Jan Mayen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 70°59′N 8°28′V / 70.983°N 8.467°V / 70.983; -8.467

Jan Mayens läge i Nordatlanten markerat i vitt

Jan Mayen är en 337 km² stor arktisk ö som tillhör Norge. Den är belägen 540 km nordöst om Island, på gränsen mellan Norska havet och Grönlandshavet. Ön består till viss del av en glaciär. På ön ligger världens nordligaste aktiva vulkan, Beerenberg, som med sina 2277 meter över havet också är ett av Norges högsta berg. Jan Mayens fiskezon är på 293 049 km², och 1980 utvidgades öns ekonomiska zon till 200 nautiska mil omkring ön, vilket ledde till protester från Island och Grönland.

Jan Mayen är en del av Norge, men tillhör inte något fylke eller kommun (ett kommunfritt område), och är inte ett biland och lyder inte under Svalbardtraktaten. Ön lyder direkt under staten, men man låter det norska länet Nordland fylke sköta administrationen, men ön är inte en del av fylket.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Öns upptäckt[redigera | redigera wikitext]

De första nedskrivna beläggen för kännedom om Jan Mayen är daterade till 500-talet, och därför är det troligt att ön var känd under vikingatiden[1]. Henry Hudson återupptäckte ön år 1607 och döpte den till Hudson's Tutches. Efter detta observerades den flera gånger av sjömän och valfångare som gjorde anspråk på den eller ändrade namn på den. Valfångare från Kingston upon Hull i England kom till ön år 1611 och gav ön namnet Trinity Island, år 1612 kom den franske valfångaren Jean Vrolicq till ön och gav den namnet Île de Richelieu. 1614 gav den engelske kaptenen John Clarke ön namnet Isabella, samma år som ön fick sitt nuvarande namn. Joris Carolus gav ön namnet efter en av sina kaptener, Jan Jacobs May van Schellinkhout, som besökt ön tre år tidigare.

Valfångst[redigera | redigera wikitext]

I början av 1600-talet etablerade nederländska valfångare flera valoljekokerier på ön, så att de skulle kunna utvinna olja från valspäcket. Som mest var 1000 män satta i arbete på ön under sommarmånaderna och flera mindre fästningar byggdes för att undvika plundring. I och med valfångsten omkring Jan Mayen utrotades nästan grönlandsvalen, och valfångsten avslutades mellan 1640 och 1650. Ön glömdes bort och besöktes av få skepp under de närmaste 230 åren.

Ny aktivitet[redigera | redigera wikitext]

Efter valfångstperioden på 1600-talet förekom ingen aktivitet på ön förrän slutet av 1800-talet. En österrikisk-ungersk vetenskaplig expedition kartlade och utforskade ön mellan 1882 och 1883. Denna karta över Jan Mayen användes fram till 1950-talet.

I början av 1900-talet påbörjades fjällrävsjakt. Rävjakten avslutades i början av 1920-talet, då intensiv fångst hade lett till en stark nedgång av rävbeståndet. Av de första tretton fångststugorna står fortfarande fem kvar.

Den första meteorologiska stationen upprättades år 1921 av Hagbart Ekerold, och med undantag av vintern 1940-41 har det skett kontinuerliga meteorologiska observationer på Jan Mayen. Av den första stationen finns dock bara rester kvar.

Ön annekteras av Norge[redigera | redigera wikitext]

Delar av ön upptogs av Norges meteorologiska institut år 1922, och hela ön 1926. Ön blev underlagd norsk suveränitet vid en kunglig resolution den 8 maj 1929 och blev en del av kungariket Norge den 27 februari 1930.[2].

