Johann Wolfgang von Goethe

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Johann Wolfgang von Goethe
Johann Wolfgang von Goethe vid 70 års ålder. Av Joseph Karl Stieler.
Johann Wolfgang von Goethe vid 70 års ålder. Av Joseph Karl Stieler.
Född Johann Wolfgang Goethe
28 augusti 1749
Frankfurt am Main, Tysk-romerska riket
Död 22 mars 1832 (82 år)
Weimar, Sachsen-Weimar-Eisenach, Tyska förbundet
Nationalitet tysk
Språk tyska
Litterära rörelser Sturm und Drang
Framstående verk Faust, Den unge Werthers lidanden
Namnteckning
Signature Johann Wolfgang von Goethe.svg

Johann Wolfgang von Goethe [gøːtə], född 28 augusti 1749 i Frankfurt am Main, Tyskland, död 22 mars 1832 i Weimar, var en tysk diktare, författare, poet och naturforskare. Han adlades 1782 och hette tidigare Johann Wolfgang Goethe.

Goethe ligger begravd i kapellet "furstegraven" i Weimar.

Goethes bakgrund och unga år[redigera | redigera wikitext]

Omkring klockan 18 den 28 augusti 1749 föddes Johann Wolfgang von Goethe vid Grosser Hirschgraben i Frankfurt am Main, i det hus som kom att kallas Goethehuset efter familjen. Han var son till kejserliga rådet och juris doktorn Johan Caspar Goethe och hans hustru Katharina Elisabeth Textor. Hustrun var 21 år yngre än sin man. Fadern var välbeställd och kunde leva på räntorna från sin förmögenhet, samtidigt som han sysselsatte sig med ordnandet av sina konst- och boksamlingar.[1] Goethes släkt tillhörde ursprungligen borgarklassen med smeder, skräddare och vinhandlare och kom från Thüringen. Farfadern var en ansedd skräddare i Frankfurt och Lyon och fick ett vinstbringande värdshus i hemgift när han gifte sig med Goethes farmor. Fadern hade gjort sig illa omtyckt i staden[förtydliga], men lyckades med sitt arv köpa till sig en titel som gav tillträde till överklassen. När han gifte sig vid 40 års ålder med den 18-åriga, vackra advokat- och borgmästaredottern Elisabeth Textor behövde han inte tänka på att hon inte fick någon hemgift av sin far.

Endast två barn överlevde spädbarnsåren: Johann Wolfgang och den ett år yngre Cornelia. Cornelia beskrevs av Goethe som allt annat än vacker men hon förblev hans närmaste vän tills hon dog 26 år gammal.

Johann Wolfgang von Goethe

Goethe betraktades inte som något underbarn: han hade svårt att lära, även om hans nyfikenhet drev honom till flera tidiga experiment i bland annat kemi. Men då läroverken inte krävde betyg för antagning blev han ändå en högt bildad man. Särskilt studerade han botanik, geologi, latin, grekiska, franska, italienska och historia. Han skulle senare bli avogt inställd till såväl religiös utbildning[förtydliga] som historia, trots[förtydliga] att han läste Bibeln flitigt. Som elev var han mest framstående i teckning, dans och fäktning.

Studier, bekantskaper, tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Därefter följde studier vid universitet i Leipzig och Strasbourg, där han studerade humanistiska vetenskaper, juridik och medicin samt började skriva kärleksdikter. I Strasbourg blev han påverkad av Spinoza, gotiken och poesin, och han blev vän med Johann Gottfried von Herder. På sin faders uppmaning skrev Goethe till sist en avhandling i kyrkorätt; fadern hoppades att sonen skulle bli advokat.

Vid 24 års ålder började Goethe bli en framgångsrik författare. Det var med skådespelet Götz von Berlichingen med vilken han bröt mot det fransk-klassiska dramats normer och skapade en ny fas i dramats estetiska historia. Han var under denna tid involverad i Sturm und Drang-rörelsen, en estetisk-radikal föregångare till romantiken vilkens tankar genomsyrade Tysklands kulturliv.

Den unge Werther och diktarens liv som förlaga[redigera | redigera wikitext]

Goethe-Haus i Frankfurt am Main.

