The Beatles

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Jonny Hutch)
Hoppa till: navigering, sök
The Beatles
White dot.svg
John Lennon George Harrison Paul McCartney Ringo StarrThe Fabs.JPG
Bildinformation
The Beatles 1964
Bakgrund Storbritannien Liverpool, England, Storbritannien
Genre(r) Merseybeat, rock, psykedelisk rock, rock and roll, britpop
År som aktiva 1960-1970, (partiell återförening 1995)
Skivbolag Parlophone, Capitol Records, Apple Records, Vee-Jay Records, Polydor Records
Artistsamarbeten The Quarrymen, Pete Best, Tony Sheridan, Frank Ifield, Jimmy Nicol, Ravi Shankar, Billy Preston, Eric Clapton, Brian Jones
Webbplats Officiell webbplats
Tidigare medlemmar
John Lennon (1960–1970) (avliden)
Paul McCartney (1960–1970)
George Harrison (1960–1970) (avliden)
Stuart Sutcliffe (1960–1961) (avliden)
Pete Best (1960–1962)
Ringo Starr (1962–1970)
Logotyp
Beatles logo.svg
Beatles på John F. Kennedy International Airport i New York den 7 februari 1964: John, Paul, George och Ringo.
The Beatles med Lill-Babs i Drop-In 1963.

The Beatles (svenskt uttal: [ˈbiːtels]) var en stilbildande brittisk pop- och rockgrupp under 1960-talet. Gruppen bestod av fyra medlemmar: John Lennon (1940–1980), Paul McCartney (född 1942), George Harrison (1943–2001) och Ringo Starr (född 1940). Med sina musikaliska innovationer med influenser från en mängd olika genrer[1] är The Beatles en av de absolut mest inflytelserika musikgrupperna i historien.[1] Via sin popularitet spred de trender inom förutom musik även mode, filmskapande[1] och politik.[1][2] Samtliga medlemmar hade framgångsrika solokarriärer efter att The Beatles upplöstes och fortsatte även efter The Beatles upplösande att vara inflytelserika världen över. John Lennon sköts till döds år 1980 utanför sitt hem i New York och George Harrison dog år 2001 av lungcancer. De överlevande medlemmarna Paul McCartney och Ringo Starr är fortfarande musikaliskt aktiva.The Beatles är musikhistoriens mest framgångsrika band, med över 1,3 miljarder sålda skivor.[3] År 2010 utnämnde tidskriften Rolling Stone The Beatles till den bästa musikgruppen någonsin.[4]

Historik[redigera | redigera wikitext]

De tidiga åren[redigera | redigera wikitext]

John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Richard Starkey (Ringo Starr) föddes alla i Liverpool på 1940-talet. John Lennon separerades i tidig ålder från sin mor, något som senare skulle komma att färga av sig i hans musik i vuxen ålder. Han växte upp hos sin moster Mimmi men började i tonåren så smått att träffa sin mamma igen. Efter hennes plötsliga dödsfall blev han dock ångestfylld och startade därmed skifflegruppen The Quarrymen för att distrahera sig från sorgen. John Lennon träffade Paul McCartney år 1957 och blev imponerad av dennes musikaliska kunskaper och kände även en samhörighet i och med att Pauls mamma också hade dött när Paul var ung.[2][5] Duon började så smått att skriva låtar för The Quarrymen och bestämde sig tidigt för att forma vad som skulle bli ett av historiens mest framgångsrika låtskrivarpar, Lennon-McCartney (ursprungligen McCartney-Lennon).[6] Paul och John spelade båda gitarr men kände att de behövde en duktig sologitarrist. Paul McCartney sa i filmen "Living in the Material World" att "Jag och [John Lennon] spelade lite gitarr men vi kunde inte riktigt spela solon. Så jag berättade för John att jag kände den här unga killen, George, som var en duktig gitarrist". John Lennon ska i början ha varit skeptisk mot att ta med George Harrison i bandet på grund av hans unga ålder, men efter att ha imponerat på Lennon med sina färdigheter som gitarrspelare fick han rollen som sologitarrist i The Quarrymen.[2][5]

