James Hertzog
| James Hertzog | |
 |
|
|
|
|
| Ämbetsperiod 30 juni 1924–5 september 1939 |
|
| Företrädare | Jan Christiaan Smuts |
|---|---|
| Efterträdare | Jan Christiaan Smuts |
|
|
|
| Född | 3 april 1866 Wellington, Kapkolonin |
| Död | 21 november 1942 Pretoria, Transvaal, Sydafrikanska unionen |
| Födelsenamn | James Barry Munnik Hertzog |
| Politiskt parti | Nationalistpartiet United Party |
| Religion | Nederländska reformerta kyrkan |
James Barry Munnik Hertzog, även känd som J. BB. M. Hertzog, född 3 april 1866 i Wellington, Kapkolonin, död 21 november 1942 i Pretoria, Transvaal, var en sydafrikansk general, jurist och politiker. Han var en av boernas oförsonligaste ledare under boerkriget.
Biografi [redigera]
Efter studier, blanda annat vid universitetet i Amsterdam, blev Hertzog advokat och 1895 domare i Oranjefristaten. 1899-1902 deltog han i boerkriget och blev en oförsonlig fiende till Storbritannien, och även efter boerrepublikens underkastelse fortsatte han sin hetsiga kampanj. Då Oranjefristaten 1907 fått självstyrelse blev Hertzog kronjurist och undervisningsminister i dess första regering och utnyttjade energiskt sitt inflytande. Oppositionella tjänstemän avskedades, hela den brittiska förvaltningen som byggts upp under de närmast föregående åren avvecklades. Ett tvåspråkssystem, som skulle hävda afrikaans ställning jämsides med engelskan infördes. [1]
Vid Sydafrikanska unionens tillkomst 1910 blev han justitieminister i Louis Bothas regering, samarbetet blev i längden omöjligt och Hertzog måste i december 1912 lämna ämbetet. I november 1913 gick han i spetsen för de nationalistiska afrikander som bröt med det styrande Sydafrikanska partiet.[2] 1914 bildade han Sydafrikas Nationalistparti och samlade under sig det starka motståndet mot premiärminister Jan Smuts och Sydafrikas inträde första världskriget i kriget mot Tyskland.
Efter en valseger 1924 kunde Hertzog bilda en koalitionsregering med det sydafrikanska Labourpartiet och blev premiärminister. Hans regering stärkte den vita minoritetens dominans genom att införa rösträtt för vita kvinnor 1930 (inte för svarta/färgade), samtidigt som rösträttskrav (utbildning, skattekrav med mera) slopades helt för vita och skärptes för övriga grupper. Hertzog var även utrikesminister från 1929.
Den ekonomiska depressionen slog hårt mot Sydafrika, och efter förhandlingar bildades en samlingsregering under det nya United Party, med Hertzog som partiordförande och premiärminister. Förändringen kom inte att påverka raspolitiken; 1936 förbjöds alla svarta från att delta i allmänna val och gavs istället tre egna ledamöter, Native Representatives, i Kapprovinsen.
Efter krigsutbrottet 1939 utbröt en ny regeringskris, varpå Hertzog tvingades avgå då han vägrade inträda i kriget på Storbritanniens sida. Åter i opposition bildade Hertzog 74 år gammal ett nytt boernationalistiskt parti, Volksparty ("Folkpartiet") 1940, vilket inte fick nämnvärt stöd och upplöstes i samband med hans död. Åtskilliga av hans anhängare inom afrikaanerkretsarna slöt sig till Daniel Malans nya Nationalistparti, medan andra bildade det mer moderata Afrikaanerpartiet, vilka tillsammans bildade regering efter 1948 års val.
Hans son Albert Hertzog ledde 1969-1977 ett högerextremt boernationalistiskt parti, Herstigte Nasionale Party, i opposition mot den rådande apartheidregeringen. Partiet ställde krav på en totalt rassegrerad republik med afrikaans som enda officiellt språk och fick tidvis stöd (14,09 % av rösterna i underhusvalet 1981) och en del lokal representation men misslyckades vinna mandat i parlamentet.
Noter [redigera]
- ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 1184.
- ^ http://www.sahistory.org.za/topic/history-national-party
Denna artikel om en sydafrikansk politiker är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.
|
||||||||
