Journalistik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Genre: Journalistik
CBC journalists in Montreal.jpg
Journalister på 1940-talet.
Konstform Facklitterär nyhetsinriktad genre
Format Artiklar, tidningar, nyhetsprogram
Subgenrer grävande journalistik, kampanjjournalistik, kulturjournalistik, ekonomijournalistik, fotojournalistik
Vanliga teman Vad, var, när, vem, hur och varför?
Årtal 1605-nu
Företrädare Johann Carolus, Reportrar utan gränser

Journalistik kallas den framställning, insamling, urval och bearbetning av innehåll som präglas av rapportering från verkliga, och ofta aktuella, händelser, nyheter. Materialet sammanställs av journalister och sprids genom press, etermedia eller via internet och anses vara en av de främsta källorna till information och åsikter i det nutida samhället, vilket ofta brukar sammanfattas med att media är den tredje statsmakten.

Journalistik är också den vetenskap som studerar hur journalister arbetar, hur det dagliga arbetet som journalist ser ut och hur media agerar gentemot censur, statliga restriktioner, yttrandefrihet, pressetiska regler och osynliggörande av vissa samhällsgrupper. Bland de mest kända forskarna finns John Pilger.

Den teknik som kan sägas utgöra journalistik består främst i att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur?, samt gärna även varför?.

Arbetet som journalist[redigera | redigera wikitext]

Journalistikens element[redigera | redigera wikitext]

Enligt The Elements of Journalism, en bok av Bill Kovach och Tom Rosenstiel, finns det nio element som journalister bör fullfölja för att upprätthålla journalistikens roll som informationskälla, så att medborgarna kan förbli fria och självstyrande [1]. Dessa är riktlinjerna:

  1. Journalistens första förpliktelse är mot sanningen.
  2. Journalistens första lojalitet är till medborgarna.
  3. Journalistens disciplin är verifiering.
  4. Journalisten måste hålla sig fristående från dem som ska bevakas.
  5. Journalisten måste agera självständig bevakare av makten.
  6. Journalisten måste ge ett forum för öppen kritik och kompromiss.
  7. Journalisten måste sträva efter att göra det viktiga intressant, och relevant.
  8. Journalisten måste hålla nyheterna överblickbara och proportionerliga.
  9. Journalisten måste tillåtas följa sitt personliga samvete.

I en senare upplaga av boken från 2007 [2], har författarna lagt till ett element: rättigheterna och skyldigheterna hos allmänheten så att det sammanlagt blir tio element.

Journalisternas yrkesetik[redigera | redigera wikitext]

Sedan början av 1900-talet, när de första professionella journalisterna kom, har de förväntats följa en yrkesetik som bl.a. kräver att de:

  • använder egna källor, inklusive intervjuer med folk som är direkt involverade i det skeende som ska rapporteras om, originaldokument, och andra förstahandskällor, där så är möjligt.
  • krediterar information från redan publicerade källor, ifall egna källor inte är tillgängliga. Att inte namnge sådana källor kallas plagiering.
  • använder flera oberoende källor, speciellt om ämnet är kontroversiellt
  • kontrollerar alla fakta som kommer fram under arbetet.
  • hittar och rapporterar om alla sidor av historien.
  • rapporterar utan att ta ställning, genom att ge flera sidor av historien röst.
  • är försiktig med att avge konfidentialitetslöften åt källor.
  • avböjer gåvor och tjänster från de som är inblandad i ett skeende för att inte verka påverkad.
  • avstår från rapportera eller delta i arbetet med att undersöka någon som de har personlig bias gentemot.

Brott mot yrkesetiken[redigera | redigera wikitext]

Journalisternas yrkesetik kan vara svår att upprätthålla konsekvent. Journalister kan i vissa fall omedvetet ge vinklade rapporter, genom att sålla fel i materialet, förlita sig på vittnesmål eller missa viktiga följdfrågor. En del av problem uppstår av den tidspress som många journalister arbetar under. Till exempel kan det leda till att tidningar publicerar pressmeddelanden okontrollerade. I andra fall kan orsaken vara att journalisten är omedveten om sina fördomar: unga reportrar kan vara omedvetna om problem som äldre har, journalister med många kontakter inom polisen kan ha svårt att se korruption och innerstadstidningar kan ha svårt att se nyanser i förorternas situationer.

Nyhetsorganisationer har redaktörer och chefer vars jobb det är att kontrollera texterna under produktionsfasen. Men även redaktörer kan släppa igenom material som är fabricerat eller under all kritik, på grund av stress, trötthet, fördomar eller liknöjdhet. Om journalisten rapporterar från avlägsna platser kan redaktören ha svårt att avgöra vad som är sant.

