John Locke

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om filosofen John Locke. För karaktären i TV-serien Lost, se John Locke (Lost).
John Locke
Porträtt av John Locke
Porträtt av John Locke
Född 29 augusti 1632
Wrington, Somerset, England
Död 28 oktober 1704 (72 år)
Essex, England
Skola Empirism, Naturrätt
Idéer Tabula rasa
Signatur John Locke Signature.svg
John Locke

John Locke, född 29 augusti 1632 i Wrington i Somerset, död 28 oktober 1704 i Oates i Essex, var en engelsk filosof och politisk tänkare. Han har fått stor betydelse för empirismen i filosofin och för liberalismen i politiken. Han var även inspiratör till bland annat USA:s konstitution och andra västerländska demokratiers politiska system. Locke lär att människan föds som ett oskrivet blad (tabula rasa) och att all lärdom kommer från erfarenheten.

Lockes uppväxt och tidiga liv[redigera | redigera wikitext]

John Locke växte upp i Pensford strax söder om Bristol i en kristen familj. Hans far var åklagare och kämpade på parlamentsanhängarnas sida i det engelska inbördeskriget. Faderns kontakter hjälpte Locke att komma in vid Westminster School, en av Englands främsta skolor vid den tiden. I skolan plågades han med latinstudier efter en ensidigt grammatisk metod, med utantilläsning och med författande av latinska uppsatser om ämnen han inte förstod.

Vid tjugo års ålder skrevs Locke in vid Christ Church College i Oxford, där han studerade retorik, geometri, grammatik, moralfilosofi och grekiska. Vid universitetet började Locke med teologi och klassiska studier. Här förmedlades den puritanska livsåskådningen i skolastisk form. Locke, som var frisinnad, ogillade både formen och innehållet. Han övergick därför snart till läkarstudier istället.

Det hade antagligen stor betydelse för Lockes senare tänkande att hans tidiga studier var kemi och medicin, snarare än matematik som för Descartes. Kemisten Robert Boyle och den medicinske reformatorn Sydenham, vilka var och en inom sitt vetenskapsområde hävdade de experimentella och empiriska metodernas betydelse, utövade ett stort inflytande på honom. Robert Boyle blev en nära vän. De filosofiska intressena väcktes i studiet av Descartes' skrifter. Men han studerade också Hobbes och Gassendi. Han tog kandidatexamen 1656 och magisterexamen 1658.

Senare liv[redigera | redigera wikitext]

På grund av svag hälsa kunde Locke inte bli praktiserande läkare. Efter examen tjänade han som mentor för studenter vid Oxford under fyra år. Han tillbringade ett år som legationssekreterare vid det brandenburgska hovet (1665). Anthony Ashley Cooper, 1:e earl av Shaftesbury, som senare blev en ryktbar politiker som earl av Shaftesbury, blev hans nära vän 1667. Locke arbetade hos honom som sekreterare, läkare och uppfostrare för hans son i hans hus i London. Därmed blev Lockes liv starkt sammanknutet med Shaftesburys, och lärare åt lord Shaftesburys sonson filosofen Anthony Ashley Cooper, 3:e earl av Shaftesbury. När Shaftesbury blev lordkansler 1672, gav han Locke en hög statstjänst. På samma sätt gjorde han 1679 när han blev premiärminister. Men båda gångerna förlorade Locke sina beattningar på grund av att hans gynnare störtades (1675, 1682).

Redan 1668 gjorde Locke en resa till Frankrike och Italien. Åren 1675-1679 tillbringade han i Paris och Montpellier. När Shaftesbury, som deltagit i en sammansvärjning, flydde till Nederländerna, följde Locke honom dit åren 1683-1688. Där var han energiskt verksam både som författare och som politiker, särskilt arbetade han på sina tre brev om toleransen (1689, 1680, 1692) och sitt främsta verk, An Essay Concerning Human Understanding (färdigt 1687). Locke stod i nära förbindelse med prinsen av Oranien, och när denne genomfört 1688 års revolution och blivit Englands kung, återvände Locke till England, där den nya kungen förlänade honom höga statsämbeten, först vid appellationsdomstolen, sedan i ministeriet för handeln och kolonierna. Under ett årtionde utövade Locke ett betydelsefullt inflytande. Han verkade för religionsfrihet och tryckfrihet, för myntreformer och förbättringar i fattigvården. Revolutionens idéer pläderade han för i Two treatises on government (1690), om myntreformen utgav han tre uppsatser 1692-1695. Den 1693 utkomna Some thoughts on education och 1695 The reasonableness of Christianity. 1697 drog Locke sig undan från det offentliga livet och tillbringade sina sista år i Oates hos sir Francis Masham. Efter hans död utkom 1706 On the conduct of the understanding och Elements of natural philosophy.