Jan Mayen administrerades från Oslo, av sysselmannen på Svalbard, fram till 1 januari 1995. Därefter lades Jan Mayen under fylkesmannen i Nordland fylke. Då Jan Mayen är en del av norska riket, till skillnad från de antarktiska besittningarna, gäller sådana konventioner som Norge är förpliktigade att lyda, även Jan Mayen.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Junkers JU 88
Focke-Wulf Fw 200

Av fruktan för tyska angrepp beslutades i början av 1940 att den meteorologiska stationen på Jan Mayen skulle brännas ner, och att manskapet skulle evakueras till England. Men efter överväganden om stationens strategiska betydelse återstartades den 1941, denna gång tillsammans med som mest 52 norska soldater. Det gjordes inga försök av tyskarna att landsätta trupper på ön, men tyskt flyg och tyska ubåtar rekognoserade flera gånger nära ön. Undantagsvis sköt tyskt flyg mot anläggningen, men utan att lyckas åsamka större skada. Manskapet kunde leverera meteorologiska data under resten av krigstiden.

Två tyska flygplan havererade på Jan Mayen under kriget, och totalt tretton besättningsmän omkom. Det första haveriet inträffade den 15 juli 1942, men upptäcktes först då resterna av en tysk Junkers Ju 88 upptäcktes den 23 augusti 1950 med fyra omkomna besättningsmedlemmar. Det andra flyghaveriet inträffade den 7 augusti 1942. Flygplanet var av typen Focke-Wulf Fw 200 och alla nio besättningsmän omkom. Dagen i fråga rådde tät dimma, så tyskarna kunde inte bomba, och norrmännen vågade inte skjuta, eftersom de inte kunde avgöra om planet var vän eller fiende.

1959 begravdes besättningsmännen från de två flygplanen på krigskyrkogården i Narvik.

Under hösten 1943 gav den norska regeringen amerikanerna lov att etablera en radioavlyssningsstation i mitten av Jan Mayen, i förhoppning att den skulle kunna pejla in den hemliga tyska radiostationen på Grönland. Den amerikanska basen gick under namnet Atlantic City. Ett villkor var att amerikanerna skulle avlägsna basen då kriget upphört. Amerikanerna stannade kvar på Jan Mayen till februari 1946. Norska regeringen var angelägen att amerikanerna skulle lämna ön, av rädsla att Sovjetunionen skulle kräva liknande eller större militära anläggningar på Svalbard.

Jan Mayen var under kriget den enda del av kungariket Norge som var helt och hållet under den valda norska regeringens kontroll.

Nedtrappning av verksamheten[redigera | redigera wikitext]

Den bemannade kustradiostationen på Jan Mayen lades ner 1995 och överfördes till Bodø radio, och styrs via satellit.

Loran-C-stationerna i Norge, inklusive den på Jan Mayen, beslutades läggas ner år 2004, en åtgärd som skulle vara utförd senast den 1 januari 2006. Regeringen kungjorde den 9 december 2005 att de önskade få framföra ett förslag för vidare drift av stationerna [3] och den 23 juni 2006 kungjorde Fiskeri- og kystdepartementet att driften blivit förlängd till och med år 2009. [4] Orsaken till förlängningen är ett förnyat intresse för detta markbaserade navigationssystem i Europa, som backup-system för satellitbaserade navigationshjälpmedel.

Utvidgning av den ekonomiska zonen[redigera | redigera wikitext]

1980 utvidgades Jan Mayens ekonomiska zon runt ön till 200 nautiska mil, under protester från grannöarna Island och Grönland. I förhandlingar med Island skrev Norge under avtal 28 maj 1980 och 22 oktober 1981 om minskning av Jan Mayen-zonen som då skulle begränsas av den isländska 200-sjömilszonen och inte mitt emellan öarna. Tvisten om gränsdragningen mot Grönlands ekonomiska zon avgjordes i Jan Mayen-målet mellan Norge och Danmark av Internationella domstolen i Haag 1993.[5] Avtalen med Danmark och Island lades fram av kungen i statsrådet 13 februari 1998[6] och antogs av Stortinget 2 april samma år[7].

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Karta över Jan Mayen
Jan Mayens placering i förhållande till fastlandsnorge

Ön är 377 km² stor, och ligger 600 km nordöst om Island och 500 km öst om Grönland. Ön ligger omkring 1000 km från både norska kusten och Svalbard. Den sträcker sig 53 kilometer i riktning sydväst till nordöst mellan 70° och 72°N och mellan 8° och 9°V. Ön är 2,5 km bred på det smalaste stället och 15,8 km bred på det bredaste stället.

