The Beatles

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Jonny Hutch)
Hoppa till: navigering, sök
The Beatles
White dot.svg
John Lennon George Harrison Paul McCartney Ringo StarrThe Fabs.JPG
Bildinformation
The Beatles 1964
Bakgrund Storbritannien Liverpool, England, Storbritannien
Genre(r) Merseybeat, rock, psykedelisk rock, rock and roll, britpop
År som aktiva 1960–1970
Skivbolag Parlophone, Capitol Records, Apple Records, Vee-Jay Records, Polydor Records
Artistsamarbeten The Quarrymen, Pete Best, Tony Sheridan, Frank Ifield, Jimmy Nicol, Ravi Shankar, Billy Preston, Eric Clapton, Brian Jones
Webbplats Officiell webbplats
Tidigare medlemmar
John Lennon (avliden 1980)
Paul McCartney
George Harrison (avliden 2001)
Stuart Sutcliffe (avliden 1962)
Pete Best
Ringo Starr
Logotyp
Beatles logo.svg

The Beatles (svenskt uttal: [ˈbiːtels]) var en stilbildande brittisk pop- och rockgrupp under 1960-talet. Gruppen bestod av fyra medlemmar: John Lennon (1940–1980), Paul McCartney (född 1942), George Harrison (1943–2001) och Ringo Starr (född 1940). Med sina musikaliska innovationer med influenser från en mängd olika genrer[1] är The Beatles en av de absolut mest inflytelserika musikgrupperna i historien.[1] Via sin enorma popularitet, känd som "Beatlemania", spred de trender inom förutom musik även mode, filmskapande[1] och politik.[1][2] Från att ursprungligen ha spelat enkel skiffle, pop och rock 'n' roll började de senare i sin karriär att experimentera med genrer som psykedelia, västerländsk och indisk klassisk musik och heavy- rock och metal.[1][3]

The Beatles bildades i Liverpool ursprungligen som The Quarrymen på 1950-talet med John Lennon som frontfigur. Senare anslöt sig Paul McCartney och George Harrison och även Stuart Sutcliffe och Pete Best. Gruppen blev kända för sina energirika spelningar i staden Hamburg där de ofta spelade drogpåverkade.[1] Efter att Sutcliffe dött av en hjärnblödning och Pete Best blev sparkad anslöt sig Ringo Starr till gruppen och bandet spelade under början av 1960-talet in flera album som toppade listorna världen över.[1] Som världens mest populära popgrupp spelade de för fulla arenor i flera länder där musiken ofta dränktes av publikens skrik.[1][3] Från och med albumet Rubber Soul (1965) började de intressera sig för studions tekniker och de producerade därefter de kritikerhyllade album Revolver (1966), Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (1967), The Beatles (The White Album) (1968) och Abbey Road (1969). Gruppen upplöstes 1970 efter att ha präglats av interna konflikter under en lång period.[1]

Samtliga medlemmar hade framgångsrika solokarriärer efter att The Beatles upplöstes och fortsatte att vara inflytelserika världen över. John Lennon sköts till döds år 1980 utanför sitt hem i New York och George Harrison dog år 2001 av lungcancer. De överlevande medlemmarna Paul McCartney och Ringo Starr är fortfarande musikaliskt aktiva.[1] The Beatles är musikhistoriens mest framgångsrika band, med över 1,3 miljarder sålda skivor och de innehar också rekordet för flest listettor på amerikanska Billboard Hot 100 (20 stycken).[4] År 2010 utnämnde tidskriften Rolling Stone Magazine The Beatles till den bästa musikgruppen någonsin.[5]

Historik[redigera | redigera wikitext]

De tidiga åren, "The Quarrymen" och Hamburg (1956-1961)[redigera | redigera wikitext]

The Quarrymens instrument bevarade på ett museum

Liverpool och The Quarrymen[redigera | redigera wikitext]

John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Richard Starkey (Ringo Starr) föddes alla i Liverpool på 1940-talet. John Lennon separerades i tidig ålder från sin mamma vilket blev ett trauma för honom resten av livet.[2] Han växte istället upp hos sin moster Mimmi och farbror George men började i tonåren så smått att träffa sin mamma igen. Efter att hon plötsligt dog i en bilolycka kort efter att de hade lyckats återfå kontakten gick han in i en period av ångest och startade skifflegruppen The Quarrymen för att försöka gå vidare i livet.[1] Med gott mod såg Lennon till att bandet fick tag på både instrument och ett par spelningar och The Quarrymen, med Lennon i spetsen, började snart bli lokalt kända i Liverpool. I samband med en spelning på en kyrka träffade Lennon den jämnårige Paul McCartney år 1957 och blev imponerad av dennes musikaliska kunskaper, bland annat för att han kunde stämma en gitarr på rätt sätt.[2][6] De hade även en sak gemensamt förutom musikintresset, Pauls mamma hade också dött i ung ålder av cancer, något som gjorde att de trots sina annars ganska olika personlighetstyper bildade en djup vänskap. Duon började så smått att skriva låtar för The Quarrymen och bestämde sig tidigt för att forma vad som skulle bli ett av historiens mest framgångsrika låtskrivarpar, Lennon-McCartney (ursprungligen McCartney-Lennon), och lovade varandra att de skulle dela låtskrivarbeteckningen för alla deras skrivna verk.[3]

Trots den lokala kändisstatusen var både Lennon och McCartney ivriga att utveckla gruppens musikaliska potential och började därför aktivt att söka efter nya, talangfulla bandmedlemmar.[1] Paul McCartney säger i filmen "Living in the Material World" om deras sedermera gitarrist George Harrison att "Jag och [John Lennon] spelade lite gitarr men vi kunde inte riktigt spela solon så bra. Så jag berättade för John att jag kände den här unga killen, George, som var en duktig gitarrist". John Lennon ska i början ha varit skeptisk mot att ta med George Harrison i bandet på grund av hans unga ålder, han var bara 15 år, men efter att ha imponerat på Lennon med sina färdigheter som gitarrspelare fick han rollen som sologitarrist i The Quarrymen.[2][6]

