Johan Gunnar Andersson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Johan Gunnar Andersson vid tiden för sin utnämning till chef för Sveriges geologiska undersökning.

Johan Gunnar Andersson, född den 3 juli 1874 i Knista i Närke, död den 29 oktober 1960 i Hägersten i Stockholm[1], var en svensk arkeolog, paleontolog och geolog, internationellt känd främst för sina banbrytande arkeologiska upptäckter i Kina och som grundare av Östasiatiska Museet i Stockholm. Han gjorde sig känd under smeknamnen "Kina-Gunnar" och "Kina-Andersson".

Utbildning och karriär[redigera | redigera wikitext]

Gunnar Andersson var son till lantbrukarna Johan Andersson och Hedvig Lekberg. Redan som 25-åring var han 1898 med i Nathorsts vetenskapliga expedition till Spetsbergen där de utforskade Kong Karls land och Vitön. Med fartyget Antarctic genomförde de den första kringseglingen av Svalbard på svensk köl. Andersson genomförde i sammanhanget också 1899 en egen expedition till Björnön, som han sedan baserade sin doktorsavhandling på. 1901 blev han docent i geologi vid Uppsala universitet.

Andersson reste med Otto Nordenskjöld på den första svenska Antarktisexpeditionen (1901- 1903) på "Antarctic" som andreman. På nedresan anlöpte de Sydgeorgien, och det berättas att det var Andersson som kom på namnet Grytviken, då där låg en massa gamla grytor för trankok och skräpade. I sin egen bok "Antarctic" är Andersson mera oprecis och antyder att namngivningen var kollektiv: "Vi gåvo åt denna lilla idealiskt trygga hamn namnet Grytviken"[2].Antarctic lämnade expeditionen på Antarktiska halvön över sommaren, men förliste i skruvisen på återvägen, så expeditionen blev tvungen att övervintra i Antarktis. Dessutom hade Andersson med en grupp på tre forskare hamnat på en annan ö, där de nödgades bygga en liten stenhydda och leva på pingviner tills räddningsexpeditionen kom fram följande år. Ytterligare en ö i Antarktis har sedermera uppkallats efter honom (se http://en.wikipedia.org/wiki/Andersson_Island).

År 1906 blev han med professors namn tillförordnad chef för Sveriges geologiska undersökning. Han blev ledamot av Lantbruksakademien 1908 och Vetenskapsakademien 1911. År 1914 anställdes han av den kinesiska regeringen för malmgeologiska undersökningar, som ledde honom in på paleontologiska etnologiska och arkeologiska forskningar rörande Kinas dittills okända förhistoria vilka gjorde honom internationellt och nationellt berömd. Han var 1914-1925 knuten till Kinas geologiska undersökning (National Geological Survey; Dizhi kaochasuo).

År 1925 blev han professor i geologi vid Stockholms högskola. 1926 fick han en personlig professur i östasiatisk arkeologi och blev samtidigt utnämnd till föreståndare för det nyinrättade museet Statens östasiatiska samlingar, sedan dess internationellt berömt som "Museum of Far Eastern Antiquities". Dessa utgör nu Östasiatiska museet.

Forskargärning[redigera | redigera wikitext]

Andersson var en nyckelfigur i arkeologins begynnelse i Kina på 1920-talet. I Sverige var han berömd som Kina-Gunnar. (Hans kinesiska namn var An Tesheng, 安特生)[3]. Efter studier vid Uppsala universitet och forskning i polarregionerna, hade Andersson blivit chef för Sveriges geologiska undersökning. 1914 inbjöds han att bli rådgivare för den kinesiska regeringen och knöts till den nyinrättade kinesiska National Geological Survey (Dizhi kaochasuo, d.v.s. Kinas geologiska undersökning) som byggts upp av och leddes av Ding Wenjiang (V.K. Ting) och Weng Wenhao (Wong Wen-hao), som blev Anderssons chefer och nära vänner. Under denna tid hjälpte Andersson till att utbilda Kinas första generation geologer, och upptäckte dessutom järnmalmsfyndigheter och andra resurser som blev till nytta för den unga kinesiska industrin. Han gjorde samtidigt en hel del geologiska och paleontologiska upptäckter. Sedan upptäckte han, tillsammans med kinesiska kollegor, bland andra Yuan Fuli, dittills helt okända förhistoriska (neolitiska) kulturlager i Henanprovinsen i centrala Kina, längs med Gula floden. Lämningarna kallades Yangshao-kultur efter den by där de först grävdes fram, år 1921.

Detta blev världssensation, eftersom inga sådana upptäckter av en kinesisk förhistoria gjorts tidigare trots att detta var mitt i Kinas historiska centrum. Från och med denna tid kom Anderssons karriär att fokuseras på arkeologi. De följande åren, 1923-24, genomförde Andersson som pionjär arkeologiska utgrävningar i provinserna Gansu och Qinghai, ånyo tillsammans med kinesiska kollegor. Vid sidan om sina huvuduppgifter skänkte han under perioden 1919-1925 nästan årligen omfattande samlingar av ryggradsdjur till Naturhistoriska riksmuseet. Han publicerade en rad böcker och vetenskapliga rapporter om kinesisk arkeologi, de senare oftast i Östasiatiska museets årsskrift, som han grundade 1929 (Bulletin of the Museum of Far Eastern Antiquities). Anderssons mest kända populära bok om hans tid i Kina är Den gula jordens barn, 1932, som är översatt till flera språk, bland annat japanska, koreanska och engelska (Children of the Yellow Earth, 1934, omtryckt 1973).

