Jan Guillou

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jan Guillou
Jan Guillou på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 2013.
Jan Guillou på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 2013.
Född 17 januari 1944 (70 år)
Södertälje, Stockholms län
Yrke Författare och journalist
Nationalitet Sverige
Genrer Främst historiska romaner och spionromaner
Make/maka Ann-Marie Skarp
Barn Ann-Linn Guillou
Dan Guillou
Officiell webbplats

Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, /gi'o/ född 17 januari 1944 i Södertälje, är en svensk författare och journalist. 1973 blev Guillou rikskänd när han tillsammans med kollegan Peter Bratt i den så kallade IB-affären avslöjade att det i Sverige fanns en hemlig organisation inom underrättelsetjänsten som riksdagen inte kände till. Då avslöjandena ansågs skada rikets säkerhet dömdes Guillou, Bratt samt deras källa, den tidigare underrättelseagenten Håkan Isacson, till fängelse (för spioneri). Dessförinnan hade Guillou skrivit rapporter mot betalning åt KGB, enligt honom själv i syfte att infiltrera organisationen.

Bland Guillous mer kända verk återfinns romanserien om underrättelseofficeren Carl Hamilton, romantrilogin om korsriddaren Arn Magnusson samt den delvis självbiografiska romanen Ondskan om livet på en internatskola.

Guillou är även verksam som kolumnist, på senare år främst i Aftonbladet. Han har i flera omröstningar bland den svenska journalistkåren framröstats som en av Sveriges viktigaste opinionsbildare.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt och utbildning[redigera | redigera wikitext]

Jan Guillou föddes i Södertälje i Stockholms län, som son till Charles Guillou och Marianne (född Botolfsen).[2] Modern kommer från en välbärgad familj av norskt ursprung, medan fadern är fransman och kom till Sverige som son till vaktmästaren vid franska ambassaden i Stockholm.[3][4] På grund av faderns franska medborgarskap tilldelades Guillou vid födseln franskt medborgarskap.[5] Sedan 1975 är han dock svensk medborgare.[6] Föräldrarna skildes när Guillous far flyttade med sin far till Helsingfors, eftersom farfadern fått en tjänst vid franska ambassaden där och modern gifte sedan om sig.[4]

Guillou växte upp under privilegierade förhållanden tillsammans med modern och hennes nya man i Saltsjöbaden och Näsby Park utanför Stockholm.[2] Han gick de två första skolåren i folkskola i Norrköping, där hans styvfar hade utsetts till direktör för ett kritbruk,[3] varefter han återvände med familjen till Saltsjöbaden.[7] Efter att ha läst tredje och fjärde klass på Saltsjöbadens folkskola gick han vidare till realskolan Vasa Real i Stockholm,[7] varifrån han dock relegerades på grund av misshandel, stöld och utpressning.[2] Efter detta skickades han till internatskolan Solbacka i Södermanland där han gick 1,5 år och slutade efter 4/5. Han läste sedan vidare som dagelev på internatskolan Viggbyholmsskolan i Täby varifrån han tog studentexamen från latinlinjens modernspråkliga gren 1964[8][9] och studerade sedan juridik på halvtid i två år.[8]

Guillou påstår att hans styvfar var sadist,[3] och dagligen utsatte honom för systematisk misshandel i hemmet.[7] Denna bild samt skildringen av förhållandena på internatskolan Solbacka ligger till grund för den delvis självbiografiska romanen Ondskan (1981). Boken filmatiserades även 2003 (se vidare Ondskan (film)).

Sanningshalten i Guillous böcker och då framförallt romanen Ondskan har ifrågasatts, bland annat av hans mor, halvsyster samt några lärare och skolkamrater, som menar att Jan Guillou ljuger om sin uppväxt och skoltid.[10][11] [12]

Journalistisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Guillou inledde sin journalistiska karriär som reporter på tidskriften FIB aktuellt under 1960-talet. Hans tid på denna tidning utgör en del av underlaget för hans satiriska roman Det stora avslöjandet som utkom 1974. Därefter övergick han till att skriva i olika vänster- och solidaritetsrörelsepublikationer, huvudsakligen i Folket i Bild/Kulturfront där Greta Hofsten var chefredaktör. 1973 publicerade han tillsammans med Peter Bratt en serie artiklar om IB, en hemlig del av den svenska militära underrättelsetjänsten. Det gav upphov till IB-affären. För sin roll i avslöjandet dömdes han senare till fängelse för spioneri i 10 månader.

