Könsbekräftande vård

Från Wikipedia
Version från den 19 december 2017 kl. 09.59 av Plumbum208 (Diskussion | Bidrag) (Länk med dubbla vertikalstreck. Länk till egen artikel)
Med könskorrigerande behandling kan det avses som både behandling av transsexuella patienter, vuxna intersexuella och intersexuella barn. Den här artikeln handlar om behandling av transsexuella patienter och vuxna intersexuella. För byte av juridisk könstillhörighet, se Juridiskt kön och Könskorrigering i Sverige.

Könskorrigering eller könskorrigerande behandling är den medicinska och kirurgiska behandling som används för att ändra en persons kroppsliga kön. De som genomgår könskorrigerande behandling är transsexuella och ibland även intersexuella patienter, i de fall de som barn givits medicinsk behandling för att passa i ett kön de som vuxna känner var fel kön.

Behandlingsriktlinjer

Ansvariga för att ta fram internationella behandlingsriktlinjer för Gender Identity Disorders/ transsexualism är World Professional Association for Transgender Health (WPATH). De rekommenderar en trestegsprocess som omfattar ett så kallat real-life-experience, "verklig livsupplevelse" (då patienten förväntas leva som sitt självupplevda kön), hormonbehandling med könshormoner passande det självupplevda könet och könskorrigerande kirurgi.[1] Ordningen kan ibland vara lämplig att ändra, så att hormonterapin initieras före real-life-experience eller alterneras så att både hormonterapi och mastektomi föregår ett real-life-experience.[1]

Psykoterapi kan enligt WPATH vara en del av behandlingen, men man anser inte att den alltid behövs.[2] Man har också på senare år börjat göra läkare och andra kliniskt verksamma med patienter med gender identity disorder/ transsexualism uppmärksamma på att inte alla patienter behöver eller vill genomgå samtliga delar av den tredelade behandlingen.[1]

Flera studier har publicerats som visar att denna behandling, som fokuserar på att förändra patientens kropp att bättre passa den mentala könsidentiteten, är framgångsrik.[3][4][5]

Sterilisering som krav för könsbekräftande vård

I många länder måste transsexuella för att få tillgång till könsbekräftande behandling genomgå sterilisering. De flesta europeiska och nordamerikanska länder, länder i Oceanien samt Japan kräver att en patient som erbjuds könskorrigerande behandling måste vara steril.[6] I länder som har särskild lagstiftning för könstillhörighetsfrågor ser man juridiskt olika på frågan. I Finland är avsaknad av fortplantningsförmåga ett krav. I Storbritannien finns i och med den lagstiftning som trädde i kraft 2005 inget krav på att en transsexuell ska vara steriliserad eller sakna fortplantningsförmåga för att kunna få ändrad könstillhörighet.[7]

Kirurgiska ingrepp ifrågasatta

Trots att majoriteten av den etablerade forskningen menar att könskorrigerande behandling är den bästa för patienterna,[3][4][5] finns det fortfarande forskare som är tveksamma till behandlingen. Ett forskarlag vid Sheffields universitet är exempelvis tveksamma till hur evidensbaserad den könskorrigerande kirurgin är. De har utvärderat värdet av olika könskorrigerande kirurgiska ingrepp och menar att en del tillfredsställande resultat kunde rapporteras, men att omfattningen av nyttan respektive skadan för patienterna när det gällde individuella kirurgiska ingrepp inte kunde fastslås utifrån tillgängliga evidens.[8] Detta motsägs av bland andra Friedeman Pfäfflin och Astrid Junge, som i sin översiktsstudie av sjuttio enskilda studier och åtta översiktsstudier, från ett otal länder, kom fram till att "könskorrigerande kirurgi, korrekt utförd efter korrekt diagnos, har bevisats vara ett värdefullt verktyg i behandlingen av individer med transgenderism".[5]

Sverige - behandlingsgång för vuxna transsexuella patienter

I Sverige diagnosticeras, utreds, först patienten av en psykiatriker med specialistkompetens på området och ges sedan könskorrigerande behandling. Viss behandling ges redan under utredningstiden, då diagnosen sätts stegvis och fastslås först efter ganska lång tid. Diagnosticeringen tar vanligen minst två år och omfattar utredning av om diagnoskriterierna är uppfyllda, patientens psykiska och sociala stabilitet, fysiska och psykiska förutsättningar för övergång i motsatt könsroll och grad av medvetenhet av vad ett könsbyte innebär.[9] Det kan också ingå stödjande samtalsterapi.