Høybergodden på öns sydvästra del är den västligaste platsen i Norge och även en av Svalbards ytterpunkter.

Ön delas in i tre delar, det smala och flacka Midt-Jan och de bergigare Nord-Jan och Sør-Jan.

Geologi[redigera | redigera wikitext]

Jan Mayen är en del av Mittatlantiska ryggen. Denna bergskedja sträcker sig längs hela Atlanten ner till Bouvetön, och består av vulkaniska fjäll, som uppstått i och med sprickbildningen i kontinentalplattorna mellan Amerika och Europa/Afrika. Jan Mayen är en synlig topp på ett av dessa vulkaniska fjäll, där bergets fot ligger omkring 3000 meter under havet. Jan Mayens främsta kännetecken är den 2 277 meter höga vulkanen Beerenberg som till stor del täcks av glaciär, och utgör hela nordliga delen av ön (Nord-Jan). Beerensberg, som är aktiv, hade sitt senaste utbrott 1985. Hela ön har uppstått på grund av ett vulkanutbrott. Berggrunden liknar i mycket den på stora delar av Island.

Berg[redigera | redigera wikitext]

Beerenberg

Jan Mayen är det enda området i Norge som har aktiva vulkaner och vulkaniska bergarter, förutom Bouvetön och Peter I:s ö. Den snötäckta vulkanen Beerenberg är världens nordligaste vulkan. Det är en stratovulkan som troligen har haft sex utbrott sedan 1732, det senaste 1985.

Insjöar[redigera | redigera wikitext]

Vid den smalaste delen av ön ligger dess två insjöar, Nordlaguna och Sørlaguna. Nordlaguna är 40 meter som djupast och var förr en viktig färskvattenskälla på ön. Under de senaste decennierna har dock landremsan som skiljer lagunen från havet blivit smalare, och vattnet har blivit bräckt. Sørlaguna är mycket större, men den är så grund att den kan torka ut under sommaren.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Ön ligger i gränslandet mellan arktiskt och tempererat klimat med relativt milda vintrar och kalla somrar, med en månatlig medeltemperatur på Midt-Jan som varierar mellan +5°C och -6°C. Ön ligger i en lågtryckszon som ofta för med sig mild luft söderifrån. Årsnederbörden varierar med de topografiska skillnaderna, men brukar ligga på omkring 700 mm per år på Midt-Jan. Ön är ofta dimtäckt, och de omkringliggande havsområdena är isbelagda mellan februari och april.

Flora[redigera | redigera wikitext]

Vegetationen domineras av småväxta örter, lavar och mossor. Inga träd eller buskar växer på ön. Några arter är endemiska.

Fauna[redigera | redigera wikitext]

Stormfågel

Avstånd till andra landområden gör att artrikedomen är begränsad på Jan Mayen, men ön är likväl en viktig häckningsplats för flera havsfåglar, och 27 fågelarter häckar regelbundet på ön.[8] De stora kolonierna stormfågel, alkekung och spetsbergsgrissla anses ha både nationellt och internationellt skyddsvärde.[9] Tretåig mås och lunnefågel är också vanlig på ön, och totalt har 98 olika fågelarter observerats på ön.

Fjällräv var förr det enda talrika däggdjuret på ön, men intensiv fångst i början av 1900-talet ledde till att djuret nästan utrotades. Klappmyts och grönlandssäl har lekplatser på den nordvästra delen av ön. Isbjörn förekommer vintertid.

De kommersiellt mest värdefulla marina resurserna kring ön är räkor.

Administration[redigera | redigera wikitext]

Jan Mayen ockuperades år 1925 och är enligt en lag från den 27 februari 1930 en del av kungariket Norge, samma formulering i lagtext används som angående Svalbard. Bakgrunden till detta är att knyta dessa två områden till riket, trots att grundlagen kräver ett "udeleligt og uafhændeligt Rige". Lagen säger däremot ingenting om administrationen, bortsett från rättsväsendet.