En nyhetsorganisations budget påverkar oundvikligen besluten om vilka nyheter som ska täckas och i vilken omfattningen. Nerdragningar har visat sig ske tidigt inom utlandsrapportering och bevakning av låginkomstområden.

Tidningsägare och andra chefer, framför allt annonsköpare, kan försöka använda sin makt över journalisternas anställning för att influera hur nyheter rapporteras. Vanligen beror journalister på att deras närmaste chefer ska skydda dem från andra avdelningar i nyhetsorganisationen, för att minska eventuell påverkan.

Självcensur är ett växande problem inom journalistik, särskilt i länder som har mycket begränsad pressfrihet. Ett exempel är att negativ nyhetsrapportering kan riskera att försämra handelsförbindelser eller fortsatt tillgång till ett land för andra journalister. Till exempel har CNN:s korrespondent Christiane Amanpour sagt att nätverket självcensurerade när de skrev om upptakten till Irakkriget på grund av den amerikanska regeringen.[1]

Tryckfrihet i världen enligt Reportrar utan gränser.

Journalistens roll i samhället[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Tryckfrihet

Delar av de journalisternas yrkesetik bygger på tryckfrihet, det vill säga att förmedlare av nyheter och annan information skyddas av lagar.

Under 1920-talet, när den moderna journalistiken grundades, debatterade författaren Walter Lippmann och filosofen John Dewey om journalistens roll i ett demokratiskt samhälle. Deras skilda ståndpunkter är fortfarande typiska för diskussionen om journalistikens plats i samhället.

Lippmann menade att journalistikens roll då var att agera medlare eller översättare mellan allmänheten och de som formar världen. När eliten talade, lyssnade och antecknade journalisterna informationen, sammanställde den till lämplig storlek och förde den vidare till allmänheten. Orsaken var enligt Lippmann att allmänheten inte kunde ta till sig den växande mängden informationen i dagens samhälle och att de därför behövde någon som kunde sortera och filtrera nyheterna. Han fortsatte: Allmänheten är inte smart nog att förstå komplexa politiska händelser och är för upptagen med sina vanliga liv för att bry sig om komplicerade samhällsfrågor, medan journalisterna hade det som sin uppgift. När allmänheten sedan blev upplyst av journalisterna, kunde de rösta och på så sätt påverka eliten.

Dewey, å andra sidan, menade att allmänheten inte bara var kapabla att förstå händelserna som eliten skapade eller reagerade på, utan att det var i det öppna forumet som besluten skulle ske, efter diskussioner och debatter. När sakerna stötts och blötts tillräckligt skulle de bästa idéerna visa sig. Dewey trodde att journalister kunde göra mer än bara föra vidare information. Han tyckte att de skulle väga konsekvenserna av den politik som förs. Efter hand har Deweys tankar blivit mer eller mindre anammade och kallas oftast "samhällsjournalistik".

Konceptet "samhällsjournalistik" är centralt i den mesta ny journalistik. Med den modellen kan journalister engagera medborgare och experter/eliten för att föreslå och skapa innehåll. Det är viktigt att Dewey inte förespråkar jämlikhet, utan expertkunskaper. Dewey tror att den samlade kunskapen hos många är vida överlägsen individens kunskap. Experter och forskare är välkomna men den hierarkiska strukturen som är tydlig hos Lippmann saknas. Enligt Dewey, ligger konversation, debatt och dialog i hjärtat av vad en demokrati är.

Medan Lippmanns journalistiska filosofi är mer gångbar hos samhällsledare, är Deweys synvinkel en bättre beskrivning av hur många journalister ser sin roll i samhället och hur samhället i sin tur förväntar sig att journalisterna fungerar.

Hur journalister arbetar[redigera | redigera wikitext]

Journalister rapporterar om nyhetshändelser lokalt, nationellt eller från städer i andra länder där de är stationerade. Hur detta går till varierar beroende på vilket medium nyheterna sedan publiceras.

Tidning[redigera | redigera wikitext]

Tidningsreportrar börjar sina rapporteringar antingen via tips utifrån eller via egna uppslag. Journalisterna är då ofta uppdelade efter ämnesområde, åtminstone på större tidningar. Under besök hos vittnen eller på myndigheter, antecknar journalisten och kan även ta bilder eller filma, eventuellt med hjälp av en separat fotograf. Efter intervjuerna sammanställer de materialet och hittar en vinkel och slutligen skriver de texten. De flesta tidningsjournalister skickar in sina texter elektroniskt till en central databas. Artikeltexten redigeras sedan centralt, får en rubrik och en lämplig bild väljs ut. Flera artiklar läggs sedan ihop till en provupplaga. När chefredaktören har godkänt innehållet, stilen och språket i materialet, sänds det för tryckning eller publicering på tidningens webbplats.