Efter viss tid av utredning ges i allmänhet hormonterapi (transsexualism) och hårborttagning, logopedhjälp eller bröstreducerade operation, beroende på om patienten är biologisk kvinna eller man.

När diagnos fastslagits utfärdar behandlande läkare ett intyg där patientens behov av ett juridiskt könsbyte och könskorrigerande operationer tillstyrks. Patienten ansöker hos Socialstyrelsens rättsliga råd om tillstånd för ny juridisk könstillhörighet och könskorrigerande operationer. När Rättsliga Rådet gett tillstånd skickas remiss till en plastikkirurgisk klinik specialiserad på området och patienten erbjuds könskorrigerande kirurgiska ingrepp.

Man-till-kvinna-transsexuella kan senare erbjudas bröstförstorande operationer, om inte hormonterapin ger tillräcklig effekt. Även slipning av adamsäpple och trimning av stämband kan ges. För kvinna-till-man-transsexuella sker röstförändringar som en följd av hormonterapi.

Könskorrigerande behandling omfattas av den allmänna sjukvårdsförsäkringen och kostnaderna för patienten är detsamma som för annan sjukvård. Vissa landsting erbjuder dock inte samma mängd resurser vad gäller logopedi, hårborttagning eller stämbandsoperationer som andra landsting. Inte heller erbjuder svensk landstingsfinansierad sjukvård någon typ av feminiserande kirurgiska ingrepp i ansiktet, ingrepp för att förstora/förminska höfter, axlar eller händer/fötter eller för att korrigera längden så den bättre passar med normen för det självupplevda könet.

Referenser

  1. ^ [a b c] World Professional Association for Transgender Health (2001). Standards Of Care For Gender Identity Disorders, Sixth Version. sid. 3. Arkiverad från originalet den 10 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070610012909/http://www.wpath.org/Documents2/socv6.pdf. 
  2. ^ World Professional Association for Transgender Health (2001). Standards Of Care For Gender Identity Disorders, Sixth Version. sid. 11. Arkiverad från originalet den 10 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070610012909/http://www.wpath.org/Documents2/socv6.pdf. 
  3. ^ [a b] Smith YL, Van Goozen SH, Kuiper AJ, Cohen-Kettenis PT (2005). Sex reassignment: outcomes and predictors of treatment for adolescent and adult transsexuals.. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15842032. 
  4. ^ [a b] P.T. Cohen-Kettenis och L. J. Gooren (1999). ”Transsexualism: En översikt över etiologi, diagnos och behandling”. Journal of Psychosomatic Research 46: sid. 315-333. Arkiverad från originalet den 25 juni 2003. https://web.archive.org/web/20030625135425/http://lukas.romson.org/HollandskArtikel.pdf.  (PubMed)
  5. ^ [a b c] Friedemann Pfäfflin, Astrid Junge (1998). ”Sex Reassignment. Thirty Years of International Follow-up Studies After Sex Reassignment Surgery: A Comprehensive Review, 1961-1991”. The International Journal of Transgenderism. http://onlinebooks.library.upenn.edu/webbin/book//lookupid?key=olbp46251. 
  6. ^ SOU 2007:16, Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag, sid 85 till 93 Arkiverad 12 september 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  7. ^ SOU 2007:16, Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag, sid 180 Arkiverad 12 september 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  8. ^ Sutcliffe PA, Dixon S, Akehurst RL, Wilkinson A, Shippam A, White S, Richards R, Caddy CM. (2008). ”Evaluation of surgical procedures for sex reassignment: a systematic review.”. Journal of plastic, reconstructive and aestethic surgery, JPRAS. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18222742. 
  9. ^ Socialstyrelsen (1996). ”Utredningsgång för transsexuella”. http://www.rfsl.se/?p=674. , läst 2009-12-27