År 1960 bestod endast The Quarrymen av medlemmarna John Lennon, Paul McCartney och George Harrison. John, som för tillfället gick i en konstskola, bjöd in klasskompisen Stuart Sutcliffe till bandet. Sutcliffe hade nyligen sålt en målning och köpt en basgitarr och han anslöt snart som bandets nya basist.[1][2][7][5][6] Bandet bytte namn till Beatals, sedan Silver Beetles innan det kort och gott blev The Beatles efter ett namnförslag av Sutcliffe.[1][2] Alan Williams, som vid tiden var gruppens inofficiella manager, arrangerade ett boende för bandet i Hamburg för att de skulle få möjlighet att spela på de kända klubbarna i staden. Bandet behövde dock en trumslagare innan de kunde åka och bjöd in trummisen Pete Best till bandet.[1][2] Den 17 augusti anlände The Beatles för första gången till Hamburg.[6]

The Beatles bodde i början ett par nyrenoverade strippklubbar som hade gjorts om till klubblokaler.[6][5] Bandet hamnade dock i gräl med ägaren till klubbarna efter att de hade uppträtt på en rivaliserande klubb varvid ägaren rapporterade den då minderårige George Harrison till de tyska myndigheterna.[1][6] The Beatles tvingades lämna Tyskland men skulle komma att resa tillbaka flera gånger de nästkommande två åren. Under deras liveuppträdande använde gruppen drogen Fenmetrazin för att hålla energin uppe och blev snabbt kända som ett spännande liveband.[6][1] The Beatles första skivinspelning gjordes när gruppen kompade den brittiska rockmusikern Tony Sheridan på hans inspelning av My Bonnie i Hamburg 1961.[6][1]

The Beatles återvände till England samma år, men basisten och konstnären Stuart Sutcliffe valde att stanna i Tyskland där han funnit kärleken hos konstnärinnan Astrid Kirchherr, hon som skapade den kända Beatlesfrisyren.[8] Bandet blev nu en kvartett och Paul McCartney bytte, något motvilligt, till bas för att fylla Sutcliffes instrumentala roll.[1][2] Bandet började spela på Liverpoolklubben "The Cavern" där de under en av sina spelningar träffade deras framtida manager Brian Epstein. Epstein själv sa i en senare intervju att "jag omedelbart såg en slags stjärnkvalité i bandet när de uppträdde på scen".[6] Epstein började att leta efter producenter åt bandet och ordnade en audition åt bandet på skivbolaget Decca. Bandet blev dock nekade ett skivkontrakt i vad som senare skulle kallas "musikhistoriens största misstag" av Decca på grund av bandets senare enorma framgångar.[1][2] Bandet gjorde en ny audition på bolaget Parlophone där de kom i kontakt med producenten George Martin som även skulle komma att bli bandets skivproducent.[1] Martin klagade dock tidigt på Pete Bests trumspel och föreslog att bandet skull ersätta honom med en studiomusiker. Bandet kom i kontakt med bandet Rory Storm and The Hurricanes trumslagare Ringo Starr som John Lennon i senare intervjuer beskrev som "Den bästa trummisen i Liverpool vid den tiden" och antog honom som bandets nya trummis.[6] Trots de senare lovorden om Ringo så fortsatte George Martin att klaga på trumspelet vilket fick bandet att ersätta honom med Andy White för att spela in deras första singel "Love Me Do", en Lennon-McCartney låt. Ringo hänvisades till att spelar tamburin på singeln.[1] Andy White spelade även på singelns b-sida "P.S. I Love You" där Ringo spelade maracas.[1][6] De första pressningar av singeln hade dock Starrs trumspel eftersom två versioner hade spelats in.[1]

Genombrottet[redigera | redigera wikitext]

The Beatles andra singel, Please Please Me, släpptes 11 januari 1963 och gick rakt in på förstaplatsen på brittiska försäljningslistan. Succésinglarna avlöste sedan varandra, och i januari 1964 gick de för första gången in på den amerikanska Billboard-listan Top Pop Singles Chart. Den 4 april skrev de historia då alla fem singlarna överst på listan var deras, en bedrift ingen lyckats med sen dess.

Album Datum Antal veckor
Help 11 maj 1963 30
With the Beatles 7 december 1963 21
A Hard Day's Night 25 juli 1964 21
Beatles For Sale 19 december 1964 11
Help! 14 augusti 1965 9
Rubber Soul 25 december 1965 9
Revolver 13 augusti 1966 7
Sergeant Pepper's Lonely Hearts Club Band 10 juni 1967 27
Magical Mystery Tour 1967
The Beatles (The White Album) 7 december 1968 8
Yellow Submarine 1969
Abbey Road 4 oktober 1969 17
Let It Be 23 maj 1970 3
The Beatles at the Hollywood Bowl 18 juni 1977 1
Live At the B.B.C. 10 december 1994 1
Anthology 2 30 mars 1996 1
"1" 19 november 2000 9

