Julia Tymosjenko

Julia Volodymyrivna Tymosjenko Юлiя Володимирівна Тимошенко
Tymosjenko 2011.
Ukrainas premiärminister
Ämbetsperiod 18 december 2007–4 mars 2010
President	Viktor Jusjtjenko Viktor Janukovitj
Företrädare	Viktor Janukovitj
Efterträdare	Oleksandr Turtjynov (tf.)
Ämbetsperiod 24 januari 2005–8 september 2005
President	Viktor Jusjtjenko
Företrädare	Mykola Azarov
Efterträdare	Jurij Jechanurov
Född	27 november 1960 Dnepropetrovsk, Ukrainska SSR, Sovjetunionen
Födelsenamn	Julia Volodymyrivna Grigyan
Politiskt parti	Julia Tymosjenkos Block (2001–present) Fäderneslandsförbundet (1999-) Hromada (före 1999)
Make	Oleksander Tymosjenko (1979-)
Religion	Kristen Ortodox

Julia Volodymyrivna Tymosjenko (ukrainska: Юлія Володимирівна Тимошенко, Julija Volodymyrivna Tymosjenko), född Grigyan 27 november 1960 i Dnepropetrovsk, Ukrainska SSR, Sovjetunionen, är en ukrainsk politiker.

Tymosjenko var premiärminister i Ukraina perioden 18 december 2007 - 4 mars 2010 och var även premiärminister mellan 24 januari och 8 september 2005.

Den 11 oktober 2011 dömdes Tymosjenko till 7 års fängelse för maktmissbruk efter att ha skrivit under ett gaskontrakt med Ryssland under sin tid som premiärminister. Hennes främste politiske motståndare Viktor Janukovitj beskyllas av vissa västpolitiker för att ligga bakom åtalet mot Tymosjenko.

Biografi

Tidigt liv

Julia Tymosjenko föddes som Julia Grigyan (ryska: Юлия Григян) i staden Dnepropetrovsk i det centrala Ukrainska SSR (dagens Ukraina), som dotter i en ryskspråkig familj. Fadern, Vladimir Abramovitj Hrihjan, var av lettisk härkomst trots sitt armeniska namn och modern, Ljudmila Nikolajevna Telehina, var ukrainska. Fadern lämnade familjen då hon var tre år, varefter hon började använda sin mors namn; Telehina (ryska: Телегина). År 1984 tog hon ekonomiexamen från universitetet i Dnepropetrovsk, och gick därefter vidare och skrev en doktorsavhandling i ekonomi. Efter arbete som ekonom vid maskinfabriken Lenin i Dnepropetrovsk kom hon via videobranschen till gasindustrin. Tillsammans med sin make engagerade Tymosjenko sig i mitten av 1990-talet i energibranschen med ett företag som försåg jordbrukare med bensin. Därefter blev hon chef för Unified Energy Systems of Ukraine (ukrainska: Єдині енергетичні системи України), som sålde rysk gas till 2 000 ukrainska företag.

Politisk karriär

Tymosjenko i början av sin politiska karriär utan den karaktäristiska flätan.

Tymosjenko gav sig in i rikspolitiken 1997 och kom snabbt in i parlamentet, Verchovna Rada. I samband med det gick hon över till att tala ukrainska istället för ryska i offentliga sammanhang. År 1998 blev hon ordförande i parlamentets budgetkommitté; mellan 1999 och 2001 var hon vice premiärminister med ansvar för energiförsörjningen – regeringschef var Viktor Jusjtjenko. Tymosjenko drev då igenom beslutet att beskatta energiproducenternas vinster, vilket givit den ukrainska staten väsentliga inkomster. I januari 2001 avskedades Tymosjenko av president Leonid Kutjma sedan hon åtalats för förfalskning och gassmuggling, något som skulle ha skett under hennes tid som chef för gasföretaget Unified Energy Systems of Ukraine. I september 2003 hävdade Ukrainas riksåklagare att gasföretaget under hennes ledning utbetalat motsvarande 728 miljoner kronor i mutor, bland annat till dåvarande premiärminister Pavlo Lazarenko. Tymosjenko har också kallats till förhör i Ryssland av den militära åklagarmyndigheten där, för frågor angående mutor till anställda vid det ryska försvarsdepartementet 1996-1998. De ryska myndigheterna utfärdade en internationell arresteringsorder för Tymosjenko. I december 2005 lade den ryska åklagarmyndigheten ned utredningen.

