Johann Abraham Peter Schulz

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Johann Abraham Peter Schulz.

Johann Abraham Peter Schulz, född den 31 mars 1747 i Lüneburg, död den 10 juni 1800 i Schwedt, var en tysk tonsättare och musikskriftställare.

Schulz studerade musik för Kirnberger, tjänstgjorde 1768-73 som musiklärare hos en polsk furstesläkt och lärde då på resor känna Haydn och dennes musik. Schulz var 1776-78 musikdirektör vid franska teatern i Berlin, 1780-87 kapellmästare vid franska teatern i Rheinsberg och 1787-95 hovkapellmästare i Köpenhamn.

Bland hans tonverk äger hans vokalkompositioner största betydelsen, synnerligen hans visor i folkton, som för sin tid gjorde epok. Utom Gesänge am clavier (1779) och Lieder im volkston (1781-90; till Göttinger dichterbunds och Herders dikter; ett urval med dansk text utgivet 1792) samt åtskilliga pianostycken skrev han för scenen på sin tid högt skattade verk: körer och sånger till Racines Athalie, Minona, tragisk melodram, operorna Aline, reine de Golconde, La jée Urgéle med flera samt de danska Høstgildet (1790), Indtoget och Peders bryllup (1793).

Genom melodierna där i och som Weyses lärare är Schulz att vid sidan av Kunzen betrakta som förste utbildare av den danska visan. Vidare må nämnas oratorierna Maria og Johannes (till text av Johannes Ewald) och Christi død (till text av Baggesen; utgiven i klaverutdrag 1879), en passionskantat, ett Te deum, flera hymner och fastlagssånger med mera.

Som skriftställare var Schulz verksam genom artiklar för Sulzers lexikografiska verk "Allgemeine theorie der schönen künste" och Gedanken über den einfluss der musik auf die bildung des volkes (1790) med mera. Enligt Schulz egen utsago är även Kirnbergers "Wahre grundsätze zum gebrauch der harmonie" hans verk.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Schulz, Johann Abraham Peter, 1904–1926.