Teoretisk filosofi[redigera | redigera wikitext]

Lockes teoretiska filosofi, som han framställer i An essay on human understanding, är framför allt ett försök att lösa den kunskapsteoretiska frågan om giltigheten och gränserna för våra kunskaper, men denna fråga identifierar han med den psykologiska frågan om kunskapernas uppkomst. Får vi veta hur kunskaper uppstår, så följer enligt hans mening därav omedelbart vilka av kunskaperna som är sanna, vilka som är falska, och hur långt vår förmåga till kunskap sträcker sig.

Han börjar sin framställning med ett bestämt förnekande av den rationalistiska läran om "medfödda idéer". Här gör han det lätt för sig genom att ta uttrycket bokstavligt, så att därmed skulle menas begrepp och omdömen som från födelsen finns hos alla människor. Några sådana för alla gemensamma kan inte uppvisas. Närmast har man tänkt sig att vissa moraliska och religiösa grundsatser eller sådana logiska principer som motsägelselagen skulle vara "medfödda idéer". Men alla dessa grundsatser är okända för barn, vildar och flertalet obildade människor. Ett barn vet mycket tidigare att sött inte är surt och att ett ris inte är ett körsbär, än det fattar tanken att A inte är icke-A. Det är inte denna sats själv, som är medfödd, men väl förmågan att på ett visst utvecklingsstadium tänka den. Men i den bemärkelsen är alla våra idéer medfödda, för av naturen kan vi inte förstå någon av dem utan en motsvarande medfödd förmåga, ett naturligt anlag.

Sanningen är, enligt Locke, att vår kunskapsförmåga ursprungligen är som ett vitt, oskrivet papper (tabula rasa) på vilket erfarenheten skriver de ord som utgör våra kunskaper. Som en följd av intryck på våra yttre sinnen får vi sensationer, medelst vilka vi lär känna tingen och deras egenskaper. Dessutom har vi en inre erfarenhet med vilken vi uppfattar våra egna inre själstillstånd i form av "reflexioner". På en av dessa vägar uppstår hos oss alla enkla idéer, varvid medvetandet förhåller sig övervägande passivt mottagande. Av dessa enkla idéer bildar så medvetandet på aktivt sätt, sammansatta idéer genom kombination, komparation och abstraktion samt med tillhjälp av språket, som namnger idéerna.

Med avseende på idéernas sanningsvärde gäller om de enkla reflexionerna, att de otvivelaktigt motsvarar de själstillstånd, som vi i och med dem uppfattar. På samma sätt kan det inte råda något tvivel om att när vi uppfattar en viss sensation, till exempel av grön färg, så har vi verkligen en grönförnimmelse. Däremot är det tveksamt om vi därmed kommer åt verkliga egenskaper hos den yttre verkligheten. För det anförda exemplet förnekar Locke detta eftersom han ansluter sig till kemisten Boyles särskiljande mellan å ena sidan idéer om Primära Kvaliteter, som verkligen finns hos tingen i samma form, som de uppfattas av oss och å den andra idéer om Sekundära Kvaliteter, som om de ock ha en viss regelbunden motsvarighet i de tingens egenskaper, som orsaka sinnesintrycken, dock ha fått en särskild form genom vårt uppfattningssätt.

Till primära kvaliteter hos tingen räknar han soliditet, utsträckning, figur och rörelse. Alla andra med sinnena fattade kvaliteter är sekundära, till exempel färger, toner och så vidare. De sammansatta idéerna, som uppkommer genom en viss självverksamhet av vårt förstånd, har i detta sitt uppkomstsätt ingen allmän garanti för sin sanning, utan deras anspråk på kunskapsvärde måste prövas särskilt för var och en av de olika arterna bland dem. Framför allt underkastar Locke substansbegreppet en sådan prövning. Detta begrepp är enligt hans åsikt varken en medfödd idé eller ett omedelbart erfarenhetsfaktum, utan produkt av en tankeverksamhet.

Allt vad vi erfar om ett ting utgörs av dettas egenskaper. Men som substrat eller bärare av dem tänker vi oss den så kallade substansen. Att en sådan finns, anser Locke vara självklart, eftersom han anser det vara orimligt att anta egenskaper som inte är egenskaper hos något. Men vad detta något som har egenskaperna självt är, kan vi inte alls tänka eller säga, eftersom varje svar på en fråga om detta bara blir angivandet av en egenskap. Till de sammansatta idéerna räknar Locke också kausalitetsbegreppet, vars objektiva giltighet han inte ifrågasätter. Att det finnes en absolut substans, Gud, anser han bevisat genom att världen måste ha en högsta orsak.

