The Beatles

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Jonny Hutch)
Hoppa till: navigering, sök
The Beatles
White dot.svg
John Lennon George Harrison Paul McCartney Ringo StarrThe Fabs.JPG
Bildinformation
The Beatles 1964
Bakgrund Storbritannien Liverpool, England, Storbritannien
Genre(r) Merseybeat, rock, psykedelisk rock, rock and roll, britpop
År som aktiva 1960–1970
Skivbolag Parlophone, Capitol Records, Apple Records, Vee-Jay Records, Polydor Records
Artistsamarbeten The Quarrymen, Pete Best, Tony Sheridan, Frank Ifield, Jimmy Nicol, Ravi Shankar, Billy Preston, Eric Clapton, Brian Jones
Webbplats Officiell webbplats
Tidigare medlemmar
John Lennon (avliden 1980)
Paul McCartney
George Harrison (avliden 2001)
Stuart Sutcliffe (avliden 1962)
Pete Best
Ringo Starr
Logotyp
Beatles logo.svg

The Beatles (svenskt uttal: [ˈbiːtels]) var en stilbildande brittisk pop- och rockgrupp under 1960-talet. Gruppen bestod av fyra medlemmar: John Lennon (1940–1980), Paul McCartney (född 1942), George Harrison (1943–2001) och Ringo Starr (född 1940). Med sina musikaliska innovationer med influenser från en mängd olika genrer[1] är the Beatles en av de absolut mest inflytelserika musikgrupperna i historien.[1] Via sin enorma popularitet, känd som "Beatlemania", spred de trender inom förutom musik även mode, filmskapande[1] och politik.[1][2] Från att ursprungligen ha spelat enkel skiffle, pop och rock 'n' roll började de senare i sin karriär att experimentera med genrer som psykedelia, västerländsk och indisk klassisk musik och heavy- rock och metal.[1][3]

The Beatles bildades i Liverpool ursprungligen som The Quarrymen på 1950-talet med John Lennon som frontfigur. Senare anslöt sig Paul McCartney och George Harrison och även Stuart Sutcliffe och Pete Best. Gruppen blev kända för sina spelningar i den tyska staden Hamburg där de ofta spelade drogpåverkade.[1] Efter att Sutcliffe dött av en hjärnblödning och Pete Best blev sparkad anslöt sig Ringo Starr till gruppen och the Beatles spelade under början av 1960-talet in flera album som toppade listorna världen över.[1] Som världens mest populära popgrupp spelade de för fulla arenor i flera länder där musiken ofta dränktes av publikens skrik.[1][3] Från och med albumet Rubber Soul (1965) började de intressera sig för studions tekniker och de producerade därefter de kritikerhyllade album Revolver (1966), Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (1967), The Beatles (The White Album) (1968) och Abbey Road (1969). Gruppen upplöstes 1970 efter att ha präglats av interna konflikter under en lång period.[1]

Samtliga medlemmar hade framgångsrika solokarriärer efter att The Beatles upplöstes och fortsatte att vara inflytelserika världen över. John Lennon sköts till döds år 1980 utanför sitt hem i New York och George Harrison dog år 2001 av lungcancer. De överlevande medlemmarna Paul McCartney och Ringo Starr är fortfarande musikaliskt aktiva.[1] The Beatles är musikhistoriens mest framgångsrika band, med över 1,3 miljarder sålda skivor och de innehar också rekordet för flest listettor på den amerikanska singellistan Billboard Hot 100 (20 stycken).[4] År 2010 utnämnde tidskriften Rolling Stone Magazine The Beatles till den bästa musikgruppen någonsin.[5]

Historik[redigera | redigera wikitext]

De tidiga åren, "The Quarrymen" och Hamburg (1956-1961)[redigera | redigera wikitext]

The Quarrymens instrument bevarade på ett museum

Liverpool och The Quarrymen[redigera | redigera wikitext]

John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Richard Starkey (Ringo Starr) föddes alla i Liverpool på 1940-talet. John Lennon separerades i tidig ålder från sin mamma vilket blev ett trauma för honom resten av livet.[2] Han växte istället upp hos sin moster Mimmi och farbror George men började i tonåren så smått att träffa sin mamma igen. Efter att hon plötsligt dog i en bilolycka kort efter att de hade lyckats återfå kontakten gick han in i en period av ångest och startade skifflegruppen The Quarrymen för att försöka gå vidare i livet.[1] Med gott mod såg Lennon till att bandet fick tag på både instrument och ett par spelningar och bandet började snart bli lokalt kända i Liverpool. I samband med en spelning på en kyrka träffade Lennon den jämnårige Paul McCartney år 1957 och blev imponerad av dennes musikaliska kunskaper, bland annat för att han kunde stämma en gitarr på rätt sätt.[2][6] De hade även en sak gemensamt förutom musikintresset, Pauls mamma hade också dött i ung ålder av cancer, något som gjorde att de trots sina annars ganska olika personlighetstyper bildade en djup vänskap. Duon började så smått att skriva låtar för The Quarrymen och bestämde sig tidigt för att forma vad som skulle bli ett av historiens mest framgångsrika låtskrivarpar, Lennon-McCartney (ursprungligen McCartney-Lennon), och lovade varandra att de skulle dela låtskrivarbeteckningen för alla deras skrivna verk.[3]

På jakt efter nya medlemmar sökte Lennon och McCartney bland sina olika lokala kontakter efter talangfulla musiker.[1][2] McCartney säger i filmen Living in the Material World om deras sedermera gitarrist George Harrison att "Jag och [John Lennon] spelade lite gitarr men vi kunde inte riktigt spela solon så bra. Så jag berättade för John att jag kände den här unga killen, George, som var en duktig gitarrist". John Lennon ska i början ha varit skeptisk mot att ta med George Harrison i bandet på grund av hans unga ålder, han var bara 15 år,[6] men efter att ha imponerat på Lennon med sina färdigheter som gitarrspelare fick han rollen som sologitarrist i The Quarrymen.[2][6]

Hamburg[redigera | redigera wikitext]

År 1960 bestod The Quarrymen endast av medlemmarna John Lennon, Paul McCartney och George Harrison efter att andra medlemmar hade hoppat av eller fokuserat på skolan.[2] Lennon, som för tillfället gick i en konstskola i Liverpool, bjöd in och anställde klasskompisen Stuart Sutcliffe till bandet eftersom Sutcliffe nyligen hade sålt en målning och köpt en basgitarr.[1][2] Bandet bytte namn till Beatals, sedan Silver Beetles innan det kort och gott blev The Beatles efter ett namnförslag av Sutcliffe.[1][2] Alan Williams, som var gruppens inofficiella manager, arrangerade ett boende för bandet i Hamburg för att de skulle få möjlighet att spela på de kända klubbarna i staden inför en större publik. Gruppen behövde dock en trummis innan de kunde åka och bjöd in Pete Best för provspel och anställde honom.[1][2] Best var känd mer för sin popularitet bland den kvinnliga publiken än för sitt trumspel, men bandet ansåg att han allmänna stil passade deras enkla skifflerock och accepterade att Best fick mest tjejer efter spelningarna.[1][3] Den 17 augusti anlände The Beatles för första gången till Hamburg.[3]