Hamburg[redigera | redigera wikitext]

År 1960 bestod The Quarrymen endast av medlemmarna John Lennon, Paul McCartney och George Harrison. John, som för tillfället gick i en konstskola i Liverpool, bjöd in och anställde klasskompisen Stuart Sutcliffe till bandet eftersom Sutcliffe nyligen hade sålt en målning och köpt en basgitarr.[1][2] Bandet bytte namn till Beatals, sedan Silver Beetles innan det kort och gott blev The Beatles efter ett namnförslag av Sutcliffe.[1][2] Alan Williams, som var gruppens inofficiella manager, arrangerade ett boende för bandet i Hamburg för att de skulle få möjlighet att spela på de kända klubbarna i staden inför en större publik. Gruppen behövde dock en trummis innan de kunde åka och bjöd in den lokalt kände Pete Best för provspel och anställde honom.[1][2] Best var mer känd för sin popularitet bland den kvinnliga publiken snarare än för sitt trumspel, men bandet ansåg att han allmäna stil passade deras enkla skifflerock och accepterade att Best fick mest tjejer efter spelningarna.[1][3] Den 17 augusti anlände The Beatles för första gången till Hamburg.[3]

The Beatles bodde i början av sin vistelse i ett par nyrenoverade strippklubbar som hade gjorts om till klubblokaler belägna i det ökända St. Pauli området.[3][6] Bandet hamnade snabbt i gräl med ägaren efter att de en kväll hade uppträtt på en rivaliserande klubb och ägaren rapporterade som hämnd den minderårige George Harrison till de tyska myndigheterna.[1][3] The Beatles tvingades lämna Tyskland men skulle komma att resa tillbaka flera gånger de nästkommande två åren.[1] Under deras liveuppträdande använde gruppen drogen Fenmetrazin för att hålla energin uppe och blev snabbt kända som ett spännande och intensivt liveband med uppvridna förstärkare, ett högt tempo och enskilda låtar på uppemot 10 minuter.[3][1] The Beatles fick möjlighet att göra sin första skivinspelning när de kompade den brittiska rockmusikern Tony Sheridan på hans inspelning av My Bonnie i Hamburg 1961.[3][1]

Ny bandmedlem, genombrott och världssuccé (1961-1964)[redigera | redigera wikitext]

Skivkontrakt och Ringo Starr[redigera | redigera wikitext]

George Martin

The Beatles återvände permanent till England 1961, men basisten och konstnären Stuart Sutcliffe valde att stanna i Tyskland där han funnit kärleken hos konstnärinnan Astrid Kirchherr, hon som också enligt flera källor skapade den kända Beatlesfrisyren.[7] Bara några veckor efter att Bandet kom tillbaka till England fick de veta via Astrid Kirchher att Sutcliffe hade dött av en en hjärnblödning efter att ha kollapsat på en konstlektion.[1] Åsikterna om varför Sutcliffe dog går isär, en del menar att det var Lennon som hade misshandlat Sutclife,[2] men de flesta källor är eniga om att något form av trauma mot huvudet orsakade en hjärnskada och sedermera hans död.[2][1] Bandet blev nu en kvartett och Paul McCartney bytte, efter lite god vilja, till bas för att fylla Sutcliffes roll som bandets basist.[1][2][1] The Beatles började att spela på Liverpoolklubben "The Cavern" på diverse arrangemang som klubben anordnade och de fick snart en status som ett återkommande och kvalitativt rockband bland klubbens fans. Under en av kvällarna de spelade träffade The Beatles deras framtida manager Brian Epstein som satt i publiken och som hade blivit hänförd av gruppens framförande. Han sa själv senare i en intervju att "jag omedelbart såg en slags stjärnkvalité i bandet när de uppträdde på scen" och det tog inte lång tid innan han såg till att han fick ansvar för gruppens affärer.[3] Epstein började tidigt att leta efter producenter åt bandet och ordnade en audition för The Beatles på skivbolaget Decca där de spelade igenom ett par covers, bland annat Phil Spector låten "To Know Her Is To Love Her" och diverse andra låtar från tiden i Hamburg. Efter att ha spelat igenom sitt sett blev de emellertid nekade ett skivkontrakt efter vad som senare har kallats "musikhistoriens största misstag" av Decca på grund av bandets senare enorma framgångar.[1][2] Gruppen repade sig och gjorde en ny audition på bolaget Parlophone där de kom i kontakt med producenten George Martin som även skulle komma att bli bandets primära skivproducent.[1]

Martin antog bandet ett skivkontrakt efter att de hade framfört sina låtar för skivbolaget men klagade tidigt på Pete Bests trumspel och föreslog att bandet skull ersätta honom med en studiomusiker, alternativt hitta en ny bandmedlem. Efter att ha överlagt utan Bests vetskap kom de övriga bandmedlemmarna överens om att sparka Pete Best från bandet.[1] De mindes i senare uttalande att beslutet att sparka Best under omständigheterna var tufft och något de senare skämdes för. "Det gick inte rätt till" sa Paul McCartney i en senare intervju. "Vi skulle ha pratat igenom det ordentligt med [Pete Best] först men istället lät vi [Brian Epstein] göra jobbet åt oss. Vi var för fega helt enkelt.".[1] När Best fick reda på beslutet blev han förkrossad och han drog sig senare tillbaka från livet som musiker för en lång tid framöver.[2]

