Kärnkraftsfrågan i Sverige

Denna artikel handlar om den politiska debatten kring kärnkraft i Sverige. Se kärnkraft i Sverige för en teknisk beskrivning.

Svensk politik
Riksdagspartier
Centerpartiet (C)
Kristdemokraterna (KD)
Liberalerna (L)
Miljöpartiet (MP)
Moderaterna (M)
Socialdemokraterna (S)
Sverigedemokraterna (SD)
Vänsterpartiet (V)
Historik och val
Sveriges politiska historia Riksdagsval 1866 – 1869 – 1872 – 1875 – 1878 – 1881 – 1884 – 1887 (1:a) – 1887 (2:a) – 1890 – 1893 – 1896 – 1899 – 1902 – 1905 – 1908 – 1911 – 1914 (1:a) – 1914 (2:a) – 1917 – 1920 – 1921 – 1924 – 1928 – 1932 – 1936 – 1940 – 1944 – 1948 – 1952 – 1956 – 1958 – 1960 – 1964 – 1968 – 1970 – 1973 – 1976 – 1979 – 1982 – 1985 – 1988 – 1991 – 1994 – 1998 – 2002 – 2006 – 2010 – 2014 – 2018 Folkomröstningar 1922 – 1955 – 1957 – 1980 – 1994 – 2003 Valmyndigheten
Politikområden
Alkoholpolitik
Arbetsmarknadspolitik
Bostadspolitik
Ekonomisk politik
Asyl- och invandringspolitik
Jordbrukspolitik
Kulturpolitik
Kärnkraftspolitik
Sjukvårdspolitik
Utbildningspolitik
Utrikespolitik
Massmedia
Svensk press
Television i Sverige

Frågan om kärnenergins vara i Sverige har en mer än 60-årig historia med utgångspunkt från självförsörjning vägt mot säkerhet och de incidenter som faktiskt inträffat under åren.

Atomkommittén som tillsattes 1945 kom att utarbeta de första riktlinjerna, vilka ledde till att vad som kom att kallas den svenska linjen drogs upp och att AB Atomenergi bildades. Forskningsfrågor togs så småningom över av Statens råd för atomforskning. Man hann pröva på uranbrytning i Ranstad och bygga Sveriges första och enda huvudsakligen fjärrvärmeproducerande kärnanläggning i Ågesta, innan oljekrisen 1973 på allvar satte fart på utbyggnaden av svensk kärnkraft. Denna ledde till en kraftig utbyggnad av direktverkande elvärme, eftersom kraftverksägarna inte då hade ansvar för värmeförsörjning och därför inte beaktade fördelarna med kraftvärmealternativ vid närhet till tätorter som Örestad.

Tjernobylolyckan 1986 ställde reaktorsäkerheten på sin spets och kärnkraftsfrågans traditionella argument för och emot har spetsats till ytterligare med klimatförändring och global uppvärmning, där Kommissionen för att bryta oljeberoendet i Sverige till år 2020 kan ses som ytterligare ett debattinlägg.

Folkomröstning 1980

Mot bakgrund av Harrisburgolyckan 1979 hölls i Sverige 1980 en - ur demokratisk synvinkel omdebatterad - folkomröstning i frågan, där väljarna fick tre alternativ:

1. Linje 1 innebar att kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig. Man skulle avvakta att förnybara energikällor blev tillgängliga och ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skulle få förekomma.
2. Linje 2 var i princip identiskt med linje 1, men krävde även att alla framtida energianläggningar av betydelse skulle ägas av stat och kommun.
3. Linje 3 sade ett definitivt nej till utbyggnad av kärnkraften. Vidare förespråkades att all kärnkraft skulle vara avvecklad inom tio år.

Folkomröstningen har ifrågasatts ur demokratisk synpunkt, eftersom alla tre alternativen var nej-alternativ till kärnkraft, med avveckling i olika takt. De som ville ha kärnkraft i Sverige hade inget att rösta på.

Valdeltagandet var 75,6 %, vilket kan jämföras med valdeltagandet i riksdagsvalet 1979 som var 90,7 %.

Resultatet blev minst lika omdebatterat. Det första alternativet, Linje 1, fick 18,9 %, Linje 2 39,1 %, Linje 3 38,7 % och 3,3 % röstade blankt. Riksdagen beslutade efter omröstningen att kärnkraften skulle avvecklas, och satte upp ett "slutdatum" 2010 när den sista reaktorn skulle vara ur bruk. Detta årtal baserade sig på att kärnkraftverkens livslängd bedömdes till 25 år, och den sista reaktorn planerades få starta 1985.

Sedan dess har uppskattningen av reaktorernas livslängd ökat, och nu anses inte någon av de svenska reaktorerna vara så gammal att den borde tas ur drift av säkerhetsskäl. Även problemen med växthuseffekten har uppmärksammats sedan omröstningen, vilket gjort att övergång till fossila bränslen som kol, olja och naturgas inte anses vara ett hållbart alternativ – liksom de inte uppfattades vara då.

Dock har Barsebäcks kärnkraftverk tagits ur drift eftersom det i viss mån stört relationerna med Danmark, ett land som inte har några egna kärnreaktorer och anser att Barsebäck ligger alldeles för nära Köpenhamn. Barsebäck 1 stängdes 1999, och i oktober 2004 meddelade regeringen att den hade kommit överens med Centerpartiet och Vänsterpartiet om att Barsebäck 2 skulle stängas under 2005. Så skedde även i månadsskiftet maj/juni 2005.

Framtid

Protest mot nybyggnad av kärnkraftreaktorer i Sverige

Kärnkraftens framtid är osäker, både i Sverige och i andra länder. De svenska kärnkraftverken är runt 30 år gamla, vilket gör att man genomför stora och tidskrävande moderniseringsprojekt för att förlänga deras livslängd . Regeringen föreslog att gamla reaktorer ska få ersättas med nya vid de befintliga kärnkraftverken i Sverige, dvs. i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals. Den 17 juni 2010 röstade riksdagen ja till att bygga nya kärnreaktorer, men bara för att ersätta gamla. Sverige ska liksom nu ha maximalt tio reaktorer. Resultatet blev 174 röster för förslaget och 172 emot.

Vattenfall har ansökt om att få bygga nya kärnkraftverk för att ersätta de kärnkraftverk vars livslängd går ut runt 2025 .

Se även

• Fjärde generationens reaktor
• Folkomröstningen om kärnkraften
• Närförläggningsutredningen