Japanska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
japanska
日本語, nihongo/nippongo
Talas i Japan
Region Japan
Antal talare 127 miljoner
Status världsspråk -
Klassificering isolerat (omstritt)
Officiell status
Officiellt språk i Japan
Språkmyndighet -
Språkkoder
ISO 639-1 ja
ISO 639-2 jpn
SIL JPN

Japanska (日本語, nihongo; uttal ) är det officiella språket i Japan. Språket hade 127 miljoner talare år 2009.[1] Dess härkomst är osäker, och de vanligaste teorierna om språkets ursprung gör gällande att språket antingen är isolerat, eller att språket är altaiskt.

Japanskan är baserat på 50 stavelser samt modifikationer och kombinationer dem emellan. Totalt förekommer 5 vokalljud och 21 konsonantljud.

Det vanligaste provet i japansk språkförmåga är JLPT (engelska, Japanese Language Proficiency Test).

Skriftspråk[redigera | redigera wikitext]

Japanskt
ordspråk

Japanskan har tre olika skriftspråk med lite olika användningsområden: kanji (tecken med kinesiskt ursprung), hiragana och katakana (stavelsealfabeten). Därtill används rōmaji (latinska bokstäver) och västerländska "arabiska siffror" (Arabia sūji) samt andra internationellt använda symboler.[2]

Kanji[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kanji

Det första japanska skriftspråket var i princip identisk med den kinesiska bildskriften, som en följd av en omfattande import av kinesisk kultur och begrepp från Kina. Det beräknas att hälften av det japanska ordförrådet är baserad på kinesiska ord,[1] och de kinesiska tecknen fick i japanskan namnet kanji ('tecken från Kina').

Kanji är ett skriftspråk av betydelsebärande kinesiska tecken. Kanji är ursprungligen inlånade från kinesiskan i olika omgångar och varje tecken kan därför ha en eller flera betydelser och ofta flera uttal. Japanska och Kimesiska är helt olika språk och många tecken har lånats in baserat på uttalet där betydelserna kan skilja helt mellan språken (on'yomi) och andra har lånats in baserat på betydelsen (kun'yomi).

Kana[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kana

Hiragana och katakana, som tillsammans kallas kana, är fonetisk stavelseskrift, där ett tecken motsvarar en mora.

Katakana[redigera | redigera wikitext]

Katakana används främst för att stava lånord som fortfarande uppfattas som utländska. Det används även som ett slags kursivering och för att ersätta vissa kinesiska kanji för ord, som ursprungligen lånades in med skriften från Kina och fortfarande kan skrivas med kanji, men numera anses för avancerade.

Katakana används också till att skriva namn av olika slag.

Hiragana[redigera | redigera wikitext]

Hiragana återger grammatiska ändelser och inhemska ord för djur och växter med mera. Hiragana kombineras i skrift med kanji, där blandningens proportioner kan variera, beroende på vem som skriver och vilken typ av text det rör sig om. En barnbok innehåller till exempel övervägande hiragana.

Rōmaji[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Rōmaji

Rōmaji är det japanska namnet på latinsk skrift. Vid bruk av rōmaji på japanska rör det sig ofta om en transkribering av de andra skriftsystemen till det latinska alfabetets romerska bokstäver. En japansk text kan i princip i sin helhet skrivas med något av de rōmajisystem som är i bruk. Vissa utländska koncept (tröjstorlekar, AM/PM, romerska siffror) och förkortningar (CD, DVD) skrivs även i Japan med västerländska tecken, liksom en del firmanamn (NTT, NHK). I dessa fall är inte rōmaji en transkribering. Till exempel står TT i NTT för ”Telegraph and Telephone”, som skrivs med rōmaji från början. TV-reklam heter på japanska CM (uttallas shiem), vilket har sin ursprung i förkortningen för Commercial Message.

Rōmaji ska inte förväxlas med Arabia sūji (アラビア数字, arabiska siffror).