1984 belönades Guillou med Stora Journalistpriset sedan hans artiklar bidragit till en friande dom för Keith Cederholm.

Mellan 2000 och 2004 var Guillou ordförande i Publicistklubben.

TV-karriär[redigera | redigera wikitext]

Guillou har varit programledare i TV-programmen Magazinet (1981-1984), Rekordmagazinet (de sista åren tillsammans med Göran Skytte) och Grabbarna på Fagerhult tillsammans med Leif G.W. Persson och Pär Lorentzon. Han är en ofta sedd gäst i olika typer av debattprogram i Sveriges Television och TV 4.

I januari 2004 visade TV 4 en dokumentärserie i fem delar, Arns rike, om den tid i Sveriges historia under vilken boksviten om Arn Magnusson utspelar sig. I december 2005 visade TV 4 dokumentärserien Häxornas tid som är baserad på Guillous bok Häxornas försvarare. Både han och medförfattaren Henning Mankell spelade sig själva i TV-serien Talismanen som visades på TV 4 under 2003.

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Guillous mest kända böcker är serien om den svenske underrättelseofficeren Carl Hamilton. Även en kortare serie om korsriddaren Arn Magnusson har sålts i stora upplagor. Den delvis självbiografiska Ondskan blev mycket utskälld för sitt våldsamma innehåll när den kom.

Guillou lämnade i slutet av 1990-talet Norstedts och grundade år 2000 tillsammans med Sigge Sigfridsson, Liza Marklund samt förläggaren och sambon Ann-Marie Skarp bokförlaget Piratförlaget.[13]

Åsikter och politiska ställningstaganden[redigera | redigera wikitext]

Jan Guillou på Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg 2006.

Guillou skriver sedan början av 1990-talet regelbundet kolumner för Aftonbladet. Guillou är välkänd för att föra fram också kontroversiella åsikter. Några frågor han lyft fram är att tillämpningen av de svenska terroristlagarna präglas av rasism mot människor av arabisk härkomst, att allvarligt menade reportage mister sin trovärdighet och därmed sina tittare då "gubbjävlar" som programledare ersätts med "bimbon"[14] och justitiemord på män som anklagats för sexuella övergrepp på barn. Jan Guillou har under många år skrivit om det så kallade styckmordsmålet med allmänläkaren och obducenten. 1988 bevakade Guillou fallet för Aftonbladets räkning. Han har under åren framfört uppfattningen att de två läkarna utsatts för ett justitiemord. Guillou använder ibland uttrycket "Sveriges malligaste morgontidning" i sina krönikor i Aftonbladet, då han syftar på Dagens Nyheter.

Jan Guillou vägrade demonstrativt att delta under en minnestund för de människor som dödades under terroristattacken i New York den 11 september 2001. "Rent hyckleri" och "Osmaklig", kallade Jan Guillou minnesstunden: "USA har dödat tre miljoner i Vietnam och två miljoner i Irak. Dessa fem miljoner döda har inte föranlett så mycket som fem sekunders tystnad på någon bokmässa någonstans."[15]

Guillou stöder dagens upphovsrätt och kritiserar Piratpartiets strävanden: "Alla bokhandlar, även de modernaste nätbokhandlar, skulle upphöra att existera. Ingen skulle trycka böcker. Det vore inte teknisk utveckling utan en kulturell katastrof."[16]

Under 1960- och 1970-talet var Guillou knuten till den maoistiska organisationen Clarté.[17] Han var även under cirka sex månader medlem i det då Clarté närstående Sveriges kommunistiska parti, men uteslöts ur partiet sedan han beslutat att inte betala in den månatliga medlemsavgiften under en tid då han var bosatt utomlands. Idag beskriver han sig endast som socialist.[2]