Gruppen insåg att de nu jobbade under tidspress på grund av kontrakterbjudandet från Martin och de började snabbt att leta efter en ersättare till Best. Gruppen kom i kontakt med bandet Rory Storm and The Hurricanes trumslagare Ringo Starr som Lennon i senare intervjuer beskrev som "Den bästa trummisen i Liverpool under början av 60-talet".[1] Bandet antog honom som bandets nya trummis efter att Starr lovade sin tidigare grupp att stanna kvar tills de hade hittat en ersättare.[3] The Beatles nuvarande form med John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr skulle hålla i sig i deras resterande karriär.[1]

Genombrottet och Please Please Me[redigera | redigera wikitext]

Den nybildade kvartetten samlade sig för första gången på Abbey Road Studios i London för att spela in sin debutsingel, Lennon-McCartney låten "Love Me Do". Trots att bandet hade ersatt Starr med Best så fortsatte George Martin att klaga på trumspelet och han hyrde därför in studiomusikern Andy White för The Beatles första inspelning. Starr hänvisades istället till att spela tamburin på låten vilket han något dystert accepterade.[1] Med sitt för dåtiden annorlunda sound blev "Love Me Do" ingen större hit men nådde ändå plats nummer 17 på singellistan i England och var därför en stor framgång för bandet som bara ett år innan hade varit tvungen att kämpa för att kunna få spela på utslitna porrbiografer.[1] Det var dessutom inte vanligt att popgrupper själva skrev sitt material på den här tiden och George Martin pressade Lennon och McCartney att antingen skriva kvalitativa låtar eller spela in färdigskrivna kompositioner av yrkeslåtskrivare, något i princip alla andra popgrupper gjorde.[1]

I samband med att de spelade in i studion åkte The Beatles runt på turné i England tillsammans med andra artister och spelade på olika klubbar. Medan de åkte i en turnébuss skrev Lennon och McCartney ihop låten "Please Please Me" och presenterade den för George Martin komplett med en nyskriven "hook" av Harrison som han spelade på gitarr och med Starr tillbaka på trummorna.[1][3] Martin gav tillstånd att spela in låten och efter inspelningen gratulerade han gruppen med den spontana frasen: "Grattis, ni har just gjort er första listetta".[1] Det visade sig att Martin hade rätt; Efter att ha kämpat till sig tillräckligt med speltid i radio gick "Please Please Me" upp till förstaplatsen efter två veckor.[1]

The Beatles med Lill-Babs i Drop-In 1963.
Please Please Me låtförteckning

På grund av den plötsliga succén samlade Martin snabbt ihop personal och bandmedlemmar för att spela in ett debutalbum med The Beatles och man repade ihop ett sett med både egna låtar och covers.[2][3] Öppningspåret, Lennon-McCartney kompositionen "I Saw Her Standing Her", fick behålla sin utropade inräkning av musikerna (1-2-3-4!) som McCartney gjorde, detta för att simulera ett liveuppträdande eftersom gruppen alltid gjorde detta under deras spelningar i Hamburg. Martin kämpade med att försöka fånga in gruppens sound från deras bejublade spelningar och övervägde ett tag att spela in hela albumet live inför hemmapublik.[1] Istället lät han albumets sista spår, Isley Brothers covern "Twist and Shout", spelas in av Lennon med bar överkropp inför en upphetsad studiopersonal. Resultatet blev slående och Lennon klarade bara av en tagning innan hans röst inte bar längre, men intensiteten hängde kvar i studion flera minuter efter inspelningen.[1] Plattan hade avslutats med en skräll och George Martin var nöjd.[1] Albumet fick namnet Please Please Me efter hitsingeln som återfanns på skivan och släpptes den 22 mars i Storbrittanien. Gensvaret var omedelbart: Please Please Me toppade listorna i England och hängde sig kvar på förstaplatsen i 30 veckor (innan den så småningom skulle bli avlöst av The Beatles nästa album With The Beatles).

Omtumlade av de oväntade framgångarna spelade bandet in hitsinglarna "From Me To You" och "She Loves You" som båda toppade listorna i England. Bandet fick dock kalla handen från amerikanska skivbolaget Capitol när Brian Epstein försökte sälja ut skivrättigheterna till utländska bolag och amerikanarna gick därmed ovetande om The Beatles supersuccé hemma i England. Även om omvärlden för tillfället gick miste om popgruppen började bandet ganska snabbt att bygga upp en trogen fanskara i hemlandet.[1] Gruppens tidigare hårda och liv i Hamburg byttes nu mot fullsatta konserter, stora intäkter och framförallt högljudda skrik från (främst) gruppens kvinnliga fans.[1]

The Beatles första utlandsturné efter genombrottet, 24–31 oktober 1963, gick till Sverige, där de spelade i bland annat Stockholm och Göteborg. Bandet var då i stort sett okänt i Sverige. Pressens recensioner var blandade, bland annat skrev Nya Wermlands-Tidningens att bandet spelade "amatörmässig hambo".[8] The Beatles gjorde ett längre besök i Stockholm där de spelade på programmet Drop In och träffade Lill-Babs som de fick autografer av på grund av bandets hittills ganska okända status.[9] Bandet besökte också Stadshuset och Hötorget och poserade för en bild som senare skulle hamna på omslaget till deras senare EP Long Tall Sally.[9] När bandet återvände till England möttes de av jublande fans på Heathrow flygplats i London.[6][3]

Slutar turnera[redigera | redigera wikitext]

När The Beatles turnerat färdigt i USA, väntade resten av världen. Nu begav de sig till bland annat Japan, Australien och Filippinerna. Vart de än reste var det kaos med vilda och skrikande fans. Fenomenet kallades för Beatlemania -"Beatleshysteri". Samma sak skedde vid livekonserterna, då publiken överröstade musiken. Detta var en av anledningarna till att The Beatles slutade turnera. The Beatles sista konsert gavs 29 augusti 1966Candlestick Park i San Francisco.

