Jan Myrdal

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jan Myrdal
Jan Myrdal 01.JPG
Född 19 juli 1927 (86 år)
Bromma, Stockholms län
Nationalitet Svensk
Make/maka Nadja Wiking 1948–52
Maj Lidberg (1952–56)
Gun Kessle (1963–2007)
Andrea Gaytán Vega (2008-2011)
Barn Janken Myrdal, Eva Myrdal
Släktingar Alva och Gunnar Myrdal (föräldrar) Sissela Bok, Kaj Fölster (syskon)

Jan Myrdal, född 19 juli 1927 i Bromma, är en svensk skriftställare, skribent och debattör. Han är litterär hedersdoktor vid Upsala College i New Jersey och filosofie hedersdoktor vid Nankai-universitetet i Tianjin i Kina.

Jan Myrdal är son till Alva och Gunnar Myrdal samt bror till Sissela Bok och Kaj Fölster. Han är gift med Andrea Myrdal, och var dessförinnan under många år gift med den framlidna konstnären och fotografen Gun Kessle, med vilken han delar en stor del av sitt författarskap och har arrangerat många utställningar och gjort många reportage.

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Boken Rapport från kinesisk by från 1963 innebar genombrottet för Myrdal; boken finns översatt till ett flertal språk och diskuterades över hela världen när den kom. Det är en dokumentär reportagebok från den lilla byn Liu Lin i Shaanxi-provinsen i Kina. På den tiden välkända journalister och Kina-experter som Edgar Snow och Harrison Salisbury hyllade den, i den franska upplagan skrev historikern Jacques Gernet: "Det här är den bästa bok jag läst om det kommunistiska Kina" medan Claude Levi-Strauss menade att boken var det första antropologiska verk att förklara den moderna historien. [1]Till denna by har han sedan återvänt flera gånger för att beskriva byn utifrån förändringar i det kinesiska samhället.

Tillsammans med Gun Kessle har Myrdal gjort otaliga resor till länder i tredje världen, exempelvis Afghanistan, Indien, Kambodja, Mexiko och, som nämnts ovan, Kina. Resorna har resulterat i reseskildringar som Resa i Afghanistan (1960), Indien väntar (1980) och México (1995).

År 1982 utkom Barndom, i vilken Myrdal öppenhjärtigt beskriver konflikter med sina föräldrar och kritiserar deras uppfostringsmetoder. Eftersom Alva och Gunnar Myrdal var allmänt hyllade i Sverige orsakade sonens kritik stor uppståndelse. Efter Barndom fortsatte han skriva jagromaner: Confessions (1968) var den första och den följdes av En annan värld (1984), Pubertet (samling utgiven 1988), Tolv på det trettonde (1989), När morgondagarna sjöng (1994), Maj. En kärlek (1998) och Gubbsjuka (2002). Barndom, Tolv på det trettonde och En annan värld är en trilogi om barndomen.

År 2007 släppte Murbruk förlag Medvetandet gör oss ansvariga, den tjugonde i raden av de enmanstidningar vid namn Skriftställning som getts ut med Myrdals texter sedan Norstedts gav ut den första 1968.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt och ungdomsår[redigera | redigera wikitext]

Barndomen tillbringade Myrdal med farföräldrarna i Toresund (fram till 1934, då farfadern dog), och sedan hos föräldrarna i Genève, New York och Stockholm. I New York gick han i junior high school 1938-40. Långa tider i Sverige var han placerad hos släktingar runt om i landet för att gå i skola. I Sverige har han inget godkänt skolbetyg efter fjärde klass i folkskola 1938 på grund av ordblindhet och uppstudsighet gentemot lärare[2] .

Myrdal lämnade Bromma läroverk våren 1944 efter en rad kvarsittningar för att skriva på heltid. Enligt egen utsago levde han på gröt och blodpudding, läste flera volymer om dagen och blev Sveriges mest refuserade skribent även om en hel del noveller och texter togs in av bland andra Clarté, All världens berättare, FIB[förtydliga], Stormklockan och Arbetet alltmedan de stora morgontidningarna höll honom på avstånd (i flera fall skall det varit av hänsyn till hans fars position).