Stöd i datorer[redigera | redigera wikitext]

I datorer brukar man tilldela en byte, i princip ett tal mellan 0 och 255, till varje tecken när man lagrar text. Japanska har dock så många tecken att det inte räcker, utan flera bytes behövs per tecken. Den först använda kodningen, JIS X 0201, använde ändå en byte per tecken, men stödde bara Katakana och engelska. Senare har flera inbördes kompatibla och inkompatibla standarder införts. Den mest använda är Shift JIS som stödjer alla japanska tecken utom vissa ovanliga, men inget mer språk utöver engelska. Under 2000-talet håller Unicode, som stödjer alla språk i en enda standard, på att ta över.

För att mata in kanji på ett tangentbord brukar man få ange uttalet med hjälp av katakana eller hiragana, och så räknar datorn ut vilket tecken som avses (vid tryckning på en särskild kanji-tangent). Katakana eller hiragana finns direkt på japanska tangentbord, även om man behöver använda särskilda tangenter för att växla mellan katakana, hiragana och rōmaji.

I japanska mobiltelefonmeddelanden sker i regel inmatningen med hjälp av hiragana, varefter man kan modifiera resultatet med extratryckningar.[3]

Uttal[redigera | redigera wikitext]

Vokaler och konsonanter[redigera | redigera wikitext]

I japanskan finns ungefär 46 uttalsstavelser, uppbyggda av 5 vokalljud och 10 konsonanter.

Stavelserna slutar alltid med vokal, med undantag från "n", som utgör en ensam mora i slutet av en stavelse. I det japanska språket staplar man inte konsonantljud efter varandra, vilket leder till att extra vokaler, mestadels u, skjuts in i främmande ordlån. I talspråk försvinner dock ofta u-ljud som står mellan icke tonande konsonanter (som k, t och s).

a i u e o
k
s 1
t 2 3
n
h 4
m
y    
r
w ゑ  
N 5
  • 1shi, inte si
  • 2chi, inte ti
  • 3tsu, inte tu
  • 4fu, inte hu (f:et i "fu" uttalas som en enkel utblåsning med användning av läpparna, inte tänderna. Om tänderna används i en utblåsning så bildas det traditionella f-ljudet, och eventuellt v-ljudet vilket också är fel uttal för "fu".)
  • 5Uttalas som ett vanligt n utan vokal

Kommentarer: (wi) och (we) används sedan 1946 normalt inte i modern japanska. Båda förekommer dock i ett fåtal ord och verkar vara på väg tillbaka i skriftspråket då båda har börjat användas i nyare ord; Evangelion-filmerna kallas i Japan numera för ヱヴァンゲリヲン (wevan'geriwon),[4] ölet Yebisu skrivs i Japan med ヱ [5], och komediduon Yoiko stavar sitt namn med ゐ.

  • används bara som partikel för att t ex ange ett verbs direkta objekt och uttalas då som .
Uttalsavvikelser:
  • uttalas wa då det används som partikel.
  • uttalas e då det används som partikel.
  • uttalas m då det står före m, b och p.

Några konsonanter kan modifieras med tecknet dakuten eller nigoriten ( ゙, i vardagligt tal ofta tenten), eller handakuten (゚, i vardagligt tal ofta maru):

  • か ka → が ga
  • た ta → だ da
  • さ sa → ざ za
  • は ha → ば ba
  • は ha → ぱ pa

Konsonanterna ändras alltså till sina tonande varianter. Ibland sker detta i sammansättningar och upprepningar.

Dialekter[redigera | redigera wikitext]

Karta (med tysk text) över dialekter i japanskan.

Japanskan är uppdelad två huvuddialekter – östjapanska och västjapanska.[1] Gränsen mellan de båda går vid/väster om Nagoya. Östjapanskan är till stor del baserad på Tokyo-accenten, medan delar av västjapanskan (främst Kansai/Kinki-regionen och ön Shikoku) är präglad av den annorlunda Keihan-accenten.

Dialekten/dialekterna på Ryukyuöarna skiljer sig i hög grad från övrig japanska.[1] Många räknar dem istället som en egen språkgrupp med namnet Ryūkyū.