Från och med nu kunde The Beatles koncentrera sig på låtskrivandet och sin experimentlusta. Från och med skivan Rubber Soul var det en ny typ av musik som presenterades. Beatles började blanda popen med olika musikstilar, bland annat klassisk och indisk musik.

År 1967 gavs albumet Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band ut. Denna skiva är mytomspunnen och många rykten florerade när den släpptes, bland annat att låten "Lucy In The Sky With Diamonds" påstådda förhärligade narkotika. Ett rykte uppstod även att Paul skulle vara död (se Paul is dead).

1968 släppte gruppen sin enda dubbel-LP, kallad kort och gott The Beatles. Albumet blev snabbt känt som "det vita albumet" (The White Album) då omslaget var helt vitt. Skivan var den första som gavs ut på gruppens eget skivbolag, Apple Records.

The Beatles spelade in sitt sista album Abbey Road i mitten på 1969, men det sista albumet som släpptes var Let It Be. Vid dessa inspelningar stod det klart att gruppmedlemmarna var mer intresserade av att påbörja egna karriärer än att fortsätta som grupp.

Beatles på John F. Kennedy International Airport i New York den 7 februari 1964: John, Paul, George och Ringo.

Upplösningen[redigera | redigera wikitext]

I april 1970 blev det officiellt att Paul McCartney hade lämnat gruppen och att The Beatles hade splittrats. Med det inledde alla medlemmar solokarriärer. Fans världen över hoppades länge på en återförening, men när John Lennon blev mördad 1980, gick de förhoppningarna i kras.[1] En liten återförening kom dock till stånd 1994. Då samlades nämligen de kvarvarande medlemmarna och arbetade med två tidigare outgivna Lennon-låtar: Free As A Bird och Real Love. De gavs sedan ut som singlar och nådde stor framgång. Numera finns endast två av originalmedlemmarna i livet, då George Harrison dog i cancer 2001.[10]

Musiken[redigera | redigera wikitext]

Beatles musik spänner över ett brett spektrum av olika musikstilar och anses ha varit en drivande kraft i att forma modern populärmusik.[1][2][3] Gruppens utveckling från ett poporienterat pojkband till att bli musikaliska pionjärer anses av många kritiker vara en av musikhistoriens mest framgångsrika karriärer någonsin.[1][2][3][11] Lennon–McCartney, dvs. John Lennon och Paul McCartney, skrev huvuddelen av gruppens låtmaterial, och krediterades som duo oavsett vem som hade skrivit låten på grund av ett tidigt låtskrivaravtal parterna emellan (se Wikipedia-artikeln Lennon-McCartney). Harrison blev dock mer och mer driven som låtskrivare och hade från och med Help! alltid med minst ett spår på varje album. Även producenten George Martins bidrog till bandets musik. Han spelade piano på vissa låtar, skrev och dirigerade orkesterarrangemang och försökte tillfredsställa bandmedlemmarnas musikaliska önskemål gällande studioteknik tillsammans med sin ljudtekniker Geoff Emerick. Många kritiker anser att hans för tiden liberala syn på musikgruppers kreativa förmåga var en avgörande anledning till The Beatles banbrytande musikproduktion.[1]

Från enkel rock till nya influenser[redigera | redigera wikitext]

The Beatles i studion med George Martin

John Lennons tonårsband The Quarrymen spelade enkel skiffle[1], rockabilly och rock 'n' roll som de hämtade från 1950-tals artister som till exempel Elvis Presley.[1] The Beatles fortsatte denna trend och spelade många covers av Little Richard, Buddy Holly och Carl Perkins som alla var pionjärer inom genren rock 'n' Roll. Bandet var mycket influerade av tidiga rockartister som Chuck Berry och Elvis Presley och spelade covers av artisterna under sina tidiga uppträdande i Hamburg.[1] Den musik som The Beatles spelade i början brukar beskrivas av kritiker som en blandning av genrerna Merseybeat och rock 'n' roll vilka var stora genrer i Liverpool under början av 1960-talet.[1] Bandet blev kända i Hamburg och England bland annat för sina vilda liveuppträdande där de ofta var drogpåverkade och på gränsen till maniska i sina framförande.[1][3] Låtarrangemangen var enkla och bestod oftast av ett par verser med två refränger emellan, ett gitarrsolo (oftast spelat av George Harrison) och sedan en refräng till innan låten var slut.[1] På The Beatles första tre album utvecklades inte musiken speciellt mycket utan höll sig till gruppens tidiga rock n' roll artade influenser med sina grundarrangemang.[1] Många kritiker anser dock att gruppens tidiga material var av mycket bättre kvalité än deras samtida konkurrenter verk. Ian MacDonald skriver om Lennon-McCartney "All My Loving" som återfinns på gruppens andra album With the Beatles att "[The Beatles] musikaliska konkurrenter bara kunde titta på med avundsjuk häpnad över att en sådan bra låt endast var hänvisad till att vara utfyllnadsmaterial på en LP".[1] Många kritiker pekar också på att musiken långsamt förändrades till att bli allt mer sofistikerad och att produktionen ständigt gjorde framsteg.[1] På gruppens tredje album, A Hard Day's Night, blev det albumbetitlade öppningsspåret omtalat för sitt "mäktiga öppningsackord"[1] som senare har blivit föremål för en intensiv musikalisk granskning av ett flertal musikvetare.[1] Dagens Nyheter skriver i en artikel från 2014-10-11 att "Ackordet startade en revolution" och att det "inledde harmonikens gyllene era inom popmusiken".[12]

