Köping (administrativ enhet)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om begreppet köping i svensk offentlig förvaltning. För andra betydelser, se Köping.

En köping var i Sverige och Finland från 1600-talets början fram till 1970-talet en ort med speciella rättigheter, men som till skillnad från städer inte hade stadsrättigheter. Köpingarna avskaffades i Sverige genom kommunreformen 1971, och i Finland 1977. Termen har haft olika innebörd i olika perioder.

Vikingatid, medeltid[redigera | redigera wikitext]

De äldsta handelsplatserna i Norden kallades ursprungligen för birkar och styrdes av egna lagar bjärköarätter.

Ordet köping för dessa handelsplatser är en gammal nordisk beteckning som återfinns i ett antal ortnamn i Norden.

Några kända är Nidaros och Kaupang i Norge, Lödöse vid Göta älv i Västergötland, Köping dagens KöpingsvikÖland och Björkö i Mälaren.

Köpingar som inte var kommuner, 1580-[redigera | redigera wikitext]

Lydköping[redigera | redigera wikitext]

1620 introducerades en form för handelsplatser som fungerade som ”stadsfilial” vilka kom att kallas för lydköpingar. Lydköpingarna fick ett eget juridisk ramverk och var speciellt vanliga längs smålandkusten. De bidrog till att permanenta en stadslik bebyggelse när städers borgare där tilläts driva handel året runt till skillnad från bara under marknadstidpunkter och hantverkare fick bosätta sig så länge de tillhörde en stads skrå.

År 1620 fick Kalmar stad rätt att upprätta köpingar vid Borgholm, Ölands södra mot, Brömsebro, Linneryd och Mönsterås. Under Kalmar inrättades även Döderhultsvik, Pataholm, Påskallavik och Bergkvara. Brömsebro kom sedermera att delas mellan Kalmar och Karlskrona och Figeholm delades mellan Kalmar och Västervik. I dessa köpingar hade endast borgarna i Kalmar rätt att idka köpenskap, och hantverkarna skulle tillhöra skrån i Kalmar. Samma år inrättades köpingar i Bjurvik, Gamleby, Locknevi och Ed (alla under Västerviks stad), Hellestad (under Norrköpings stad), Ullasjö, Fållinge, Horn, Moheda och Värnamo (under Jönköpings stad).

År 1647 fick både Söderköpings stad och Västerviks stad rätt att hålla köping i Valdemarsvik, men på skilda platser och tider. Mellan 1723 och 1727 hade även Norrköpings stad köpingsrätt i Valdemarsvik. En annan delad köping var Strömmen (Strömstad), som från 1667 i något eller några år delades under Göteborgs stad, Marstrands stad och Uddevalla stad, innan handelsplatsen vid norska gränsen fick stadsprivilegier. År 1686 inrättades Ronneby och Kristianopels köpingar under Karlskrona stad. Några av dessa äldre köpingar hölls bara öppna under vissa tider på året och kan då alltså beskrivas som en sorts marknadsställen med särskilda juridiska regler.

Efter att friköpingsformen etablerades (se nedan) så ombildades ett antal lydköpingar till sådana (Värnamo 1859, Gamleby och Valdemarsvik) men flera av lydköpingarna upphörde antingen genom att de återgick till att vara enklare samhällen eller genom att de blev städer. Borgholm blev stad 1816 och Döderhultsvik ombildades 1856 till stad under namnet Oskarshamn. Vid tiden för kommunindelningsreformen 1862 var sju av de 19 köpingarna lydköpingar: Bergkvara, Figeholm, Kristianopel, Mönsterås, Pataholm, Påskallavik och Ronneby, varav två (Ronneby och Mönsterås) omvandlades till köpingskommuner.

Friköping[redigera | redigera wikitext]

Under kung Gustav III:s regering skapades en ny typ av köping, som inte sorterade under någon stad och vars invånare inte lydde under handelsreglementen eller skråordningar. Dessa köpingar kallades för friköpingar

Tammerfors (1779) och Malmköping (1784) blev de första; år 1811 tillkom Arvika och Töcksmark och år 1820 Motala och Mörbylånga. År 1828 fick Ljungby rätt att bilda köping.

Ett antal lydköpingar ombildades också till sådana (Värnamo 1859, Gamleby och Valdemarsvik)

Från 1825 utfärdade Kunglig Majestät reglementen för en del köpingar. För Arvika förordnades 1843 om en municipalstyrelse, vald med census av borgarna för ledning av ordningsärenden.[1]

Vid tiden för kommunindelningsreformen 1862 var 12 av de 19 köpingarna friköpingar, varav fem (Arvika, Lysekil, Malmköping, Motala och Örnsköldsvik) omvandlades till köpingskommuner.

