Joe Frazier

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
USA Joe Frazier
Världsmästare i tungviktsboxning
Joe Frazier 2010.jpg
Frazier 2010
Personlig information
Fullständigt namn Joseph William Frazier
Smeknamn Smokin Joe
Födelsedatum 12 januari 1944
Födelseplats Beaufort, South Carolina, USA USA
Dödsdatum 7 november 2011 (67 år)
Dödsplats Philadelphia, Pennsylvania, USA USA
Vikt 93 kg
Viktklass Tungvikt
Längd 1,82 m
Räckvidd 1,85 m
Slagställning Ortodox
År som aktiv 1965-1981
Titlar Världsmästare 16 feb 1970-22 jan 1973
Matchstatistik *
Totalt: 37 Oavgjort: 1 NC: 
Vinst Utgång Förlust
86% 32 Totalt 4 11%
27 KO/TKO 3
5 Poäng/övrigt 1
* Antal proffsmatcher och resultat är korrekta per den
30 november, 2012
Joe Frazier
Boxning, herrar

Nation:  USA

Olympic rings with transparent rims.svg Olympiska spel
Guld Tokyo 1964 Boxning, tungvikt

Joseph William "Joe" Frazier, Smokin' Joe, född 12 januari 1944 i Beaufort, South Carolina, död 7 november 2011 i Philadelphia, Pennsylvania, var en amerikansk boxare som tog OS-guld i Tokyo 1964 och senare blev professionell världsmästare i tungvikt 1970-73. Frazier blev känd för sin rivalitet med Muhammad Ali och för sina tre matcher mot denne, den sista kallad The Thrilla in Manila, en av världens mer berömda boxningsmatcher.

Boxningskarriär[redigera | redigera wikitext]

De första åren och OS-guld[redigera | redigera wikitext]

Joe Frazier började träna boxning 1961 i Philadelphia. Året efter det vann han Philadelphia Golden Gloves nybörjarklass för tungviktsboxare. De tre följande åren vann han Middle Atlantic Golden Gloves. 1964 missade han, genom en förlust emot Buster Mathis, chansen att få boxas för USA:s OS-lag. Han godtog dock platsen som sparringpartner till tungviktsboxarna och på det sättet kunde han följa med laget på träningsläger. När en av boxarna skadades fick Frazier ta hans plats i turneringen. Reserven Frazier boxades så bra att han tog sig till final. Väl där gav han allt och fick också OS-guldet som belöning.

Tidigt i karriären skadade Frazier sitt vänstra öga. Det gjorde att han boxades större delen av karriären med ett så gott som blint öga.

Professionell boxare[redigera | redigera wikitext]

Året efter OS-guldet började Frazier att boxas som professionell boxare. Efter 25 raka segrar, flertalet på knockout, var Frazier en given utmanare till världsmästartiteln, som innehades av Muhammad Ali. 1967 blev Ali dock inkallad att tjänstgöra i USA:s armé för krigstjänstgöring i Vietnam, men vägrade. Inom boxningsvärlden blev efterspelet till den här händelsen att Ali fråntogs mästartiteln samt sin boxningslicens. Vidare utsågs två nya mästare under vår-vintern 1968, Frazier och Ellis.

Ensam världsmästare i Alis skugga[redigera | redigera wikitext]

Den 16 februari 1970 besegrade Frazier Ellis på teknisk knockout och utsågs till ensam titelhållare. Även om Ali inte längre kunde vara aktiv som boxare såg många, däribland "boxningsbibeln" The Ring Magazine, Ali som den riktige mästaren. När de politiska vindarna i USA sakta vände blev Alis ställningstagande mot kriget i Vietnam allt mer rumsrent. Frazier pratade nu öppet för Alis sak, bland annat ville han att Alis licens skulle återbördas. I förlängningen kunde han då få chansen att möta Ali, som alltjämt sågs som den verklige mästaren av många. Innan en sån match skulle komma till stånd hann Frazier försvara sin titel, mot Bob Foster som han KO-besegrade i rond 2 i november 1970.

Ali tillbaka - Frazier behåller tungviktskronan[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talet började många inom boxningens övre skikt inse värdet i marknadsföring. Ali drog det till sin spets och det riktades ofta emot just Frazier. Efter att Ali återigen fick tillstånd att boxas, och inom kort besegrade en rad boxare ur världseliten under Frazier, skrevs kontrakt för en titelmatch. När kontraktet skrivits under började Ali sin upphaussning av titelmatchen. Ali hade inte glömt att Frazier envisats med att kalla honom Cassius Clay (1964 bytte Ali bort det han kallade sitt slavnamn). Många såg det som anledningen till att Ali drog uppsnacket längre än han tidigare gjort. Ali försökte nu piska upp en hetsig stämning emot Frazier med en lång rad verbala påhopp. Den 8 mars mötte Frazier Ali i New York i något som (likt ett flertal tidigare stora titelmatcher under 1900-talet) kom att kallas The Fight of the Century - Århundradets match. Frazier vann klart på poäng efter att ha golvat Ali i den 15:e ronden.