År 1944 anställdes Myrdal som journalist på Värmlands Folkblad. Myrdal kom i kontakt med kretsen kring Clarté (då Kulturfront) 1942 och gick med i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund våren 1943. På SKU:s kongress midsommaren 1944 när han skulle fylla sjutton rapporterade han om arbetet bland skolungdom. Politiskt verkade han senare i SKU och Demokratisk ungdom och arbetade internationellt för Världsungdomsfestivalerna i Budapest 1949, Berlin 1951, Bukarest 1953 och Moskva 1957. Han var placerad i DUV:s sekretariat i Budapest 1953. Sedan ett halvsekel är han partilös (om än flitigt förekommande i Kommunistiska Partiets arrangemang). De fem åren (1958-63) i Väst-, Central-, Syd- och Östasien skärpte hans hållning och hans kritik mot den västliga och officiella kommunismen blev vad som med en dåtida fransk term kallades tiermondistisk. (Se bland annat Kulturers korsväg/Resa i Afghanistan, 1960.)

Myrdal gav ut sin debutbok Folkets Hus på eget förlag, den "riktiga" debuten gavs ut året därpå (1953) av Tidens förlag och utgjordes av den humoristiska romanen Hemkomst.

1968 till nutid[redigera | redigera wikitext]

Jan Myrdal under en Vietnamdemonstration i Stockholm, 1967.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet gjorde sig Myrdal känd som en central gestalt för den radikala vänstern i Sverige. Han framstod som en slags informell ledare för landets intellektuella maoistiskt inspirerade vänster, och kom att fungera som inspiratör för maoistiska SKP (tidigare KFML), dock utan att själv spela någon formell roll inom partiet. Varje söndag publicerades hans skriftställningar i Aftonbladet. År 1968 utkom hans även internationellt uppmärksammade bok Confessions of a Disloyal European (En illojal europés bekännelser, 1983).

År 1971 var Myrdal med och grundade tidskriften Folket i Bild/Kulturfront i vilken han alltjämt är stående krönikör. Han var dess ansvarige utgivare 1971-72 och 1987-89 och har även periodvis suttit med andra uppdrag i dess styrelse. På 2008 års FiB-stämma blev han enhälligt utsedd till hedersordförande.

Från och med 1980-talet har Myrdal tillsammans med den vänster han tillhör marginaliserats i den svenska politiska debatten.[3] Myrdal har emellertid inte, till skillnad från många inom den sextiotalets vänsterrörelse han ledde, ändrat ståndpunkt i något väsentligt. Framförallt sedan 1990-talet har han därför kritiserats i upprepade "myrdaldebatter" för sin vägran att ta avstånd från auktoritära regimer som Stalins Sovjet, Pol Pots Kampuchea eller Maos Kina,[4] vilka anklagas för omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna.[5]

Jan Myrdal fortsätter emellertid att betraktas som en viktig författare och skriftställare, och hans litterära produktion har fortsatt utan uppehåll. Han deltar ännu i 80-årsåldern flitigt i samhällsdebatten.

Under 80-talet gavs den första delen i Myrdals skönlitterära Barndom-svit ut på Norstedts. Böckerna var skrivna i den japanska jagromanens form och var en uppgörelse med den falska vuxenvärlden sedd med barnet Jan Myrdals ögon. Böckerna har hyllats av recensenterna och har alla förutsättningar att bli klassiska[6].

Bland hans föreningsmedlemskap märks Publicistklubben, Svenska PEN-klubben (som han lämnade i protest; se nedan) och The Authors Guild i New York. Myrdal är hedersordförande i Svensk-Kinesiska Föreningen.[7]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Myrdal är son till Alva och Gunnar Myrdal samt bror till Sissela Bok och Kaj Fölster.

Jan Myrdal var gift 1948–1952 med arkitekten Nadja Wiking, med vilken han fick sonen Janken Myrdal. Familjen bodde då i Göteborg, på Albogatan 5 i Annedal, efter att först ha bott på Omvägen i Kallebäck[8]. Andra gången 1952–1956 med socionom Maj Lidberg, med vilken han fick dottern Eva Myrdal. Tredje gången från 1963 med konstnären och fotografen Gun Kessle, till hennes bortgång 2007[9] och sedan 2008 med fackarbetaren och översättaren Andrea Myrdal, som även förekommer som en av romanfigurerna i Myrdals bok Gubbsjuka[10].