I många fall skrivs större och akuta nyheter av personer på redaktionen, från information som samlats och skickats in av andra reportrar på plats.

Inspelning av ett nyhetsprogram.

Television[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Nyhetsprogram

I TV-sända nyheter, är journalisten med vid redigeringen av videomaterialet som har filmats efter deras research för att etablera en bra visuell berättarstil. Många TV-journalister förekommer i bild, antingen under hela reportaget eller i början och slutet.

Dessutom förekommer journalister som kommentatorer i studion för att undersöka och tolka nyheter som andra journalister producerat. Nyhetsankare presenterar detta och intervjuar ibland sina kollegor för att få fram relevanta frågeställningar.

Nyhetsinslag kan variera mycket i längd; ibland ända upp till tio minuter, andra bara två till tre minuter. Förutom rena nyhetsprogram finns det även särskilda dokumentärprogram med längre filmer och större detaljrikedom som produceras av journalister.

Nyhetsbyråer[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Nyhetsbyrå

Nyhetsbyråer förser tidningar, tidskrifter, TV-stationer och annan media med nyheter dygnet runt. De erbjuder olika tjänster som media kan prenumerera på, och täcker stora delar av media. De flesta arbetar både nationellt och internationellt, men sällan lokalt.

"Vardagliga" nyheter tas vanligen direkt från nyhetsbyråerna. Det kan röra sig om meddelanden, uttalanden från statschefer eller företagsledare. Sådana nyheter krediteras ofta nyhetsbyrån snarare än en journalist. Sådana tips är ryggraden i majoriteten av all media, som litar på nyhetsbyråerna och utgör mycket av det som inte är tidningens eller TV-stationens artiklar och reportage.

Artiklar och typer av journalistik[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera typer av journalistik:

  • sportsjournalistik (även kallat idrottsjournalistik), med ett mer engagerat språk än traditionell rapportering. Betoning ligger ofta på statistik för olika tävlande.
  • vetenskapsjournalistik, som tvingas väga mellan att förenkla för lekmän och den vetenskapliga exaktheten
  • grävande journalistik, som gräver fram oetiska, omoraliska och olagliga beteenden, kan vara ett tidskrävande arbete och försvinner därför ofta tidigt när budgetar skärs ner[källa behövs]
  • kampanjjournalistik
  • kändisjournalistik, som fokuserar på kända personers liv, angränsar till paparazzi-fenomenet, var tidigare en del av skvallertidningar, men förekommer även i mer etablerade tidningar
  • överraskningsjournalistik, som bygger på konfrontation och känslor, såsom i 60 Minutes
  • kulturjournalistik
  • ekonomijournalistik

Tidningsartiklar och reportage förekommer i flera olika format:

  • intervjuer
  • recensioner
  • krönikor
  • analyser
  • "klackisar" (även "klickisar"), en mindre nyhet[2]
  • "rundisar"

Priser[redigera | redigera wikitext]

Se även kategorin Journalistpriser

Det finns flera priser som delas ut för journalistiska gärningar. Det amerikanska Pulitzerpriset är ett av de mest kända. Guldspaden och Stora journalistpriset är två priser vars vinnare ofta uppmärksammas i svenska medier.

Utvärdering av journalistikämnet vid svenska lärosäten[redigera | redigera wikitext]

Högskoleverket presenterade i april 2012 resultatet av utvärdering av tio utbildningsprogram inom journalistik vid svenska högskolor och universitet. Utvärderingen baserades på bedömning av självständiga arbeten (examensarbeten) samt om utbildningarnas kursinnehåll uppfyller högskoleverkets krav på lärandemål. En av utbildningarna bedömdes ha mycket hög kvalitet, fyra hög kvalitet och fem bristande kvalitet, som måste åtgärdas för att lärosätet ska få behålla examinationsrätten.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia
  1. ^ http://www.usatoday.com/life/columnist/mediamix/2003-09-14-media-mix_x.htm
  2. ^ Robbie Lauler. "Vem är Blågults hemlige rekordman?", Aftonbladets sportblogg, 5 september 2012. Läst den 18 februari 2013.
  3. ^ Sökbar databas med resultat av utvärdering

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]