Dialekterna skiljer sig typiskt åt bland annat gällande böjningsmorfologi, ordförråd och ton. Ryūkyū, en grupp dialekter som talas på öar i sydöstra delar av Japan, är så olik standardjapanska att de ur ett lingvistiskt perspektiv skulle klassas som ett eget språk.[6] Talare i denna dialektgrupp har även svårt att förstå talare av andra dialekter i samma grupp. Att Ryukyu-dialekterna kan klassas som egna språk har lett till att det debatterats om de tillsammans med standardjapanskan ska bilda en egen språkfamilj under namnet "japoniska språk" Denna språkfamilj skulle då anses vara isolat, det vill säga sakna släktskap med något annat språk.

Området runt [Osaka]], Kyoto och Kobe – Kansai eller Kinki – har en dialekt med tydliga olikheter gentemot dialekten i Tokyo. Bland annat använder man i stor utsträckning andra partiklar (fogeord som läggs till orden i en meningsbyggnad).[7] Denna dialekt var länge basen för standardjapanskan,[8] åtminstone så länge Japans huvudstad (Nara eller Kyoto) var belägen i området.

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Japansk grammatik

Uppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Japanskans ordföljd är ganska fri förutom att predikatet alltid måste komma sist i en sats. Oftast följs ordföljden för SOV-språk, det vill säga ett språk där satser byggs upp efter ordföljden subjekt-objekt-verb till skillnad från svenska, som följer ordföljden subjekt-verb-objekt. En mening som "hon köpte bil" blir med japansk ordföljd "kanojo wa kuruma wo kaimashita" - "hon (temapartikel) bil (ackusativpartikel) köpte".

Utelämnande av subjekt[redigera | redigera wikitext]

Japanskan är ibland lite klurig när det gäller vem som gör vad och vad som är vad. Japaner som pratar om ett ämne behöver oftast inte nämna samma sak igen då det är känt hos lyssnaren vad ämnet är.

Fråga
  • 何をする? "Nani wo suru?" "Vad görs?" (Vi vet inte vem som gör vad, om det inte är uppenbart i sammanhanget, som att säga "hur är läget?" istället för "hur är läget med dig?")
  • ユトは何をする。 "Yuto wa nani wo suru?" "Vad gör Yuto?" (Här framgår det att Yuto är samtalsämnet)
Svar
  • 食べる "Taberu" "Äter" (Vi vet inte vem som äter, om det inte är uppenbart i sammanhanget)
  • ユトは食べる "Yuto wa taberu" "Yuto äter" (Vi vet vem och vad hon gör)

Japanskan har inte, som i de germanska språken, krav på subjekt. Formellt eller opersonligt subjekt som "det" existerar inte. "Det regnar" skulle i japanska uttryckas som "regn faller" ("ame ga furu"). I de fallen då subjektet utelämnas helt avgörs betydelsen av sammanhanget.

En språkform som används i artigare sammanhang, bland annat inför främlingar, är "masu-formen"; detta innebär att en del av ändelsen till ett verb enligt specifika ändelseregler ersätts med ändelsen ~ます. För verben i ovanstående exempelfraser gäller följande former:

する → します ("shimasu")

食べる → 食べます ("tabemasu)"

降る → 降ります ("furimasu")

Partiklar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Japanskans partiklar

Partiklar är i japansk grammatik suffix eller småord som följer på substantiv, verb, adjektiv eller satser för att markera vilken funktion ett ord har eller för att exempelvis göra påståendesatser till frågesatser.

I japanskan används partiklar för att tala om den semantiska innebörd det föregående ordet har (subjekt, objekt, tema) eller för riktning och plats, ungefär som svenskans prepositioner. Ibland hoppar talare över partiklar där lyssnaren är medveten om vad samtalsämnet är.

Japanska lånord[redigera | redigera wikitext]

Några japanska lånord i svenska språket är karaoke, sudoku, tsunami, futon och sushi.