The Beatles bodde i början av sin vistelse i ett par nyrenoverade strippklubbar som hade gjorts om till klubblokaler belägna i det ökända kvartet St. Pauli.[3][6] Bandet hamnade snabbt i gräl med ägaren efter att de en kväll hade uppträtt på en rivaliserande klubb och dessutom bränt upp ett par kondomer på hotellet. Till följd av detta rapporterade hotellägaren den minderårige George Harrison till de tyska myndigheterna och bandet tvingades lämna Tyskland, men de skulle komma att resa tillbaks flera gånger under de nästkommande åren.[1][3] Under deras liveuppträdande använde gruppen drogen Fenmetrazin för att hålla energin uppe och blev snabbt kända som ett spännande och intensivt liveband med sina uppvridna förstärkare, ett högt tempo och enskilda låtar på uppemot 10 minuter.[3][1] The Beatles fick möjlighet att göra sin första skivinspelning när de kompade den brittiska rockmusikern Tony Sheridan på hans inspelning av My Bonnie i Hamburg 1961.[3][1]

Please Please Me, "Beatlemania" och världssuccé (1961-1965)[redigera | redigera wikitext]

Skivkontrakt och Ringo Starr[redigera | redigera wikitext]

The Beatles återvände permanent till England 1961, men basisten och konstnären Stuart Sutcliffe valde att stanna i Tyskland där han funnit kärleken hos konstnärinnan Astrid Kirchherr, hon som också enligt flera källor skapade den kända Beatlesfrisyren.[7][6] Bara några veckor efter att Bandet kom tillbaka till England fick de veta via Astrid Kirchher att Sutcliffe hade dött av en en hjärnblödning efter att ha kollapsat på en konstlektion.[1] Åsikterna om varför Sutcliffe dog går isär, en del menar att det var Lennon som hade misshandlat Sutcliffe,[2] men de flesta källor är eniga om att något form av trauma mot huvudet orsakade en hjärnskada och sedermera hans död.[2][1] Bandet blev nu en kvartett och Paul McCartney bytte, efter lite god vilja, till bas för att fylla Sutcliffes roll som bandets basist.[1][2][1] The Beatles började att spela på Liverpoolklubben "The Cavern" i anslutning till diverse arrangemang som klubben anordnade och de fick snart en status som ett återkommande och kvalitativt rockband.[3] Under en av kvällarna de spelade träffade The Beatles deras framtida manager Brian Epstein som satt i publiken och som hade blivit hänförd av gruppens framförande. Han sa själv senare i en intervju att "jag omedelbart såg en slags stjärnkvalité i bandet när de uppträdde på scen" och det tog inte lång tid innan han såg till att han fick ansvar för gruppens affärer.[3] Epstein började tidigt att leta efter producenter åt bandet och ordnade en audition för The Beatles på skivbolaget Decca där de spelade igenom ett par covers, bland annat Phil Spector låten "To Know Her Is To Love Her" och diverse andra låtar från tiden i Hamburg. Efter att ha spelat igenom sitt sett blev de emellertid nekade ett skivkontrakt efter vad som senare har kallats "musikhistoriens största misstag" av Decca på grund av bandets senare enorma framgångar.[1][2] Gruppen repade sig dock snabbt och ordnade en ny audition på skivbolaget Parlophone där de kom i kontakt med producenten George Martin som även skulle komma att bli bandets primära skivproducent.[1]

Martin antog bandet ett skivkontrakt men klagade tidigt på Pete Bests trumspel och föreslog att bandet skull ersätta honom med en studiomusiker för deras första studioinspelning. Efter att ha överlagt utan Bests vetskap kom de övriga bandmedlemmarna överens om att sparka Pete Best från bandet.[1] De mindes i senare uttalande att beslutet att sparka Best under omständigheterna var tufft och något de senare skämdes för. "Det gick inte rätt till" sa Paul McCartney i en senare intervju. "Vi skulle ha pratat igenom det ordentligt med [Pete Best] först men istället lät vi [Brian Epstein] göra jobbet åt oss. Vi var för fega helt enkelt.".[1] När Best fick reda på beslutet blev han förkrossad och han drog sig senare tillbaka från livet som musiker för en lång tid framöver.[2][8]

Gruppen insåg att de nu jobbade under tidspress på grund av det stundande kontrakterbjudandet från Martin och de började snabbt att leta efter en ersättare till Best. Gruppen kom i kontakt med bandet Rory Storm and The Hurricanes trumslagare Ringo Starr som Lennon i senare intervjuer beskrev som "Den bästa trummisen i Liverpool under början av 60-talet".[1] Bandet antog honom som bandets nya trummis efter att Starr lovade sin tidigare grupp att stanna kvar tills de hade hittat en ersättare.[3] The Beatles nuvarande form med John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr skulle hålla i sig i deras resterande karriär.[1]

Genombrottet och Please Please Me[redigera | redigera wikitext]

Den nybildade kvartetten samlade sig för första gången på Abbey Road Studios i London för att spela in sin debutsingel, Lennon-McCartney låten "Love Me Do". Trots att bandet hade ersatt Starr med Best så fortsatte George Martin att klaga på trumspelet och han hyrde därför in studiomusikern Andy White för The Beatles första inspelning. Starr hänvisades istället till att spela tamburin på låten vilket han något dystert accepterade.[1] Med sitt för dåtiden annorlunda sound blev "Love Me Do" ingen större hit men nådde ändå plats nummer 17 på singellistan i England och var därför en stor framgång för bandet som bara ett år innan hade varit tvungen att kämpa för att kunna få spela på utslitna porrbiografer.[1] Det var dessutom inte vanligt att popgrupper själva skrev sitt material på den här tiden och George Martin pressade Lennon och McCartney att antingen skriva kommersiellt hållbara låtar eller spela in färdigskrivna kompositioner av yrkeslåtskrivare, något i princip alla andra popgrupper gjorde.[1]

I samband med att de spelade in i studion åkte The Beatles runt på turné i England tillsammans med andra artister och spelade på olika klubbar. Medan de åkte i en turnébuss skrev Lennon och McCartney ihop låten "Please Please Me" och presenterade den för George Martin komplett med en nyskriven "hook" av Harrison som han spelade på gitarr och med Starr tillbaka på trummorna.[1][3] Martin gav tillstånd att spela in låten och efter inspelningen gratulerade han gruppen med den spontana frasen: "Grattis, ni har just gjort er första listetta".[1] Det visade sig att Martin hade rätt; Efter att ha kämpat till sig tillräckligt med speltid i radio gick "Please Please Me" upp till förstaplatsen på Englands topplista efter två veckor.[1]

The Beatles med Lill-Babs i Drop-In 1963
Please Please Me låtförteckning

På grund av den plötsliga succén samlade Martin snabbt ihop personal och bandmedlemmar för att spela in ett debutalbum med The Beatles och man repade ihop ett sett med både egna låtar och covers.[2][3] Öppningspåret, Lennon-McCartney kompositionen "I Saw Her Standing There", fick behålla sin utropade inräkning av musikerna (1-2-3-4!) som McCartney gjorde, detta för att simulera ett liveuppträdande eftersom gruppen alltid gjorde detta under deras spelningar i Hamburg. Martin kämpade med att försöka fånga in gruppens sound från deras bejublade spelningar och övervägde ett tag att spela in hela albumet live inför hemmapublik.[1] Istället lät han albumets sista spår, Isley Brothers covern "Twist and Shout", spelas in av Lennon med bar överkropp inför en upphetsad studiopersonal. Resultatet blev slående och Lennon klarade bara av en tagning innan hans röst inte bar längre, men intensiteten hängde kvar i studion flera minuter efter inspelningen.[1] Plattan hade avslutats med en skräll och George Martin var nöjd.[1] Albumet fick namnet Please Please Me efter hitsingeln som återfanns på skivan och släpptes den 22 mars i Storbritannien. Gensvaret var omedelbart: Please Please Me toppade listorna i England och hängde sig kvar på förstaplatsen i 30 veckor (innan den så småningom skulle bli avlöst av The Beatles nästa album With The Beatles).

