John Genzale

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Johnny Thunders
Johnny Thunders.jpg
Födelsenamn John Anthony Genzale, Jr
Född 15 juli 1952
USA New York, USA
Död 23 april 1991 (38 år)
USA New Orleans, USA
Genre(r) Protopunk, punkrock, glamrock
Instrument Sång, gitarr
År som aktiv 1971 - 1991
Relaterade artister New York Dolls
The Heartbreakers

Johnny Thunders, John Anthony Genzale, Jr, född 15 juli 1952, var en amerikansk gitarrist, sångare och låtskrivare, mest känd från banden The New York Dolls och The Heartbreakers. Han hade också en uppskattad solokarriär. Thunders dog i en kombination av drogöverdos och leukemi 23 april 1991.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

De tidiga åren och New York Dolls[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: New York Dolls

Johnny Thunders (John Genzale, ibland som Johnny Volume) inledde sin karriär i skiftet mellan 1960- och 1970-talen i bandet Johnny and the Jaywalkers. Tillsammans med Arthur Kane, Billy Murcia och Rick Rivets bildade han bandet Actress 1971, som skulle bli The New York Dolls när David Johansen och Sylvain Sylvain slöt sig till truppen.

Protopunkbandet NY Dolls fick med sin råa och nyskapande rockmusik, sin androgyna glamrockiga stil och sitt energiska och destruktiva uppträdande aldrig den uppskattning de förtjänade under sin aktiva tid. Däremot blev de sena ikonförklarade, när åttiotalets post-punkare, hårdrockare och glamrockare alla nämnde Dolls som en stor inspiration. Johnny Thunders känsliga, farliga gitarrspel och hans låtskrivartalanger blev en lika stor del av Dolls storhet som sångaren Johansens karismatiska utstrålning. Thunders, tillsammans med trummisen Jerry Nolan, lämnade New York Dolls 1975 och gruppen splittrades 1977.

The Heartbreakers[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: The Heartbreakers

1975 fortsatte Thunders och ex-Dolls-trummisen Jerry Nolan samarbetet i bandet The Heartbreakers tillsammans med gitarristen Walter Lure och basisten Richard Hell. Ganska omgående uppstod problem mellan Thunders och Hell om vem som skulle vara gruppens frontfigur. Richard Hell försökte sparka Thunders, men blev istället själv ersatt av Billy Rath. Året därpå åkte bandet till England för att göra ”The Anarchy Tour” tillsammans med tre nyss grundade, relativt okända brittiska band: Sex Pistols, The Clash och The Damned. Myten gör gällande att det var Heartbreakers som introducerade heroin på den brittiska punkscenen, tillsammans med Nancy Spungen.

Turnén ledde till att The Heartbreakers flyttade till London permanent och gav ut skivan L.A.M.F. år 1977, som möttes av dålig kritik för mixningen och då Track Records sade upp skivkontraktet vid trummisen Nolans avsked, splittrades bandet.

I början av åttiotalet återförenades bandet för några år.

Solokarriären I[redigera | redigera wikitext]

1978 spelade Thunders i diverse uppsättningar i London, bland annat The Living Dead och Johnny Thunders’ Rebels, som gästade en stor del av den engelska punkscenen, däribland Paul Cook, Steve Jones och Sid Vicious från Sex Pistols. Samma år gav Thunders ut sin första soloskiva, den bitterljuva So Alone, som av många anses vara hans bästa. Förutom Sex Pistols-medlemmarna, gästas skivan av bland andra Phil Lynott, Chrissie Hynde, Steve Marriott och Walter Lure.

Under åren 1979 och 1980 spelade Johnny Thunders tillsammans med Wayne Kramer i bandet Gang War. Gruppen hade sin bas i Detroit.

Efter det här återvände Thunders till New York, där han levde fattigt och kämpade med sitt heroinmissbruk. I Sverige skapade han 1982 en skandal med sitt uppträdande i TV-programmet Måndagsbörsen. Han lyckades glömma ackorden i sina egna sånger på konsert i London och kollapsade ibland backstage genast efter sina uppträdanden. Hans soloband vid den här tiden bestod av Jerry Nolan, Tony James och Steve New. 1983 försökte han bli kvitt heroinet, men blev i stället beroende av metadon och alkohol. Samma år släppte han sitt andra album, den akustiska Hurt Me.

