Jules Lemaître

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

François Élie Jules Lemaître, född 27 april 1853, död 4 augusti 1914, var en fransk författare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Lemaître verkade från omkring 1880 som essayist i Revue bleue , var kulturkrönikör i Le Figaro och teaterkritiker i Journal des débats (hans recensioner har samlats i Les contemporains 8 band, 1885-1902) och Impressions de théâtre (10 band, 1888-1902) och framträdde samtidigt som novellförfattare och stilren parnassisk lyriker.

År 1889 debuterade Lemaître som teaterdiktare och skrev därefter fram till 1905 ett 10-tal skådespel, däribland L'âge difficile (1895, svensk översättning "Den farliga åldern", uppförd i Stockholm 1896), gärna byggda på äktenskapskonflikter, ibland med genomförd satir på en eller annan samhällsföreteelse, alla utmärkta av spirituell dialog och scenteknisk behändighet.

Lemaître har dessutom utgett en socialfilosofisk roman Les rois (1893, svensk översättning bland annat 1913), som beskriver hans skeptiska syn på samtiden och dess utvecklingsgång. Under Dreyfusaffärens senare skede kom Lemaître att ställa sig i spetsen för den nationalistiska rörelsen, hans artiklar finns samlade i Théories et impressons (1903) och Discours royalistes (1908-11). Hans rent litterära verksamhet efter denna period bestod i huvudsak av starkt personliga monografier över Rousseau (1907, svensk översättning 1912), Racine (1908), Chateaubriand (1912) och Fénelon (1914).

Lemaîtres betydelse för samtida fransk kultur vilade främst på hans ställning som inflytelserik litteraturkritiker. Som sådan utgick han från fransk-klassisk tradition, men skarp front mot såväl romantik som naturalism, under vilket namn de än uppträder och lägger endast "intrycket" (i'impression) av förnuft och god smak till grund för all konstnärlig värdesättning.

Källor[redigera | redigera wikitext]