Julius von Hann

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Julius Ferdinand von Hann, född 23 mars 1839 i Schloss Haus i Wartberg ob der Aist (nära Linz), död 1 oktober 1921 i Wien, var en österrikisk meteorolog, geograf och fysiker.

Hann blev 1867 vetenskapligt biträde och 1869 adjunkt vid meteorologiska centralanstalten i Wien samt var 1877-97 föreståndare för densamma. Dessutom blev han 1868 privatdocent i meteorologi och 1873 extra ordinarie professor i fysisk geografi och var 1877-97 professor i fysik. 1897-1900 var han professor i meteorologi i Graz och blev sedan åter professor i Wien, i kosmisk fysik. Han blev ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala 1881, Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg 1882 och av svenska Vetenskapsakademien 1906.

1866 blev han Karl Jelineks medarbetare som redaktör av "Zeitschrift der österreichischen Gesellschaft für Meteorologie", var sedan 1877 ensam redaktör av tidskriften och var efter 1885 ene huvudredaktören för den 1884 i Berlin uppsatta "Meteorologische Zeitschrift", i vilken den förra 1885 uppgick. Dessa tidskrifter blev genom Hanns bidrag ledande organ inom den meteorologiska forskningen.

Inom signalbehandling har en fönsterfunktion blivit uppkallad efter Hann.[1]

Bibliografi (i urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Die Erde als Weltkörper, ihre Atmosphäre und Hydrosphäre (1872, del 1 av samlingen "Allgemeine Erdkunde")
  • Handbuch der Klimatologie (1883, blev en del av Katzels "Bibliothek geographischer Handbücher")
  • Atlas der Meteorologie (del 3 av Berghaus "Physikalischer Atlas")
  • Die Temperatur von Wien nach hundertjährigen Beobachtungen 1877, Die Meteorologie von Wien nach den Beobachtungen–1852-1900 (1901)
  • Die Vertheilung des Luftdruckes über Mittel- und Südeuropa (1887)
  • Zur Frage über den Ursprung des Föhn (1866)
  • Die Gesetze der Temperaturänderung in aufsteigenden Luftströmungen und einige der wichtigsten Folgerungen aus denselben (1874)
  • Die Abnahme des Wasserdampfgehaltes mit der Höhe in der Atmosphäre (1874, 1894)
  • Untersuchungen über die tägliche Oscillation des Barometers (1889, 1892, 1895, 1898)
  • Studien über die Luftdruck- und Temperaturverhältnisse auf dem Sonnblickgipfel nebst Bemerkungen über deren Bedeutung für die Theorie der Cyclonen und Anticyclonen (1891)
  • Über den Einfluss des Regens auf den Barometerstand und über die Entstehung der Niederschläge im allgemeinen (1876)
  • Lehrbuch der Meteorologie (1901, omarbetad 1905), ett omfångsrikt sammanfattande arbete över tidens meteorologiska forskningsresultat.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ R. B. Blackman and John Tukey (1959) "Particular Pairs of Windows" i The Measurement of Power Spectra, From the Point of View of Communications Engineering, New York: Dover, pp. 98-99.