Omtumlade av de oväntade framgångarna spelade bandet in hitsinglarna "From Me To You" och "She Loves You" som båda toppade listorna i England. Bandet fick dock kalla handen från amerikanska skivbolaget Capitol när Brian Epstein försökte sälja ut skivrättigheterna till utländska bolag och amerikanarna gick därmed ovetande om The Beatles supersuccé hemma i England. Även om omvärlden för tillfället gick miste om popgruppen började bandet ganska snabbt att bygga upp en trogen fanskara i hemlandet.[1] Gruppens tidigare hårda och liv i Hamburg byttes nu mot fullsatta konserter, stora inkomstcheckar och framförallt högljudda skrik från (främst) gruppens kvinnliga fans.[1]

The Beatles första utlandsturné efter genombrottet, 24–31 oktober 1963, gick till Sverige, där de spelade i bland annat Stockholm och Göteborg. Bandet var då i stort sett okänt i Sverige. Pressens omdömen var blandade, bland annat skrev Nya Wermlands-Tidningens att bandet spelade "amatörmässig hambo".[9] The Beatles gjorde ett längre besök i Stockholm där de spelade i programmet Drop In och träffade Lill-Babs som de fick autografer av på grund av bandets hittills ganska okända status bland den svenska publiken.[10] Bandet besökte också Stadshuset och Hötorget och poserade för en bild som senare skulle hamna på omslaget till deras senare EP Long Tall Sally.[10] När bandet återvände till England möttes de av jublande fans på Heathrow flygplats i London.[6][3]

"The British Invasion"[redigera | redigera wikitext]

The Beatles på John F. Kennedy flygplats i New York City den 7 februari 1964

With The Beatles släpptes den 22 november 1963 och fick liksom sin föregångare ett enormt kommersiellt genomslag. Albumet slog ut Please Please Me från förstaplatsen på topplistan och skulle komma att toppa listan i hela 51 veckor.[1] En samtida nyhetsskribent hyllade Lennon och McCartneys låtskrivande och utnämnde dem till "Englands främste kompositörer under det gångna året" och media döpte bandet till "The Fab Four".[1][3] På grund av The Beatles enorma genomslagskraft såg Brian Epstein plötsligt en chans för bandet att slå sig in på den amerikanska marknaden och såg till att sjösätta en kraftig marknadsföring av bandet i USA. Detta resulterade i att amerikanska skivbolag till slut gav med sig och släppte singeln "I Want To Hold Your Hand" på den amerikanska marknaden där den blev oerhört populär.[4] Den 7 februari 1964 lämnade The Beatles England, avvikande av tusentals fans, för att påbörja sin första turné i USA.[1] När bandet landade på John F. Kennedy flygplats var gensvaret enormt, bandet möttes av en enorm skara jublande fans tillsammans ett stort pressuppbåd, detta ansågs senare vara startskottet för "The British Invasion" - "Den brittiska invasionen" då en våg av brittiska artister slog sig in på de amerikanska topplistorna.[1] Gruppens första uppträdande i USA var i programmet The Ed Sullivan Show som sågs av drygt 73 miljoner amerikaner vilket exponerade en hel generation unga i landet för en ny typ av musik.[1] Turnén gick sedan vidare till bland annat Florida där gruppen vägrade att uppträda om publiken skulle vara rassegregerad på läktarna.[1]

The Beatles i Holland 1964

Filmen A Hard Day's Night spelades in av medlemmarna i mars 1964 och var i stort sett en komisk reflektion över gruppens utsatta situation till sina hysteriska fans när de var ute på turné.[1] Med sitt medföljande soundtrack album med samma namn togs den emot väl av både kritiker och fans och har i efterhand ansetts som stilbildande under 1960-talet för andra samtida musikaliska filmprojekt.[1] Det mest signifikanta var dock att alla låtar på det medföljande albumet var skriva av Lennon-McCartney.[1] Att ett band i början av 1960-talet kunde fylla en hel LP med eget material var helt unikt, med undantag för Bob Dylan, och fick många andra samtida grupper att sluta nyttja yrkeskompositörer och istället börja skriva sina egna låtar.[1]

The Beatles fortsatte sin världsomspännande turné och gjorde bland annat stopp i Holland, Danmark, Hong Kong och Nya Zeeland där de spelade för en vilt skrikande publik som ibland gjorde det omöjligt för bandet att höra vad de spelade på scen.[1][2] I augusti 1964 återvände de till USA där journalisten Al Aronowitz arrangerade ett möte mellan The Beatles och artisten Bob Dylan.[1][2] Dylan, som var en van brukare av drogen cannabis, erbjöd bandet att tända på tillsammans med honom vilket medlemmarna lite genant avslöjade låg utanför deras horisonter, tidigare hade de bara hållit sig till alkohol och diverse former av kokain.[1][2] Trots sin ovana tog medlemmarna chansen att använda drogen för första gången vilket var en överväldigande upplevelse för dem.[1][2][3] McCartney lär ha fått en utanför kroppen-upplevelse, han hävdade bland annat att han och de andra medlemmarna satt uppe på ett tak och tittade ner på dem i samma ögonblick.[1] Det skulle inte ta lång tid innan medlemmarna började ta drogen regelbundet och deras nya vanor skulle senare ligga till grund för ett allt tyngre drogintag i deras senare karriär.[1] Lennon blev även imponerad av Dylans allmänna stil vilket inspirerade honom att gå in en personlig fas som han senare refererade till som sin "Dylan-period" och han började bland annat att ägna mer tid åt sina låttexter.[1]

Beatles for Sale, LSD och fortsatta framgångar[redigera | redigera wikitext]

Även om Lennon och McCartney hade lyckats fylla sitt förra album med egna kompositioner hade de inte längre tillräckligt med eget material för att upprepa samma bedrift igen. Beatles for Sale, som släpptes den 4 december 1964, innehöll därför en blandning av covers och eget material. De kommersiella framgångarna fortsatte och albumet toppade Englandslistan där den avlöste gruppens förra album With The Beatles. Gruppen var dock utmattad av att ständigt vara på turné och Lennon erkände i en intervju bandets problem med att producera nya låtar, bland annat sa han "Att skriva nytt låtmaterial är ett stort problem just nu".[11] De egna låtarna på albumet började dock visa tecken på en växande musikalisk mognad med djupare texter och mer avancerade musikstrukturer, Lennons låt "I'm a Loser" var till exempel delvis ett erkännande över hans personliga problem med sin självkänsla.[1][2]

The Beatles gör reklam för filmen "Help!" 1965

I början av 1965 var Lennon och Harrison över på middag hos deras tandläkare vilket skulle komma att bli deras första möte med drogen LSD. Läkaren smugglade ner drogen i kaffet han bjöd på vilket gjorde att medlemmarna ofrivilligt blev påtända.[1] Harrison har senare beskrivit upplevelsen som "Helt otrolig... Den bästa känslan jag någonsin har känt. Jag och [Lennon] sprang ut på gatorna och såg alla färger och allting i ett nytt ljus... En del saker förändrades den kvällen."[6] Lennon och Harrison började efteråt att använda LSD regelbundet, ibland fick de sällskap av Starr, medan McCartney höll sig kallsinnig till drogen och väntade med sin debut till året därpå.[1] McCartney skulle dock bli den första Beatlemedlem som öppet gick ut med sitt missbruk, vilket han gjorde i en intervju 1967 där han bland annat sa att "LSD har gjort mig till en mer öppen och tolerant samhällsmedborgare".[12]

