Junilistan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Junilistan
Förkortning JL
Partiordförande Jörgen Appelgren
Grundat 11 februari 2004
Politisk ideologi Euroskepticism, decentralisering
Politisk position Tvärpolitisk
Europeiskt samarbetsorgan EUDemokraterna
Färg(er) Orange
Europaparlamentet
Röstandel
0,31 %
Mandattilldelning
0 av 20
Webbplats
www.junilistan.se

Junilistan är ett tvärpolitiskt EU-kritiskt svenskt parti, bildat 2004. Partiledare är sedan 2014 Jörgen Appelgren, som efterträdde Birgitta Swedenborg. Partinamnet kommer av att det grundades inför valet till Europaparlamentet i juni 2004 och då endast bestod av listan med namn på valsedeln. Junilistan fick tre mandat i Europaparlamentet och blev Sveriges tredje största parti vid EU-valet i juni 2004 med 14,5 procent av rösterna.

I Europaparlamentsvalet 2009 leddes partiet av Sören Wibe och partiet fick 3,6 % av rösterna och åkte därmed ur parlamentet. Partiet lades då i "malpåse" sedan Wibe hastigt avlidit 2010. Inför Europaparlamentsvalet 2014 återupplivades partiet i februari samma år med en ny lista ledd av Jörgen Appelgren men som slutade på 0,3 %.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Grundande och valrörelse 2004[redigera | redigera wikitext]

Initiativet till Junilistan togs av nationalekonomen Nils Lundgren, f.d. chefen för Sveriges Riksbank Lars Wohlin, nationalekonomen och PR-konsulten Jesper Katz, Jan Å Johansson och Eva Nisser.[1]

Junilistan skapades efter svenska folkets nej i folkomröstningen om euron 2003 som ett tvärpolitiskt alternativ för EU-skeptiker som tyckte ”att Sverige skall vara medlem i EU men …[inte]… bidra till framväxten av en EU-stat.”[2] Från början hade Junilistan endast sex medlemmar, som också utgjorde styrelsen, och som valde Nils Lundgren till partiledare. Till Junilistan knöts också ett förtroenderåd bestående av ett tjugotal personer med specialkompetens på olika områden.

Inför Europaparlamentsvalet presenterades en tvärpolitisk lista där kandidaternas namn åtföljdes av politisk beteckning (typ socialdemokrat, kristdemokrat, allmänborgerlig, liberal osv.) så att väljarna kunde kryssa en EU-kritisk kandidat med samma ideologi som väljaren identifierade sig med.[2]

I Europaparlamentsvalet nådde Junilistan framgångar och uppnådde 14,5 procent av rösterna. Detta gav partiet tre av nitton svenska mandat i Europaparlamentet och partiet representerades av Nils Lundgren, Lars Wohlin och Hélène Goudin.

Riksdagsvalet 2006[redigera | redigera wikitext]

Den 3 oktober 2005 meddelade Junilistan att partiet skulle ställa upp i riksdagsvalet 2006. I DN/TEMOs oktobermätning 2005 tog partiet väljare från både höger och vänster och uppnådde 4,5 procents väljarstöd.[3] En månad senare i SCB:s stora partisympatiundersökning fick Junilistan cirka 3,5 procent.[4] Den 8 april 2006 meddelade Europaparlamentarikern Lars Wohlin att han gick över till Kristdemokraterna.[5] Under våren 2006 gick ett förslag till partiprogram ut på remiss till partiets sympatisörer. Partiprogrammet antogs sedan av ett årsmöte i juni 2006.

Junilistans valresultat 2006 blev ett bakslag för partiet. Mycket få av kandidaterna lyckades få mer än 50 personröster och partiet fick totalt 26 000 röster eller 0,47 procent, att jämföra med ca 363 000 röster i EU-parlamentsvalet två år tidigare. På partiets Junimöte 2007 beslutade Junilistan att koncentrera politiken på Europaparlamentet och inte ställa upp i inhemska val. Den 16 mars 2008 meddelade Nils Lundgren att han skulle avgå som partiledare.

