Jeremy Bentham

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jeremy Bentham (1748-1832)

Jeremy Bentham, född 15 februari 1748 i Spitalfields, Tower Hamlets, London, död 6 juni 1832 i London, var en brittisk jurist och filosof. Han är mest känd som utilitarismens och rättspositivismens upphovsman, och som en tidig radikal som har påverkat liberalismen.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Bentham började studera latin vid 3 års ålder, gick i den ansedda privatskolan Westminster College tills han vid 12 års ålder skrevs in vid Queen's College i Oxford. Han tog där B.A. 1763 och M.A. 1766, genomgick vidare juridisk utbildning och antogs i advokatsamfundet 1769. Han anses vara upphovsman till legalitetsprincipen. Bentham blev på äldre dagar ateist, och begärde att hans kropp skulle dissekeras efter hans död, vilket skedde. Hans skelett ifördes hans kläder och ett vaxhuvud monterades på det, och han förvaras numera på University College London, som han var med och grundade 1825. Han var farbror åt George Bentham, som ärvde honom.

Filosofi och politik[redigera | redigera wikitext]

Hur Benthams ideologi ska definieras är omtvistat. De flesta är överens om att han var radikal. Friedrich von Hayek menar att Bentham inte är liberal eftersom han är konstruktivist; därmed intar Bentham samma rättssyn och moral som socialisterna enligt Hayek. Den liberalism som Bentham företräder har dock snappats upp i den amerikanska liberala politiken och det brittiska liberala partiet genom att han var influens åt John Austin och John Stuart Mill. Även Bertrand Russell är av den uppfattningen att Bentham hade drag av socialism; i Västerlandets visdom skriver Russell att han "förebådar mycket av vad Marx sedan skulle hävda". Benthams lösning på vad han fann vara problemet med den förhärskande och förljugna offermoralen som makten skapar, var utilitarismen; största möjliga lycka åt störst antal individer, av Alf Ahlberg kallad "välfärdsmoralen". Denna lycka kunde mätas i en slags kalkyl, ansåg Bentham, och gällde enbart individens egna sådana. Lyckobegreppet har kritiserats av bland andra Ahlberg för att vara en egoism och för att inte ta hänsyn till att människan är en samhällsvarelse. I sin individualism är dock Bentham klart liberal.

Till skillnad från samtidens liberaler, som var ekonomer, menade Bentham att ett lands välstånd utgjordes av dess invånares lust. Eftersom människor var så obildade krävdes det, enligt Bentham, att en bildad elit gav dem undervisning i lyckans betydelse för deras och därmed landets välstånd. Bentham avvisade därmed att lag och rätt har en inneboende moral, och var av uppfattningen att lagen endast var ett instrument för att se till att människor skulle fritt kunna sträva efter lycka. Hans lyckobegrepp var hedonistiskt, och han definierade det som lust, motsatsen till fysisk smärta. I och med denna ståndpunkt i juridiken blev Bentham den förste rättspositivisten. Huvudverket för hans rättsfilosofi är An introduction to the principles of morals and legislation från 1789.

Penologi[redigera | redigera wikitext]

Panoptikon, planskiss av Jeremy Bentham, 1791
Huvudartiklar: Penologi och Panoptikon (fängelse)

Pedagogiken var central för Bentham. Detta framträder dels i hans intresse för fängelser och straff; han fängelseideal skrev han om i Panopticon: En ny princip för inrättningar där personer övervakas . Dels kämpade Bentham för att öka undervisningsmöjligheterna i England, som på den tiden bara hade två universitet.

Straffrättsideologi[redigera | redigera wikitext]

På 1700-talet fick Jeremy Bentham tillsammans med Cesare Beccaria stort inflytande på straffrättsteorins område. Den präglades av vad idag kallas den klassiska moralstyrda traditionen och innebar att brottet sågs var medvetet och värderat och därför självvalt och klandervärt. Rättvisan skulle därför vara blind och behandla alla lika endast med hänsyn till illgärningen och inte till omständigheterna som omgärdade illgärningen. Straffet skulle verka avskräckande för fortsatt kriminalitet hos den enskilda individen men även avskräckande i samhället som helhet.

Benthams och Cesare Beccarias filosofiska bidrag kom att få stor betydelse för utvecklingen av den klassiska straffrättsideologin och senare även den nyklassiska straffrättsideologin.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ahlberg, Alf, Nyare tidens filosofi (Sthlm 1967)
  • Hayek, Friedrich von, Det stora misstaget : Socialismens felslut, övers. Britt Arenander, orig. The fatal conceit: the errors of socialism (Sthlm 1990; orig. 1988)
  • Russell, Bertrand, Västerlandets visdom, övers. Anders Byttner, Wisdom of the west red. Paul Foulkes (Sthlm 1959)