I juni 1965 tilldelades The Beatles den Brittiska Imperieorden (MBE) för sina musikaliska framgångar efter att ha nominerats av Storbritanniens dåvarande premiärminister Harold Wilson.[1][3][13] Månaden därpå hade gruppens nästa film, Help!, premiär och liksom sin föregångare släpptes ett medföljande album tillsammans med filmen.[1] Albumet innehöll förutom två covers bara originalkompositioner och producerade två framgångsrika singlar, "Help!" och "Ticket to Ride". Albumet innehöll också The Beatles första experimenterande med klassisk musik då låten "Yesterday" förutom en gitarr bara ackompanjerades av en symfoniorkester och låten blev mycket uppmärksammad i både England och USA. På grund av medlemmarnas intresse för att skriva nytt material skulle The Beatles nu inte spela in fler covers bortsett från den korta versionen av "Maggie Mae" på gruppens sista släppta album Let It Be.[1][2] Bandet åkte återigen ut på turné och gjorde bland annat en historisk spelning på Shea Stadium i New York City där de spelade för en publik på över 50 000 personer.[3] Gruppen fick även möjlighet att träffa sin tidiga idol Elvis Presley när de blev inbjudna till hans bostad i Beverly Hills i samband med turnén i USA.[1][3]

Hösten 1965 efter turnén hade Beatles en period då de inte var bundna till några speciellt projekt vilket de utnyttjade till att spela in sitt nästa album Rubber Soul. Sporrade av varandras kreativa energi lyckades The Beatles upprepa bedriften från A Hard Day's Night att fylla hela albumet med originalkompositioner och albumet anses vara en milstolpe i bandets karriär. Musikens kvalité anses av musikkritiker vara av mycket högre kvalité än gruppens tidigare material och texternas tema täcker en större spännvidd än tidigare, bland annat behandlas ämnen som döden, otrohet och abstrakta kärleksbudskap.[1] Låtarna "In My Life" och "Norwegian Wood (This Bird Has Flown)" anses allmänt av såväl kritiker och fans[3] som höjdpunkter i Lennon-McCartneys låtproduktion och även Harrison började hävda sig som låtskrivare, han började efter att ha inspirerats gurun Maharishi i allt högre grad influeras av indisk klassisk musik. Instrumentalt började även bandet att utforska nya möjligheter och använde bland annat sitar, fuzzbox och olika typer av klaviaturer för att ge uttryck för sina musikaliska idéer. Likt sina föregångare toppade Rubber Soul listorna i England och har fått lysande kritik av både samtida och senare recensenter.[1][3][14][15]

Turnéstopp och studioåren (1966-1970)[redigera | redigera wikitext]

Revolver och Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band[redigera | redigera wikitext]

Efter Rubber Soul väntade ytterligare en världsturné men gruppen hade börjat tröttna på att spela igenom dåligt repeterade sett inför en vilt skrikande publik.[1][2] Utslitna av de ständiga kraven från fans och produktion att leverera timlånga konserter med minimal vila mellan seten började gruppen nu att fundera på att sluta turnéra överhuvudtaget.[1] Problemen tilltog ytterligare när Lennon i en brittisk intervju deklarerade att "Kristendomen är på väg utför, den kommer att minska i betydelse och försvinna. Vi [The Beatles] är just nu populärare än Jesus".[1][16] Uttalande väckte ett ramaskri bland den kristna publiken i USA som reagerade mycket negativt på Lennons uttalande genom att öppet börja arrangera bålbränningar av gruppens skivor, böcker och souvenirer. Bandet bestämde sig nu gemensamt att turnén efter deras nästa album skulle bli deras sista.[1]

Lennon började under 1966 bli allt mer intresserad av LSD och hans drogintag hade börjat eskalerat till en sådan nivå att han "nästan ständigt var påtänd".[6][11] Under våren 1966 började The Beatles med inspelningarna till deras nästa album Revolver som präglades av gruppens nyvunna intresse för studions tekniker. De första spåret som spelades in, Lennon-McCartney låten "Tomorrow Never Knows", var en låt som direkt reflekterade Lennon nyvunna intresse för LSD och markerade en brytpunkt i The Beatles karriär. Den slog in The Beatles på ett nytt musikaliskt spår baserat på psykedeliska upplevelser och experimenterade med musiken vilket skulle komma att prägla större delen av bandets framtida låtmaterial. Under sessionerna till Revolver uppfanns bland annat ADT (Automatic Double Tracking) som möjliggjorde att ett sångspår dubblerades automatiskt och skulle senare komma att bli standard inom musikindustrin.[1] Harrison bidrog med tre låtar till albumet varav en, "Love You To", var hans första som var direkt influerad av hans intresse för indisk musik. Strax innan albumsläppet släppte The Beatles singeln "Paperback Writer" med b-sidan "Rain" tillsammans med inspelade filmer för att marknadsföra låtarna, ett PR-knep som senare kom att kallas för "de första musikvideorna inom populärmusik". Efter att Revolver släpptes gav sig The Beatles mödosamt ut på en sista gemensam turné.[17] Deras sista spelning var i Candlestick Park i San Fransisco varpå Harrison förklarade att han tänkte lämna gruppen[18] men lugnade ner sig efter att Brian Epstein och de andra medlemmarna lovade att de inte skulle ut på några fler turnéer.[1]

Bandet kunde tack vare frånvaron av turnékraven nu fokusera på att utveckla sin musikaliska identitet i studion och de satte igång med att spela in uppföljaren till Revolver, Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. De första tänkta låtarna för albumet som spelades in, "Strawberry Fields Forever" och "Penny Lane", baserades på medlemmarnas barndom i Liverpool och var tänkta att utgöra grundtemat för albumet, men de planerna skrotades efter att EMI släppte både två som en gemensam singel 1967. Rådande praxis tillät inte att en släppt singel skulle inkluderas på ett album varpå låtarna inte kom med på albumet.[19] Istället kom McCartney på ett nytt koncept där bandet skulle gå in rollen som alter egot Sgt. Pepper's Lonley Hearts Club Band. "För då" förklarade McCartney in en senare intervju "kunde vi sluta vara "The Beatles" och istället vara oss själva och skapa den musik vi själva ville".[3][20] Avslutningslåten på albumet, "A Day in the Life", anses av många kritiker vara bandets mästerverk och kronvjuvelen i deras gemensamma låtproduktion.[1][3][21][22][23] Låten var en av de mest komplexa The Beatles spelade in och krävde bland annat att man sydde ihop flera delar av låten med ett crescendo utfört av en 30-manna orkester.[1] Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band var det första pop albumet som hade alla låttexter samlade på baksidan av skivomslaget[24] och vars innehåll blev väldigt omdebatterade när albumet släpptes. En del kritiker menade att albumet glorifierade droger och texterna innehöll dolde referenser till dem, bland annat i låten "Lucy in the Sky with Diamonds" där initialerna bildar en påstådd akronym för drogen LSD.[1] Albumet hyllades av recensenterna när det släpptes, en kritiker kallade det för "ett avgörande ögonblick i den västerländska civilisationens historia".[1] När tidsskriften Rolling Stone Magazine 2012 gjorde en lista på de 500 bästa albumen genom tiderna kom Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band på första plats.[25] Musikkritkern Ian MacDonald skrev att "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band skapade måhända inte sin tids mentala atmosfär, men som en i det närmaste perfekt återspegling förstärkte denna omtalade skiva tidsandan och spred den över världen".[1]

Magical Mystery Tour, Indien och The White Album[redigera | redigera wikitext]