Sanning och falskhet kan utsägas endast om omdömen. Ett begrepp är i sig självt varken sant eller falskt, utan blir det först genom att utsägas om något. Locke indelar omdömena i följande huvudarter:

  1. omdömen om identitet eller motsats mellan våra föreställningar;
  2. omdömen, i vilka icke identiska, men heller icke motsatta föreställningar sättas i logiskt förhållande till varandra, till exempel i bevisade matematiska satser;
  3. omdömen angående någots existens;
  4. omdömen om koexistens eller "nödvändigt sammanhang".

Om våra begrepp är tillräckligt klara, så inser vi omedelbart deras inbördes identitet eller motsats. På detta sätt blir vi intuitivt säkra om omdömen av den första arten. Ur axiom som vi erhållit på detta sätt kan man sedan bevisa omdömen av den andra arten, som därigenom får demonstrativ visshet. Sådan visshet är det enligt Lockes möjligt att uppnå inom moralläran (förutom i matematiken). Existens-omdömena har antingen intuitiv visshet (om vår egen existens) eller demonstrativ (om Guds existens) eller också genom analogislut en hög grad av sannolikhet (om andra personers existens). Omdömena av den fjärde arten har varken intuitiv eller demonstrativ visshet och kan, eftersom de grundar sig på enskild erfarenhet, aldrig nå rangen av allmängiltiga och nödvändiga (ofrånkomliga) sanningar. Eftersom naturvetenskaperna, om de inte rör sig om tillämpad matematik, består av denna sorts omdömen, kan de enligt Locke inte nå samma grad av vetenskaplighet som matematiken och moralläran. Denna slutpunkt i Lockes kunskapsteori visar tydligt att han inte är en radikal sensualist, utan tvärtom att hans empirism är uppblandad med ganska mycket rationalism.

Moral och religion[redigera | redigera wikitext]

Inom moralläran och religionsfilosofin vidhåller Locke sitt förnekande av de medfödda idéerna. Men han anser att erfarenheten ger bevis för Guds existens. I samband därmed antar han möjligheten av en naturlig teologi som grundas på endast förstånd och erfarenhet. Men flertalet människor har inte tillräcklig bildning, tid eller intresse för att med en sådan religionslära fylla sina andliga behov. Därför har Gud, förutom den omedelbara uppenbarelsen i naturen, skänkt oss en omedelbar uppenbarelse i kristendomen, vars verkliga innehåll inte strider mot förståndet. Det är därför just vårt förstånd som säger oss att vi bör omfatta den kristna tron på Jesus såsom frälsare och på det av honom framställda sedliga idealet. Människans handlingar bedöms efter hur de förhåller sig till följande lagar, som genom belöningar och straff inverkar på vår lycka:

  1. Den gudomliga lagen, på grund av vilken man skiljer mellan plikt och synd.
  2. Den borgerliga lagen, som leder till skillnaden mellan oskyldiga handlingar och brott.
  3. Den offentliga meningens lag, som ligger till grund för omdömen om dygd och last.

På överträdelser av den första lagen följer osalighet i livet efter detta, av den andra juridiska straff och av den tredje medmänniskors ogillande. De två senare lagarna bör bringas i överensstämmelse med den första och blir endast genom den fullt verksamma bland de bristfälliga människorna. Locke förnekade inte att det finns handlingar som är moraliskt riktiga och goda i sig själva på ett sätt som omedelbart uppfattas av vårt förstånd och sanktioneras av Guds vilja. Hans betonande av dygdens samband med lyckan och de orätta handlingarnas samband med olycka avser inte själva moralprincipen utan moralens utsikter att bli förverkligad av människorna.

Samhällsvetenskap[redigera | redigera wikitext]

Inom statsläran bekämpar Locke å ena sidan Robert Filmers lära om ett patriarkaliskt konungadöme av Guds nåde (framställd till försvar för Stuartarnas maktanspråk) och å andra sidan den form av absolut monarki, som Thomas Hobbes anvisat som den enda räddningen från "allas krig mot alla" i naturtillståndet. Konungamakten har inte en patriarkalisk rätt över undersåtarna, för fadersväldet upphör vid barnens myndighet, och kan inte heller som grund för sina absoluta anspråk åberopa en gudomlig instiftelse, för underordnandet är en yttring av statsmedlemmarnas fria vilja och den styrande kan åberopa en gudomlig rätt endast så länge han som lagens högste vårdare styr med folkets vilja.