Sin första roman, Den unge Werthers lidanden, skrev Goethe 1774, men han gav ut den anonymt. Denna brevroman handlar om den olyckliga kärlek Werther hyser för den lika förälskade men redan trolovade Charlotte, som efter en kärlekshistoria bryter med honom varför han begår självmord. Denna roman fick ett enormt inflytande, inte enbart för de litterära normerna, utan än mer för synen på kärleken mellan man och kvinna, och på dess naturkraft. Romanen lär ha varit inspirerad av Goethes eget förhållande med en trolovad Charlotte Buff. Kärleken antas dock ha varit mycket svalare än den berättelse som emanerade från den. Goethe skulle på äldre dagar uppsökas av Lotte som då bar samma kläder som under deras första möte vilket inte alls behagade konstnärssjälen som hunnit med flertaliga förälskelser däremellan.

Den första kvinna som Goethe träffade, som varken var gift eller förlovad, var Lili Schönemann. Efter många överläggningar mellan deras familjer tillkännagavs en förlovning. Därefter reste Goethe iväg till Schweiz för att roa sig, och när han kom hem igen hade Lili gift sig med en annan.

1774 inledde Goethe en vänskap med hertig Karl August av Sachsen-Weimar, och dennes bror Constantin. Goethe flyttade till Weimar och gjorde en karriär vid hovet som minister för finansen, bergshanteringen, vägarna, lantbruket, konst och vetenskap samt krigsmakten, förutom sin roll som kunglig rådgivare.

Efter ytterligare en ofullbordad kärlekshistoria med Charlotte von Stein, en mäktig äldre gift sjubarnsmor som var hovdam hos änkehertiginnan, begav han sig så småningom till Rom där han fick idén till sitt största verk, Faust, som efter en tidigare, teatermässigt mer lätthanterlig version, Ur-Faust, kom att sysselsätta honom i större delen av hans liv. Av det mindre dramat blev ett väldigt, metafysiskt präglat dramatiskt diktverk i två volymer. I Rom intresserade sig Goethe för zoologi och folkliv, och författade tragedin Egmont. Hans Italienska resa, ett huvudverk i den europeiska reselitteraturen är i till största delen ett senare verk, baserat på brev och hans dagbok från Italien-vistelsen. Diktsamlingen Romerska elegier skildrar ett erotiskt genombrott i Rom, där han troligen hade sin första sexuella upplevelse vid 37-årsåldern. Vissa av dikterna ansågs som så vågade att de inte utgivits förrän först på 1900-talet.

Vid hemkomsten till Weimar gjorde Goethe skandal genom att inleda ett samboförhållande med en vanlig kvinna, Christiane Vulpius (1765-1816), syster till författaren Christian August som skrev rövarromaner. Detta förhållande resulterade i en bitter uppgörelse med Charlotte von Stein. Trots societetens förfäran fick Goethe en son med den nya älskarinnan 1789, men gifte sig inte med henne förrän 1806. Större parten av de "romerska" elegierna är troligen inspirerade av samlivet med henne.

Med tiden fick hon öknamnet Goethes feta bättre hälft. Hon blev emellertid långt ifrån hans sista kärlek och hon fick finna sig i flera otrohetsaffärer för öppen ridå och ibland slagsmål med andra kvinnor. De fick bara ett barn, August (1789-1830), som fick tre barn varav en, Wolfgang Maximilian, led av en mentalsjukdom. Goethes barnbarn förblev ogifta. Goethes son August avled i sin tur före honom i en feberattack i Rom. I Goethes dödsruna över sin ende son förklarade han: "Jag visste ju att jag hade skapat en dödlig".

Goethe var den som myntade begreppet världslitteratur, och diktsamlingen Väst-östlig divan uppstod i den sista stora inspirationsvåg som slog över Goethe: Persiens poeter och i synnerhet Hafez. De flesta av det begynnande 1800-talets tyskar hade obetydliga kunskaper om Persiens värld, dess historia och diktning. Goethe lade därför ner en hel del arbete på en utförlig förklarande text, som kom att tryckas tillsammans med dikterna i den första upplagan av boken 1819. Det är en bok där författaren från väst möter dikten från öst på ett sätt som gör att ett okänt tredje uppstår. Önskan om att skriva en världens litteratur har givit resultatet världslitteratur.

