Johnny Bode

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Johnny Bode
Johnny-bode.jpg
Johnny Bode omkring 1935.
Född 6 januari 1912
Död 25 juli 1983 (71 år)
Bakgrund Falköping, Sverige
Genre(r) Populärmusik
Roll Kompositör
Sångare
Webbplats www.johnnybode.com

Johnny Bode, född 6 januari 1912 i Falköping, död 25 juli 1983 i Malmö,[1] var en svensk kompositör och sångare.

Bode har av många beskrivits som en amoralisk mytoman och enfant terrible. Trots att han gjorde sig socialt omöjlig under stora delar av sitt liv har han postumt fortsatt att väcka uppmärksamhet, inte minst på grund av skivan Bordellmammas visor, vilken gjort att han anses som en förgrundsgestalt inom den så kallade könsrocken.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Fadern Alvar Bode (1884–1947) var chef för en fabrik i Falköping som tillverkade stråhattar, och modern Judit Kilander var dotter till Emil Kilander som drev en dammodebutik i staden. Föräldrarna skildes vid Johnnys födsel, och han hade aldrig någon kontakt med sin far. Som barn drömde Johnny Bode om att bli revycharmör, och beundrade bland annat Karl Gerhard och Ernst Rolf. Han uppträdde redan som sjuåring på morfaderns middagar för affärsbekanta i Falköping med ofta fräcka sånger och kupletter samt blev efteråt bjuden på både punsch och likör. Femton år gammal i Skara högre allmänna läroverk skrev han en skolrevy, som skolans rektor stoppade när han fick läsa Bodes fräcka manus.

Skivartist under 1920- och 30-talen[redigera | redigera wikitext]

Johnny Bode i de sena tonåren då han precis påbörjat sin karriär som schlagersångare. Foto publicerat i damtidningen Charme 1931.

Efter sin skivdebut vid 17 års ålder sjöng Bode in hundratals låtar på 78-varvare, ofta egna kompositioner. En av hans mer kända sånger är En herre i frack, vilken han skrev tillsammans med Hasse Ekman, vars far Gösta Ekman d.ä. sjöng in 1935 och senare bland annat Jan Malmsjö haft på repertoaren. Den sista 78-varvsskivan med Bode som sångare spelades in 1942. Hans levnadsöde hör till de mest otroliga i svensk musikhistoria; gång på gång lyckades han resa sig och på nytt bygga upp en karriär, bara för att själv så småningom rasera den igen.

Bode levde större delen av sitt liv långt över sina tillgångar. Han var en känd figur i dåtidens nöjesliv och att han ofta var barskrapad hindrade inte att han blev omtyckt för sin frikostighet på krogarna. Han var en mästare på att smita ut bakvägen och låta andra stå för notan. En annan utmärkande egenskap var en sällan skådad grad av mytomani. Bode lyckades gång på gång krångla in sig i svåra lögner, vilka försvårade hans karriär. Han blev via Hasse Ekman, som var hans klasskamrat i Södra Latin, god vän med Gösta Ekman d.ä. och gick som en son i huset ända tills han blev upptäckt med att försöka pantsätta dennes silverservis. Han smet från oräkneliga mängder hotellnotor och blev bannlyst på många av stadens krogar. Bland alla småbrott Bode var delaktig i finns bland annat stöld av dyra mattor och förskingring genom falska checkar.

Bodes skenande leverne ledde flera gånger in honom i kriminalitet och efter flera bedrägeriaffärer blev han till slut omyndigförklarad och dömd till vård på mentalsjukhus, vilket främst blev Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö. Han blev i samband med detta tvångssteriliserad.

Johnny Bode och nazismen[redigera | redigera wikitext]

Under andra världskriget fascinerades Bode av nazismen, vilket för resten av hans liv gjorde honom bannlyst i Sveriges kulturliv. Han lyckades få permission från sjukhuset och reste till Finland där han tog värvning. Den lille tjocke och mycket komplicerade Bode blev snabbt omöjlig och blev hemskickad med en underbefälsgrad som plåster på såren.

Bode hann inte landa på svensk mark förrän han fortsatte att förstöra sin karriär. Vid hemkomsten 1942 var motståndet mot nazismen starkare än någonsin. När Karl Gerhard för hundrade gången spelade sin revy Tingel-Tangel, vilken var starkt kritisk till nazismen, närvarade Bode i sin finska frivilliguniform, med furirs grad på axelklaffarna och väl synligt hakkors på bröstet. Uniformen använde han sedan under sina många besök i Stockholms kulturliv. Effekten blev att de få vänner han verkligen hade tog avstånd från honom och att han blev bannlyst i svenskt kulturliv.