Antal veckor på första plats: 175

Singlarna var (efter placering):

  1. Can't Buy Me Love
  2. Twist and Shout
  3. She Loves You
  4. I Want to Hold Your Hand
  5. Please Please Me

The Beatles första utlandsturné efter genombrottet, 24–31 oktober 1963, gick till Sverige, där de spelade i bland annat Borås, Karlstad, Göteborg, Stockholm och Eskilstuna. Bandet var då i stort sett okänt i Sverige. Pressens recensioner var blandade. Efter första spelningen i Karlstad var Nya Wermlands-Tidningens omdöme att bandet spelade "amatörmässig hambo".[9]

The Beatles var även med i TV-programmet Drop-In som sändes den 3 november 1963.

Samma vecka som The Beatles hade planerat att åka till USA 1964 placerade sig låten I Want To Hold Your Hand på USA-listans förstaplats. Gruppens första uppträdande i The Ed Sullivan Show ses som en milstolpe i den amerikanska popkulturen och inledningen av den brittiska musikinvasionen i USA.

Slutar turnera[redigera | redigera wikitext]

När The Beatles turnerat färdigt i USA, väntade resten av världen. Nu begav de sig till bland annat Japan, Australien och Filippinerna. Vart de än reste var det kaos med vilda och skrikande fans. Fenomenet kallades för Beatlemania -"Beatleshysteri". Samma sak skedde vid livekonserterna, då publiken överröstade musiken. Detta var en av anledningarna till att The Beatles slutade turnera. The Beatles sista konsert gavs 29 augusti 1966Candlestick Park i San Francisco.

Från och med nu kunde The Beatles koncentrera sig på låtskrivandet och sin experimentlusta. Från och med skivan Rubber Soul var det en ny typ av musik som presenterades. Beatles började blanda popen med olika musikstilar, bland annat klassisk och indisk musik.

År 1967 gavs albumet Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band ut. Denna skiva är mytomspunnen och många rykten florerade när den släpptes, bland annat att låten Lucy In The Sky With Diamonds förhärligade narkotika. Ett rykte uppstod även att Paul skulle vara död (se Paul is dead).

1968 släppte gruppen sin enda dubbel-LP, kallad kort och gott The Beatles. Albumet blev snabbt känt som "det vita albumet" (The White Album) då omslaget var helt vitt. Skivan var den första som gavs ut på gruppens eget skivbolag, Apple Records.

The Beatles spelade in sitt sista album Abbey Road i mitten på 1969, men det sista albumet som släpptes var Let It Be. Vid dessa inspelningar stod det klart att gruppmedlemmarna var mer intresserade av att påbörja egna karriärer än att fortsätta som grupp.

Upplösningen[redigera | redigera wikitext]

I april 1970 blev det officiellt att Paul McCartney hade lämnat gruppen och att The Beatles hade splittrats. Med det inledde alla medlemmar solokarriärer. Fans världen över hoppades länge på en återförening, men när John Lennon blev mördad 1980, gick de förhoppningarna i kras. En liten återförening kom dock till stånd 1994. Då samlades nämligen de kvarvarande medlemmarna och arbetade med två tidigare outgivna Lennon-låtar: Free As A Bird och Real Love. De gavs sedan ut som singlar och nådde stor framgång. Numera finns endast två av originalmedlemmarna i livet, då George Harrison dog i cancer 2001.[10]

Musiken[redigera | redigera wikitext]

Beatles musik spänner över ett brett spektrum av olika musikstilar. Lennon–McCartney skrev huvuddelen av gruppens låtmaterial, och krediterades som duo. Dock blev Harrison mer och mer driven som låtskrivare och hade från och med Help! alltid med minst ett spår på varje album. Även producenten George Martins bidrog till bandets musik. Han spelade piano på vissa låtar, skrev och dirigerade orkesterarrangemang och försökte tillfredsställa bandmedlemmarnas musikaliska önskemål. Många kritiker anser att hans för tiden liberala syn på musikgruppers kreativa förmåga var en avgörande anledning till The Beatles banbrytande musikproduktion.[1]

Från enkel rock till nya influenser[redigera | redigera wikitext]

The Quarrymen spelade enkel skiffle[1], rockabilly och rock 'n' roll. The Beatles fortsatte denna trend och spelade många covers av Little Richard, Buddy Holly och Carl Perkins som alla var pionjärer inom genren rock 'n' Roll. Bandet var mycket influerade av tidiga rockartister som Chuck Berry och Elvis Presley.[1] Den musik som The Beatles spelade i början brukar beskrivas av kritiker som en blandning av genrerna Merseybeat och rock 'n' roll.[1] Bandet blev kända i Hamburg och England för sina vilda liveuppträdande där de ofta var drogpåverkade.[1][6] Låtarrangemangen var enkla och bestod oftast av ett par verser med två refränger emellan, ett gitarrsolo (oftast spelat av George Harrison) och sedan en till refräng innan låten var slut.[1] På The Beatles första tre album var musiken inte särskilt utvecklad utan höll sig till gruppens tidiga influenser.