LSD strukturformel

De flesta kritiker anser att låten "Ticket to Ride", som släpptes 1965, markerar en ny fas inom gruppens musikaliska utveckling.[1][3] Till arrangemanget i grunden enkelt var låten speciell i och med att intensiteten var uppskruvad och att låtens text var ovanligt passiv och inte uppmanade till konfrontation (med en flickvän i det här fallet) utan till en passiv acceptans.[1] Ian MacDonald skriver att "Låten, med dess ringande gitarrer, djupa trumsound och psykologiska budskap, inte liknade någonting annat inom popmusik på 1960-talet".[1] MacDonald spekulerar också att låten kan ha varit en direkt eller indirekt bieffekt av att Lennon, som skrev det mesta av låten, vid denna tid hade börjat ta LSD, en drog som senare skulle komma att forma The Beatles mest kritikerhyllade verk.[1]

1965 släppte The Beatles albumet Rubber Soul efter en intensiv inspelning på ett par veckor. Albumet anses vara en milstolpe och en brytpunkt i The Beatles karriär av flera kritiker och innehåller ett par av The Beatles mest kända låtar som "Norwegian Wood (This Bird Has Flown)", "In My Life" och den franskinspirerade "Michelle". Textmässigt började bandet bryta ny mark genom att i sina låtar behandla ämnen som döden, ångest, otrohet och politiskt missnöje, en komplexitet som den samtida artisten Bob Dylan hade visat vägen med.[1] Medan The Beatles tidiga låtar i princip bara hade behandlat pojkvän-flickvän temat började The Beatles i och med Rubber Soul att uttrycka nya känslor hos bandmedlemmarna, ofta betydligt personliga sådana.[1][2] För att göra sin musik att låta mer innovativ använde bandet nya instrument eller manipulerade de befintliga för att uppnå ett nytt sound. Harrison spelar till exempel för första gången det indiska instrumentet Sitar på låten "Norwegian Wood" efter att ha hört det användas i filmen "Help!".[1] Ett intresse för mer avlägsna genrer började också avspegla sig när låtarna "Michelle" och "Girl" på albumet uppenbart var influerade av fransk respektive tysk musik.[1][3] Hädanefter skulle The Beatles börja värdera sitt studiomaterial i en helt annan utsträckning än tidigare.[1]

Revolver, musikalisk utveckling och Indien[redigera | redigera wikitext]

Efter albumet Rubber Soul började The Beatles att intressera sig för inspelningsstudions musikaliska möjligheter. Tidigare hade gruppen spelat in alla låtar med hänsyn att de också skulle kunna spelas på konserter men nu intresserade man sig allt mer för alternativa musikmedel. Gruppen hade inte längre enbart gitarr och bas som grund utan även sitar, piano, orgel och klassiska orkestrar som grund för låtarnas arrangemang, något som var banbrytande inom populärmusik på 1960-talet. På det kritikerrosade[13][14] albumet Revolver som släpptes 1966 använde sig The Beatles av många innovativa inspelningstekniker[1] såsom Automatic Double Tracking (Automatisk Ljuddubblering)[1], baklängesinspelade gitarrer[1] och indisk musik.[1] Paul McCartney influerades allt mer av klassisk musik, detta efter att ha hört stråkpåläggen på hans tidigare låt "Yesterday", och skrev tillsammans med de övriga bandmedlemmarna låten "Eleanor Rigby" där gruppen endast använde sig av en orkester som arrangemang.[1] Samtidigt började George Harrison att hävda sig som individuell låtskrivare, trots att han betraktades som "en underhuggare" av Lennon och McCartney,[1] och bidrog med tre låtar till albumet, en bedrift han bara överträffade på albumet "The Beatles". Harrison började bli allt mer intresserad av indisk klassisk musik och nyttjade många av genrens tekniker i sina låtar med monotona motmelodier och orientaliska ljudslingor.[1] På gruppens sista officiella turné i Nordamerika spelade The Beatles inga låtar från det nyligen släppta albumet, detta enligt musikkritikern Ian MacDonald eftersom "knappt en ton av [Revolver] kunde återges live".[1]

Mikrofonstativ på Abbey Road Studios

Revolvers uppföljare Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band som utgavs 1967 anses av många kritiker vara The Beatles bästa och mest inflytelserika album.[15][16][17][18] Albumet var ursprungligen avsett att anspela på bandmedlemmarnas barndom men byggde till slut istället på ett nytt koncept av Paul McCartney som gick ut på The Beatles skulle gå in i rollen som alter egot Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band eftersom McCartney ansåg att "Då var vi inte längre bundna till att vara The Beatles (...) Vi kunde plötsligt börja skriva musik precis som vi själva ville".[3] Albumet innehåller många av The Beatles mest psykedeliskt inspirerade låtar och många av texterna anses innehålla anspelningar på drogkulturen.[1] En del kritiker menade att materialet uppenbart var influerat av LSD och Ian MacDonald kallar albumet "den mest realistiska simuleringen av en LSD-upplevelse någonsin".[1] George Harrison bidrag "Within You Without You" var kraftigt influerat av indisk musik och är kanske en av de låtar som skiljer sig mest i The Beatles diskografi.[1] Paul McCartney raderade bryskt ett Harrison-solo på albumets öppningslåt "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" (som hade tagit sju timmar att spela in) och ersatte det med ett eget solo, ett framförande som MacDonald kallar "skrikigt snarare än mäktigt".[1] McCartney spelade också gitarrsolot på Lennon-låten "Good Morning Good Morning". Även om McCartney gärna villa hålla i tyglarna när bandet producerade låtarna bidrog hans behandling av sina bandkamrater till konflikter inom bandet, något som senare skulle bidra till att splittra gruppen.[1] Avslutningsspåret "A Day in the Life" anses av många kritiker vara The Beatles bästa spår de någonsin producerade och låtens sista ackord, ett E-Dur spelat på flera pianon simultant, blev ett av de mest beryktade ackorden någonsin i musikhistorien.[1] Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band anses idag vara ett av de viktigaste albumen som någonsin släppts och har blivit känt för allt från sitt inkorporerande av ett flertal genrer till sitt detaljarbetade albumomslag som förutom bandmedlemmarna föreställde deras idoler eller kända personer (Lennon ville ett tag ha med Hitler men förslaget röstades ner strax före att albumet släpptes).[1]