Strax därpå reste Bode till Norge, där han satte upp en revy åt den norska Quisling-regimen. Bode lovade vitt och brett och levde lyxliv i Oslo. Några av sångerna han nu skrev ansågs i Sverige som sverigekritiska, bland annat sången Har du hört vad svensken sier?. Detta retade ytterligare svensk artistelit och media. Det var mycket svårt att få tag på artister som ville ställa upp i revyn. Ingen ville svärta ner sitt rykte. Själv sjöng Bode kupletter och imiterade Churchill, till nazisternas glädje. Efter ett tjugotal föreställningar fick revyn ställas in då publiken uteblev. Till slut gjorde sig Bode omöjlig även i Norge. Han drack för mycket, lurade för många, stal och brast i sin respekt för herrefolket. Till slut blev Bode plötsligt gripen av Gestapo och fick sitta fem veckor på det ökända koncentrationslägret Grini. Han var lite svävande anklagad för att vara en "suspekt person". Själv hävdade Bode att han smugglat ut hemliga uppgifter till Sverige. Bodes välkända mytomani gjorde att ingen trodde honom. Till slut utvisades han till Sverige.

Försök till en ny karriär i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Efter kriget försökte Johnny Bode på nytt bygga en karriär i Sverige, men det var först omöjligt. Han var bannlyst av både skivbolagen och radion. Han försökte använda många olika pseudonymer för att dölja sitt numera omöjliga namn. Den vanligaste pseudonymen var Johnny Delgada, men han använde vidare bland annat namnen Juan Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Kiddie Niles, och många fler. Mest energi lade nu Bode på att tonsätta dikter av Nils Ferlin. Det var dock mycket svårt att framföra dem. Pressen var duktig på att spåra upp honom bakom alla pseudonymer och flera föreställningar fick ställas in när lokaluthyraren fick reda på att det var Johnny Bode som skulle uppträda. Ibland lyckades han dölja sitt namn och han skrev bland annat filmmusiken till den första filmen om Åsa-Nisse och han skrev religiösa sånger till Lapp-Lisa. År 1945 träffade han sin blivande fru, Kerstin Hansson, hos sin övervakare, godsägare Ernst Svensson på Sjöbergs säteri, några kilometer söder om Tenhult. De gifte sig i Jönköping i slutet av 1946 och Kerstin kom att bli ett stort stöd för Bode under dessa jobbiga år. Bode frågade sig ofta varför Zarah Leander blivit förlåten så snabbt i Sverige, men inte han. 1950 gav han ut "ockupationsromanen" Dö i tid, en bok som enligt baksidestexten handlar om "en man, som inte drar sig för någonting för att tillfredsställa sitt maktbegär och sina erotiska excesser" samt (med versaler) avslöjande av "nazisternas fynd av små vansinniga dvärgmän med ap-utseende, som användes som påtryckningsmedel om inte patrioter bekände vad de visste eller inte visste. Då hetsade man de små vansinniga apdvärgarna tydligen på fruar eller döttrar."[2]

Tiden i Östtyskland och Österrike[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1951 reste Bode till Östtyskland, där han försökte tjäna pengar på att förmedla biograffilm till Sverige, och han förklarade sig vid en pompös presskonferens på hotell Newa i Östberlin år 1953 vara "en vän av den tyska demokratiska republiken". Dock utvisades han snart ur landet. Han reste och spenderade allt för mycket pengar, vilket gjorde att han gick i konkurs i oktober 1953. Efter en tid av häleri i Sverige flyttade han till Bryssel för att fly rättvisan. När UD krävde att de belgiska myndigheterna skulle lämna ut honom flyttade han till Wien i Österrike. Wienoperan led vid denna tid av stora problem och behövde nya influenser. Johnny Bode, under namnet Juan Delgada, kom som en skänk från ovan; hit hade ännu inte hans dåliga rykte nått. Musik kunde han skriva och här skrev han operetterna Nette Leute, Liebe in Tirol - Operette in drei Akten und 12 Bildern (1959), Die Kluge Wienerin (1961) samt Keine Zeit für Liebe. De blev succéer och spelades runt om i världen i många år. Med succén kom pengar och berömmelse, men bidrog också till att den svenska polisen kunde hitta honom. År 1955 flögs han till Sverige för att avtjäna ett fängelsestraff. En skilsmässa följde. Tillbaka i Österrike gifte emellertid Bode om sig på midsommardagen 1957 med den 22-åriga Inge Pelz. Framgången i Österrike fortsatte, men var dock ingen bra medicin för den labile Bode. Han fortsatte i allt vildare stil. Han kallade sig själv Kammersänger, en hederstitel motsvarande hovsångare som han inte hade fått. Vid en presskonferens i Wien påstod han att det var han som, under pseudonym, skrivit An der schönen blauen Donau. Till slut, 1961, fick hans unga hustru nog och begärde skilsmässa. Bode svarade med det bisarra infallet att inleda en vårdnadstvist om parets tax. Bode vann målet och fick rätt att besöka hunden varje söndag. Till slut hann verkligheten i Wien ifatt den nu 49-årige Johnny Bode och han tvingades hals över huvud att lämna landet försommaren 1961. Hans tid som operettkungen Juan Delgada var förbi. Han skyltade dock gärna med sin falska "Kammersängertitel", som han ironiskt hävdade att han fått "av Joseph Goebbels i närvaro av ministerpresident Quisling" om någon ifrågasatte den.