I slutet av 60-talet hade Jan Guillou konktakter med KGB-officeren Jevgenij Ivanovitj Gergel. Enligt Jan Guillou var syfte att göra ett avslöjande av KGB:s spioneri i Sverige.[18]

Guillou har under lång tid engagerat sig i Israel-Palestina-konflikten, där han intagit en tydligt palestinavänlig och israelkritisk hållning. Han har beskrivit sionismen som "i grunden rasistisk" och har upprepade gånger liknat staten Israel vid den forna apartheidregeringen i Sydafrika.[19][20] I en debattartikel i Svenska Dagbladet 1977 förklarade han: "Jag är optimist, jag tror att Israel kommer att upphöra att existera före Harmagedon".[21] Guillou har även kritiserat den verksamhet som bedrivs av bland annat Svenska kommittén mot antisemitism.[20] Guillou intervjuades vid ett tillfälle av Ahmed Rami om tidningspressen i Sverige, vilket sedan sändes i Radio Islam; diskussionen kom in på Bonniers och andra företag och Rami fyllde i med att "den judiska pressen" dominerade i Sverige. Guillou betonade senare att han inte varit klar över att Rami tänkte använda intervjun för antisemitiska syften och att han inte var närmare bekant med Radio Islam.[22]

Guillou har ibland under 90-/00-talen uttryckt sig kritiskt om den stora roll som frågor om genus, sexuell läggning och sexuella erfarenheter har fått för att skapa nyheter eller profilera vissa journalister, kändisar och tidningar i offentligheten. Inför publiceringen av sin bok Häxornas försvarare 2002 sade han i en intervju, angående förekomsten av homosexualitet i samhället över tid att: "homosexualitet är mer en modeföreteelse än något man föds till. Det är någonting som har kommit och gått i historien".[23] En del av dessa uttalanden har väckt stark polemik från kolumnister i dagspressen och från RFSL.

Samröre med KGB[redigera | redigera wikitext]

Den 23 oktober 2009 publicerades uppgifter i Expressen[24] om att Guillou mellan 1967 och 1972 "utfört uppdrag" åt KGB.[25] Uppgifterna härstammade från Säpo och bekräftades delvis av Guillou.[26] Uppdragen handlade enligt Säpo om att han skrivit någon artikel "på basis av redan publicerade öppna nyheter", i vilket de inte kunde "se något brottsligt".[27]

Motivet var enligt Guillou att som journalist försöka infiltrera den sovjetiska säkerhetstjänsten.[28] Vid två tillfällen tog Guillou emot pengar i utbyte mot rapporter.[29]

Enligt Guillou själv avbröt han kontakten med KGB 1972 (då 28 år gammal) eftersom den inte hade lett till några upptäckter och för att han då hade inlett granskningen av IB. Säpo fick tipset[30] om samröret med KGB av Guillous kollega Arne Lemberg.[29] Säpo var emellertid försiktiga med att lita på Lembergs uppgifter, och menade i ett PM från 1967 att det han berättade nog oftast "bottnade i tro". Expressens reporter Mikael Ölander har sagt att det han personligen tycker är bland det mest intressanta är att Säpo använt "de här lösa uppgifterna" för att få tillstånd till en telefonavlyssning 1973 som egentligen var olaglig.[27]

Pressombudsmannen var i en utredning kritisk mot Expressens publicering och menade bland annat att rubriken ”Jan Guillou hemlig agent åt Sovjet" saknade täckning. Publiceringen friades dock av Pressens Opinionsnämnd med motiveringen att orden i rubrikerna och på löpsedlarna inte har ”någon helt klar innebörd”, att artikelserien som helhet var ”i huvudsak korrekt” och att Guillou fått gott om plats att ge sin version.[31]

Familj och privatliv[redigera | redigera wikitext]

Jan Guillou och Ann-Marie Skarp på galapremiären av Hamilton - I nationens intresse, i Stockholm den 9 januari 2012.