Efter att Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band hade släppts började The Beatles bara fyra dagar senare att spela in soundtracket till deras nästa film, Magical Mystery Tour och släppte låtmaterialet på ett album med samma namn. När filmen hade premiär blev den dock sågad av filmkritiker varav vissa tyckte att the Beatles kändisstatus har stigit dem åt huvudet.[1] Många tyckte att den var rörig, ossamanhängande och dåligt spelad till gruppens besvikelse. Filmen blev trots allt en kommersiell framgång för bandet och soundtracket fick till skillnad från filmen mestadels positiv kritik. I januari 1968 spelade the Beatles in en tecknad film, Yellow Submarine, som till skillnad från gruppens förra film fick lysande kritik när den släpptes i juni samma år, bland annat hyllades filmens humor och dess användande av banbrytande visuella effekter.[5][26]

I februari 1968 åkte medlemmarna tillsammans med sina fruar till gurun Maharishi i Indien för att ägna sig åt meditation för att som Lennon uttryckte det, "att komma iväg från allting".[12] Under vistelsen ägnade de sig enligt Lennon åt att "äta usel vegetarisk mat och komponera låtar på akustiska gitarrer" och de höll sig dessutom i princip drogfria, en stor omställning från deras tidiga omfattande bruk av LSD. Avhållsamheten från droger ledde till att medlemmarna gick in en kreativ period och tillsammans skrev de ungefär 30 stycken låtar som gav dem tillräckligt med material för ett till album. Starr blev den första att lämna Indien eftersom han inte tålde maten och McCartney avbröt snart också sin vistelse medan Lennon och Harrison stannade kvar ett par veckor till.[11][27] Efter hemkomsten till England samlade sig medlemmarna i Harrisons villa utanför London för att banda ett trettiotal demoinspelningar som skulle ligga till grund för deras nästa album, det självbetitlade The Beatles ofta kallat för The White Album på grund av dess kritvita omslag.[1][12] Inspelningssejourerna till det nya albumet blev konfliktladdade och Starr lämnade temporärt gruppen i augusti 1968 vilket tvingade McCartney att spela trummor på två låtar.[1][28] Under inspelningarna repade bandet sällan gemensamt ihop ett komp till en ny låt utan den som kom på en låtidé spelade ofta själv in ett komp och lade sedan på fler instrument efter hand vilket gör att en del låtar på albumet är rena soloinspelningar.[1][29] När albumet släpptes fick det mixade recensioner av samtida recensenter, många tyckte att den var för politiskt influerad på grund av låtar som "Revolution 1" och "Piggies" vars texter var direkta samhällskommentarer om bland annat de rådande revolterna i Paris.[1][30] Skivan markerade också en ett nytt skede i medlemmarnas karriär, under inspelningarna hade de börjat bli allt mer irriterade på varandra, Lennon hånade bland annat McCartneys låt "Ob-La-Di, Ob-La-Da" och kallade den för "[McCartneys] skitiga farmorsmusik" i efterhand.[31] Konflikterna skulle senare leda till deras slutgiltiga upplösning.[2][32]

Yellow Submarine, en EP som släpptes i januari 1969, innehöll mestadels tidigare osläppt material och soundtracket till filmen med samma namn. Musikkritikern Ian MacDonald kallade material för "oaptitligt skräp"[33] och albumet sålde inte speciellt bra i vare sig USA eller England.[4]

Abbey Road, Let It Be och upplösningen[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1968 var the Beatles nära att splittras på grund av ständiga konflikter medlemmarna emellan men beslöt sig för att gemensamt göra en sista spelning i Royal Albert Hall. Efter ett tag beslöt sig gruppen dock för att kassera idén och beslöt sig istället för att börja spela in ett helt nytt album.

Musiken[redigera | redigera wikitext]

Beatles musik spänner över ett brett spektrum av olika musikstilar och anses ha varit en drivande kraft i formandet av modern populärmusik.[1][2][3] Gruppens utveckling från ett poporienterat pojkband till att bli musikaliska pionjärer anses av många kritiker vara en av musikhistoriens mest framgångsrika karriärer någonsin.[1][2][3][26] Lennon–McCartney, dvs. John Lennon och Paul McCartney, skrev huvuddelen av gruppens låtmaterial, och krediterades som duo oavsett vem som hade skrivit låten på grund av ett tidigt låtskrivaravtal parterna emellan (se Wikipedia-artikeln Lennon-McCartney). Harrison blev dock mer och mer driven som låtskrivare och hade från och med Help! alltid med minst ett spår på varje album. Även producenten George Martins bidrog till bandets musik. Han spelade instrument på vissa låtar, skrev och dirigerade orkesterarrangemang och försökte tillfredsställa bandmedlemmarnas musikaliska önskemål gällande studioteknik tillsammans med sina ljudtekniker Geoff Emerick och Norman Smith.[3] Många kritiker anser att hans för tiden liberala syn på musikgruppers kreativa förmåga var en avgörande anledning till The Beatles banbrytande musikproduktion.[1]

Från enkel rock till nya influenser[redigera | redigera wikitext]

Buddy Holly var en av The Beatles största tidiga influenser

John Lennons tonårsband The Quarrymen spelade enkel skiffle[1], rockabilly och rock 'n' roll som de fick hämtade från 1950-tals artister som till exempel Elvis Presley.[1] The Beatles fortsatte denna trend och spelade många covers av Little Richard, Buddy Holly och Carl Perkins som alla var pionjärer inom genren rock 'n' Roll. Bandet spelade många covers av sina idoler under sina tidiga uppträdande i Hamburg och spelade även in en hel del sådana på sina tidiga album.[1] Den musik som the Beatles spelade under början av karriären brukar beskrivas av kritiker som en blandning av genrerna Merseybeat och rock 'n' roll vilka var stora genrer i Liverpool under början av 1960-talet.[1] Bandet blev kända i Hamburg och England bland annat för sina vilda liveuppträdande där de ofta var drogpåverkade och på gränsen till besatta i sina framförande.[1][3] Låtarrangemangen var enkla och bestod oftast av ett par verser med två refränger emellan, ett gitarrsolo (oftast spelat av George Harrison) och sedan en refräng till innan låten var slut.[1] På The Beatles första tre album utvecklades inte musiken speciellt mycket utan höll sig till gruppens tidiga rock n' roll artade influenser med sina grundarrangemang.[1] Många kritiker anser dock att gruppens tidiga material var av mycket bättre kvalité än deras samtida konkurrenter verk. Ian MacDonald skriver om Lennon-McCartney "All My Loving" som återfinns på gruppens andra album With the Beatles att "[The Beatles] musikaliska konkurrenter bara kunde titta på med avundsjuk häpnad över att en sådan bra låt endast var hänvisad till att vara utfyllnadsmaterial på en LP".[1] Många kritiker pekar också på att musiken långsamt förändrades till att bli allt mer sofistikerad och att produktionen ständigt gjorde framsteg.[1] På gruppens tredje album, A Hard Day's Night, blev det albumbetitlade öppningsspåret omtalat för sitt "mäktiga öppningsackord"[1] som senare har blivit föremål för en intensiv musikalisk granskning av ett flertal musikvetare.[1] Dagens Nyheter skriver i en artikel från 2014-10-11 att "Ackordet startade en revolution" och att det "inledde harmonikens gyllene era inom popmusiken".[34]

LSD strukturformel

De flesta kritiker anser att låten "Ticket to Ride", som släpptes 1965, markerar en ny fas inom gruppens musikaliska utveckling.[1][3] Till arrangemanget i grunden enkelt var låten speciell i och med att intensiteten var uppskruvad och att låtens text var ovanligt passiv och inte uppmanade till konfrontation (med en flickvän i det här fallet) utan till en passiv acceptans.[1] Ian MacDonald skriver att "Låten, med dess ringande gitarrer, djupa trumsound och psykologiska budskap, inte liknade någonting annat inom popmusik på 1960-talet".[1] MacDonald spekulerar också att låten kan ha varit en direkt eller indirekt bieffekt av att Lennon, som skrev det mesta av låten, vid denna tid hade börjat ta LSD, en drog som senare skulle komma att forma många av The Beatles mest kritikerhyllade verk.[1]