Andersson är dessutom berömd för sin roll i ytterligare en upptäckt, av de långt mycket äldre lämningarna av paleolitiska människor, "Pekingmannen", vid Zhoukoudian utanför Peking, en fyndplats som först identifierades av Andersson år 1921 men grävdes ut av andra forskare, bland annat Otto Zdansky.

Grundandet av Östasiatiska museet och samlingarnas senare historia[redigera | redigera wikitext]

Andersson grundade 1926 Östasiatiska museet (Museum of Far Eastern Antiquities) i Stockholm, efter ett riksdagsbeslut om att inrätta detta som ett nationellt museum för den svenska delen av de samlingar som Andersson fått tillstånd att ta till Sverige från de första vetenskapliga arkeologiska utgrävningarna någonsin i Kina, som han genomfört i egenskap av medarbetare vid den kinesiska National Geological Survey (Dizhi kaochasuo). Andersson var chef för museet fram till 1938 och efterträddes sedan av sinologen Bernhard Karlgren.

Den kinesiska delen av samlingarna skulle enligt ett svenskt-kinesiskt avtal återföras till Kinas regering av Andersson, vilket skedde 1927-1936 i sju sändningar, de första till Peking och de sista till den nya huvudstaden Nanking, eller Nanjing. En kinesisk utställning med dessa returnerade föremål sattes sedan upp i den nya byggnaden för den kinesiska National Geological Survey i Nanjing, där Andersson såg dem 1937, den sista gången de med säkerhet setts av någon (Andersson 1938, 1939). Många av dessa föremål, som inkluderar hundratals spektakulära förhistoriska målade keramiska kärl (sådana som också visas på Östasiatiska museet i Stockholm) kan eventuellt ha gått förlorade i kriget med Japan som invaderade Kina och staden Nanjing (se: Nanjingmassakern). De kan också ha försvunnit i Kina och kan till och med ha blivit kvar i Nanjing, men vad gäller de mest spektakulära samlingarna har efterforskningar hos olika kinesiska institutioner hittills varit fruktlösa. År 2006 återfann Pekings geologiska museum i sina magasin några skärvor och krukor som sannolikt kvarlämnats i Kina av Andersson. Man producerade en dokumentärfilm om detta fynd och om den kinesiska arkeologins och geologins historia, inklusive om Anderssons insatser, som utgavs 2007 (se recension, Fiskesjö 2010) och visar på ett förnyat kinesiskt intresse att återfinna samlingarna.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter
  1. ^ Sveriges dödbok 1901-2009 Swedish death index 1901-2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231. ISBN 978-91-87676-59-8 (korr.) 
  2. ^ J.G.Andersson: Antarctic, Stockholm 1946, sid 192
  3. ^ Se Fiskesjö & Chen 2004. Anderssons egna kinesiska visitkort återges i faksimil på sidan 102.
Källor
  • Andersson, Johan Gunnar (1938). Under brinnande krig. Stockholm: Saxon & Lindström. Libris 1360768 
  • Fiskesjö, Magnus. "The Reappearance of Yangshao? Reflections on unmourned artifacts." (Review essay, on the 2007 Chinese documentary 'Cutting through the fog of history: The re-appearance of the Yangshao cultural relics'). In China Heritage Quarterly 23, (September 2010): http://www.chinaheritagequarterly.org/scholarship.php?searchterm=023_yangshao.inc&issue=023
  • Fiskesjö, Magnus. "Science across borders: Johan Gunnar Andersson and Ding Wenjiang." In Denise M. Glover, Stevan Harrell, Charles McKhann, and Margaret Swain, eds., "Explorers and Scientists in China's Borderlands, 1880-1950," Seattle: University of Washington press, 2011, 240-66.
  • Fiskesjö, Magnus; Chen Xingcan (2004) (på eng). China before China: Johan Gunnar Andersson, Ding Wenjiang, and the discovery of China's prehistory : a companion guide for the new exhibit at the Museum of Far Eastern Antiquities : bilingual edition, in English and Chinese. Monograph series / The Museum of Far Eastern Antiquities, 0347-8130 ; 15. Stockholm: Östasiatiska museet. Libris 9751227. ISBN 91-970616-3-8 
  • Johansson Vig, Perry (2008). Sinofilerna: Kinakunskap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal. Stockholm: Carlsson. Libris 10615507. ISBN 9789173311502 
  • Johansson, Perry. "Rescuing history from the nation. The untold origins of the Stockholm Museum of Far Eastern Antiquities." Journal of the History of Collections 21.1 (2009), 1-13.
  • Lönnberg, Einar. Vertebratavdelningen. I: Kungliga Vetenskapsakademiens Årsbok (1919-1925)