Joan Didion

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Joan Didion (2008).

Joan Didion, född 5 december 1934 i Sacramento i Kalifornien, är en amerikansk författare, journalist och essäist. Med sin framlidne make, John Gregory Dunne, skrev hon flera manus för film. Hon medverkar regelbundet i The New York Review of Books och The New Yorker. Hon är bosatt på Manhattan i New York.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Joan Didion föddes i Sacramento. Hennes far var anställd i armén och republikan, och släkten hade varit bland de första som slog sig ner i trakten, när Kalifornien kolonialiserades. Didion tog examen 1955 från Berkeleyuniversitetet i engelska, och slog igenom som journalist på 1960-talet. Hon är en av de främsta representanterna för New Journalism-skolan, med typiskt skönlitterärt narrativa element i nyhetsrapporteringen. Till detta kommer hennes minimalistiska stil, påverkad av Ernest Hemingway, och hennes distanserade förhållningssätt, vilket blivit stilbildande. Hon ger aldrig svar på de svåra frågorna, hon bara gestaltar dem. Under en lång tid skrev hon för modemagasinet Vogue, och övertog Sylvia Plaths plats där, men har senare skrivit för flera andra prestigefyllda tidningar och tidskrifter.

Hon flyttade 1956 till New York, där hon lärde känna John Gregory Dunne, Dominick Dunnes yngre bror, och de gifte sig, och adopterade dottern Quintana. Under dessa år blev hon anlitad att skriva om hippiekulturen, och hon har samlat sina essäer därom i Slouching Towards Bethlehem, som innehåller starka skildringar av utsatta kvinnor och flickor, om LSD, Vietnamkriget och den amerikanska självbilden. Från 1970-talet blev hennes författarskap mer politiskt präglat, samtidigt som hon själv övergav de republikanska idéer hon uppfostrats med, och började allt mera sympatisera med demokraterna. Hennes politiska ställningstagande på äldre dagar, har varit ett totalt fjärmande från partipolitiken, men även emot hur politiken framställs i media.

1963 debuterade Didion som romanförfattare med Run river. Hon har skrivit fem romaner och åtta faktaböcker. The Year of Magical Thinking (2005; Ett år av magiskt tänkande 2006) handlar om det första året efter döden av hennes make sedan 40 år, samt de tankar om sorgens mekanismer detta medförde. För den erhöll hon National Book Award. Under bokens tillkomst avled även deras dotter. Blue Nights (2011; Blå skymning 2012) handlar om sorgen efter dottern och maken, och om Didions tankar om åldrande.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Skönlitteratur

  • Run, River (1963)
  • Play It As It Lays (1970) (Lagt kort, 1971; översättning Lars Gustav Hellström)
  • A Book of Common Prayer (1977) (Bönbok för en vän, översättning Brita Dahlman, 1978)
  • Democracy (1984)
  • The Last Thing He Wanted (1996)

Faktaböcker och essäsamlingar

  • Slouching Towards Bethlehem (1968)
  • The White Album (1979)
  • Salvador (1983) (Salvador, översättning Ulf Gyllenhak, 1983)
  • Miami (1987)
  • After Henry (1992)
  • Political Fictions (2001)
  • Where I Was From (2003) (Kalifornien: min historia, översättning Ulla Danielsson, 2006)
  • Fixed Ideas: America Since 9.11 (2003)
  • Vintage Didion (2004, urval av tidigare publicerade texter)
  • The Year of Magical Thinking (2005) (Ett år av magiskt tänkande, översättning Ulla Danielsson, 2006)
  • We Tell Ourselves Stories in Order to Live: Collected Nonfiction (2006, hennes första sju sakprosaböcker)
  • Blue Nights (2011) (Blå skymning, översättning Ulla Danielsson, 2012)
  • Att lära sig själv att leva (urval) (översättning Ulla Danielsson, 2008)

Manus som medförfattare

Källor[redigera | redigera wikitext]