"Revolver" och musikalisk utveckling[redigera | redigera wikitext]

Efter albumet "Rubber Soul" började The Beatles att intressera sig för inspelningsstudions musikaliska möjligheter. Tidigare hade gruppen spelat in alla låtar med hänsyn att de också skulle kunna spelas på konserter men nu intresserade man sig för alternativa musikmedel. Gruppen hade inte längre enbart gitarr och bas som grund utan även sitar, piano, orgel och klassisk orkester som grundkomp i låtarnas arrangemang. På det kritikerrosade[11][12][13] albumet Revolver som utgavs 1966 använde sig The Beatles av många innovativa inspelningstekniker[1] såsom Automatic Double Tracking (Automatisk Ljuddubblering)[1], baklängesinspelade gitarrer[1] och även användande av det indiska instrumentet sitar av George Harrison[1]. Dessa tekniker speglar av sig i låtar såsom "Love You To", "I'm Only Sleeping" och "Tomorrow Never Knows" på "Revolver".[1] Paul McCartney influerades även allt mer av klassisk musik, detta efter att ha hört stråkpåläggen på låten "Yesterday", och skrev tillsammans med John Lennon låten "Eleanor Rigby" där gruppen endast använde sig av en orkester som musikaliskt komp. Denna låt släpptes tillsammans med låten "Yellor Submarine" som den enda singeln från albumet. På gruppens sista officiella turné i Nordamerika spelade The Beatles inga låtar från det nyligen släppta albumet "Revolver", detta enligt musikkritikern Ian MacDonald eftersom "knappt en ton av albumet kunde återges live".[1]

"Revolvers" uppföljare "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" som utgavs 1967 anses av många kritiker vara The Beatles bästa och mest inflytelserika album.[14][15][16][17] Albumet var ursprungligen avsett att anspela på bandmedlemmarnas barndom men byggde istället på ett nytt koncept av Paul McCartney som gick ut på The Beatles skulle gå in i rollen som alter egot "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band", därav albumtiteln och de två titelspåren på albumet. "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" innehåller många av The Beatles mest psykedeliskt inspirerade låtar såsom "Lucy in the Sky with Diamonds", "A Day in the Life" och "With a Little Help from My Friends".[1] Dessa låtar blev kontroversiella i och med att konservativa kritiker antog att de anspelade på droger. Kritikerna menade att textrader som "I love to turn you on" (A Day in the Life), "I get high with a little help from my friends" (With a Little Help from My Friends) och att de första bokstäverna av substantiven i titeln "Lucy in the Sky with Diamonds" bildar akronymen för drogen LSD var direkta referenser till droger.[1][18][19] The Beatles avfärdade vid albumets släpp dessa rykten men Paul McCartney har i en senare intervju medgivit att Lucy in the Sky with Diamonds var influerade av LSD.[20] Paul McCartney spelade in sina basgångar på albumet efter att grundkompet för en låt var klart, detta för att kunna utarbeta en basgång efter att låten var klar.[1] Trumslagaren Ringo Starr utnyttjade tillsammans med albumets ljudtekniker Geoff Emerick en teknik som gick ut på att spela in trummorna för att sedan sakta ner dem, detta för att återskapa ett "psykedeliskt" ljud. Denna effekt kan höras på låten "A Day in The Life" där det djupa ljudet på häng- och golvpukorna enligt musikkritikern Ian MacDonald kan vara en direkt konsekvens av tekniken.[1] George Harrison ville bidra med en låt till albumet men fick sitt första låtförslag, "Only a Northern Song", nekat eftersom den ansågs hålla för låg kvalité för albumet.[1] Därför skrev han istället låten "Within You Without You" som återspeglade hans dåvarande intresse för indisk klassisk musik.[1][21] Låten är konstruerad kring en Mixolydian skala och skiljer sig mycket i förhållande till The Beatles övriga låtproduktion på grund av dess indiska genre.[1] Låten spelades in tillsammans med ej namngivna indiska musiker och en orkestersektion som George Martin dirigerade.[1]