Efter att Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band släpptes spelade The Beatles in filmen "Magical Mystery Tour" med ett medföljande soundtrack-album med samma namn.[19] Efter de tidigare regelbundna studiotiderna började The Beatles med ett nytt koncept då de istället fritt kunde använda studiotider på Abbey Road Studios, något som enligt musikkritikern Ian MacDonald färgade av sig på låtproduktionen.[1] Enligt MacDonald var The Beatles musikproduktion på "Magical Mystery Tour" ett resultat av "oaptitligt skräp som nekats från tidigare album" och menade att The Beatles låtproduktion aldrig nådde samma kvalité igen som under inspelningssessionerna till Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band.[1] Till skillnad från deras tidigare låtar där allt planerades in i minsta detalj bestod nu arrangemangen oftast av jams där medlemmarna improviserade ihop låtar tillsammans som kunde bli upp emot 20 minuter, inspirerat av bland annat Pink Floyd som samtidigt spelade in låtar på Abbey Road Studios .[1]

I februari 1968 besökte The Beatles Indien för att träffa sin meditationslärare Ravi Shankar.[1] På grund av att det inte fanns några elektriska instrument under vistelsen så skrev medlemmarna låtar på akustiska gitarrer, vilket skulle komma att påverka produktionen på deras nästa självbetitlade album The Beatles.[1][2] En stor mängd låtar skrevs under vistelsen i Indien, troligen på grund av medlemmarnas avhållsamhet från droger,[1] vilket ledde till att The Beatles hade tillräckligt med material för att släppa sin nästa skiva som ett dubbelalbum med 30 stycken låtar.[1] Textmässigt riktar sig en del låtar på albumet kritiskt mot etablissemanget i samhället och konspirationsteorier i allmänhet, men sträcker sig även mot religiösa tankar, romantiken och även mer banala saker i livet. I texten till "Glass Onion" refererar John Lennon till några av The Beatles tidigare låtar och ironiserar fansens övertolkningar och konspirationer om gruppens texternas innehåll och budskap.[1] I låten "Julia" öppnar Lennon med raden "Half of what I say is meaningless; But I say it just to reach you"[1][2] vilket en del kritiker menar är ett direkt budskap till gruppens fans som, enligt Lennon, ständigt vantolkade gruppens textmässiga budskap.[1] Under inspelningssessionerna lämnade Ringo Starr under en kort period gruppen efter att ha blivit mycket kritiserad för sitt trumspel vilket tvingade Paul McCartney att spela trummor på låtarna "Back in the USSR" och "Dear Prudence".[1][2] The Beatles experimenterar även med en del andra genrer på albumet som Ska och Heavy Metal och började att röra sig bort från sin ursprungliga pop-artade musikstil och skulle senare i sin karriär snarare spela Rock än Pop.[1] George Harrison skrev fyra låtar till albumet, det största antal han någonsin skrev till ett Beatles-album, varav speciellt "While My Guitar Gently Wheeps" har pekats ut av kritiker som ett genombrott i hans låtskrivande. Låten anses var en nyckelpunkt i Harrisons karriär både till kvalité och för hans självförtroende som musiker, hädanefter skulle han börja ifrågasätta sina medlemmars musikaliska auktoritet alltmer.[1] När The Beatles släpptes fick den ett mixat mottagande från kritikerna. En del gillade inte skivans förhållandevis politiska budskap som de tyckte var irrelevant och cyniskt sett till de rådande politiska omständigheterna.[1] I senare recensionerna har albumet fått mycket bättre kritik och anses numera varav ett av de bästa albumen som någonsin släppts.[1][20][21]

Abbey Road och Phil Spector[redigera | redigera wikitext]

Övergångstället utanför Abbey Road Studios där omslaget till albumet Abbey Road fotograferades

Efter att The Beatles släpptes var bandmedlemmarna, särskilt John Lennon, trött på att elektroniskt modifiera inspelningarna i studion och ville återgå till ett mer råare sound utan en genomgående producering av materialet.[1] Bandet höll dock under den här tiden på att splittras på grund av interna konflikter mellan medlemmarna.[1] I ett försök att hålla samman bandet föreslog Paul McCartney att The Beatles skulle lansera "Get Back"-projektet som skulle kulminera i en konsert i London där framförandet skulle bandas och släppas som ett nytt album.[1] The Beatles började skriva på nytt material men hade svårt att hålla sams och samarbeta i den musikaliska processen.[1][2] Vid flera tillällen hotade medlemmarna att lämna gruppen och vid ett tillfälle lär John Lennon ha måttat ett slag mot Paul McCartneys dåvarande fru Linda McCartney.[1][2] I ett försök att stabilisera läget bjöd George Harrison in den talangfulle klaviaturisten Bill Preston som därmed fick spela på flera av bandets låtar under inspelningssejouren.[1] "Get Back"-projektet blev inte lyckat då medlemmarna bland annat inte kunde samarbeta tillräckligt för att producera fram ett tillfredsställande låtmaterial samt att mycket av den kreativa glöden hade slocknat med ständiga konflikter, kritik av varandras spel och allmänna missnöje.[1] Istället så genomförde bandet en sista officiellt känd spelning inför publik på ett hustak i centrala London som fick mycket uppmärksamhet bland allmänheten och media.[1] Bandet ville dock släppa ett album och år 1969 släpptes Abbey Road vars albumomslag föreställde medlemmarna gående över ett övergångsställe utanför studion Abbey Road Studios, därav albumtiteln.[1][2] Enligt kritikern Ian MacDonald så togs bilden utanför studion eftersom "medlemmarna kände att de inte ville röra sig längre tillsammans än till gatan utanför inspelningsstudion".[1] Musikaliskt ligger albumet enligt de flesta kritiker närmare genren rock snarare än pop med låtar som "I want you (She's so heavy)", "Maxwell's Silver Hammer" och "You Never Give Me Your Money" med dubblerade gitarrer och ett starkt återgivet bas- och trumljud. På skivan använder George Harrison ofta en Leslie-gitarr som enligt kritikern Ian MacDonald frambringade ett "klockklingande ljud" på flera låtar, exempelvis "You never give me your money" och gav ett "Leslie-färgat" ljud till produktionen.[1] Ett annat nytt instrument som bandet experimenterade med var "Moogen", en typ av synthesizer som var ny i England och som Harrison hade tagit med sig från Kalifornien.[1] Albumets andra albumsida består av ett långt medley, enligt källor efter begäran av McCartney, och avslutas klimatiskt med låten "The End" där Lennon, McCartney och Harrison spelar varsitt gitarrsolo efter varandra och Starr spelar sitt enda trumsolo på en Beatles-låt.[1] MacDonald hyllar albumets produktionen med dess "kristallklara ljud", särskilt Starrs bastrumma som MacDonald skriver "träffar mitt i prick".[1] Andra kritiker har hyllat albumet varav flera kallar det The Beatles bästa.[22][23][24][25] Även om albumet Let It Be släpptes efter Abbey Road så spelades det här albumet in sist av allt The Beatles material och bandet skulle nu inte längre göra någon inspelning tillsammans som grupp.