Naturtillståndet är inte ett krigstillstånd. Redan före staten finns en naturrätt, som var och en har över sin egen person och sin egendom. Men i avsaknad av en allmän lag och en gemensam rättsskipning blir naturtillståndet ett tillstånd av osäkerhet och bristande rättsskydd. Därför träffar medborgarna en fri överenskommelse om upprättandet av en statsmakt. Den överenskommelsen förnyas i tysthet av var och en när man uppnår myndighetsåldern och intar sin plats i en viss stat. Eftersom statsfördragets syfte är värnandet av individernas frihet kan det inte, såsom Hobbes lärde, innebära att man avstår från denna frihet. Statsmakten måste därför förbli i folkets händer. Folkets vilja tillkännages genom majoritetsbeslut, vilka bör gå ut på att värna individernas rätt och frihet. Den högsta statsmakten är den lagstiftande som folket utövar genom valda representanter, utan vilkas samtycke inga skatter får indrivas. Den utövande makten lämnas bäst i en enda hand, konungens. Denne bör också ha den federativa makten, makten över förhållandena till andra stater. Rättsskipningen bör utövas av självständiga domare.

Konungen står själv under lagen, och bryter han mot den så återvänder suveräniteten till folket, vars trohetsed gäller lagen och ej en lagbrytande despot. Revolutionen blir ett berättigat nödvärn mot en rättskränkande monark.

Pedagogik[redigera | redigera wikitext]

Lockes pedagogiska åsikter bestämdes dels av hans motvilja mot den skolastiska och humanistiska formalism, som han själv fick lida under i skolan och vid universitetet, dels av det humanitetsideal, som hos honom utbildats under hans senare liv bland högt bildade, engelska statsmän och ämbetsmän, varjämte han tydligen påverkats av Montaignes skrifter och sina medicinska studier. Sitt huvudarbete om uppfostran börjar han med att citera Juvenalis' maxim om en sund själ i en sund kropp och med kloka föreskrifter för den kroppsliga uppfostran, varvid han med någon överdrift tillråder härdande av barnens kroppar. Uppfostrans viktigaste uppgift ser han i den moraliska karaktärsbildningen genom vana, föredöme och vädjan till barnens hederskänsla och förstånd, i syfte att lära dem behärska sina begär. Samtidens missbruk av kroppsstraffen hade i Locke en avgjord motståndare. Däremot krävde han hänsyn till barnens individualitet och ville, att undervisningen under barnaåren skulle göras så roande som möjligt. I jämförelse med den kroppsliga och moraliska uppfostran tillmätte han den bokliga bildningen en underordnad betydelse och fordrade att ungdomen skulle studera endast de ämnen som de verkligen kunde ha nytta i livet. Lockes Some thoughts on education hade ursprungligen formen av brev i vilka han gav sin vän Clarke råd om dennes uppfostran av sin son. Därför handlar skriften endast om en engelsk gentlemans uppfostran. Man kan därför förstå att Locke (med tanke på de engelska skolornas dåliga tillstånd vid den tiden) tillrådde uppfostran i hemmet av enskild informator framför skolgång. Men i en skrivelse till den engelska regeringen föreslog han (1697) upprättandet av arbetsskolor i vilka de fattigas barn från 3 till 14 års ålder skulle både få mat och lära sig arbeta.

Lockes inflytande[redigera | redigera wikitext]

Lockes skrifter har utövat stort historiskt inflytande. Många av upplysningstidens viktigaste tankeriktningar inom filosofi, politik och pedagogik kan föras tillbaka till honom. Detta inflytande spåras inom till exempel den logiska positivismen och psykologismen, den teologiska rationalismen, den politiska konstitutionalismen och den pedagogiska utilitarismen. Om vi vid studium av hans skrifter ser bristande djup i undersökningarna, kan detta bero på att så mycket av hans åsikter redan upptagits i vår tids allmänna bildade föreställningssätt och därför förefaller oss självklart. Det kan också bero på att hans efterföljare, som till exempel Hume och Kant inom kunskapsteorin, Mill och Bain inom psykologin, de engelska "fritänkarna" och de tyska rationalisterna inom teologin, Montesquieu inom politiken och Rousseau inom pedagogiken, kunnat föra arbetet långt vidare, just tack vare den goda grund som Locke lade.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]