Julio Cortázar
Julio Cortázar, född 26 augusti 1914 i Bryssel, död 12 februari 1984 i Paris, var en argentinsk författare, essäist och översättare. Cortazár tillhör den generation latinamerikanska författare som slog igenom på 1960-talet och som kom att kallas el boom (dit hör även Mario Vargas Llosa, Gabriel García Márquez, Carlos Fuentes med flera).
Innehåll |
Biografi[redigera]
Ungdomsåren[redigera]
Cortázar föddes i Belgien som son till handelsattachén vid argentinska ambassaden Julio José Cortázar och María Herminia Descotte. Belgien var vid denna tid ockuperat av Tyskland, och tack vare att Julio José Cortázars farmor hade varit tysk medborgare lyckades familjen mot slutet av första världskriget ta sig till Schweiz, och därifrån vidare till Barcelona. 1918 återvände de till Argentina och slog sig ned i stadsdelen Banfield i Buenos Aires. Kort därefter skildes föräldrarna, och den lille Julio växte upp tillsammans med sin mor, sin ett år yngre syster Ofelia och en moster. Som barn var Julio Cortázar sjuklig, och tillbringade mycket tid till sängs, där böcker var hans enda sällskap. Hans mor valde ut de böcker hon tyckte var lämpliga för sonen, bland annat Jules Verne, som kom att bli en stor inspirationskälla för den blivande författaren. Han sa senare: "Min mor säger att jag började skriva vid åtta års ålder, en roman som hon svartsjukt bevarar trots mina desperata försök att bränna den" [1]
Debut och Exil[redigera]
1935 tog Julio Cortázar lärarexamen och började sedan studera filosofi vid universitetet. Han övergav studierna av ekonomiska orsaker och började istället arbeta som lärare i småstäder i provinsen Buenos Aires för att hjälpa sin mor. 1945 begär han dock avsked sedan Juan Domingo Perón vunnit presidentvalet. Han föredrar att gå frivilligt framför att tvingas att lämna sin tjänst [2] Cortázar återvänder till Buenos Aires och samma år debuterar han som författare med La otra orilla. Han försörjer sig några år som översättare från franska och engelska, samtidigt som han skriver och försöker ge ut fler böcker, men får ett ganska svalt mottagande av både kritiker och förlag.[2] 1951 kommer Bestiario "som förebådar (även om få förstod det vid den tiden) och som de följande [böckerna] visar, det växande och förunderliga herravälde över språket han skulle komma att uppnå." [3] Novellsamlingen blir inte speciellt uppmärksammad av kritikerkåren men kan ändå betraktas som något av ett genombrott. I denna tidiga fas av författarskapet är han mycket inspirerad av landsmännen Jorge Luis Borges och Macedonio Fernández, främst i användande av påhittade världar och alternativa fiktioner. Man kan också spåra en influens av John Keats poetiska bildvärd, som Cortázar beundrade mycket. [3]
En växande motvilja mot Juan Peróns styre fick Julio Cortázar att gå i självvald exil 1951 och reste till Paris med hjälp av ett stipendium från den franska regeringen. Med undantag för några kortare perioder bodde han där fram till sin död. Cortázar fick där snart en tjänst vid Unesco som översättare, en erfarenhet som har satt litterära spår i form av den humoristiska novellen "Los crocodilos de Auvergne" (i samlingen "Último round", 1969). Han översatte samtidigt några litterära verk av Edgar Allan Poe och Daniel Defoe till spanska. I Paris kom han också i kontakt med det europeiska litterära avantgardet och blev inspirerad av existentialismen. Vid den tiden inledde han sin mest produktiva period.
I Paris gifte han sig med Aurora Bernárdez (som sköter rättigheterna till hans verk). Senare samlevde han med förläggaren Ugné Karvelis och slutligen med Carol Dunlop. Resorna med Carol inspirerade till hans sista bok, "Autonautas de la cosmopista" (1983).