Sören Wibe tar över och EU-parlamentsval 2009[redigera | redigera wikitext]

På Junimötet 2008 beslutades att införa ett delat partiledarskap och den 6 juli 2008 efterträddes Nils Lundgren av Annika Eriksson och Sören Wibe. Till vice ordförande utsågs Hélène Goudin och Björn von der Esch. Sören Wibe blev ensam partiledare för Junilistan den 22 januari 2009 efter att Annika Eriksson valt att avgå efter en konflikt som enligt Eriksson handlade dels om att hon placerats först på sjunde plats på partiets lista till EU-valet, dels på grund av avsaknad av demokrati och öppenhet i partiets egna processer.[6] I Europaparlamentsvalet 2009 fick partiet 3,6 % av rösterna och åkte därmed ur. Partiet ställde inte upp i riksdagsvalet 2010 men de fick ändå 41 handskrivna röster.[7] På junimötet 2009 valdes Birgitta Swedenborg och Sören Wibe till partiledare. I december 2010 dog Sören Wibe och därefter kvarstod Birgitta Swedenborg som ensam partiledare.[8]

Malpåse och val 2014[redigera | redigera wikitext]

Partiet lades i malpåse och endast styrelsen ledd av Birgitta Swedenborg fanns nu kvar. Junilistan meddelade i februari 2014 att partiet ställer upp i Europaparlamentsvalet i Sverige 2014 med den nye partiledaren Jörgen Appelgren som första namn Camilla Lindberg som andra namn i en debattartikel i Dagens Nyheter.[9] Partiet lyckades inte slå igenom medialt i valrörelsen och valresultatet blev 0,3 %.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Första gången som Junilistan presenterade sin politik var inför Europaparlamentsvalet 2004 på DN Debatt i februari 2004.[10] Partiet vill motarbeta en förskjutning av den politiska makten från Sverige till EU. Junilistans vision är ett EU byggt på principerna om subsidiaritet, där de politiska besluten läggs på lägsta möjliga nivå. EU skall begränsas ”till att administrera och upprätthålla den inre marknaden och till att hantera gränsöverskridande frågor inom miljö, kemikalieanvändning och dylikt.”[10] Junilistan vill också ha ”flexibel integration” där länder med gemensamma intressen på ett område skapar en organisation för just den uppgiften, utan att ”pressa in alla möjliga frågor i EU:s ramverk”. EU:s huvuduppgift är att ”säkerställa en fri inre marknad för ett demokratiskt Europa på marknadsekonomins grund.”[10]

Inför Europaparlamentsvalet 2004 formulerade Junilistan parollerna: "Europa ja – EU-stat nej", "Ja till EU-medlemskap" men "Nej till Europas Förenta Stater", "Ja till EU:s inre marknad", "Nej till grundlagsförslaget" samt "Ja till folkomröstning". I riksdagsvalet 2006 utformade partiet tre pelare som utgångspunkt för sin kampanj: "Ja till Europa - nej till EU-stat", "Makten ut i landet" och "Riktiga jobb åt alla". Partiet fortsatte även att driva krav på folkomröstningar om EU-konstitutionen.

Enligt Junilistans senaste idéprogram[11] säger man nej till Lissabonfördraget och kräver en folkomröstning om författningsförslaget med anledning av fördraget. Partiet vill också att riksdagen ska göra en subsidiaritetsprövning för alla förslag från EU, vilket innebär att arbetsrätten och bistånds-, skogs-, bostads-, jakt-, och energipolitiska frågor skall bestämmas i Sverige samt att offentlighetsprincipen och allemansrätten bevaras.