Goethes betydelse och vetenskapliga arbete[redigera | redigera wikitext]

Goethe är den mest kände och betydelsefulle tyske diktaren, och hans alster anses tillhöra världslitteraturen. Goethe var romantikens främste förgrundsgestalt. Otaliga författare har tagit intryck av hans verk. Hans dikter influerade kompositörer som Ludwig van Beethoven, Felix Mendelssohn, Johann Friedrich Reichardt, Franz Schubert, och Robert Schumann.[2]

Goethe blev vän med flera betydande personer. 1808 träffade han Napoleon I som var en hängiven beundrare och hade läst Werther sju gånger. Thomas Carlyle, Lord Byron, Friedrich von Schiller, var andra vänner.

Av hans omfattande verk räknas vid sidan av dikterna och Werther främst dramat Faust till världslitteraturen. I dramat gestaltas mänskliga existentiella frågor på ett allmängiltigt sätt.

Även om Goethe vanligtvis förknippas med diktkonsten, så ansåg han sitt mest betydande arbete ligga inom vetenskapens område, och han blev en betydande föregångsman inom naturforskningen på flera olika områden, och senare en inspiratör för Rudolf Steiner och den antroposofiska rörelsen. Steiner uppkallade sin speciella arkitekturstil och antroposofins huvudcenter i Schweiz efter honom med namnet Goetheanum.

1784 fann han människokroppens mellankäkben, och han skrev omfattande arbeten om optik och utvecklade en unik egen färglära, samlad i boken Goethes färglära (sv. 1976). Dessutom sysselsatte han sig mycket med botaniska naturstudier och kom att formulera en metamorfoslära som var en föregångare till evolutionsteorin. Man talar ibland om en "goetheansk forskningsanda". (Se Goethe och naturvetenskapen av Pehr Sällström (1993) ISBN 91-7798-693-8.)

Genom diktsamlingen Väst-östlig divan väckte Goethe ett gryende intresse hos många tyska poeter för den persiska poesin och i synnerhet Hafez. Han inspirerade diktare som August von Platen och Friedrich Rückert att skriva tyska ghazaler med utgångspunkt i Hafez' poesi.

Auktorsnamnet Goethe kan användas för Johann Wolfgang von Goethe i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken; se Wikipedia-artiklar som använder auktorsnamnet.


Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Götz von Berlichingen (drama, 1773)
  • Clavigo (drama, 1774)
    • Clavigo: sorgespel i 5 akter (översättning Nils Peter Müller, Göteborg, 1816)
    • Clavigo: sorgspel. Ingår i: Göthe's dramatiska arbeten. Band 3 (översättning Johan Andersson, Meyer, 1855)
  • Die Leiden des jungen Werthers (roman, 1774)
    • Werthers lidande (översättning Erik Wilhelm Weste, Stockholm, 1783)
    • Werthers lidanden (översättning Allan Bergstrand, Bonnier, 1912)
    • Den unga Werthers lidanden (översättning A. Berg, Holmquist, 1913)
    • Den unge Werthers lidanden (översättning Ralf Parland, Tiden, 1949)
    • Den unge Werthers lidanden (översättning Margaret Tenfält, Niloé, 1968)
    • Den unge Werthers lidanden (översättning Erik Wilhelm Weste, bearbetad av Kerstin Söderblom, Gidlund, 1983)
  • Stella (drama, 1776)
    • (översättning 1794)
    • Stella: ett sorgspel. Ingår i: Göthe's dramatiska arbeten. Band 2 (översättning Johan Andersson, Meyer, 1854)
  • Iphigenie auf Tauris (drama: på prosa 1779, på vers 1787) [1]
  • Egmont (drama, 1788)
    • Egmont: sorgespel. Ingår i: Göthe's dramatiska arbeten. Band 3 (översättning Johan Andersson, Meyer, 1855)
    • Egmont: sorgespel i fem akter (översättning Bernhard Risberg, Fahlcrantz, 1889)
  • Torquato Tasso (drama, 1790) [2]
    • Torquato Tasso (översättning Engelbrekt Rancken, Åbo, 1819)
    • Torquato Tasso: ett skådespel i fem akter (översättning Oscar Fredrik (dvs. Oskar II, kung av Sverige och Norge), Fritze, 1861)
    • Torquato Tasso (översättning Gösta Montelin, Natur och kultur, 1932)
  • Der Groß-Cophta (drama, 1792)
  • Die Campagne in Frankreich (självbiografi, 1792)
  • Der Bürgergeneral (drama, 1793)
  • Reineke Fuchs (diktsamling, 1794)
    • Michel Räf: dikt i tolf sånger (Fritt öfversatt af Pehr Westerstrand, Stockholm, 1843)
  • Römische Elegien (diktsamling, ofullständigt utgiven 1795)
  • Unterhaltungen deutscher Ausgewanderten (novellsamling, 1795)
  • Wilhelm Meisters Lehrjahre (roman, 1795) [3]
    • En skön själs bekännelser: Ur Wilhelm Meisters Lehrjahre (översättning Jonas Svedbom, Härnösand, 1817)
    • Wilhelm Meisters läroår (översättning Teresia Eurén). Ingår i: Skrifter i urval (Bonnier, 1931), band 3-4
  • Das Märchen (1795)
    • Sagan om den gröna ormen och den sköna liljan (övers. jämte inledning och slutord av Thorborg Claesson, Elgers bokhandel, 1941)
    • Sagan om den gröna ormen och liljan (översättning Marit Laurin, Järna: Telleby, 1990)
    • Sagan (översättning och efterord Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll, 2011)
  • Xenien (diktsamling, 1796, tillsammans med Friedrich Schiller)
  • Balladen (diktsamling, 1797 med Friedrich Schiller)
  • Hermann und Dorothea (diktsamling, 1798)
    • Herrman och Dorothea (översättning Axel Gabriel Sjöström, Åbo, 1823)
    • Herman och Dorotea (översättning F. W. Nyman, Lindgren, 1900)
  • Die natürliche Tochter (drama, 1803)
    • Hertigens dotter: sorgespel i fem akter (anonym översättning, Stockholm, 1851)
  • Faust (drama, I 1808, II 1833) [4][5]
    • Del I: Faust. Ingår i: Göthe's dramatiska arbeten. Band 1 (översättning Johan Andersson, Meyer, 1853)
    • Faust (översättning Viktor Rydberg, Bonnier, 1876) Fulltext
    • Faust: ett sorgespel (översättning Gotthard Sundberg, Hökerberg, 1927)
    • Faust: sorgespelets första del (översättning Britt G. Hallqvist, Forum, 1956)
    • Faust: urversionen (översättning och radioarrangemang av Bertil Malmberg, Sveriges Radio, 1956)
    • Ur-Faust (översättning Bertil Malmberg, Bonnier, 1957)
    • Faust: sorgespelets andra del (översättning Britt G. Hallqvist, Forum, 1961)
    • Goethes Faust: del ett och två (bearbetning av Ylva Svärdson och Björn Levander, Stockholm, 1997)
  • Die Wahlverwandtschaften (roman i två delar, 1809) [6]
    • Walfrändskaperna (översättning Daniel Georg Ekendahl, Uppsala, 1813)
    • Valfrändskap: en roman (öfversatt af Walborg Hedberg, Bonnier, 1903)
    • Valfrändskap (översättning Britt G Hallqvist, Natur och kultur, 1964)
  • Pandora (drama, 1810)
  • Zur Farbenlehre (essäsamling, 1807-1809)
  • Dichtung und Wahrheit. Aus meinem Leben (självbiografi i tre band, 1814-1833)[7]
    • Ur min levnad: dikt och sanning (översättning Anders Österling, Bonnier, 1923-1925)
  • Sonette (diktsamling, 1815)
  • Des Empimenides Erwachen (drama, 1815)
  • Italienische Reise I-II (1816-1817)
    • Goethes Italienska resa (urval och översättning, med inledning av Alf Ahlberg, Wahlström & Widstrand, 1921)
    • Johann Wolfgang von Goethes Italienska resa (översättning Bertel Kihlman, Biblioteksförlaget, 1961)
  • West-östlischer Divan (diktsamling, 1819)
    • Väst-östlig divan: ett urval (tolkat och kommenterat av Carl-Fredrik Palmstierna, Bonnier, 1959)
    • Väst-östlig divan (översättning och inledning av Martin Tegen, Atlantis, 2004)
  • Versuch, die Metamorphose der Pflanzen zu erklären
    • Växternas metamorfos (anonym översättning, Kosmos, 1959)
Dikttolkningar
  • Goethes ballader (öfversatta af Carl Snoilsky, Seligmann, 1876). Öfversedd och tillökad uppl. 1900
  • Sånger: ett urval (tolkade till svenska af Karl Wåhlin, Norstedt, 1892)
  • Visor och dikter (öfversatta af Carl Snoilsky, Geber, 1901)
  • Några ballader och visor (tolkningsförsök av A. T. Gellerstedt, 1902)
  • Goethe-dikter (tolkade av Karl-Erik Forsslund, Wahlström & Widstrand, 1906)
  • Dikter av Goethe och Schiller (översatta av Ernst Liljedahl, Linköping: H. Carlsons bokhandel, 1921)
  • Kärleksdikter (i svensk tolkning av Lars Larsson, Lund: Borelius, 1932)
  • En vandrare sjunger i natten (lyriska tolkningar av Bengt Franzén, Fritze, 1949)
  • Lyriska dikter i original och i svensk tolkning: en antologi (sammanställd av Axel Lindqvist, Natur och kultur, 1958)
  • Idé och kärlek: dikter (översatta och kommenterade av Carl-Fredrik Palmstierna, Bonniers, 1967)
  • I diktens strålglans: Goethedikter (tolkade och kommenterade av Nils Johansson, Rabén & Sjögren, 1978)
  • Livskälla ur döden sprungen (tolkning, urval, inledning och kommentarer Augustin Mannerheim, Ellerströms, 2011)
Ej identifierade översättningar och samlingsvolymer
  • De medbrottslige: Comedie i tre acter (fri öfversättning Carl Eric Rademine, Stockholm, 1799)
  • Winkelmans caracteristik (översättning Gustaf Abraham Silverstolpe, Stockholm, 1806)
  • Den gamle med heliga lampan: Saga (anonym översättning, Stockholm, 1812)
  • Tyska flyktingars tidsfördrif (anonym översättning, Uppsala, 1813)
  • Carnevalen i Rom (anonym översättning, Stockholm, 1821)
  • J.W. v. Goethés Theater (översättning Gustaf Eriksson, Mariefred, 1826)
  • Syskonen. Ingår i: Göthe's dramatiska arbeten. Band 3 (översättning Johan Andersson, Meyer, 1855)
  • Goethe-bref (under användande af äldre tyska brefsamlingar utgifna af Ernst Potthoff, Bonnier, 1913)
  • Ur Goethes tankevärld: urval ur Goethes filosofiska skrifter (översättning med en inledning av Alf Ahlberg, Björck & Börjesson, 1924)
  • Valda skrifter (1926)
  • Självbiografiska skrifter (i urval av Johannes Edfelt, Forum, 1959)
  • Trogen mot sin vilja: erotiska dagboksblad (Ur Das Tagebuch) (översättning Bengt Anderberg, Piccolo, 1962)