Solokarriären II[redigera | redigera wikitext]

Under det tidiga åttiotalet bodde Thunders en tid i Sverige med sin svenska flickvän Susanne. Här spelade han bland annat med Hanoi Rocks, Nolan, Billy Rath, Patti Palladin, Terry Chimes, Keith Yon och Dick Trueman. Men 1985 var både gitarristens musikaliska och privata liv i en svacka. Hans flickvän lämnade honom och han flyttade till London där han bodde ömsom hos Stiv Bators, Patti Palladin och Peter Judd.

Judd, som gick under pseudonymen "Chief", tog Thunders under sina vingar för att hjälpa honom få sin karriär på rätt spår. Resultatet är skivan Que Sera Sera (1985), en högklassig produkt med gästartister som Stiv Bators, Michael Monroe, Nasty Suicide, Dave Tregunna och Patti Paladin. Thunders återvände till Stockholm för att försöka reparera förhållandet med Susanne och sköt i stället upp en USA-turné.

1988, efter en katastrofal konsert i London, gavs skivan Copy Cats (gjord tillsammans med Palladin) ut och Thunders grundade ett nytt soloband, the Oddballs med Jamie Heath (saxofon), Alison Gordy (sång), Jill Wisoff (bas), Chris Musto (trummor) och svensken Stevie Klasson (gitarr). Det här bandet skulle vara Thunders troget ända tills hans död.

År 1990 hade Thunders blivit fast bosatt i Paris och satte sig själv in på avvänjningsklinik i 6 veckor, vilket slutligen gjorde honom kvitt sitt metadonberoende, men han får återfall redan nästa år. 1991, med diagnosen leukemi, dog Thunders i en kombination av sjukdomen och rikligt intag av LSD och metadon på rum 37, St Peters Guesthouse, New Orleans. [1] Hans sista musikaliska insats skedde tillsammans med det tyska bandet Die Toten Hosen. Johnny Thunders spelar gitarr på "Born To Lose" tillsammans med bandet på samlingsskivan Learning English Lesson 1

Arvet efter Thunders[redigera | redigera wikitext]

Johnny Thunders var inte bara gitarrist och låtskrivare i ett av rockhistoriens mest inflytelserika band. Hans gitarrspel stod ut som mycket personligt och egenartat i en genre där tekniskt kunnande sågs som en petitess. Mest av allt har Thunders blivit en ikon för 1970- och 1980-talens droginfesterade, vilsna och ensamma rockartister. Hans sorgsna, men alltid lika coola framträdande har gett honom fans som inte ens hört hans musik.

Förutom många NY Dolls-klassiker har Thunders spelat in många högklassiga sololåtar, som trots allt aldrig fick den uppmärksamhet de kanske skulle ha förtjänat. Hans intryck på den samtida rockscenen bevisas väl av alla covers, samlingsskivor och texter som skapats under hans levnadstid, men speciellt efter hans död. Några är: Nina Antonias biografiska bok Johnny Thunders – In Cold Blood och Guns N Roses-låten So Fine, som bandets basist Duff McKagan skrev till Thunders minne. Både Demolition 23 och Guns N' Roses har gjort coverversioner av Thunders låt "You Can't Put Your Arms Around a Memory" och The Replacements skrev en låt om Johnny Thunders till sin första skiva.

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Studioalbum[redigera | redigera wikitext]

Livealbum[redigera | redigera wikitext]

Singlar och EP[redigera | redigera wikitext]

  • Dead or Alive (1978)
  • You Can't Put Your Arms Around a Memory (1978)
  • Diary of a Lover (EP)
  • In Cold Blood (1983)
  • Hurt Me (1984)
  • Crawfish (1985)
  • Que Sera Sera (Whatever Will Be Will Be) (1988)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Aftonbladet - Hotelldöden – på riktigt (2007-04-10)