Tymosjenko blev snart en av frontfigurerna för den ukrainska oppositionen. Hon gick hårt åt den sittande presidenten Kutjma som bland annat anklagades för korruption och för inblandning i mordet på Georgij Gongadze, en regeringskritisk journalist som kidnappades och mördades i slutet av 2000. Därefter förde hon ihop en rad små partier i Julia Tymosjenkos block (Блок Юлії Тимошенко), som i parlamentsvalet 2002 fick 7,2 % av rösterna. I samband med det kaotiska presidentvalet i slutet av 2004 klev Tymosjenko under den "orangefärgade revolutionen" fram som den främsta agitatorn, den som ingöt mod i demonstranterna samt förmådde polis och militär att stå passiva. I Jusjtjenko-vänliga media kallades hon bland annat "den orangefärgade revolutionens Jeanne d'Arc". Efter att Viktor Jusjtjenko slutligen segrat i presidentvalet utnämndes Tymosjenko i februari 2005 till ny premiärminister. Efter utnämningen lovade hon att inleda en granskning av hur privatiseringen av företag gått till under Kutjmas presidenttid. Tymosjenko och hennes regering tvingades att avgå av president Viktor Jusjtjenko den 8 september samma år. Presidenten hävdade att det rådde alltför stora motsättningar inom regeringen. Tymosjenko ersattes av Jurij Jechanurov. I valkampanjen 2005 uttalade Tymosjenko att hon avsåg arbeta för att stärka pressens fria ställning och domstolarnas oavhängighet från den politiska makten.^{[källa behövs]} Vidare har Tymosjenko förespråkat långtgående EU-anpassning av Ukrainas lagstiftning. Under juni 2006 försökte hon återfå posten som premiärminister, men sedan socialisterna bytt sida kom detta i stället på Viktor Janukovitj den 3 augusti.

Inför parlamentsvalet den 30 september 2007 ingick Julia Tymosjenkos block en allians med ett annat block, det så kallade ”orangea” valblocket "Vårt Ukraina – Folkets självförsvar" (Наша Україна – Народна Самооборона) och dess ledare Jurij Lutsenko, och klargjorde att de skulle bilda allians om de lyckades få majoritet i parlamentet. Efter en utdragen rösträkning presenterades valresultatet först den 5 oktober med resultatet att Julia Tymosjenkos block fått 30,71 % av rösterna, vilket motsvarar 156 mandat i Ukrainas parlamentet, Verchovna Rada. Tillsammans med "Vårt Ukraina – Folkets självförsvar" fick de därmed få en knapp majoritet i parlamentet med 228 av 450 mandat. Efter månader av förhandlingar tillträdde Tymosjenko som premiärminister i december 2007.

Presidentvalet i Ukraina 2010

Tymosjenko förlorade Presidentvalet i Ukraina 2010 mot den tidigare premiärministeren Viktor Janukovytj som i andra valomgången fick 48,95 procent av rösterna mot 45,47 procent för Tymosjenko. Janukovytj vann valet med nästan 3,5 procentenheters marginal, vilket motsvarar 887 909 röster. Den centrala valkommissionen förklarade 14 februari Janukovytj vald president av Ukraina, kommissionens ordförande Volodimir Sjapoval bekräftade resultatet som visar att Janukovitj besegrat Tymosjenko.

Tymosjenkos anklagelser om valfusk och falska vallöften

Båda parter anklagade varandra för valfusk bland annat genom att skjutsa folk till vallokalerna och "hjälpa" ovanligt många att rösta i sina hem. Den ukrainska valkommissionen och den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSEs valobservatörer på plats rapporterade att de inte hade belägg för att Janukovitj segrat med hjälp av valfusk. Det rapporterades en del fusk från några observatörer, men inte i en skala som verkade planerat från högsta ort eller som påverkade valresultatet. OSSE berömde dessutom valet som en "imponerande uppvisning i demokrati" och uppmanade landets politiska ledare att "lyssna till folkets dom" - så nära en uppmaning till Tymosjenko att erkänna sig besegrad som det går att komma. Nato, EU och USA var alla snabba att gratulera Janukovytj till segern, först ut bland EU-ledarna att gratulera Janukovytj var Frankrikes president Nicolas Sarkozy, som i fyra dagar efter valet kallade valet "en seger för den ukrainska demokratin". USA:s president Barack Obama lovordade samma dag valet i Ukraina och önskade Janukovytj framgång. Från Ryssland kom välgångsönskningarna redan två dagar efter valet. Trots detta vägrade Tymosjenko att erkänna sig besegrad. Hon tänkte inte avgå som premiärminister och vägrade att erkänna den nyvalda presidenten Janukovytj då hon anser att han ha lurat väljarna med vallöften om sociala reformer. Hon riskerade att skapa politiskt kaos i Ukraina. Så länge en politisk maktstrid rasade lär inte Internationella valutafonden betala ut nödvändiga lån till Ukraina. Det förväntades att Tymosjenko trots allt ville erkänna presidentvalet, det kom därför som en överraskning att hon en knapp vecka efter presidentvalet bröt tystnaden, och i ett tv-tal förklarade att hon inte accepterade det officiella valresultatet utan ville överklaga det i domstol. Ukrainska domstolar betraktade Tymosjenkos klagomål beträffande oegentligheter i rösträkningen. Vice chefen för Regionernas parti Boris Kolesnikov uppgav att domstolarna hade betraktat 24 käromål av Julia Tymosjenkos block och gett avslag på dem alla. Parlamentet röstade ja till att Janukovytj kunde tillträda presidentposten, 238 parlamentsledamöter röstade ja till en tillträdesceremoni den 25 februari, förslaget krävde 226 röster för att gå igenom. Julia Tymosjenkos block röstade inte. Det kom därför som en överraskning att en ukrainsk domstol dagen efter, den 17 februari, tillfälligt upphävde valresultatet. Däremot tog domstolen inte ställning till om Janukovytj kunde tillträda presidentposten som planerat. I väntan på att domstolen skulle studera de uppgifter om valfusk som Tymosjenko lagt fram upphävdes valkommissionens officiella resultatbesked att Janukovytj vann i tre dagar. Tymosjenko har vägrat erkänna sig besegrad.Hon hävdar fortfarande att valfusk förekom vid hundratals vallokaler och att OSSE-observatörer kan vittna om detta. Utländska observatörer anser att valet den 7 februari av allt att döma gick rätt till och OSSE:s företrädare har med kraft avfärdat Tymosjenkos påståenden.

