrakterna vilket gjorde att arten på den svenska rödlistan från 2005 kategoriseras som starkt hotad (EN). I 2010 års rödlista kategoriseras den som sårbar (VU).[4]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Det svenska namnet kommer av artens användning inom falkenering. På flera europeiska språk har den namn som anknyter till antingen dess storlek eller till dess vana att cirkla under spaning efter byte - det franska namnet gerfaucon går tillbaka antingen till högtyska gîr (gam) eller det latinska gȳrus (cirkel). Det vetenskapliga namnet betyder ungefär lantlig falk.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Falco rusticolus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ J. Nyström, J. Ekenstedt, j. Engström, A. Angerbjörn (juli 2005) Gyr Falcons, ptarmigan and microtine rodents in northern Sweden., Ibis vol.147 nr:587-597
  3. ^ [a b] Eugene Potapov & Richard Sale (2005) The Gyrfalcon, Yale University Press, ISBN 978-0300107784
  4. ^ Artdatabankens rödlista 2010

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]