Åsikter i internationell politik[redigera | redigera wikitext]

Jan Myrdal på ett torgmöte mot ett svenskt engagemang i kriget i Afghanistan den 27 oktober 2007

Myrdals politiska ställningstaganden har gett upphov till konflikter alltsedan 1944 då statsminister Per Albin Hansson bad Gunnar Myrdal se till att Jan Myrdal höll tyst i offentligheten om regeringens politik under krigsåren. Hans ställningstaganden mot USA:s atombomb mot Japan, dess krig i Korea, Sydostasien, Irak och Afghanistan; mot Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien och krig mot Afghanistan har väckt starka känslor på olika håll liksom hans stöd för inbördes oförenliga politiska rörelser som Enver Hoxhas i Albanien, Pol Pots i Kampuchea och Naxaliternas i Indien.

Himmelska Fridens torg[redigera | redigera wikitext]

Myrdal var ursprungligen kritisk till den kinesiska regeringens ingripande mot demonstranterna på Himmelska fridens torg i Peking 1989, men ändrade under 1990-talet sin åsikt. Hans uppfattning har sedan dess varit att han ursprungligen analyserat situationen fel, och att ingripandet var nödvändigt för att bevara Kinas och Östasiens politiska stabilitet. Samtidigt står han fast vid att de studenter som krävde demokratiska reformer hade rätt i sak, och att Kinas regering borde ha löst frågan fredligt genom reformer långt tidigare, dvs, att det var Pekingregeringens eget fel att situationen till slut bara kunde lösas med militärt våld, men då var det å andra sidan nödvändigt och riktigt. För denna senare uppfattning har Myrdal mött mycket hård kritik. Myrdal själv menar att de som kritiserar honom är ovilliga eller oförmögna att diskutera i sak, och ägnar sig åt emotionell retorik.

Den kontrovers som utbröt kring detta efter att Myrdal ändrat sin åsikt ledde, tillsammans med hans försvar för historierevisionisten Robert Faurissons yttrandefrihet, till att Myrdal lämnade Svenska PEN-klubben. Flera ledande medlemmar av Svenska PEN, däribland Per Wästberg, Thomas von Vegesack och Agneta Pleijel, krävde att Gun Kessle och Jan Myrdal skulle uteslutas ur föreningen men misslyckades med att uppnå majoritet för sitt förslag. Detta var tredje gången en uteslutningsprocess mot Myrdal var en fråga för vissa PEN-medlemmar. Efter avslaget av denna deras önskan valde Jan Myrdal att sluta betala avgiften till Pen, varför han kom att straffa sig ur föreningen.

Pol Pot och Kampuchea[redigera | redigera wikitext]

Khieu Samphan

Jan Myrdal reste till Kambodja första gången 1967, och återvände åtskilliga gånger både innan, under och efter Pol Pots regeringstid (1975-1978) bland annat på uppdrag av SVT, Svenska Dagbladet och Expressen. Han skrev flera böcker om sina resor i landet och gjorde två filmer; Kampuchea 1978 och Kampuchea inför kriget. Han träffade då och lärde känna framstående medlemmar av röda khmererna såsom Khieu Samphan och Ieng Sary vilka han (åtminstone den förstnämnde) fortsatt kalla vänner. Myrdal tog ställning för Kambodjas sk röda khmerer, som han uppfattade som en antiimperialistisk bonderörelse, och han var skarpt kritisk mot såväl USA:s med Vietnamkriget sammanbundna bombningar av Kambodja, och mot det socialistiska Vietnams invasion av Kambodja julen 1979. Däremot försvarade han Pol Pot-regeringen, och argumenterade för att rapporter om massakrer och övergrepp i dåvarande Demokratiska Kampuchea var överdrivna, och i stor utsträckning byggde på mot röda khmererna fientlig (amerikansk, vietnamesisk, etc) propaganda. Han skrev flera texter i ämnet, flera böcker, deltog i produktionen av två TV-filmer för svensk och amerikansk television om Demokratiska Kampuchea och intervjuade Pol Pot för SVT:s Rapport.

Myrdal kritiserades vid tiden för detta, av personer både inom vänstern och till höger, som ansåg att Pol Pot-regimen begick ett mass- eller folkmord. Frågan började diskuteras igen 2000 när Bosse Lindquists radiodokumentär tystnaden i Phnom Penh sändes för första gången. Programmet granskar inte bara Jan Myrdals, utan även andra svenska medlemmar av föreningen Vänskapsförbundet Sverige-Kampucheas resor och stöd till de röda khmererna. Dokumentären undersöker också den dåvarande svenska socialdemokratiska regeringens relationer med Demokratiska Kampuchea och Pol Pot-regimen. Senare har Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende fortsatt diskussionen om Jan Myrdals och andra svenskars relation till Demokratiska Kampuchea. I debatten mellan Fröberg Idling och Myrdal hävdar den förre att Myrdal var naiv som under sina besök i landet inte observerade de massmord Pol Pots röda khmerer utfört på befolkningen.