1965 släppte The Beatles albumet Rubber Soul efter en intensiv inspelning på ett par veckor. Albumet anses vara en milstolpe och en brytpunkt i The Beatles karriär av flera kritiker och innehåller ett par av The Beatles mest kända låtar som "Norwegian Wood (This Bird Has Flown)", "In My Life" och den franskinspirerade "Michelle". Textmässigt började bandet bryta ny mark genom att i sina låtar behandla ämnen som döden, ångest, otrohet och politiskt missnöje, en komplexitet som den samtida artisten Bob Dylan hade visat vägen med.[1] Medan The Beatles tidiga låtar i princip bara hade behandlat pojkvän-flickvän temat började The Beatles i och med Rubber Soul att uttrycka nya känslor hos bandmedlemmarna, ofta betydligt personliga sådana.[1][2] För att få sin musik att låta mer innovativ använde bandet nya instrument eller manipulerade de befintliga för att uppnå ett nytt sound. Harrison spelar till exempel för första gången det indiska instrumentet Sitar på låten "Norwegian Wood" efter att ha hört det användas i filmen "Help!".[1] Ett intresse för avlägsnare genrer började också avspegla sig när låtarna "Michelle" och "Girl" på albumet uppenbart var influerade av fransk respektive tysk musik.[1][3] Hädanefter skulle The Beatles börja värdera sitt studiomaterial i en helt annan utsträckning än tidigare.[1]

Bandets experimenterade med olika genrer tog ny fart under gruppens senare år. På albumet "The Beatles (The White Album)" återfinns bland annat pastischer och en del experimenterande med olika genrer, bland annat ska, heavy metal, jazz, country och avant-garde och albumet innehåller även några av gruppens mest särpräglade texter baserade på allt från dödsångest till födelsedagsfester.[1] En betydande influens för Lennon var hans dåvarande relation med Yoko Ono som påverkade bland annat beatleslåtarna "I Want You (She's So heavy)", "Revolution 9" och "The Ballad of John and Yoko". Gruppen influerades också av den våg av tyngre musik som influerade den musikaliska scenen i mitten av 1960-talet med grupper som The Jimi Hendrix Experience och Cream och The Beatles började därför att närma sig en mer ljudförstärkt musik i slutet av sin karriär vilket resulterade i låtar som "Helter Skelter" och "Revolution".

I studion[redigera | redigera wikitext]

The Beatles i studion med George Martin

I takt med att The Beatles låtmaterial blev allt mer sofistikerat förändrades också medlemmarna sin syn på sitt inspelade material. Tidigare hade gruppen skrivit låtar i hänsyn till att de skulle kunna spelas live men i och med att de slutade turnera började de fritt att experimentera med de möjligheter studion innebar. På albumet Revolver använde gruppen många innovativa inspelningstekniker, ofta påverkade av deras ständigt växande drogintag, och under sessionerna till albumet uppfanns bland annat ADT, Automatic Double Tracking (Automatisk Ljuddubblering), en teknik som senare skulle bli standard inom modern musikindustri.[1] På albumet Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band lades varje instrumentalspår på omsorgsfullt efter varandra för att slipa arrangemangen till perfektion.[1][3] Ringo Starr och Paul McCartney gjorde till exempel om sina instrumentala insatser på låten "A Day in the Life" på egen begäran för att uppnå bästa möjliga ljud.[1] För att kunna ge uttryck för sina musikaliska idéer började medlemmarna även att modifiera sina instrument för att kunna bygga komplexare arrangemang. George Harrison spelade in ett baklängesinspelat gitarrsolo till låten "I'm Only Sleeping" vilket tog sju timmar, ett exempel som visar på gruppens iver att utforska sin musikaliska kreativitet. Ian MacDonald skriver att "The Beatles var inte längre intresserad att leverera en ljudbild för varje album, istället skapade de en helt unik sådan för varje spår".[1]

Många kritiker menar att det till stora delar var bandets produktionsarbetare George Martin och Geoff Emerick som var ansvariga för att The Beatles började experimentera med sin musik. Martin har dock avfärdat hyllningarna och sagt att "Jag tjänade bara som tolk, genialiteten var helt och hållet deras" men kritiker hyllar många av hans arrangemang för låtar som till exempel "Being for the Benefit of Mr. Kite!" och "I Am The Walrus" där de anses vara direkt bidragande till låtarnas höga kvalité.[1] En annan orsak till The Beatles speciella musikproduktion kan vara att bandet spelade in samtliga album på London-studion Abbey Road Studios vilket gick emot den dåvarande trenden bland musikgrupper att spela in i större studior i till exempel Los Angeles.[3] Genom att stanna i London och behålla en intakt band- och produktionsuppsättning av medlemmar fick gruppen friare händer att styra över sitt inspelade material och kunde på senare år använda sin gemensamma kreativa kemi för att skapa det bästa möjliga av sin musik.[1][3] På gruppens sista album, Abbey Road, avslutas ena albumsidan av ett långt komplext medley och kritiker har hyllat slutproduktionen, MacDonald kallade ljudet "kristallklart" och musiksidan AllMusic skriver att "om albumet är The Beatles bästa är diskuterbart, men den musikaliska konstruktionen är bättre än någonsin och albumet står sig som deras mest tajt producerade", vilket visar på gruppens kontroll över studion i slutet i deras karriär.[1][35]

Lennon–McCartney[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Lennon–McCartney
John Lennon och Paul McCartney 1964

Beteckningen Lennon–McCartney avser kompositörerna till ett musikverk som officiellt skrivits gemensamt av John Lennon och Paul McCartney. Duon delade lika på upphovsrätten till sina låtar under Beatles-tiden, men i verkligheten skapade de långt ifrån allt låtmaterial tillsammans.[1][2][3] Det var speciellt i början av Beatles-tiden och innan dess som de skrev i direkt samarbete medan de senare i deras karriär oftast bara kompletterade den andra partners låt med ett stick eller ett par versrader.[1] Ett berömt exempel på ett djupgående 50/50 samarbete mellan Lennon-McCartney är låten "A Day in the Life" med en del skriven av Lennon och den andra av McCartney.[1] En tumregel är att den bandmedlem som sjunger låten är den som har skrivit den medan låtar där båda medlemmarna sjunger olika partier tyder på ett djupare samarbete.[1] Lennon-McCartney är ett av historiens mest framgångsrika låtskrivarpar och tusentals artister har spelat covers av deras låtar.[12][36] "Han [Paul McCartney] var alltid den som bidrog med den positiva synvinkeln i låtarna medan jag [John Lennon] alltid gick för de mer bluesiga tonerna. Jag antar att vi kompletterade varandra på något sätt i slutändan." sa Lennon i en intervju med Playboy Magazine år 1980.[1]

Milstolpar[redigera | redigera wikitext]

  • The Beatles är det band som har sålt mest skivor världen över. De senaste försäljningssiffrorna som har publicerats är uppe i en miljard sålda album.[4]
  • The Beatles invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1988 och samtliga medlemmar är dessutom invalda som soloartister.[36]
  • Samtliga medlemmar anses ha varit musikaliskt banbrytande med sina respektive instrument.[3][6] Både John Lennon och Paul McCartney hamnade till exempel i top tio när Rolling Stone Magazine rankade de 100 bästa sångarna genom tiderna.[37]

Personer med anknytning till The Beatles[redigera | redigera wikitext]