I samband med 100-årsminnet av Goethes död 1932 utgav Bonniers förlag 1931-1932 Skrifter i urval under redaktion av Allan Bergstrand i nio band, avslutad med en Goethebiografi. [Innehåll: 1, Dikter (tolkningar av Allan Bergstrand, Karl-Erik Forsslund, Gustaf Fröding, Ragnar Hallqvist, Tor Hedberg, Ernst Liljedahl, Gösta Montelin, Carl Snoilsky, Erik Johan Stagnelius, Anders Österling) ; Hermann och Dorothea ; Faust -- 2, Götz von Berlichingen ; Egmont ; Ifigenia på Tauris ; Torquato Tasso -- 3, Wilhelm Meisters läroår, 1 -- 4, Wilhelm Meisters läroår, 2 (översättning Teresia Eurén) -- 5, Den unge Werthers lidanden ; Valfrändskap -- 6, Dikt och sanning, D. 1 -- 7, Dikt och sanning, D. 2 -- 8, Dikt och sanning, D. 3 (översättning Anders Österling) -- 9, Essäer och annat ; Brev ; Maximer och reflektioner [översättning Victoria Bergstrand]

Citat[redigera | redigera wikitext]

  • Den råa människan är nöjd, blott hon ser något försiggå; den bildade vill känna, den genombildade även tänka.[källa behövs]
  • Ingenting är förskräckligare än en handlingskraftig okunnighet.[källa behövs]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
  2. ^ Nationalencyklopedin, multimedia plus, 2000

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]