Phil Spector producerade Let It Be

Under inspelningssejourerna spelades en hel del material in varav mycket inte hamnade på Abbey Road på grund av låtarna antingen inte var färdig eller för att de gallrades bort i produktionen till Abbey Road. Den ursprungliga planen hade gått ut på att släppa ett slags avslutningsalbum innan bandet upplöstes. Albumet skulle heta Get Back - With "Don't Let Me Down" and Twelve Other Songs och anspela på bandets första album med ett snarlikt omslag och titel.[1] Bandet kunde, trots ett långdraget försök, aldrig slutföra projektet och tvingades söka producenter som kunde mixa ihop tillräckligt med låtmaterial för att kunna släppa någonting över huvud taget.[3] En film om The Beatles inspelningar under den här perioden, "Let It Be", skulle släppas 1970 och ansågs behöva ett anslutande soundtrack-album för att sälja bra.[1] Därför kontaktade bandet producenten Phil Spector och gav honom uppdraget att slutföra albumet med samma namn. Spector mixade låtarna utifrån ett annat koncept än George Martin och lade på brassektioner, stråkarrangemang och körer för att förstärka låtarna, något McCartney hatade.[1][3] Särskilt Spectors behandling av låten "The Long and Winding Road" fick McCartney att gå i taket och det gick så långt att han tog upp hela ärendet i domstol.[1] Trots detta släpptes ändå låten med det arrangemang Spector gav det till McCartneys stora besvikelse. Let It Be har fått mixad kritik av både dåtida och nutida recensenter och många kritiker menar på att Spectors behandling av materialet var överflödigt och förstörde materialets ursprungliga sound. Andra recensenter menade att det var det enda rätta för att dölja den ilskna stämning som präglade bandet under inspelningstillfällena.[1][3] De flesta kritiker och fans är i alla fall eniga om att flera låtar på albumet är några av bandets bästa, eller åtminstone mest kända, som titelspåret "Let It Be", "Get Back" och "Don't Let Me Down".[1][3] De slitiga inspelningssejourerna och den ständigt konfliktartade stämningen[1] var dock för mycket för bandmedlemmarna. Den 10 april 1970 annonserade Paul McCartney, efter att ha börjat en långdragen rättsprocess mot Phil Spector, att The Beatles inte längre existerade.[1][2]

Lennon–McCartney[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Lennon–McCartney

Beteckningen Lennon–McCartney avser kompositörerna till ett musikverk som officiellt skrivits gemensamt av John Lennon och Paul McCartney. Duon delade lika på upphovsrätten till sina låtar under Beatles-tiden, men i verkligheten skapade de långt ifrån allt låtmaterial tillsammans. Det var speciellt i början av Beatles-tiden och innan dess som de skrev i direkt samarbete medan de senare i deras karriär oftast bara kompletterade den andra partners låt med ett stick eller ett par versrader.[1] Ett berömt exempel på ett djupgående 50/50 samarbete mellan Lennon-McCartney är låten "A Day in the Life" med en del skriven av Lennon och den andra av McCartney. En tumregel är att den bandmedlem som sjunger låten är den som har skrivit den medan låtar där båda medlemmarna sjunger olika partier tyder på ett djupare samarbete.[1] Lennon-McCartney är ett av historiens mest framgångsrika låtskrivarpar och tusentals artister har spelat covers av deras låtar.[1]

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Personer med anknytning till The Beatles[redigera | redigera wikitext]

John och Yoko i Amsterdam 1969.

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Under 1950- och 1960-talen var skivutgivningen inom populärmusiken inte alls lika internationellt standardiserad som senare. Därför kom utgivningen att variera från land till land. Huvudkatalog beträffande Beatlesskivor anses vara den brittiska. I Sverige kom utgivningen av Beatles LP-skivor att i stort följa den brittiska huvudkatalogen, medan den svenska katalogen med singelskivor avvek betydligt, åtminstone under första halvan av 1960-talet.

Se vidare The Beatles diskografi, Storbritannien (huvudkatalogen)

Se vidare The Beatles diskografi, USA

Se vidare The Beatles diskografi, Sverige

Huvudalbum i Europa[redigera | redigera wikitext]

Omslaget till albumet The Beatles ("The White Album".