Municipalköping[redigera | redigera wikitext]

I och med 1862 års kommunalförordningar inrättades Sveriges kommuner. Tolv av de tidigare köpingarna bildade dock då inte köpingskommuner, och 3 februari 1865 tillkom en trettonde köping, Nybro köping, som bildades enligt den äldre ordningen och alltså inte som en köpingskommun.

De köpingar som kvarstod som aktiv handelsplatser och inte ombildats kom från 1930-talet att betecknas som municipalköpingar, då för särskilja dem från municipalsamhällen och de köpingar som utgjorde egna kommuner (köpingskommuner).[2] Det äldsta kända belägget för ordet är från 1933; termen betecknas dock som mindre bruklig[3] och i exempelvis Statistisk årsbok kallades dessa orter köpingar ej utgörande egen kommun.

De orter som på detta sätt officiellt fick beteckningen municipalköping var

För övriga tio gällde

Dessa nio listas också ibland retroaktivt som municipalköpingar, även om de inte betecknades så under tiden de fanns.

Köpingar som kommuner, 1863-1970[redigera | redigera wikitext]

I och med 1862 års kommunalförordningar inrättades Sveriges kommuner, för köpingar som köpingskommuner. När det gäller de då tjugo lyd- och friköpingarna inrättades endast fem friköpingar och två lydköpingar som egen kommun (Arvika, Lysekil, Malmköping, Motala och Örnsköldsvik respektive Mönsterås och Ronneby).

Köpingarna lydde under förordningen om ”kommunalstyrelse på landet” och saknade alltid egen jurisdiktion. När de så kallade stadsstadgorna infördes tillämpades Brandstadgan och Byggnadstadgan samt senare även 1907 års Stadsplanelag obligatoriskt i alla köpingar. Köpingar kan således sägas ha intagit en mellanställning mellan städer och landskommuner.

Vad gällde näringsfriheten så kom den nya utvidgade näringsfriheten 1864 att innebära att all skillnad mellan köpingarna och landsbygden upphörde. Från 1900 tilläts dock köpingarna att i likhet med städerna att få anlägga boktryckerier.[4]

De ursprungliga sju köpingskommunerna kom under resten av 1800-talet och 1900-talets första del att utökas med 121 stycken. Som mest hade Sverige under några år omkring 1960 96 köpingar samtidigt. Ofta bröts tätorter ut ur de landskommuner de tillhörde för att bilda köpingar, som ibland senare blev städer. I de senare fallen av köpingsnybildningar (den sista så sent som 1959) var det oftast så att ett municipalsamhälle upplöstes och hela kommunen ombildades till en köping.

Efter 1971 i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Vid kommunreformen 1971 infördes enhetlig kommuntyp, varvid alla tidigare landskommuner, köpingar och städer ersattes av kommuner. I samband med reformen minskades också det totala antalet kommuner från cirka 1 000 år 1965 till 277 år 1977. Då hade 71 av Sveriges kommuner en tidigare köping som centralort. I och med Gnestas frigörelse från Nyköping 1992 har 72 av 290 kommuner det.

Till skillnad från stad är det ovanligt att köping i dag används i dagligt tal.

1858–1976 i Finland[redigera | redigera wikitext]

Förhållandena i Finland var likartade de i Sverige. Den första köpingskommunen var Ikalis, som bildades 1858.

Efter 1977 i Finland[redigera | redigera wikitext]

Köpingen som kommuntyp avskaffades i Finland år 1977 och alla kvarvarande köpingar blev städer. Även i Finland tillämpas sedan 1995 enhetlig kommuntyp. Dock kan en kommun som så önskar kalla sig stad.[5] Någon liknande möjlighet att kalla sig köping finns däremot inte.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Köping kan även användas som översättning av utländska begrepp som tyska Flecken eller Marktgemeinde.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 622 
  2. ^ Wångmar, Erik Från sockenkommun till storkommun, 2003 s72
  3. ^ ”MUNICIPAL-KÖPING”. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/159/0.html#MUNICIPAL-KÖPING. , Svenska Akademiens Ordbok (1945)
  4. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 571 
  5. ^ § 5 Kommunallagen

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svensk Uppslagsbok andra upplagan 1947-1955: Köping socken
  • Andersson, Per (1993). Sveriges kommunindelning 1863–1993. Mjölby: Draking. Libris 7766806. ISBN 91-87784-05-X 
  • Svensson, Patric (1999). ”Att skapa ordning och reda: administrativa förändringar på landsbygden omkring 1870–1940”. Stationssamhällen / redaktörer: Peter Aronsson & Lennart Johansson (Växjö : Univ., 1999): sid. 146–154.  Libris 3020706