Författarskap[redigera]
Cortazár är kanske mest känd som novellist, där surrealistiska, absurda och ibland skrämmande element smyger sig in i vardagen. Till hans främsta novellsamlingar hör Bestiario (1951), Final del Juego (1956) utgiven som Slut på leken på svenska, och Todos los fuegos el fuego(1966). Hans noveller har ofta översatts och publicerats i olika urval, bland annat samlades noveller från flera olika böcker på engelska under namnet Blow-up and Other Stories (1967). Titeln refererar till Michelangelo Antonionis film Blowup från 1966 med bl. a Vanessa Redgrave, David Hemmings och Jane Birkin i rollerna. Manuset till filmen skrevs utifrån Cortázars novell "Las babas del diablo" (Djävulens drägel), först publicerad i Las armas secretas från 1959. [4]
Julio Cortázars mest kända roman Rayuela (Hoppa hage), publicerades 1963. Boken har en episodisk struktur, bestående av 155 kapitel indelade i tre delar; "Från den där sidan" (kapitel 1 - 36), "Från den här sidan" (kapitel 37 - 56) och "Från olika sidor" (kapitel 57 - 155). Dessa kan läsas i vilken ordning som helst - från början till slut, genom att följa "instruktionerna" i början av boken, eller genom att på egen hand "hoppa hage" genom boken. På detta sätt förvandlas läsaren till medskapande av historien, som förändras beroende på den väg man väljer att följa. [5] Romanen är starkt influerad av collageteknik, jazz och improvisation, men även zenbuddhism - den ursprungliga titeln Cortázar tänkte sig var "Mandala". Medan Cortázar skrev kapitel 62 av Rayuela fick han även inspiration till sin mest experimentella roman, 62/ Modelo para armar (62/ Modellsats), publicerad 1968, där berättarstrukturen helt saknas. Romanen är utan begränsningar i tid och rum och består av narrativa segment som läsaren kan foga ihop efter eget tycke.
Förutom romaner och noveller skrev Cortázar poesi och prosadikter, bland annat samlingarna Historias de cronopios y de famas 1962 (Kronoper och famer), och Pameos y meopas 1971. Han har också skrivit texter till ett antal tangosånger.
Bibliografi (utgivet på svenska)[redigera]
- Slut på leken (övers. Jan Sjögren, Bonniers, 1969)
- Den andra himlen och andra berättelser (Jens Nordenhök, Brombergs, 1982)
- Ingen är som Glenda och andra berättelser (Jens Nordenhök, Brombergs, 1985)
- Hoppa hage (övers. Peter Landelius, Fischer & Co, 1989)
- Kronoper & famer (övers. Karin Sjöstrand, Fischer & Co, 1992)
- Utom skymningen: Tangotexter och prosem (övers. Lars Bjurman, Symposion, 1992)
- Den där Lucas (övers. Karin Sjöstrand i samarbete med Jorge Sexer, Fischer & Co, 2005)
- Samlade noveller 1 (övers. Karin Sjöstrand i samarbete med Jorge Sexer, Modernista, 2007)
- Samlade noveller 2 (övers. Karin Sjöstrand i samarbete med Jorge Sexer, Modernista, 2007)
- Hoppa hage (övers. Peter Landelius, Modernista, 2007)
- Kronoper & famer (övers. Karin Sjöstrand, Modernista, 2012)
Litteratur[redigera]
- Åsa Hammar, Julio Cortázar - gränssprängaren: en studie över teman i Cortázars noveller, Stockholms universitet 1984
- Artur Lundkvist, Utflykter med utländska författare, Aldus 1969
- Artur Lundkvist, Segling mot nya stjärnor, Bonniers 1987
- Jöran Mjöberg, Latinamerikanska författare, Norstedts 1988
Referenser[redigera]
- ^ tidskriftenSiete Días, Buenos Aires 12/1973
- ^ [a b] http://www.mundolatino.org/cultura/juliocortazar/cortazar_1.htm
- ^ [a b] Antología Crítica del cuento hispanoamericano del siglo XX Selección de José Miguel Oviedo, 1992, Alianza Editorial, Madrid
- ^ http://www.sensesofcinema.com/2005/35/cortazar/
- ^ http://www-personal.umich.edu/~scolas/Teaching/hopscotch.htm