Ställningstaganden[redigera | redigera wikitext]

  • Samarbete i försvars-, säkerhets- och valutafrågor skall bara engagera de länder som vill delta.
  • Sverige skall få ett formellt undantag vad gäller euron.
  • EU:s makt i jordbruks- och regionalpolitiska frågor skall minskas.
  • EU:s institutioner skall utsättas för kostnadskontroll och nedskärningar.
  • EU:s biståndspolitik och EU:s tullar på jordbruks- och tekoprodukter skall avvecklas.[11]

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Från första början utgjordes Junilistan endast av medlemmarna i styrelsen. De som stödde och kampanjade för Junilistan runt om i landet benämndes sympatisörer. Erfarenheter från Ny demokratis tid i svensk politik visade att ett parti snabbt kunde tas över av krafter som inte hade samma intentioner som de ursprungliga skaparna. Junilistan sökte andra vägar än de etablerade partierna och ”ville inte låsa upp sympatisörerna, låta partipiskan vina och kräva medlemsbok och total lojalitet mot ett heltäckande politiskt program.”[2]

Under våren 2006 bildades lokalföreningar och nomineringskommittéer nominerade riksdagskandidater. Den 23 april 2006 meddelade Junilistans styrelse vilka kandidater som utsetts.

Kontroverser[redigera | redigera wikitext]

Junilistan kritiserades under det första året i Europaparlamentet för att makten och inflytandet över partiets verksamhet till stor del var centrerad kring partiordföranden Nils Lundgren. Därtill förekom anklagelser om "toppstyre" och avsaknad av interndemokrati.[12] Hösten 2005 hade flera av dem som kandiderat på Junilistans valsedel 2004 valt att lämna partiet, däribland den kristdemokratiska politikern Görel Flyckt som lämnade på grund av privata skäl, ekonomen Stefan de Vylder på grund av satsningen på riksdagsval samt författaren och journalisten Folke Schimanski.[13] Schimanski valde senare att åter engagera sig i Junilistan. Inför Europaparlamentsvalet 2009 stod han på 18:e plats på partiets kandidatlista.[14] Även den tidigare moderate riksdagsmannen Tom Heyman kritiserade Junilistan för ledningens maktkoncentration och lämnade partiet vintern 2005.[15] I december 2005 hävdade Svenska Dagbladet att Junilistans Europaparlamentariker Nils Lundgren och Hélène Goudin hade låtit skattebetalarna bekosta Bryssel-resor för sina anhöriga.[16] En av Junilistans tre Europaparlamentariker, Lars Wohlin, lämnade partiet inför riksdagsvalet 2006 och valde att istället bli medlem i Kristdemokraterna.[5] Dagen efter att riksdagskandidaterna till riksdagsvalet 2006 presenterades förekom anklagelser mot partiet för svågerpolitik. Anonyma mejl, undertecknade ”Whistle Blower”, påstod att 5 av 14 personer på listan för Stockholms kommun var släkt eller bekanta med ledamöter i nomineringskommittéerna.[17] Junilistan gjorde ett svagt valresultat 2006. En artikel i Dagens Nyheter strax innan valet kan ha bidragit till detta. Artikeln gjorde gällande att partiets förstekandidat till riksdagen, Nils Lundgren, hade undgått skatt genom ett antal villaförsäljningar mellan sig själv och sitt eget bolag Veraciter.[18]

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
2004 363 472 14,47 % +14,47 3 av 19 +3 [19]
2006 26 072 0,47 % +0,47 0 av 349 0 [20]
2009 112 355 3,55 % -10,92 0 av 18 -3 [21]
2014 11 629 0,31 % -3,24 0 av 20 0 [22]