Myrdal har till skillnad från de allra flesta andra av Röda khmerernas anhängare på 70-talet inte gjort någon avbön, utan menar fortfarande att han i sak haft rätt om Demokratiska Kampuchea.[11] Han kontrar kritiken med att det inte behöver förhålla sig så att inga massmord begåtts för att man inte sett dem, och menar att övergrepp var väntade och oundvikliga i ett krig av Kambodjas/Kampucheas typ. Han sorterar in revolutionen i Kampuchea i den kategori av bonderesningar som tidigare utförts av exempelvis Wat Tyler och Thomas Müntzer. Han anser de befolkningsförluster som uppmätts bland kambodjanerna inte bara kan antas bero på Pol Pot-regimen, utan också hänger samman med USA:s bombningar av landet, som då dokumentationen blev offentlig år 2000 visade sig ha omfattat mer bomber än hela andra världskriget,[12] samt sviterna av Vietnams invasion, det vill säga händelser som huvudsakligen inträffade före och efter röda khmerernas tid vid makten. I samband med detta kritiserar han att USA-finansierade dokumentationscentra i Kambodja inte tillåts undersöka övergrepp under dessa tidsperioder.

Han var, tillsammans med intellektuella som Samir Amin och japanska och tyska aktivister, en av arrangörerna bakom de ASEAN-stödda internationella Kampucheakonferenser mot den vietnamesiska invasionen och ockupationen som hölls bland annat i Stockholm och Tokyo under 80-talet.

1992 reste Myrdal i Demokratiska Kampucheas restterritorier på thailändsk mark och var involverad i den fredsprocess som hölls i landet och ledde till det vietnamesiska trupptillbakadragandet.

Myrdal avfärdar de rättegångar som i dag hålls mot den gamla ledningen i Demokratiska Kampucheas regering och gerilla och de dömande som en "kängurudomstol". Han har personligen erbjudit sig att vittna till förmån för Ieng Sary, Ieng Thirith och Khieu Samphan. Ieng Sary skall ha avböjt med hänvisning till omsorg om Myrdals hälsa och kampucheavännen Malcolm Caldwells öde (Demokratiska Kampucheas försvarare menar att Caldwell blev skjuten av vietnamesiska agenter då han återfanns död under en resa i landet).

Iran och fatwan mot Salman Rushdie[redigera | redigera wikitext]

Salman Rushdie

I samband med att Irans dåvarande högste ledare ayatolla Ruhollah Khomeini i februari 1989 utfärdade en fatwa gentemot den brittiske författaren Salman Rushdie med innebörden att Rushdie borde straffas med döden då denne i sin bok Satansverserna, enligt Khomeini, hade gjort sig skyldig till hädelse gentemot islam, beskrev Myrdal Khomeinis fatwa som "formellt korrekt".[13]

Efter ett besök i Iran, där Myrdal var inbjuden som officiell gäst av regimen, skrev han i ett debattinlägg publicerat i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990: "När imperialismen nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stärka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde".[14] I samma inlägg riktade han också hård kritik mot det internationella författarupprop, till stöd för Rushdie, som publicerades den 11 februari 1990 i 22 tidningar världen över.[14] Uppropet beskrevs av Myrdal som "intellektuellt inskränkt", "kränkande eurocentriskt" och som en del av ett "korståg mot Islam".[14]

I ett annat inlägg i publicerat i Dagens Nyheter den 8 december 1992 skrev Myrdal: "Jag har respekt för den islamiska revolutionen i Iran. Det beror både på att jag varit en del i Iran under shahens decennier och på att den islamiska revolutionen i vår tid, när de av Kreml undergrävda kommunistiska masspartierna gått i upplösning, för folken i stora delar av världen faktiskt representerar den enda politiskt organiserade förhoppningen om ett människovärdigt liv".[13]

Myrdal i svensk politisk debatt[redigera | redigera wikitext]

Lag utan ordning[redigera | redigera wikitext]

Hans kritik av svensk inrikespolitik, av den politiska polisen och den enligt hans mening självupplösande borgerliga demokratin (se Lag utan ordning, 1975) har varit mycket hård och ett, hans angrepp på Högsta domstolens politiska agerande ledde till ett tryckfrihetsåtal – där hans text frikändes. Han har beskrivit staten Sverige som en skenbarhet; en plebiscitär byråkrati av Napoleon III:s modell.