EP-skivor[redigera | redigera wikitext]

Singlar[redigera | redigera wikitext]

Skivbolaget EMI gör reklam för The Beatles (1964).
The Beatles i studion på Abbey Road 1966, tillsammans med George Martin.

Album utgivna speciellt för USA-marknaden[redigera | redigera wikitext]

Övriga album och samlingar[redigera | redigera wikitext]

Albumcover till Live! at the Star Club in Hamburg, Germany; 1962. från 1977.
Samlingsalbumet Past Masters Volume One från 1988 som innehåller låtar inspelade i perioden 1962 till 1965.
Past Masters Volume Two innehåller låtar inspelade från 1965 till 1970.

Filmer[redigera | redigera wikitext]

Sammanlagt gjorde Beatles fem filmer. Innehållet i dessa varierar i högsta grad.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu bv bw bx by bz ca cb cc cd ce cf cg ch ci cj ck cl cm cn co cp cq cr cs ct cu cv cw cx cy cz da db dc dd de df dg dh di dj dk dl dm dn do dp] [|MacDonald, Ian] (på Svenska). En revolution i huvudet - The Beatles inspelningar och 60-talet. Översättning. Erik Andersson, omslag. Lisa Sigfridsson & Bo Ejeby. Nørhaven Paperback, 2003 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w] Norman, Philip. John Lennon 
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x] Lewisohn 1992 
  4. ^ [a b] ”The Beatles Album Sales Statistics”. http://www.statisticbrain.com/the-beatles-total-album-sales/. Läst 2014-08-23. 
  5. ^ ”The Beatles - 100 greatest artists ever”. http://www.rollingstone.com/music/lists/100-greatest-artists-of-all-time-19691231/the-beatles-20110420. Läst 2014-08-12. 
  6. ^ [a b c d] Filmen "living in the material world" om George Harrison
  7. ^ Paul McCartney hävdar att det var i Paris, strax efter att John Lennon fyllt 21 år, som en "fellow called Jürgen" skapade Beatlesfrisyren. Källa: Youtube, 1:40, "Paul McCartney inducts John Lennon into the Rock and Roll Hall of Fame during the 1994 Hall of Fame Induction Ceremony".
  8. ^ Lundberg, Bengt. ”The Beatles - varför då?”. Vi Musiker. http://www.vimusiker.se/musikforum/f13t66s1.html. 
  9. ^ [a b] Yeah! Yeah! Yeah! The Beatles erövrar Sverige. Sweden: Premium Publishing. 
  10. ^ ”Former Beatle George Harrison Dead At 58”. http://www.mtv.com/news/1451249/former-beatle-george-harrison-dead-at-58/. Läst 2014-08-12. 
  11. ^ Beatlesbible.com. (läst 2011-10-12)
  12. ^ ”Ackordet som ­startade en revolution”. http://www.dn.se/kultur-noje/musik/ackordet-som-startade-en-revolution/. Läst 2014-10-11. 
  13. ^ ”The Beatles Revolver - Review”. http://www.allmusic.com/album/revolver-mw0000189174. Läst 2014-08-12. 
  14. ^ ”Chuck Klosterman Repeats The Beatles”. http://www.avclub.com/article/chuck-klosterman-repeats-the-beatles-32560. Läst 2014-08-12. 
  15. ^ ”Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band - Review”. http://www.allmusic.com/album/sgt-peppers-lonely-hearts-club-band-mw0000649874. Läst 2014-08-12. 
  16. ^ ”Christgau's Consumer Guide to 1967”. http://news.google.com/newspapers?id=6N9LAAAAIBAJ&sjid=RYsDAAAAIBAJ&pg=6134,4535773. Läst 2014-08-12. 
  17. ^ ”The Beatles - Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band, review”. http://www.telegraph.co.uk/culture/music/the-beatles/6150302/The-Beatles-Sgt-Peppers-Lonely-Hearts-Club-Band-review.html. Läst 2014-08-12. 
  18. ^ Larkin, Colin (2006). Encyclopedia of Popular Music 1. Muze. pp. 487–489. ISBN 0-19-531373-9.. 
  19. ^ ”Review by Richie Unterberger”. http://www.allmusic.com/album/magical-mystery-tour-mw0000651227. Läst 2014-09-12. 
  20. ^ ”Review by Stephen Thomas Erlewine”. http://www.allmusic.com/album/the-beatles-white-album-mw0000418113. Läst 2014-08-16. 
  21. ^ Du Noyer, Paul (November 2004). "Back Catalog: CD album reviews — The Beatles". Blender.. 
  22. ^ ”Review by Richie Unterberger”. http://www.allmusic.com/album/abbey-road-r1700348. Läst 2014-08-07. 
  23. ^ ”The Beatles – Abbey Road [Remastered”]. http://consequenceofsound.net/2009/09/album-review-the-beatles-abbey-road-remastered/. Läst 2014-09-07. 
  24. ^ ”Chuck Klosterman Repeats The Beatles”. http://www.avclub.com/article/chuck-klosterman-repeats-the-beatles-32560. Läst 2014-09-07. 
  25. ^ ”The Beatles - Abbey Road, review”. http://web.archive.org/web/20121106122053/http://www.telegraph.co.uk:80/culture/music/the-beatles/6138860/The-Beatles-Abbey-Road-review.html. Läst 2014-09-07. 
  26. ^ Beatles fans call for return of MBE medal rejected by John Lennon The Telegraph, 6 januari 2009
  27. ^ Händelser man minns - en krönika 1920–1969, fil dr Harald Schiller 1970
  28. ^ Rock and Roll Hall of Fame – The Beatles
  29. ^ ”500 Greatest Albums of All Time”. http://www.rollingstone.com/music/lists/500-greatest-albums-of-all-time-20120531/the-beatles-sgt-peppers-lonely-hearts-club-band-20120531. Läst 2014-10-11. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]