Partiledare[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Eriksson, Leif (2007). "Varför uppkommer nya partier? En motivanalys av Miljöpartiet och Junilistans bildande" (PDF). Magisteruppsats i statsvetenskap VT-07, sid 43. Södertörns Högskola. Hämtat 2008-12-08.
  2. ^ [a b c] ”Historik - Junilistans bakgrund” (website). Junilistan. http://www.junilistan.se/?p=1;3;168. Läst 8 december 2008. 
  3. ^ Brors, Henrik (2005-10-27). ”Ökat borgerligt försprång”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/politik/okat-borgerligt-forsprang. Läst 2008-12-08. 
  4. ^ TT (2005-12-15). ”Nästan dött lopp mellan blocken”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_488447.svd. Läst 2008-12-08. 
  5. ^ [a b] Wohlin, Lars (2006-04-08). ”Därför lämnar jag Junilistan och går till kristdemokraterna”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/debatt/darfor-lamnar-jag-junilistan-och-gar-till-kristdemokraterna. Läst 2008-12-08. 
  6. ^ Dan Nilsson (22 januari 2009). ”En av Junilistans ledare avgår”. http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_2361769.svd. Läst 29 januari 2009. 
  7. ^ http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/ läst 2013-12-07
  8. ^ http://www.expressen.se/nyheter/soren-wibe-dod/ läst 2013-11-29
  9. ^ http://www.dn.se/debatt/darfor-staller-ett-fornyat-junilistan-upp-i-eu-valet/ Läst 17 februari 2014
  10. ^ [a b c] Lundgren, Nils (2004-02-11). ”Nu startar vi nytt parti inför EU-valet”. Dagens Nyheter (återgiven på Junilistans webbplats). http://www.junilistan.se/?p=1;72&action=readArticle&id=200. Läst 2008-12-08. 
  11. ^ [a b] Junimötet 5-6 juni 2008, Junilistans partistämma (2008-06-06). "Junilistans idéprogram". Junilistans idéprogram. Antaget av Junimötet 5-6 juni 2008. Hämtat 2008-12-08. 
  12. ^ Berggren, Henrik (2005-12-06). ”Underskott var ordet”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/ledare/signerat/underskott-var-ordet. Läst 2008-12-08. 
  13. ^ DN (2006-04-08). ”Fler avhopp från Junilistan”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/politik/fler-avhopp-fran-junilistan. Läst 2008-12-08. 
  14. ^ ”Junilistans webbplats, avdelning nyheter” (website). Junilistan. http://www.junilistan.se/?p=106&action=readArticle&id=3838. Läst 23 januari 2009. 
  15. ^ Gunnarsson, Helena (2005-11-24). ”Toppkandidat lämnar Junilistan”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/politik/toppkandidat-lamnar-junilistan. Läst 2008-12-08. 
  16. ^ Engström, Annika (2005-12-04). ”Junilistan får kritik för resor till Bryssel”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_484307.svd. Läst 2008-12-08. 
  17. ^ Larsson, Linus (2006-05-05). ”Junilistan skakas av hätsk debatt om svågerpolitik”. Dagens Nyheter. Arkiverad från originalet den 10 juni 2009. https://web.archive.org/web/20090610235720/http://www.dn.se/nyheter/sverige/junilistan-skakas-av-hatsk-debatt-om-svagerpolitik-1.542000. Läst 2008-12-08. 
  18. ^ Flores, Juan (2006-09-12). ”Lundgren sålde villan fem gånger till sig själv”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/sverige/lundgren-salde-villan-fem-ganger-till-sig-sjalv. Läst 2008-12-08. 
  19. ^ ”SLUTLIG SAMMANRÄKNING RESULTAT -skapad 20040617 16:23”. Valmyndigheten. 17 juni 2004. http://www.val.se/val/ep2004/resultat/slutresultat/index.html. Läst 1 augusti 2014. 
  20. ^ ”Övriga - Sverige - 2006-09-21 14:26:46”. Valmyndigheten. 21 september 2006. http://www.val.se/val/val2006/slutlig/R/rike/ovriga.html. Läst 1 augusti 2014. 
  21. ^ ”Val till Europaparlamentet - Röster - 2009-06-11 16:09:57”. Valmyndigheten. 11 juni 2009. http://www.val.se/val/ep2009/slutresultat/rike/index.html. Läst 1 augusti 2014. 
  22. ^ ”Val till Europaparlamentet - Röster - 2014-05-30 08:02:54”. Valmyndigheten. 30 maj 2014. http://www.val.se/val/ep2014/slutresultat/E/rike/index.html. Läst 1 augusti 2014. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]