Pete Best[redigera | redigera wikitext]

Pete Best

Best (född den 24 november 1941) var The Beatles trummis mellan åren 1960-1962 och var medlem i bandet bland annat under tiden i Hamburg.[1] Best hade ett eget band, The Black Jacks, som han spelade med på klubbar runt om i Liverpool.[6][12] Det var i samband med en sådan spelning som Paul McCartney uppmärksammade hans trumspel och erbjöd honom en permanent plats i The Beatles strax innan de åkte iväg till Hamburg för första gången.[1] Best var medlem i gruppen tillräckligt länge för att bland annat spela in skivan My Bonnie med Tony Sheridan där The Beatles agerade kompband.[1] I samband med inspelningssejourerna till The Beatles första singeln "Love Me Do" beslöt de övriga medlemmarna att sparka Best efter begäran från George Martin som klagade på hans trumspel.[3] Medlemmarna lät managern Brian Epstein meddela Best beslutet vilket gjorde trummisen förkrossad, hans senare försök att fortsätta göra karriär som musiker var misslyckade och vid ett tillfälle då "Beatlemania" hade nått sin höjdpunkt planerade han att begå självmord men avbröt sina försök. Det var inte förrän år 1988 som Best återigen började turnera regelbundet som musiker, då tillsammans med The Bete Pest Band.

Stuart Sutcliffe[redigera | redigera wikitext]

Sutcliffe (23 juni 1940 - 10 april 1962) var The Beatles basist mellan åren 1960-1962. Sutcliffe var en talangfull konstnär och träffade John Lennon på en konstskola som bjöd in Sutcliffe till The Beatles. Många vittnar om att Sutcliffe var en bättre konstnär än musiker och på scen kände han sig ofta ovan och blyg. Det sägs att han på spelningar spelade med ryggen mot publiken och inte njöt av rampljuset som sina bandkamrater. Sutcliffes basspel byggde på att spela enkla grundtoner och hans vänner rekommenderar honom att fokusera på konststudierna istället för på musiken. Sutcliffes flickvän i Hamburg, fotografen Astrid Kirchherr, sägs ha skapat den kända Beatlesfrisyren och hon tog flera bilder på bandmedlemmarna under deras tid i Hamburg som idag finns bevarade.[3]

I april 1962 började Sutcliffe att klaga på huvudvärk och ljuskänslighet som ibland gjorde honom temporärt blind.[38] Den 13 april kollapsade han på en konstlektion och dödförklarades på sjukhuset med en hjärnblödning orsakad av ett artärbråck.[2][6] Senare analyser pekar på att ett trauma mot huvudet orsakade hjärnblödningen men varför han fick en huvudskada är fortfarande oklart. Vissa spekulanter hävdar att han efter ett uppträdande i Hamburg med The Beatles 1961 blev misshandlad av ett rivaliserande band i en gränd varpå John Lennon och Pete Best blev tvungna att komma till hans undsättning.[3][6] Sutcliffes familj har själva lagt fram olika teorier, bland annat att han skulle ha fallit ner för en trappa och slagit i huvudet[39]. Sutcliffes syster menar dock att det i själva verket var Lennon som oprovocerat hade misshandlat Sutcliffe och att McCartney var vittne till händelsen. McCartney förnekar dock att han minns något händelseförlopp som ska ha sett ut på det sättet och sa senare att "Det är möjligt att Lennon och Sutcliffe hade något bråk när de var berusade men jag kommer inte ihåg att något ovanligt skulle ha hänt".[40]

Brian Epstein[redigera | redigera wikitext]

Epstein (19 september 1934 - 27 augusti 1967) var The Beatles första officiella manager och anses allmänt vara anledning till att The Beatles gick från att vara ett amatörband till att bli professionella musiker.[11] Som van affärsman såg han till att The Beatles fick tag på både skivkontrakt och tillräckligt med turnématerial och han agerade också som en stöttepelare till medlemmarna som ofta kände sig osäkra i sina nya roller som världsberömda kändisar.[1] Det var under en lunch på The Cavern Club i Liverpool som Epstein för första gången stötte på The Beatles när de uppträdde. Han såg genast potential hos bandet och såg till att ta över som bandets nya manager. En av hans första gärningar till bandet var att se till att de fick kontakt med diverse skivbolag och sedermera Parlophone och George Martin. Han såg också till att bandet skaffade sig en mer städad och personlig klädstil tillsammans med ett mer uppfostrat beteende, vilket var något av en chock för bandet som vara vana brukare av både droger och vulgära uttalande.[2] Tack vare sin brett accepterade nya stil lyckades bandet att attrahera fler lyssnare och det bäddade senare vägen för den generationsöverskridande popularitet[1] The Beatles åtnjöt under deras mest kommersiellt framgångsrika år.[1]

Kort efter Epsteins död kom det fram att Epstein var homosexuell, ett stort socialt handikapp på 1960-talet. Han dog av en överdos i slutet av augusti 1967 efter att ha varit deprimerad en längre tid, vilket kan ha varit en effekt av det samhällsmässiga förakt han kände existerade mot sin sexuella läggning.[1] Även om The Beatles kände till och accepterade hans läggning gav Lennon ofta sarkastiska pikar riktade till Epstein om sexualitet och drev med hans ensamma jakt på kärlek,[12] men ingen utanför gruppen hade tillåtelse att ta del av den väl bevarade hemligheten eller skämta om Epstein.[11][1] Även om Lennon gjorde sig lustig på bekostnad av managern delade de en gemensam semester i Spanien 1963,[12][1] något som Lennon senare beskrev som "Nästan en kärleksaffär men inte riktigt (...) Det var mitt första utlämnade möte med en man som jag visste var homosexuell (...) Jag tyckte faktiskt ganska bra om upplevelsen."[41] Det finns rykten om att någon form av sexakt ska ha ägt rum mellan Lennon och Epstein, något som Lennon senare dementerade.[42]

Andra personer med kopplingar till The Beatles

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Under 1950- och 1960-talen var skivutgivningen inom populärmusiken inte alls lika internationellt standardiserad som senare. Därför kom utgivningen att variera från land till land. Huvudkatalog beträffande Beatlesskivor anses vara den brittiska. I Sverige kom utgivningen av Beatles LP-skivor att i stort följa den brittiska huvudkatalogen, medan den svenska katalogen med singelskivor avvek betydligt, åtminstone under första halvan av 1960-talet.

Se vidare The Beatles diskografi, Storbritannien (huvudkatalogen)

Se vidare The Beatles diskografi, USA

Se vidare The Beatles diskografi, Sverige

Huvudalbum i Europa[redigera | redigera wikitext]

Omslaget till albumet The Beatles ("The White Album".

EP-skivor[redigera | redigera wikitext]

Singlar[redigera | redigera wikitext]

Skivbolaget EMI gör reklam för The Beatles (1964).

Album utgivna speciellt för USA-marknaden[redigera | redigera wikitext]

Övriga album och samlingar[redigera | redigera wikitext]

Albumcover till Live! at the Star Club in Hamburg, Germany; 1962. från 1977.
Samlingsalbumet Past Masters Volume One från 1988 som innehåller låtar inspelade i perioden 1962 till 1965.
Past Masters Volume Two innehåller låtar inspelade från 1965 till 1970.