Efter att "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" släpptes spelade The Beatles in filmen "Magical Mystery Tour" med ett medföljande soundtrack-album med samma namn.[22] Efter de tidigare regelbundna studiotiderna började The Beatles med ett nytt koncept då de istället fritt kunde använda studiotider på Abbey Road Studios, något som enligt musikkritikern Ian MacDonald färgade av sig på låtproduktionen.[1] Enligt MacDonald var The Beatles musikproduktion på "Magical Mystery Tour" ett resultat av "oaptitligt skräp som nekats från tidigare album" och menade att The Beatles låtproduktion aldrig nådde samma kvalité igen som under inspelningssessionerna till "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band".[1] Andra kritiker har dock gett albumet god kritik och hyllat låtar som "I Am the Walrus" och "All You Need Is Love".[23][24][25]

I februari 1968 besökte The Beatles Indien för att träffa deras hinduiska vän Ravi Shankar.[1] På grund av att det inte fanns elektriska instrument under vistelsen så skrev medlemmarna låtar på akustiska gitarrer, vilket skulle komma att påverka produktionen på deras nästa självbetitlade album "The Beatles", också känt som "The White Album".[1][2] En stor mängd låtar skrevs under vistelsen i Indien vilket ledde till att The Beatles utformade sin nästa skiva som ett dubbelalbum med 30 låtar varav en del spelades in helt akustiskt med bara en medlem närvarande.[1][2] Exempel på sådana låtar är "Blackbird", "Julia" och "Mother Nature's Son" varav alla utnyttjar en plockteknik i gitarrspelet som bandmedlemmarna använda frekvent när de skrev sina låtar i Indien.[1] Textmässigt riktar sig en del låtar på albumet kritiskt mot etablissemanget i samhället och not konspirationsteorier. I texten till "Glass Onion" refererar John Lennon till några av The Beatles tidigare låtar och ironiserar fansens övertolkningar och konspirationer om texternas innehåll och budskap.[1] Även i låten "Julia" öppnar Lennon med raden "Half of what I say is meaningless; But I say it just to reach you"[1][2] vilket en del kritiker menar är ett direkt budskap till gruppens fans.[1] Under inspelningssessionerna lämnade Ringo Starr under en kort period gruppen vilket tvingade Paul McCartney att spela trummor på låtarna "Back in the USSR" och "Dear Prudence".[1][2] The Beatles expirementerar även med en del andra genrer som Ska och Heavy Metal på albumet med låtarna "Ob-La-Di Ob-La-Da" och "Helter Skelter", varav den senare hävdades vara en låt om den nya världsordningen av massmördaren Charles Manson. George Harrisons bidrag, "While My Guitar Gently Wheeps", har av kritiker setts som ett genombrott i hans låtskrivarkarriär och har hyllats som en av de bästa låtar Harrison, och The Beatles, någonsin skrev.[1][26][27] På låten spelare George Harrisons vän Eric Clapton sologitarr efter att Harrison bjöd in honom till inspelningen.[1] När "The Beatles" släpptes fick den ett mixat mottagande från kritikerna varav en del inte gillade skivans politiska budskap som de tyckte var irrelevant.[1] I senare recensionerna har "The Beatles" fått mycket bättre kritik och anses numera varav ett av de bästa albumen som någonsin släppts.[1][28][29][30][31]

"Abbey Road" och Phil Spector[redigera | redigera wikitext]