Tappad titel men kvar i världstopp[redigera | redigera wikitext]

Nästa match som markerade en större händelse i Fraziers boxningskarriär var matchen mot George Foreman. De bägge möttes 22 januari 1973 och inför matchen rankades Formans chanser att vinna som små, mycket små, då han ansågs vara för alltför långsam och klumpig. Forman öppnade dock matchen med att golva Frazier redan i första rondens andra minut. Därefter hämtade sig inte Frazier och matchen slutade med en knockout i rond två.

Året efter Forman-matchen mötte Frazier Ali på nytt i det som var tänkt att bli Alis returmatch och andra chans att ta Fraziers mästartitel. I världsmedia tonades matchen ner, men den var av vikt då vinnaren positionerade sig för en match om mästartiteln. Den 28 januari 1974 vann Ali för första gången över Frazier, nu entydigt på poäng efter 12 ronder.

Frazier-Ali III - Thrilla in Manila[redigera | redigera wikitext]

Efter den andra Ali-matchen boxades Frazier två gånger och vann båda matcherna på knockout. Det gjorde att han åter stod som given utmanare till den nya titelhållaren Ali som i oktober 1974 sensationellt besegrat Fraziers överman Foreman. Under den här tiden hade boxningen blivit hela världens samtalsämne. Inom boxningen såg man att man kunde sälja sin sport och det var precis vad man gjorde. Bland annat insåg promotorn Don King att man rent av kunde sälja enskilda matcher. I samband med den tredje matchen mellan Frazier och Ali skrevs ett kontrakt med regimen i Filippinerna då landet betalade en stor summa pengar för att matchen skulle hållas i dess huvudstad Manilla. I Alis uppsnack kallade han matchen för The Thrilla in Manila (thrillern i Manila) och gick hårt åt sin motståndare som han bland annat kallade för "Gorillan". Frazier förlorade matchen på TKO mellan 14:e och 15:e ronden då hans tränare Eddie Futch slängde in handduken. De båda boxarna hade gett allt - Ali orkade knappt resa sig från sin ringhörna för att fira segern - i en match som var klassisk redan när den var slut.

Slutet[redigera | redigera wikitext]

Frazier fortsatte att boxas som professionell men förlorade 1976 en andra match mot George Foreman som vann på knock out i rond 5. Efter denna match drog han sig tillbaka på grund av sin kroniska ögonskada. En kort comeback 1981 slutade med hans karriärs enda oavgjorda match (mot Floyd Cummings), och nu lade Smokin Joe handskarna på hyllan för gott, 37 år gammal. Endast två boxare hade under hela hans karriär lyckats besegra honom - George Foreman och Muhammad Ali.

Efter boxningen[redigera | redigera wikitext]

Joe Fraziers son Marvis var även han en boxare – tränad av Frazier själv - men nådde inte sin fars framgångar i ringen. Marvis utmanade bland annat Larry Holmes om titeln och mötte senare en ung Mike Tyson som var på väg upp i rankingen. Marvis förlorade båda matcher på knockout. Joe Frazier fortsatte att träna boxare i sitt gym i Philadelphia däribland sin dotter Jackie Frazier-Lyde som senare mötte Laila Ali, dotter till sin gamle rival Muhammed Ali. Jackie föll knappt på poäng.

Död[redigera | redigera wikitext]

I slutet av september 2011 fick Frazier diagnosen långt gången levercancer. Inom några veckor hade cancern spridit sig. I november 2011 var han under palliativ vård och han avled den 7 november samma år. Frazier blev 67 år gammal. [1]

Frazier begravdes 15 november 2011 i Philadelphia. Bland de deltagande fanns bland annat Muhammad Ali, Bernard Hopkins, Jesse Jackson och Philadelphias borgmästare Michael Nutte. [2]

Rivaliteten med Ali[redigera | redigera wikitext]

Stämningen mellan Muhammad Ali och Joe Frazier omtalas ofta. Ali gick långt i sina försök att sälja matcherna de gick. I intervjuer har Frazier oftast ställt sig frågande till Alis förhållningssätt. Vid ett tillfälle rök de ihop under en tv-intervju. Åsikterna om den här dispyten går isär, allt ifrån att Frazier varit för snäll i sina svar på Alis påhopp till att han skadat sitt rykte med olika uttalanden om Ali. Efter år av påstådd eller sann bitterhet sa Frazier i maj 2009 till tidningen Sports Illustrated att han inte längre hyser något agg mot Ali[3].

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Joe Frazier gjorde inhopp i olika filmer där, exempelvis i Rocky. Boxningsfiguren Rocky ses av vissa som en kopia av Frazier.[4] Bland en rad inhopp i olika tv-serier spelade Frazier bland annat sig själv i tv-serien Simpsons.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.nytimes.com/2011/11/08/sports/joe-frazier-ex-heavyweight-champ-dies-at-67.html?pagewanted=1&_r=1
  2. ^ http://edition.cnn.com/2011/11/14/sport/pennsyvlania-frazier-funeral/index.html?hpt=isp_t3
  3. ^ Christopher Wink (2011-02-18). ”Frazier gets his time to shine”. SportsIllustrated.com. http://sportsillustrated.cnn.com/2009/mma/boxing/04/22/frazier/index.html. Läst 27 maj 2009. 
  4. ^ ”Joe Frazier – The real Rocky”. boxingnews24.com. http://www.boxingnews24.com/2011/11/joe-frazier-%E2%80%93-the-real-rocky/. Läst 14 mars 2014.