Januariupproret

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
"Polen 1863", målning av Jan Matejko. Polska rebeller väntar på deportation till Sibirien.

Januariupproret ägde rum 1863–1864 i områden som tidigare tillhört det polsk-litauiska samväldet mot den ryska överhögheten över landet.

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Vid Alexander II:s regeringstillträde 1855 och efter nederlaget i Krimkriget ägde en reformvåg rum i det ryska imperiet. Bland annat försökte tsaren vinna Polen genom en mild politik. 1857 fick den polska adeln inträde i förvaltningen av de västliga guvernementen; 1858 blev polska undervisningsspråk i Litauens gymnasier. Polska nationalister fruktade denna politik mer än terror, eftersom de tänkte att den skulle göra polackerna välvilligt inställda gentemot Ryssland. Judar togs upp i skrån, hantverkarföreningar och köpmannaförbund i kölvattnet av de demokratiska strömningarna.

Upproret[redigera | redigera wikitext]

Januariupprorets vapen. Heraldiken hänvisar till tre nationer som bildar det polsk-litauiska samväldet: den vita örnen representerar Polen, Vytis Litauen och ärkeängeln Mikael Rutenien.

De så kallade vita och röda nationalisterna samarbetade mot tsarmakten, trots inre spänningar. Mot slutet av 1862 grundades Komitet Centralny Narodowy (KCN) och den 1 september deklarerade det sig som regering för Kongresspolen. Tsaren hotade att kalla de röda till militärtjänst och KCN svarade med kallelse till uppror. Man proklamerade frihet åt bönderna och broderskap åt judarna. De vita anslöt sig.

Upproret spreds från Kongresspolen till Ukraina, Vitryssland och Litauen och fick stöd av polacker i Preussen och Galizien. Det var en kamp om opinioner också. Ryssland garanterade bönder i Litauen, Vitryssland och Ukraina jord och frihet på adelns bekostnad. Den polska nationella fronten splittrades därmed, vita och röda började bekämpa varandra och tsarens styrkor slog ned upproret i oktober 1864.

Upproret var illa planerat och organiserat. Polen hade inte ens någon armé som 1830.

Opinioner och aktioner utanför Polen[redigera | redigera wikitext]

För Västeuropas demokratier symboliserar polackerna underkuvade nationers nödläge. Frankrike, Storbritannien och Österrike intervenerade genom diplomatiska protester till Polens förmån, men Ryssland avvisade dem. Otto von Bismarck däremot lovade Preussens fulla stöd mot att ryssarna visade sig välvilliga gentemot hans egna planer.

200 polacker i exil med Michail Bakunin chartrade ett brittiskt fartyg för att hjälpa Polen. Man skulle segla från Stockholm till Litauen. Förhoppningen var att man skulle uppbåda folket och bilda en rebellstyrka och angripa den ryska armén i flanken. Men av fruktan för ryska kryssare satte den brittiske kaptenen iland den polska legionen i Sverige. Därmed tog Bakunins illusioner om polska nationalister slut och hans försök att ena alla upproriska slaver i en panslavistisk rörelse avbröts därmed.

Följder[redigera | redigera wikitext]

Det polska upproret följdes av repressalier, avrättningar, tvångsarbete, landsförvisningar och konfiskationer av egendom. Russifiering var också en följd av nederlaget i upproret. År 1869 grundades ett ryskt universitet i Warszawa. Polens riksbank blev filial till den ryska. År 1870 hade alla katolska biskopar blivit avsatta.

Konsekvenser av russifieringen var att den polska nationalismen stärktes. Galizien blev den nationella rörelsens sista tillflyktsort.

Källor[redigera | redigera wikitext]