Efter att "The Beatles" släpptes var bandmedlemmarna, särskilt John Lennon, trött på att elektroniskt modifiera inspelningarna i studion och ville återgå till ett mer råare sound utan en genomgående producering av materialet.[1] Bandet höll dock under den här tiden på att splittras på grund av interna konflikter mellan medlemmarna.[1] I ett försök att hålla samman bandet föreslog Paul McCartney att The Beatles skulle lansera "Get Back"-projektet som skulle kulminera i en konsert i London där framförandet skulle bandas och släppas som ett nytt album.[1] The Beatles började skriva på nytt material men hade svårt att hålla sams och samarbeta i den musikaliska processen.[1][2] Vid flera tillällen hotade medlemmarna att lämna gruppen och vid ett tillfälle lär John Lennon ha måttat ett slag mot Paul McCartneys dåvarande fru Linda McCartney.[1][2] I ett försök att stabilisera läget bjöd George Harrison in den talangfulle klaviaturisten Bill Preston som därmed fick spela på flera av bandets låtar under inspelningssejouren.[1] "Get Back"-projektet blev inte lyckat då medlemmarna bland annat inte kunde samarbeta tillräckligt för att producera fram ett tillfredsställande låtmaterial. Istället så genomförde bandet en sista officiellt känd spelning inför publik på ett hustak i centrala London som fick mycket uppmärksamhet.[1] Till slut kunde bandet dock skriva tillräckligt många nya låtar för att ett nytt album skulle kunna släppas. År 1969 släpptes "Abbey Road" vars albumomslag föreställde medlemmarna gående över ett övergångsställe utanför studion Abbey Road, därav albumtiteln.[1][2] Enligt kritikern Ian MacDonald så togs bilden utanför studion eftersom "medlemmarna kände att de inte ville röra sig utanför inspelningsstudion".[1] Musikaliskt ligger albumet enligt de flesta kritiker närmare genren rock snarare än pop med låtar som "I want you (She's so heavy)", "Maxwell's Silver Hammer" och "The End". På skivan använder George Harrison frekvent en Leslie-gitarr som enligt kritikern Ian MacDonald frambringade ett "klockklingande ljud" på flera låtar, exempelvis "You never give me your money".[1] Ett annat nytt instrument som bandet experimenterade med var "Moogen", en typ av synthesizer som var ny i England.[1] Albumets andra albumsida består av ett långt medley, enligt källor efter begäran av McCartney, vilket enligt Ian MacDonald får "skivan att låta bättre än den egentligen är".[1] MacDonald hyllar dock produktionen med dess "kristallklara ljud", särskilt Starrs bastrumma som MacDonald skriver "träffar mitt i prick".[1] Andra kritiker har hyllat albumet varav flera kallar det The Beatles bästa.[32][33][34][35]

Under inspelningssejourerna spelades en hel del material in varav mycket inte hamnade på Abbey Road. Den ursprungliga planen hade gått ut på att släppa ett slags avslutningsalbum innan bandet upplöstes. Albumet skulle heta "Get Back - With "Don't Let Me Down" and twelwe other songs" och anspela på bandets första album med ett snarlikt omslag och titel.[1] Projektet blev dock aldrig slutfört och bandet tvingades söka producenter som kunde mixa ihop tillräckligt med låtmaterial för att kunna släppa någonting över huvud taget.[6] En film om bandet "Let It Be" skulle släppas 1970 och ansågs behöva ett anslutande soundtrack-album för att sälja bra.[1] Därför kontaktade bandet producenten Phil Spector och gav honom uppdraget att slutföra albumet. Spector mixade låtarna utifrån ett annat koncept än George Martin och lade på brassektioner, stråkarrangemang och körer för att förstärka låtarna, något McCartney hatade.[1][6] Särskilt Spectors behandling av låten "The Long and Winding Road" fick McCartney att gå i taket och det gick så långt att han tog hela situationen upp i domstol.[1] Låten släpptes ändå med det arrangemang Spector gav det till McCartneys stora besvikelse. "Let It Be" har fått mixad kritik av både dåtida och nutida recensenter. Många kritiker menar på att Spectors behandling av materialet var överflödigt medan andra tycker att det var det enda rätta för att dölja den ilskna stämning som präglade bandet under inspelningstillfällena.[1][6] De flesta kritiker är dock eniga om att flera låtar på albumet är några av bandets bästa som titelspåret "Let It Be", "Get Back" och "Don't Let Me Down".[1][6] De slitiga inspelningssejourena och den ständigt kofliktartade stämningen var dock för mycket för bandmedlemmarna. Den 10 april 1970 annonserade Paul McCartney officiellt att The Beatles inte längre fanns.[1]

Lennon–McCartney[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Lennon–McCartney

Beteckningen Lennon–McCartney avser kompositörerna till ett musikverk som officiellt skrivits gemensamt av John Lennon och Paul McCartney. Duon delade lika på upphovsrätten till sina låtar under Beatles-tiden, men i verkligheten skapade de långt ifrån allt låtmaterial tillsammans. Det var speciellt i början av Beatles-tiden och innan dess som de skrev i direkt samarbete medan de senare i deras karriär oftast bara kompletterade den andra partners låt med ett stick eller ett par versrader.[1] Ett exempel på ett 50/50 samarbete mellan Lennon-McCartney är låten "A Day in the Life" med en del skriven av Lennon och den andra av McCartney. En tumregel är att den bandmedlem som sjunger låten är den som har skrivit den medan låtar där båda medlemmarna sjunger olika partier mer tyder på ett djupare samarbete.[1] Lennon-McCartney är ett av historiens mest framgångsrika låtskrivarpar och tusentals artister har spelat covers av deras låtar.[1]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