Jan Guillou var tidigare sambo med författaren och översättaren Marina Stagh, med vilken han har sonen Dan (född 1970) och dottern Ann-Linn (född 1972). Han gifte sig efter långvarigt samboende med Ann-Marie Skarp den 14 maj 2010 i en borgerlig vigsel vid Varnhems klosterkyrka i Västergötland.[32] Han är bosatt på Östermalm i Stockholm och på gården Flybo i Börstils socken, Östhammars kommun i norra Roslagen.[2][33]

Idag driver han flera bolag inom mediebranschen:

  • Achilleus Art o Media Aktiebolag
  • Palco Media Aktiebolag
  • Piratförlaget Holding AB/Piratförlaget Aktiebolag

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Romaner om Carl Hamilton[redigera | redigera wikitext]

Fristående fortsättning

Romaner om Arn Magnusson[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Arn Magnusson

Fristående fortsättning

Romaner om polisintendent Eva Johnsén-Tanguy[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Eva Johnsén-Tanguy

Romansviten Det stora århundradet[redigera | redigera wikitext]

Övriga romaner[redigera | redigera wikitext]

Andra böcker[redigera | redigera wikitext]

Film och TV[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar och TV-bearbetningar av Guillous böcker[redigera | redigera wikitext]

TV-serier efter manus av Guillou[redigera | redigera wikitext]