Hemma i Sverige igen[redigera | redigera wikitext]

Den nu hemkomne Bode gled under 1960-talet runt i Stockholm i lånekaruseller och småkriminalitet. Han drabbades av en psykos 1962, klädde ut sig i en stulen päls och kjol och kallade sig "fröken Florence Stephens på Huseby" (den äkta Florence Stephens var en känd dam på Huseby gods som var offer för Husebyaffären). Bode greps i Florence Stephens skepnad av polis i Köpenhamn och han åtalades för bland annat bedrägerier, tjuvåkning, stöld, taxismitning och tjuvringning. Emellertid fick han för andra gången i sitt liv diagnos som så kallad "fem-femma", icke tillräknelig. Diagnosen var "hypoman-manisk fas av manodepressiv psykos", och Bode skulle i flera år behöva kontrolleras psykiatriskt. Efter detta irrade han runt i Sverige och kom i slutet av 1960-talet i kontakt med undergroundkulturen. Under pseudonym släppte han 1968 den pornografiska skivan Bordellmammas visor, vilken via postorder sålde mycket bra. På skivan sjöng Johnny Bode tillsammans med Lillemor Dahlqvist. Hon lovades anonymitet, men ett sådant löfte vägde mycket lätt när det kom från Bode. Framgången följdes upp med bland andra skivorna Bordellmammas dotter, Styrman Janssons Frestelser, Sexrevyn Stig På och singeln Vi två är ej som de andra. Den sistnämnda är troligen den första skivan i Sverige med homosexuellt tema. Skivorna gavs ut i flera länder, på flera olika språk. Bland annat sjunger Johnny Bode själv i den tyska versionen. Han gav också ut flera erotiska böcker, bland annat Jag var en kärlekskonstens mästare (1965), en manusstöld från Per Meurling[3], och Sex och svek (1967).

Sin vana trogen levde Bode snabbt upp pengarna han fick för sina porrskivor. På den här tiden var han bosatt i Malmö och han gjorde täta turer med båten till Köpenhamn, på vilken han enligt egen utsago ska ha ätit kaviar och druckit champagne till frukost. Hans hårda liv började nu sätta spår och han åldrades snabbt. Sina sista år levde han fattigt i en lägenhet i Malmö. Han drog sig dock inte för ett och annat bedrägeri. Bland annat lurade han en jul till sig en julskinka från en restaurang. Han hittades död i sitt hem 25 juli 1983 av Lillemor Dahlqvist, som hade blivit en av hans få riktiga vänner. Trots sin sterilisering var han inte barnlös. Han hade fått en son, Sigurd Bode (1928-2003), tillsammans med en tidig ungdomskärlek från Mariestad. Sonen verkade inom restaurangbranschen och som trubadur i mindre omfattning. Sigurd Bode bosatte sig i Insjön i Dalarna, och drev en restaurang i Leksand. under en tid använde Sigurd Bode sin mors efternamn, Jätbrink.[4]

Johnny Bode idag[redigera | redigera wikitext]

Bodes röst och musik hindrade honom från att helt glömmas bort. Han var en återkommande gäst bland skivorna som spelades av Lars-Göran Frisk i radioprogrammet Skivor från Vetlanda. Det var Lars-Göran Frisk som bröt den inofficiella censur ("dödskallemärkning") som gjorde att Bodes skivor inte spelades på Sveriges radio efter andra världskriget.