  • Medlemmarna i Beatles tilldelades 1965 Brittiska Imperieorden av graden MBE för sina musikaliska framgångar. Den 25 november 1969 återlämnade dock Lennon sin medalj i protest mot Storbritanniens agerande i Biafrakriget samt landets stöd för USA under Vietnamkriget.[36]
  • Den 14 oktober 1967 kom Paul McCartney och George Harrison till Falsterbohus i Skåne för att träffa sin meditationslärare Maharishi Mahesh Yogi.[37]
  • The Beatles är det band som har sålt mest skivor världen över. De senaste försäljningssiffrorna som har kommit ut är uppe i en miljard sålda album.[3]
  • The Beatles invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1988.[38]
  • När Rolling Stone Magazine gjorde en lista över de hundra bästa artisterna någonsin, kom The Beatles på första plats.

Personer med anknytning till The Beatles[redigera | redigera wikitext]

John och Yoko i Amsterdam 1969.

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Under 1950- och 1960-talen var skivutgivningen inom populärmusiken inte alls lika internationellt standardiserad som senare. Därför kom utgivningen att variera från land till land. Huvudkatalog beträffande Beatlesskivor anses vara den brittiska. I Sverige kom utgivningen av Beatles LP-skivor att i stort följa den brittiska huvudkatalogen, medan den svenska katalogen med singelskivor avvek betydligt, åtminstone under första halvan av 1960-talet.

Se vidare The Beatles diskografi, Storbritannien (huvudkatalogen)

Se vidare The Beatles diskografi, USA

Se vidare The Beatles diskografi, Sverige

Huvudalbum i Europa[redigera | redigera wikitext]

Omslaget till albumet The Beatles ("The White Album".

EP-skivor[redigera | redigera wikitext]

Singlar[redigera | redigera wikitext]

Skivbolaget EMI gör reklam för The Beatles (1964).
The Beatles i studion på Abbey Road 1966, tillsammans med George Martin.

Album utgivna speciellt för USA-marknaden[redigera | redigera wikitext]

Övriga album och samlingar[redigera | redigera wikitext]

Albumcover till Live! at the Star Club in Hamburg, Germany; 1962. från 1977.
Samlingsalbumet Past Masters Volume One från 1988 som innehåller låtar inspelade i perioden 1962 till 1965.
Past Masters Volume Two innehåller låtar inspelade från 1965 till 1970.

Filmer[redigera | redigera wikitext]

