Josip Broz Tito

Från Wikipedia

Denna artikel innehåller inga källhänvisningar. Hjälp till genom att lägga till pålitliga källor. Icke verifierat material kan komma att tas bort.

Josip Broz Tito

Regeringschef

Ämbetsperiod:	29 november 1945 – 14 januari 1953 (premiärminister) 14 januari 1953 – 4 maj 1980 (president)
Företrädare:	Peter Stambolić (prem.) Ivan Ribar (pres.)
Efterträdare:	Lazar Koliševski (pres.)
Födelsedatum:	25 maj 1892
Födelseplats:	Kumrovec, Österrike-Ungern
Dödsdatum:	4 maj 1980
Dödsplats:	Ljubljana, Jugoslavien
Maka:	Pelagija Broz
Politiskt parti:	Jugoslaviens kommunistparti

Josip Broz Tito (serbokroatiska: Josip Broz Tito), egentligen Josip Broz, född 7 maj 1892 i Kumrovec, en liten by i Zagorje-området i nordvästra Kroatien (då i kejsardömet Österrike-Ungern), död 4 maj 1980 i Ljubljana, Slovenien (dåvarande Jugoslavien), var en jugoslavisk, av kroatisk och slovensk börd, politiker (kommunist) regeringschef från 1945, president från 1953 till sin död 1980 i Jugoslaviska socialistiska federationen. Tito betraktades av många som en nationell hjälte för att han bidrog till att befria landet ur tyskarnas grepp.

[redigera] Tiden före 1945

Då Kroatien 1913 ännu var en del av Österrike-Ungern, anslöt Tito sig som 21-åring till den habsburgska armén. Han var redan som ung politiskt engagerad. Han gjorde karriär i armén och avancerade till översergeant, men efter första världskriget utbrott togs han 1915 till fånga av ryssarna. Två år senare rymde han till Sibirien och anslöt sig till Röda armén. 1920 återvände han till Zagreb och anslöt sig till Jugoslaviens kommunistparti. Han dömdes 1928 till fem års fängelse för medverkan i bombkastarmålet. Inför domstolen förklarade han: "jag är icke skyldig...ty jag detraktar denna domstol som icke behörig, utan endast partiets domstol". Snart förbjöds partiet, och Tito arbetade illegalt i partiet i 20 år. Under denna tid hade han arbetat upp sig till partiets generalsekreterare, året var 1937.

Jugoslavien hade förklarat sig neutralt under andra världskriget. Trots detta anslöt man sig, under hård press från Tyskland, till Stålpakten år 1941. Denna pakt garanterade internationellt politiskt samarbete och stöd vid krigssituationer mellan Tyskland och Italien. Detta ledde till statskupp i Belgrad. Då invaderades Jugoslavien av Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien.

Under kriget var det endast partisanerna som gav motstånd mot de tyska trupperna. Cetnicerna var nationalister och monarkister i Serbien, Ustaša var nationalister i Kroatien medan partisanerna bestod till stor del av kommunister. De som flydde från den tyskkontrollerade statens förtryck och den nationalistiska aggression som cetnicerna visade, vände sig till partisanerna. Partisanerna sade sig vilja skapa tolerans mellan folkslagen, deras motto var ”broderskap och enighet”. Det bildades en befrielsearmé år 1942 som leddes av Tito. När Italien kapitulerade år 1943 kunde partisanerna erövra stora områden Istrien, Kvarner (Rijeka) och vissa delar av Dalmatien (Zadar)

De allierade samarbetade med Tito eftersom han kämpade emot tyskarna. Winston Churchill lovade Tito materiell hjälp för att underlätta krigföringen. Röda armén tågade in i Belgrad med Tito år 1944. Tito blev nationell hjälte när han befriade sitt land från Tysklands grepp. Jugoslavien fick en ny struktur med sex republiker: Slovenien, Kroatien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro.

[redigera] Efterkrigstiden

Till en början fick Tito efter andra världskrigets slut stort stöd ifrån Sovjetunionen och Josef Stalin. Stalin trodde vid denna tid att han hade en pålitlig allierad i Tito och att Jugoslavien skulle bli en stark allierad inom östblocket. Men 1948 bröt Tito med Stalin eftersom Tito inte ville låta Sovjetunionen dominera Jugoslavien alltför mycket. Detta ledde till en bitterhet mellan östblocksländerna och Jugoslavien till en början, men efterhand så normaliserades relationerna länderna emellan. Jugoslavien var en socialistisk och alliansfri stat som hade en ledande roll i De alliansfria staternas organisation.

Tito ville se till att få en ening mellan jugoslaviens folk (broderskap och enighet), där många grupper hade gjort sitt bästa till för att bekämpa varandra under andra världskriget.

Jugoslaviens ekonomi under Tito skiljde sig starkt ifrån Sovjetunionen och övriga östeuropeiska socialistiska länder under den här tiden. Tito valde bort den statliga planekonomin och införde en socialistisk marknadsekonomi, som istället för att vara uppbyggd på statligt ägande inriktade sig på "social egendom", med arbetarnas egna beslut rådande i administreringen av företagen. De jugoslaviska företagen exporterade både till de västliga och östliga marknaderna. Jugoslavien deltog även i flera industriella och infrastrukturella projekt i Afrika, Europa och Asien.

Människorna i Jugoslavien fick lov att resa utomlands och många jugoslaver kom under början av 1960-talet att emigrera till västeuropeiska länder som Sverige, Tyskland, Österrike, och övriga länder som då hade ett enormt behov av arbetskraft. Tito uppmuntrade människor att åka utomlands för att se till att de kunde tjäna pengar där som de senare skickade hem till Jugoslavien för att på så sätt göra landet rikare. Olika fördelningssystem gjordes för att minska skillnaderna mellan de rika och industrialiserade norra delarna av Jugoslavien och det fattigare och agrarare södra Jugoslavien. Tito var även en stor filmälskare och såg till att uppmuntra filmskapare och filmfestivalen i Zagreb var en given höjdpunkt på den internationella evengemangsarenan. Samtidigt måste man ha i åtanke att Jugoslavien under Titos ledning var en auktoritär diktatur med starka och korrupta armé- och poliskårer.

I slutet av Titos liv försvagades hans ställning. Han lyckades aldrig helt överbrygga splittringarna mellan de jugoslaviska folken trots bland annat en ny administrativ reform 1974 som syftade till att låta de norra rika delarna av landet få behålla det mer av det deras industrier producerade. Vid Titos död 1980 höll CIA det för sannolikt att ett inbördeskrig skulle komma att bryta ut i landet vilket även skedde knappt 11 år efter hans död, man trodde dock att upplösningen skulle komma tidigare.