Samkönade äktenskap[redigera | redigera wikitext]

Jan Myrdals undertecknade uppropet Bevara äktenskapet, en kampanj mot samkönade äktenskap initierad av representanter från bland annat katolska kyrkan, pingstkyrkan och Svenska Evangeliska Alliansen. Myrdal menade också i en debattartikel i Svenska Dagbladet att införandet av samkönade äktenskap skulle bli "kränkande mot förnuft och känsla"[15]. Han påstod också att "...allt tyder på att det ... finns stor skillnad mellan heterosexuella och homosexuella relationer vad gäller varaktighet och partnerbyte"[15] Han uttryckte också i den debatt som följde att det fortfarande finns ett visst motstånd inom arbetarrörelsen mot öppna homosexuella relationer, genom att säga "Det fanns i Sverige en ganska stark, och gör det fortfarande, motvilja mot bjärta eller öppna homosexuella beteenden. Den kapitalistiska prostitutionspropagandan vi har idag, som också innefattar stjärtgossarna, är helt emot arbetarrörelsens tradition."[16]

I en artikel i FiB/Kulturfront (3/2012), där han vänder sig mot anklagelserna om homofobi, tycks han dock modifiera sin ståndpunkt något. Där menar han bland annat: "Äktenskapet är – numera – en enkel juridisk form för att reglera inbördes ekonomi och arv och faderskap. Samkönade äktenskap är inte konstigare än mitt och Guns som av enkla skäl (hennes tioåriga sanatorietid) från början var medvetet barnlöst." Han menar här att det han vänt sig emot är att staten ska blanda sig i de religiösa samfundens verksamhet: "Att kalla detta för motstånd mot homoäktenskap är vettlöst."[17]

Myrdal som filmskapare[redigera | redigera wikitext]

Myrdal har en ganska stor men anonym filmproduktion bakom sig, och ett tema i jagböckerna om barnaåren är hur han ser världen genom en filmkamera. Produktionen består mestadels av dokumentärer för svensk television, oftast gjorda tillsammans med antingen Gun Kessle eller vännen Rune Hassner. Med Hassner gjorde han satirfilmen Myglaren, som väckte irritation långt upp i maktens led och dessutom myntade ett nytt politiskt begrepp. Under sina vistelser i Centralasien gjorde han flera filmproduktioner tillsammans med Kessle som kom att användas i amerikansk skolundervisning.


Myrdal och Creative Commons[redigera | redigera wikitext]

Jan Myrdal har under senare år kritiserat den nutida tillämpningen av upphovsrättslagstiftningen i Sverige och västvärlden, i samband med detta har han även uttryckt sin önskan att hans publicerade verk ska spridas fritt, även för kommersiellt bruk.

Projekt Runeberg har tolkat detta som en fri licens enligt Creative Commons Erkännande, Dela lika (CC-BY-SA), och påbörjade hösten 2010 arbetet med att digitalisera hans utgivning. Den första text av Jan Myrdal som publicerades i Projekt Runeberg var i oktober 2010 författarbiografin Johan August Strindberg. De har också publicerat flera av hans skönlitterära verk och den stridsskrift han författade tillsammans med Lars Gustafsson mot den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien.[18]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Bibliotek[redigera | redigera wikitext]

Tillsammans med författarkollegan Henning Mankell[19] och Lasse Diding[20] som bidragit med pengar skapas i december 2011 ett Jan Myrdal-bibliotek med 50 000 böcker i Varberg av Jan Myrdal-sällskapet och blir som ett monument över den nu 85-åriga författaren. Böckerna berör de stora samhällsfrågorna under de senaste seklet men det finns också böcker om konst och dramatik.