Janukovytjs installation och försök till regeringsbildning

Janukovytj övertog presidentposten från Viktor Jusjtjenko 23 februari. Tymosjenko var fortfarande premiärminister, men med en bräcklig majoritet i parlamentet. För att avsätta Tymosjenko som premiärminister krävdes att det utlystes ett misstroendevotum i parlamentet. Men regeringen skulle sitta kvar tills en ny regeringskoalition bildats, vilket sannolikt dra ut på tiden. Om Janukovytj hade tvingats utlysa nyval är det troligt att hans parti, Regionernas parti, hade tappat mark. Det kan bli så att Janukovitj ändå utlyser ett nyval till parlamentet för att försöka skapa en egen majoritet där och politisk stabilitet i landet. Efter flera veckors arbete lyckades Janukovytj skapa ett parlamentariskt underlag för att avsätta Tymosjenko. Parlamentet antog 3 mars en misstroendeförklaring mot Tymosjenko. Därmed tvingades hon och hennes regering avgå 4 mars. Förslaget om misstroendeförklaring lags fram av Janukovytjs parti Regionernas parti, 243 av de 450 parlamentsledamöterna röstade ja till förslaget. Oleksandr Turtjynov är expeditionsministär tills en ny regering kan bildas.

Maktmissbruk

Julia Tymosjenko dömdes 11 oktober 2011 för maktmissbruk till sju års fängelse plus ett stort skadestånd till staten på 1,5 miljard hryvnja, motsvarande drygt 1,2 miljarder kronor. Därtill förbjuds Tymosjenko att under tre år inneha regeringsuppdrag. Hon dömdes för att ha överträtt sina befogenheter när hon som premiärminister tecknade ett avtal med Ryssland om gasleveranser. Hon sitter nu i kvinnofängelset i Charkiv-regionen. Ukrainas förre president Viktor Jusjtjenko var bland de som vittnade mot Tymosjenko.

Europaparlamentet uttalade sig kritiskt mot rättegången i juni 2011 och dess talman Jerzy Buzek är en av flera som efter domen ifrågasätter rättssäkerheten i Ukraina. EU har övervägad sin politik gentemot Ukraina, men EU-länderna splittrade bl.a. i sin syn på ett frihandelsavtal med Ukraina. De tidigare östländer i EU anser att det är geopolitiskt bästa att skriva under avtalet så fort som möjligt. På den andra sidan står bland andra Tyskland och Nederländerna som hellre vill straffa president Janukovitj för vad de ser som hans tilltag mot oppositionen.

Privatliv

År 2002 skadades Tymosjenko då hon krockade med en bil från en körskola.

Tymosjenko gifte sig 1979 med Olexander Tymosjenko, före detta tjänsteman inom det sovjetiska kommunistpartiet. Hon har en vuxen dotter, Jevgenija (född 1980).

Externa länkar

• Julia Tymosjenko, officiell webbplats (engelska)
• Wikimedia Commons har media som rör Julia Tymosjenko
  Bilder & media

Företrädare: Viktor Janukovitj	Ukrainas premiärminister 2007-2010	Efterträdare: Oleksandr Turtjynov
Företrädare: Mykola Azarov	Ukrainas premiärminister 2005-2005	Efterträdare: Jurij Jechanurov