Proggbandet Grus i dojjan gjorde en inspelning av Timmerflottar-Sixten redan 1974, men den förste mer etablerade artist som tog fram den illa beryktade Bode på nytt var möjligen Jan Malmsjö, som sjöng in Timmerflottar-Sixten och En herre i frack på skiva 1984. Därefter kom Bodes tonsättningar av Nils Ferlin-dikter på lp-skiva: Laterna Magica 1987 med sång av Lillemor Dahlqvist och John Ulf Anderson. På cd har numera flera av Bodes schlagermelodier och egna insjungningar återutgivits, bland annat på samlingsskivorna En herre i frack och Johnny Bode till dragspel. Porrskivorna Bordellmammas visor och Styrman Janssons frestelser har även de återutgivits på cd.

I och med Internet, återutgivningen av hans skivor, och flera biografier har Bodes kultstatus vuxit alltmera sedan 1990-talet.

Latin Kings har i sin låt Så skön samplat textraden "Det är så skönt att suga bröstens smultronvårtor" ifrån Johnny Bodes sång Det är så underbart att alltid vara kåt. Det svenska popbandet Florence Valentin har tagit sitt bandnamn efter ett av Bodes många pseudonymer. Rockbandet Wilmer X från Johnny Bodes sista hemstad Malmö har spelat in sången Balladen om Ljugar-Johnny som handlar om hans liv.

Johnny Bode-sällskapet[redigera | redigera wikitext]

Lillemor Dahlqvist som "en herre i frack" vid konserten i januari 2012 med anledning av 100-årsminnet av Johnny Bodes födelse.
Den av Johnny Bode-sällskapet i juli 2013 uppsatta minnesstenen på Limhamns kyrkogård.

Sedan 2009 finns Johnny Bode-sällskapet, som "verkar för att hålla minnet och arvet efter sångaren, kompositören och skandalartisten Johnny Bode levande". Sällskapet delar årligen ut Johnny Bode-priset till "en artist eller kulturpersonlighet som under det föregående året agerat i Johnny Bodes anda".

I samband med att Johnny Bode skulle ha fyllt 100 år, den 6 januari 2012, satte Johnny Bode-sällskapet upp en bronsplakett på väggen till hans födelsehus i Falköping. Plaketten var bekostad av Falköpings kommun, och kulturnämndens ordförande Karola Svensson (C) höll ett anförande vid invigningen. Johnny Bode-sällskapet genomförde även en jubileumskonsert i Göteborg där Lillemor Dahlqvist, Mattias Enn, Bröderna Trück, Florence Valentin och Beata Harryson uppträdde med musik ur Bodes repertoar, såväl från schlagerepoken som 50-talets Ferlintolkningar och 60/70-talets porrsånger. Även Lena Junoff, som sjöng på "Bordellmammas dotter" och Ingmar Norlén, som skrivit två biografier om Johnny Bode, medverkade. Som pausunderhållning förevisades "vansinniga apdvärgar".

Den 25 juli 2013 var det 30 år sedan Johnny Bodes död, vilket Johnny Bode-sällskapet uppmärksammade med att sätta upp en minnessten över honom på Limhamns kyrkogård. Bodes aska ströddes anonymt i minneslunden där, trots att han i sitt testamente uttryckligen önskat att han skulle få en grav med sten.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Han friade i badkaret, 1948
  • Min kärlek var till salu, 1950 (Kiddie Niles)
  • Dö i tid, 1950
  • Brokiga förflutna, 1950
  • Jag var en kärlekskonstens mästare, 1965 (Johnny Delgada, manusstöld från Per Meurling)
  • Sex och svek, 1967 (Johnny Delgada)

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Filmmusik[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009 Swedish death index 1901–2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231 
  2. ^ Baksidestext till Johnny Bode, Dö i tid (1950).
  3. ^ Per Meurling uppmärksammad, Johnny Bode-sällskapet (2010)
  4. ^ Magnus Nilsson 30 december 2004: Med artisten i köket, läst 3 mars 2013

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Arvidson, Markus (2006). ”Med fantasi i själen och operett i blodet: en sociologisk och narrativ betraktelse över Johnny Bodes liv”. Erfarenhet, berättelse och identitet: livsberättelsestudier (Karlstads universitet): sid. 11-27. ISSN 91-7063-100-X.  Libris 10347011
  • Bode, Johnny (1950). Brokiga förflutna (självbiografi). Stockholm: Viktoriaförlaget. Libris 1389739 
  • Norlén, Ingmar (2003). Jakten på Johnny Bode - skandalernas man. Stockholm: Carlsson. Libris 9123965. ISBN 91-7203-563-3 
  • Norlén, Ingmar; Nyquist Bengt (1991). Herre i frack - berättelsen om Johnny Bode. Stockholm: Carlsson. Libris 7666013. ISBN 91-7798-430-7 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]