Programledare i TV[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges 100 Viktigaste Opinionsledare 2006”. DSM. 2006. http://www.dsm.nu/100_topp_2006.html. Läst 7 januari 2009. 
  2. ^ [a b c d e] Hagen, Cecilia (2006-12-03). ”"Det ska mycket till för att reta upp mig"”. Expressen. http://www.expressen.se/1.481347. Läst 2008-02-26. 
  3. ^ [a b c] Guillou, Jan (augusti 2002). ”Barndom och ungdom”. Piratförlaget. http://www.piratforlaget.se/forfattare/jan-guillou/sjalvbiografiskt/barndom-och-ungdom. Läst 2009-01-07. 
  4. ^ [a b] Trägårdh, Maria (2003-09-27). ”Kan man ta bort sin ondska, Jan Guillou?”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article166513.ab. Läst 2008-02-26. 
  5. ^ Intervju i Aktuellt, Sveriges television, 1966.
  6. ^ ”Chatt med Jan Guillou 080819”. Dagens Nyheter. 2008-08-19. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3004&a=817949. Läst 2009-01-07. 
  7. ^ [a b c] Guillou, Jan (augusti 2002). ”Barndom och ungdom sida 2”. Piratförlaget. http://www.piratforlaget.se/forfattare/jan-guillou/sjalvbiografiskt/barndom-och-ungdom/barndom-och-ungdom-del2. Läst 2009-01-07. 
  8. ^ [a b] ”Jan Guillou – författare, journalist, debattör”. Piratförlaget. http://www.piratforlaget.se/forfattare/jan-guillou/om-jan-guillou. Läst 2009-01-07. 
  9. ^ Guillou, Jan (augusti 2002). ”Barndom och ungdom sida 4”. Piratförlaget. http://www.piratforlaget.se/forfattare/jan-guillou/sjalvbiografiskt/barndom-och-ungdom/barndom-och-ungdom-del4. Läst 2009-01-07. 
  10. ^ ”Guillous moder: Min son ljuger om Ondskan”. Expressen. 2003-11-02. http://www.expressen.se/nyheter/1.57963/min-son-ljuger-om-ondskan. Läst 2012-01-02. 
  11. ^ ”Guillous skolkamrater: "Jan Guillou ljuger"”. Expressen. 2003-10-26. http://www.expressen.se/nyheter/1.50142/skolkamraterna-jan-guillou-ljuger. Läst 2012-01-02. 
  12. ^ ”Guillous lärare:"Jan Guillou var en mardröm"”. Expressen. 2003-10-18. http://www.expressen.se/noje/film/1.48700/lararen-guillou-var-en-mardrom. Läst 2012-01-02. 
  13. ^ Sörbring, Karin (8 juni 1999). ”Guillou startar nytt förlag med succéförfattare”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9906/08/guillou.html. Läst 2009-11-02. 
  14. ^ Guillou, Jan (24 april 2001). ””Gubbdjävlar må ha tittare men ungdomar är fräschare””. Journalisten (tidning). http://web.archive.org/web/20010619232115/http://www.journalisten.nu/kronika.asp?article_id=2343. Läst 2008-03-01. 
  15. ^ Hela Sverige sörjer men inte Guillou”. Aftonbladet. 2001-09-15. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10231897.ab. Läst 201201-03. 
  16. ^ Guillou, Jan (2009-06-07). ”Författare utan läsare röstar på fel parti”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article5327377.ab. Läst 2009-06-07. 
  17. ^ "IB-affären". P3 Dokumentär. Sveriges Radio. P3, Stockholm. 2007-06-17. Nr. 1, säsong 4. 21 minuter in i programmet.
  18. ^ Sofia Lundgren (24 oktober 2009). ”Jan Guillou: ”Jag var ung och kolossalt naiv””. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/sverige/jan-guillou-jag-var-ung-och-kolossalt-naiv-1.981670. 
  19. ^ Guillou, Jan (1976), Journalistik 1967-1976, Stockholm: Oktoberförlaget, s. 164-166, ISBN 91-7242-039-1 
  20. ^ [a b] Guillou, Jan (2001-04-16). ”Så tystas kritik mot israelisk apartheid”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0104/16/guillou.html. Läst 2008-03-01. 
  21. ^ Guillou, Jan (13 mars 1977). ”Jag är optimist”. Svenska Dagbladet. s. 3. 
  22. ^ Jan Guillou om den judiska pressen i Sverige (i en intervju som sändes i Radio Islam), läst 091026
  23. ^ Wiklund, Anna-Maria (2002-08-02). ””Homosexualitet är snarare en trend””. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article86688.ab. Läst 2008-03-01. 
  24. ^ Hylin, Mikael och Micke Ölander (23 oktober 2009). ”Jan Guillou hemlig agent åt Sovjet”. Expressen. http://www.expressen.se/Nyheter/1.1754572/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet. Läst 10 november 2009. 
  25. ^ Jan Guillou arbetade för KGB”. Rapport, Svt.se. 24 oktober 2009. http://svt.se/2.22620/1.1742681/jan_guillou_arbetade_for_kgb. Läst 10 november 2009. 
  26. ^ Ståhl, Henrik (25 oktober 2009). ”KGB-scoop lockade 'naiv' Guillou”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3703183.svd. Läst 10 november 2009. 
  27. ^ [a b] Josefsson, Dan (2010-03-29). ”Expressens förlorade scoop om Guillou”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/kultur/article6860403.ab. Läst 2010-04-11. 
  28. ^ Lundgren, Sofia (24 oktober 2009). ”Jan Guillou: ”Jag var ung och kolossalt naiv””. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/sverige/jan-guillou-jag-var-ung-och-kolossalt-naiv-1.981670. Läst 27 oktober 2009. 
  29. ^ [a b] Holmén, Christian (25 oktober 2009). ”Jan Guillou: "Vi delade på pengarna"”. Expressen. http://www.expressen.se/Nyheter/avslojar/1.1755885/jan-guillou-vi-delade-pa-pengarna. Läst 26 oktober 2009. 
  30. ^ Arne Lembergs brev till Säpo, 14 april 1967”. Expressen. 25 oktober 2009. http://extra.expressen.se/pdf/091026lemberg.pdf. Läst 10 november 2009. 
  31. ^ http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/83/8424.doc Pressens opinionsnämnd 21/2010 Anmälan mot Expressen
  32. ^ Expressen 2010-05-15 Här säger Jan Guillou ja
  33. ^ Ullenius, Agneta (2007-09-21). ”Ridderliga Östermalm”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_37317.svd. Läst 2008-02-26. 
  34. ^ Rekordmagazinet med Jan Guillou., Svensk mediadatabas

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Cecilia Nauclér. Guillou. (Författarporträtt). s. 32-34. I: Språktidningen, nr. 1, 2009
  • Paul Frigyes (2014). Jan Guillou - utifrån. Göteborg: Lindelöws Bokförlag. Reviderad utgåva av den av Norstedts förlag samma år indragna boken Höjd över varje misstanke.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]