Sammanlagt gjorde Beatles fem filmer. Innehållet i dessa varierar i högsta grad.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu] [|MacDonald, Ian] (på Svenska). En revolution i huvudet - The Beatles inspelningar och 60-talet. Översättning. Erik Andersson, omslag. Lisa Sigfridsson & Bo Ejeby. Nørhaven Paperback, 2003 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Norman, Philip. John Lennon 
  3. ^ [a b] ”The Beatles Album Sales Statistics”. http://www.statisticbrain.com/the-beatles-total-album-sales/. Läst 2014-08-23. 
  4. ^ ”The Beatles - 100 greatest artists ever”. http://www.rollingstone.com/music/lists/100-greatest-artists-of-all-time-19691231/the-beatles-20110420. Läst 2014-08-12. 
  5. ^ [a b c d] Filmen "living in the material world" om George Harrison
  6. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Lewisohn 1992 
  7. ^ Beatlesbible.com. (läst 2011-10-12)
  8. ^ Paul McCartney hävdar att det var i Paris, strax efter att John Lennon fyllt 21 år, som en "fellow called Jürgen" skapade Beatlesfrisyren. Källa: Youtube, 1:40, "Paul McCartney inducts John Lennon into the Rock and Roll Hall of Fame during the 1994 Hall of Fame Induction Ceremony".
  9. ^ Lundberg, Bengt. ”The Beatles - varför då?”. Vi Musiker. http://www.vimusiker.se/musikforum/f13t66s1.html. 
  10. ^ ”Former Beatle George Harrison Dead At 58”. http://www.mtv.com/news/1451249/former-beatle-george-harrison-dead-at-58/. Läst 2014-08-12. 
  11. ^ ”The Beatles Revolver - Review”. http://www.allmusic.com/album/revolver-mw0000189174. Läst 2014-08-12. 
  12. ^ ”Chuck Klosterman Repeats The Beatles”. http://www.avclub.com/article/chuck-klosterman-repeats-the-beatles-32560. Läst 2014-08-12. 
  13. ^ Larkin, Colin (2006). Encyclopedia of Popular Music 1. Muze. p. 489. ISBN 0-19-531373-9.. 
  14. ^ ”Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band - Review”. http://www.allmusic.com/album/sgt-peppers-lonely-hearts-club-band-mw0000649874. Läst 2014-08-12. 
  15. ^ ”Christgau's Consumer Guide to 1967”. http://news.google.com/newspapers?id=6N9LAAAAIBAJ&sjid=RYsDAAAAIBAJ&pg=6134,4535773. Läst 2014-08-12. 
  16. ^ ”The Beatles - Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band, review”. http://www.telegraph.co.uk/culture/music/the-beatles/6150302/The-Beatles-Sgt-Peppers-Lonely-Hearts-Club-Band-review.html. Läst 2014-08-12. 
  17. ^ Larkin, Colin (2006). Encyclopedia of Popular Music 1. Muze. pp. 487–489. ISBN 0-19-531373-9.. 
  18. ^ ”Beatles' song nasty -- BBC”. http://beatles.ncf.ca/a_day_in_the_life.html. Läst 2014-08-12. 
  19. ^ ”WITH A LITTLE HELP FROM MY FRIENDS by THE BEATLES”. http://www.songfacts.com/detail.php?id=119. Läst 2014-08-12. 
  20. ^ ”The Truth Behind "LSD"”. http://www.weeklystandard.com/Content/Public/Articles/000/000/004/197vgrel.asp?page=1. Läst 2014-08-12. 
  21. ^ Walter Everett. The Beatles as Musicians. Revolver Through the Anthology. Oxford Uni Press. NY 1999 ISBN 978-0-19-512941-0 p112 
  22. ^ ”Review by Richie Unterberger”. http://www.allmusic.com/album/magical-mystery-tour-mw0000651227. Läst 2014-09-12. 
  23. ^ ”The Beatles - Magical Mystery Tour review”. http://www.allmusic.com/album/magical-mystery-tour-mw0000651227. Läst 2014-08-16. 
  24. ^ ”Magical Mystery tour review”. http://pitchfork.com/reviews/albums/13436-magical-mystery-tour/. Läst 2014-08-16. 
  25. ^ ”Chuck Klosterman Repeats The Beatles”. http://www.webcitation.org/6GuiHAk0V. Läst 2014-08-16. 
  26. ^ ”Nr. 136 - While My Guitar Gently Wheeps”. http://www.rollingstone.com/music/lists/the-500-greatest-songs-of-all-time-20110407/the-beatles-while-my-guitar-gently-weeps-20110526. Läst 2014-08-16. 
  27. ^ ”10 'While My Guitar Gently Weeps”. http://www.rollingstone.com/music/lists/100-greatest-beatles-songs-20110919/while-my-guitar-gently-weeps-19691231. Läst 2014-08-16. 
  28. ^ ”Review by Stephen Thomas Erlewine”. http://www.allmusic.com/album/the-beatles-white-album-mw0000418113. Läst 2014-08-16. 
  29. ^ Du Noyer, Paul (November 2004). "Back Catalog: CD album reviews — The Beatles". Blender.. 
  30. ^ ”Chuck Klosterman Repeats The Beatles”. http://www.avclub.com/article/chuck-klosterman-repeats-the-beatles-32560. Läst 2014-08-16. 
  31. ^ ”The Beatles - The Beatles, review”. http://www.telegraph.co.uk/culture/music/the-beatles/6138859/The-Beatles-The-Beatles-review.html. Läst 2014-08-17. 
  32. ^ ”Review by Richie Unterberger”. http://www.allmusic.com/album/abbey-road-r1700348. Läst 2014-08-07. 
  33. ^ ”The Beatles – Abbey Road [Remastered”]. http://consequenceofsound.net/2009/09/album-review-the-beatles-abbey-road-remastered/. Läst 2014-09-07. 
  34. ^ ”Chuck Klosterman Repeats The Beatles”. http://www.avclub.com/article/chuck-klosterman-repeats-the-beatles-32560. Läst 2014-09-07. 
  35. ^ ”The Beatles - Abbey Road, review”. http://web.archive.org/web/20121106122053/http://www.telegraph.co.uk:80/culture/music/the-beatles/6138860/The-Beatles-Abbey-Road-review.html. Läst 2014-09-07. 
  36. ^ Beatles fans call for return of MBE medal rejected by John Lennon The Telegraph, 6 januari 2009
  37. ^ Händelser man minns - en krönika 1920–1969, fil dr Harald Schiller 1970
  38. ^ Rock and Roll Hall of Fame – The Beatles

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]