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Olika teorier[redigera | redigera wikitext]

Historiskt sett har japanska ansetts tillhöra en mängd olika språkfamiljer, bland annat sumeriska, indoeuropeiska, austroasiatiska språk, sinotibetanska språk, austronesiska språk och altaiska språk (huruvida den sistnämnda alls utgör en språkfamilj är omstritt).[9] Numera är det främst släktskapet till den eventuella altaiska språkfamiljen som studeras och diskuteras. I den altaiska språkfamiljen anses mongoliska språk, tunguiska språk och turkspråk ingå. Även koreanska anses ibland höra hit men den klassificeringen är liksom för japanska omstritt då även detta språk oftare betraktas som ett isolatspråk.

Det som talar för att japanska inte skulle vara ett isolatspråk är språkets likheter med (övriga) altaiska språk.[9]. Koreanska och japanska är båda bland annat agglutinerande (syntetiska) och topikprominenta språk, de saknar genus, har rika system för tilltalsuttryck och har samma grundordföljd (SOV).[6] Ofta görs just en jämförelse mellan koreanska och japanska för att påvisa eventuellt släktskap. Tanken härpå lades fram så tidigt som 1717 av Arai Hakuseki och debatten har pågått sedan dess (Martin, 1966). Andra menar att det finns ett proto-altaiskt urspråk varifrån alla altaiska språk härstammar och att det då är problematiskt och till och med onödigt att jämföra japanska med endast ett annat språk.[10]

Principer vid kategorisering[redigera | redigera wikitext]

Det räcker dock inte att enbart fastställa släktskap genom strukturella likheter utan även systematiska överensstämmelser i ordförråden krävs.[11] Vid en jämförelse av tyska och engelska, som tillhör samma språkfamilj (germanska), kan man se mönster i exempelvis böjningen av verb som visar på ett gemensamt ursprung. Böjningen av många tyska verb, som exempelvis singen (sjunga), sang (sjöng), gesungen (besjungen), har systematiska likheter med engelskans. Här sing, sang, sung.[12]

Det är viktigt att ha i beaktande att likheter mellan språk inte behöver ha med ett gemensamt ursprung att göra. Det kan snarare handla om historisk kontakt språken emellan (exempelvis lånord – japanska består till cirka 50 procent av kinesiska lånord), universella tendenser men också att likheterna uppkommit av ren slump. Exempel på likheter som är helt slumpmässiga mellan språk är koreanskans manh-i, engelskans many och finskans moni som alla har betydelsen många.[12]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] "japanska". NE.se. Läst 13 juli 2014.
  2. ^ Gunilla Lindberg-Wada, Stina Jelbring, Hiroko Kimura; Den japanska skriften: teori och praktik, Avdelningen för japanska vid Stockholms universitet, Stockholm (2007). ISBN 91-7155-315-0
  3. ^ "About typing in Japanese". Blackberry.com. Läst 13 juli 2014. (engelska)
  4. ^ [http://www.evangelion.co.jp/ evangelion.co.jp. Läst 13 juli 2014. (engelska)
  5. ^ "ヱビス,おいしちの秘密". Sapporobeer.jp. Läst 13 juli 2014. (japanska)
  6. ^ [a b] Goddard, C: "The Languages of East and Southeast Asia". 2005
  7. ^ Michiel Kamermans: "Kansaiben (関西弁) and Oosakaben (大阪弁)". Nihongoresources.com. Läst 13 juli 2014. (engelska)
  8. ^ "Japanese language". Britannica.com. Läst 13 juli 2014. (engelska)
  9. ^ [a b] Robbeets, M:[1], 2004
  10. ^ Miller, R A: "Old Japanese Phonology and the Korean-Japanese Relationship.", i Language, 43, 1967
  11. ^ Andersson, L-G:Språktypologi och språksläktskap.", 2001
  12. ^ [a b] Martin, S E: "Lexical Evidence Relating Korean to Japanese.", i Language, 42, 1966

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på Japanska.
Japanese Hiragana kyokashotai A.svg Denna artikel innehåller japansk text.
Utan stöd för viss teckenkodning kan frågetecken, boxar eller andra symboler visas i stället för kanji eller kana. Har du problem med detta bör du installera stöd för japanska tecken.