Filmer[redigera | redigera wikitext]

Sammanlagt gjorde Beatles fem filmer. Innehållet i dessa varierar i högsta grad.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu bv bw bx by bz ca cb cc cd ce cf cg ch ci cj ck cl cm cn co cp cq cr cs ct cu cv cw cx cy cz da db dc dd de df dg dh di dj dk dl dm dn do dp dq dr ds dt du dv dw] [|MacDonald, Ian] (på Svenska). En revolution i huvudet - The Beatles inspelningar och 60-talet. Översättning. Erik Andersson, omslag. Lisa Sigfridsson & Bo Ejeby. Nørhaven Paperback, 2003 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac] Norman, Philip. John Lennon 
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al] Lewisohn 1992 
  4. ^ [a b c d] ”The Beatles Album Sales Statistics”. http://www.statisticbrain.com/the-beatles-total-album-sales/. Läst 2014-08-23. 
  5. ^ [a b] ”The Beatles - 100 greatest artists ever”. http://www.rollingstone.com/music/lists/100-greatest-artists-of-all-time-19691231/the-beatles-20110420. Läst 2014-08-12. 
  6. ^ [a b c d e f g h i j k l] Filmen "living in the material world" om George Harrison
  7. ^ Paul McCartney hävdar att det var i Paris, strax efter att John Lennon fyllt 21 år, som en "fellow called Jürgen" skapade Beatlesfrisyren. Källa: Youtube, 1:40, "Paul McCartney inducts John Lennon into the Rock and Roll Hall of Fame during the 1994 Hall of Fame Induction Ceremony".
  8. ^ Pete Best planerade senare att begå självmord när the Beatles började skörda kommersiella framgångar under "Beatlemania"-perioden men avbröt sina försök. Pete Best 
  9. ^ Lundberg, Bengt. ”The Beatles - varför då?”. Vi Musiker. http://www.vimusiker.se/musikforum/f13t66s1.html. 
  10. ^ [a b] Yeah! Yeah! Yeah! The Beatles erövrar Sverige. Sweden: Premium Publishing. 
  11. ^ [a b c d e] Gould 2007 
  12. ^ [a b c d e f g] Brown & Gaines 2002 
  13. ^ Lennon delade senare tillbaka sin medalj i protest mot Vietnamkriget. Lennon 
  14. ^ ”Review by Richie Unterberger”. http://www.allmusic.com/album/rubber-soul-r1701847. Läst 2014-11-30. 
  15. ^ ”5 The Beatles, 'Rubber Soul'”. http://www.rollingstone.com/music/lists/500-greatest-albums-of-all-time-20120531/the-beatles-rubber-soul-20120524. Läst 2014-11-30. 
  16. ^ Evening Standard, 4 mars 1966. 
  17. ^ Vid ett tillfälle blev de direkt våldsamt konfronterade av säkerhetsvakter eftersom de hade visat bristande respekt för ett lands monark under turnéstoppet i Sydostasien. Gould 2002 
  18. ^ På flygresan hem från San Fransisco till London sa han "De där var tillräckligt, jag är ingen "Beatle" längre". Det var också under samma flygresa som Paul McCartney kom på alter egot Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band A revolution in the head 
  19. ^ George Martin kallade senare sitt val att exkludera låtarna från albumet för "Det största misstaget jag någonsin gjorde i min karriär". MacDonald 
  20. ^ Ungefärligt och omarbetat citat från Gould 2007 
  21. ^ ”100 Greatest Beatles Songs”. http://www.rollingstone.com/music/lists/100-greatest-beatles-songs-20110919/a-day-in-the-life-19691231. Läst 2014-12-06. 
  22. ^ ”500 Greatest Songs of All Time”. http://www.rollingstone.com/music/lists/the-500-greatest-songs-of-all-time-20110407/the-beatles-a-day-in-the-life-20110525. Läst 2014-12-06. 
  23. ^ ”Song Review by Richie Unterberger”. http://www.allmusic.com/song/a-day-in-the-life-mt0010100290. Läst 2014-12-06. 
  24. ^ ”Sgt. Pepper original vinyl backside texts”. https://www.google.se/search?q=Sgt+Pepper%27s+Lonely+Hearts+club+band+original+vinyl+backside&espv=2&biw=1920&bih=955&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ei=rAaDVKSJNejNygO5yoHADg&ved=0CAYQ_AUoAQ#facrc=_&imgdii=_&imgrc=r3xsMKkD3Ca3aM%253A%3BE85HgBtrSsIE5M%3Bhttp%253A%252F%252Fwww.ispauldead.com%252Fmediac%252F450_0%252Fmedia%252Fpepperback.jpg%3Bhttp%253A%252F%252Fwww.ispauldead.com%252F15601.html%3B300%3B300. Läst 2014-12-06. 
  25. ^ [http://www.rollingstone.com/music/lists/500-greatest-albums-of-all-time-20120531/the-beatles-sgt-peppers-lonely-hearts-club-band-20120531 ”BACK TO TOP 1 The Beatles, 'Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band' Read more: http://www.rollingstone.com/music/lists/500-greatest-albums-of-all-time-20120531/the-beatles-sgt-peppers-lonely-hearts-club-band-20120531#ixzz3LgqtDhHy Follow us: @rollingstone on Twitter | RollingStone on Facebook”]. http://www.rollingstone.com/music/lists/500-greatest-albums-of-all-time-20120531/the-beatles-sgt-peppers-lonely-hearts-club-band-20120531. Läst 2014-12-12. 
  26. ^ [a b] Beatlesbible.com. (läst 2011-10-12)
  27. ^ Lennon beslöt sig för att åka hem när han fick reda på att Maharishi skulle ha gjort sexuella närmande mot skådespelaren Mia Farrow som samtidigt gjorde gruppen sällskap i Indien (se även "Sexy Sadie"). Ian MacDonald 1995 
  28. ^ Starr anslöt sig till gruppen igen efter två veckor på grund av påtryckningar från de övriga medlemmarna och fick dessutom sitt trumset dekorerat med blommor av Harrison som en välkomstgest vid sin återkomst. Gould 2002 
  29. ^ Endast på hälften av låtarna (15/30) spelar samtliga medlemmar. Ian MacDonald 1995 
  30. ^ Ungefär samtidigt som The Beatles spelades in upplöste Charles de Gaulle generalförsamlingen i Frankrike. Ian MacDonald 1995 
  31. ^ Engelskt citat "Paul's granny music shit". Ian MacDonald 1995 
  32. ^ I efterhand har det diskuterats om the Beatles borde ha släppt en vanlig skiva med de "bästa" låtarna istället för att ha släppt ett dubbelalbum med 30 låtar. George Martin ville till exempel att gruppen skulle släppa "ett starkt album istället för två svaga". Lennon 
  33. ^ Ian MacDonald 1995 
  34. ^ ”Ackordet som ­startade en revolution”. http://www.dn.se/kultur-noje/musik/ackordet-som-startade-en-revolution/. Läst 2014-10-11. 
  35. ^ ”Review by Richie Unterberger”. http://www.allmusic.com/album/abbey-road-mw0000192938. Läst 2014-11-29. 
  36. ^ [a b] Rock and Roll Hall of Fame – The Beatles
  37. ^ ”100 Greatest Singers”. http://www.rollingstone.com/music/lists/100-greatest-singers-of-all-time-19691231. Läst 2014-11-29. 
  38. ^ Flickvännen Astrid Kirchherr vittnade om detta i senare intervjuver
  39. ^ Denna teori stöds av Astrid Kirchherrs mamma
  40. ^ Norman 2008 
  41. ^ ”John Lennon and Brian Epstein holiday in Barcelona, Spain”. http://www.beatlesbible.com/1963/04/28/john-lennon-and-brian-epstein-holiday-in-barcelona-spain/. Läst 2014-12-02. 
  42. ^ Det finns många omstridda källor om detta, vilket inte är relevant att skriva om i det här sammanhanget. För en utförligare beskrivning av Lennon och Epsteins semester i Spanien kan man gå in på följande länk [1].

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]