Myrdal säger att "- Jag har velat få folk att läsa, fått dem att förstå och att se tillbaka i historien.".[19] Biblioteket kommer att husera på Snidaregatan i centrala Varberg.[20]

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Spelfilm

Dokumentärer

  • Afghanistan 1966
  • If you were a boy born in Afghanistan 1966
  • Central Asia 1966
  • Realismens triumfer - Honoré de Balzac 1975
  • Bilden som vapen filmserie, 1978
  • Kampuchea inför kriget 1978
  • Kina 1978
  • Kampuchea, augusti 1978 - ett Resereportage av Jan Myrdal 1979

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Jan Myrdal talar på Publicistklubben 1971, LP, Oktober (OTLP 701)

Myrdal i populärkulturen[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser (urval)[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://books.google.com/books?id=tzkoOL0oIv8C&pg=PA225&dq=jan+myrdal+perry&hl=sv#v=onepage&q=jan%20myrdal%20perry&f=false
  2. ^ http://www.murbrukforlag.se/default.asp?page=pageauthor&ID=7
  3. ^ Åsa Linderborg, "Var tid har sin strid", Aftonbladet, 2007-07-18.
  4. ^ Johansson (2008), s. 178.
  5. ^ http://www.levandehistoria.se/kommunistiskaregimer Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer)
  6. ^ Tjugoen moderna klassiker av Göran Hägg
  7. ^ Kinarapport nr 4 1991
  8. ^ Gamla Annedals-Pojkar 2000, utgiven av Föreningen Gamla Annedalspojkar, Göteborg 2000, s. 17
  9. ^ Sveriges dödbok 1901-2009, CD-ROM, Sveriges Släktforskarförbund 2010
  10. ^ Jan Myrdal Gubbsjuka Leopard förlag, Stockholm 2002, sid. 43, 56-62
  11. ^ Därför har jag rätt om Pol Pot och Levande historia fel Läst 2009-09-07
  12. ^ http://www.yale.edu/cgp/Walrus_CambodiaBombing_OCT06.pdf
  13. ^ [a b] Myrdal, Jan (8 december 1992), ”Rushdie utnyttjas i väst”, Dagens Nyheter 
  14. ^ [a b c] Myrdal, Jan (22 februari 1990), ”Rushdie och de tjänande västliga intellektuella”, Svenska Dagbladet 
  15. ^ [a b] Kalla mig gärna heteronormativ, svd, 2007-10-23
  16. ^ "Inte ett skit liberala - intervju med Jan Myrdal, Mohamed Omar, blogg, 2009-02-22, läst 2009-11-12
  17. ^ Folket i Bild/Kulturfront, nr 3/2012 "Om könet och politiken", s 44-45]
  18. ^ http://runeberg.org/authors/myrdalja.html
  19. ^ [a b] svt.se - Boksamling blir museum över Jan Myrdal, 21 dec 2011
  20. ^ [a b] hn.se - Myrdal lämnar skogen för lägenhet i Varberg, 29 november 2011
  21. ^ https://www.youtube.com/watch?v=znxvYnSKRfQ

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Augustsson, Lars-Åke; Hansén Stig (2001). De svenska maoisterna. Lindelöw pocket, 99-2970611-9. Göteborg: Lindelöw. Libris 7769302. ISBN 91-88144-48-8 
  • Cervin, Cecilia (1997). Det illojala barnets uppror: studier kring Jan Myrdals självbiografiska texter. Stockholm: Hägglund. Libris 7606019. ISBN 91-7123-066-1 
  • Cervin, Cecilia (1994). Läsaren och den självbiografiska pakten: om mottagandet av Jan Myrdals barndomstrilogi. Lund. Libris 1892803 
  • Edwardson Erik, red (1999). Jan Myrdal: en kronologisk bibliografi : 1943–1992. Stockholm: Hägglund. Libris 7605992. ISBN 91-7123-030-0 
  • Hedén, Anne (2008). Röd stjärna över Sverige: Folkrepubliken Kina som resurs i den svenska vänsterradikaliseringen under 1960- och 1970-talen. Lund: Sekel. Libris 11089855. ISBN 978-91-85767-13-7 (korr.) (inb.) 
  • Johansson, Perry (2008). Sinofilerna: Kinakunskap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal. Stockholm: Carlsson. Libris 10615507. ISBN 978-91-7331-150-2 
  • Kilander, Åke (2007). Vietnam var nära: en berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965–1975. Stockholm: Leopard. Libris 10366697. ISBN 978-91-7343-084-5 (inb.) 
  • Lindström Lasse, red (2007). Ett omisskännligt tonfall av lust: Jan Myrdal 80 år. [Sverige: s.n.]. Libris 10693060 
  • Thygesen, Marianne (1971) (på danska). Jan Myrdal og Sara Lidman: rapportgenren i svensk 60-tals litteratur. Århus: GMT. Libris 7728064. ISBN 87-87392-01-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]