Josef II (tysk-romersk kejsare)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Josef II, tysk-romersk kejsare 1765-1790.

Josef II, född 13 mars 1741, död 20 februari 1790, tysk-romersk kejsare från 1765. Son till Frans I och Maria Teresia.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Josef II uppfostrades av Johann Christoph von Bartenstein och kom under inflytande av upplysningens idéer, i synnerhet genom Voltaires skrifter. 1761 blev han medlem av statsrådet och riktade från denna tid moderna memoranda över dennas politik, vilka präglades av de idéer som sedan kom att förverkligas under hans styre. 1765 efterträdde Josef sin fader som kejsare och blev samtidigt moderns medregent i de österrikiska arvländerna, men fram till hennes död var hans verksamhet begränsad till utrikespolitiken, armén och rättskipningen.[1]

Här råkade han på grund av sina revolutionära idéer ofta i konflikt med modern. Aktiv och fördomsfri i sin utrikespolitik, inledde han ett närmande till Preussen, befäst genom personliga möten med Fredrik II av Preussen, som han beundrade, 1769-70. Denna politik ledde Polens delningar, vid vilken Josef trots moderns motstånd tog initiativet till besättande av polskt område. Josefs försök att vinna Bayern medförde brytning med Preussen och krig efter Maximilian I Josef av Bayerns död. Istället närmade sid Josef då Ryssland. 1780 sammanträffade han med Katarina II av Ryssland i Mohilev, då han 1785 återupptog planerna på Bayern, möttes han av Preussen med fursteförbundet.[1]

Efter Maria Teresias död 1780 blev han ensam härskare, och genomförde nu ett reformarbete, som var av revolutionerande karaktär och gjorde honom till den mest typiske representanten för de upplysta despoterna. Hans politiska mål var ett centraliserat rike med tyskt statsspråk: det skulle hållas samman av här och byråkrati. Hans omstörtning gällde därför de feodala institutionerna samt partikularismen i den österrikiska staten. Böndernas ställning förbättrades; i anslutning till fysiokratismen infördes en allmän grundskatt, som träffade även adlig jord. Industrin inom statsområdet uppmuntrades genom tullskydd.[1]

Dessutom genomfördes en kulturell reformpolitik i upplysningstidens anda: genom Toleranspatentet 13 oktober 1781 fick protestanter och grekisk-ortodoxa full religionsfrihet (jämför Toleransediktet av 1781). Samtidigt upplöstes alla kloster och andliga ordnar, som ej ägnade sig åt humanitär verksamhet och deras gods indrogs. Samtidigt lindrades strafflagens bestämmelser, censuren mildrades och nya skolor inrättades.[1]

Andra reformer var avskaffandet av livegenskapen och dagsverksskyldigheten och att judarnas ställning förbättrades. Han var ständigt på resande fot för att lära känna alla delarna av sitt rike och sätta sig in i befolkningens levnadsvillkor.

Reformerna resulterade tyvärr i att missnöje och motstånd uppstod bland de tyska furstehusen, kyrkan och adeln. Påven Pius VI besökte 1782 Josef i Wien och försökte övertala honom att överge sina reformplaner, men detta var förgäves.

Josefs föga lyckosamma deltagande i Rysslands turkiska krig 1787-91 utlöste motstånd från de partikularistiska och adeln. Upprorsrörelserna i Ungern och Nederländerna, vilka från 1789 influerades av franska revolutionen, tvingade Josef att för dessa länder avstå sina reformer 1790. Han var då dödssjuk.[1]

Josef II:s yngre bror, Leopold II, som efterträdde den barnlöse Josef efter dennes död, var tvungen att återkalla många av reformerna. Bönderna fortsatte emellertid att vara fria och förvaltningen som Josef II införde stod fast, som till exempel humaniseringen av rättsväsendet, införandet av trosfrihet samt genomförandet av allmänt skolväsen.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Josefs dotter, Maria Teresia.

Gift med 1) (1760) Isabella Maria av Bourbon-Parma (1741-1763), dotter till Filip av Bourbon-Parma.
Barn:

  1. Maria Theresia (20 mars 1762 - 23 januari 1770)
  2. Christina (22 november 1763 - 28 november 1763)

Gift med 2) (1765) sysslingen Maria Josepha av Bayern (1739-1767), dotter till Karl VII av Bayern. Äktenskapet var barnlöst.

Hans äldsta barn, Maria Teresia, ärkehertiginna av Österrike, född 20 mars 1762, död 23 januari 1770, dog mycket plötsligt och oväntat i lunginflammation vid en ålder av endast sju år. Hon är liksom sin syster, föräldrar och styvmoder begravd i den kejserliga kryptan i Wien.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 633-34 

Se även[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Frans I
Tysklands statsöverhuvud
1765-1790
Efterträdare:
Leopold II