Förut administrerades Jan Mayen av sysselmannen på Svalbard, men från och med 1 januari 1995 administreras ön av fylkesmannen i Nordland fylke. Jan Mayen tillhör dock inget fylke eller kommun, ett kommunfritt område. Ön administreras av staten. Fylkesmannen, en statlig ämbetsman, är bara administratör.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

De enda invånarna på ön är personal från det norska försvaret och meteorologiska institutet, totalt 18 personer. Av dessa är 14 anställda av försvaret och resterande fyra av meteorologiska institutet.[10]. Antalet invånare ökar under sommaren då underhåll på öns olika stationer utförs. Tjänstetiden är sex månader eller ett år, och personalbyte sker i april och oktober. Försvaret driver en Loran-C-station. Båda stationerna ligger några kilometer ifrån Olonkinbyen, där all personal bor.

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Det finns inga användbara naturresurser på Jan Mayen. Däremot finns det fisk i havet utanför. Den ekonomiska aktiviteten begränsas till drift av den norska radio- och väderstationen och försvarets Loran-C-station. Det finns en stor fiskezon runt Jan Mayen där norska fiskare har ensamrätt att fiska.

Tillsammans med Svalbard har Jan Mayen tilldelats landskoden sj, som inte används i praktiken.

Jan Mayen radio[redigera | redigera wikitext]

Jan Mayen radio var en norsk kustradiostation som byggdes 1921. I september 1940 ödelades den av norska styrkor och besättningen skickades till Island. 1941 byggdes en ny station. Efter kriget flyttades den till en ny plats, och den kontrolleras idag av Bodø Radio via satellit, men kan tas i lokal kontroll vid sändningsavbrott.

Kommunikation[redigera | redigera wikitext]

Åtkomstmöjligheterna till Jan Mayen är begränsade. Enklast är att ankomma med flyg, då man landar på öns 1585 meter långa landningsbana. Jan Mayens flygfält används främst av försvarets C-130 Hercules, som anländer ungefär varannan eller var tredje månad. Flygplatsen började byggas 1960 och det första flygplanet landade där den 17 september samma år, för att hämta en akut sjuk person. Det första civila planet landade den 29 oktober 1961. Innan flygplatsen öppnades släpptes postförsändelser i fallskärm. Ön har ingen naturlig hamn och landstigning från båt kan vara farligt, men är möjligt både från norr och söder.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia
  1. ^ Miljødepartementet, NOU 1991:21, 11.2.2 Aktivitet i historisk tid
  2. ^ Lovdata: Lag angående Jan Mayen
  3. ^ Fiskeri- og kystdepartementet: Pressemelding nr 90/2005
  4. ^ Fiskeri- og kystdepartementet: Pressemelding nr 53/2006
  5. ^ Internationella domstolen i Haag: Maritime boundary in the area between Greenland and Jan Mayen (Denmark v. Norway)
  6. ^ Stortingsproposisjon nr 35 (1997-1998)
  7. ^ Innstilling til Stortinget nr 129 (1997-98)
  8. ^ Norsk Polarinstitutts side om Jan Mayen
  9. ^ Miljødepartementet: Pressemelding 8. juni 2004
  10. ^ Meteorologisk institutts side om Jan Mayen

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Susan Barr: Jan Mayen, Norges utpost i vest - øyas historie gjennom 1500 år. ISBN 82-516-1353-1
  • Torbjørn Braset: Jan Mayen, et besøk i bilder. ISBN 82-92096-15-9
  • (Engelska) Andreas Umbreit, Bradt Travel Guide: Spitsbergen: Svalbard, Franz Josef, Jan Mayen. ISBN 1-84162-092-0
  • (Engelska) Stig Skreslet: Jan Mayen Island in Scientific Focus. ISBN 1-4020-2956-X

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Norska myndigheters webbplatser[redigera | redigera wikitext]

Privata webbplatser[redigera | redigera wikitext]