Kalciumkarbid

Från Wikipedia
Kalciumkarbid
Kalciumkarbid
Systematiskt namnCalcium Carbide
Kemisk formelCaC2
Molmassa64,1 g/mol
UtseendeFrån vitt pulver till grå-svarta kristaller
CAS-nummer75-20-7
Egenskaper
Densitet2,22 g/cm³
Smältpunkt2 160 °C
Kokpunkt2 300 °C
Faror
Huvudfara
Brandfarlig Brandfarlig
(utsöndrar acetylengas vid kontakt med vatten)
NFPA 704

3
3
2
W
SI-enheter & STP används om ej annat angivits
Karbidlampa

Kalciumkarbid är ett färglöst kemiskt salt med formeln CaC2. Kokpunkten är omkring 2 300 °C.[1]

Kalciumkarbid framställs genom den endoterma reaktionen mellan bränd kalk (CaO) och koks (C), en process som upptäcktes av kanadensarna T.L. Willson och J.T. Moorehead (1891):[2]

Kalciumkarbidets kemiska struktur påminner om koksaltets, där Na+-jonen bytts ut mot en Ca2+-jon och Cl--jonen bytts ut mot C22--joner.

Industriell tillverkning[redigera | redigera wikitext]

Industriellt används kalciumkarbid vid framställning av acetylen (C2H2), som sedan används vid oxyacetylensvetsning. Reaktionen som uppstår då kalciumkarbid kommer i kontakt med vatten är kraftigt exoterm.

I Sverige började tillverkningen av kalciumkarbid 1897 i deLaval-fabriken i Önan, Trollhättan.[3]

Kalciumkarbid tillverkas i stora mängder, 1982 var den totala världsproduktionen 6,4 miljoner ton och utvinns bland annat vid krackning av kolväten och fås som biprodukt vid framställning av etylen. En annan industriell tillämpning av kalciumkarbid är fixering av kvävgasen i luften och därigenom bildas ämnet kalciumcyanamid, som används som gödsel.

Tillämpningar[redigera | redigera wikitext]

Ett exempel på vanlig tillämpning är som bränsle i karbidlampor. Eftersom förbränningen av acetylen från karbidlampor sker med luft, under ett underskott av syre, har karbidlampor en tendens att "sota" luften i omgivningen. En gasblandning med rätta proportionerna av acetylen och syrgas är explosiv.

Kalciumkarbid finns att köpa i vissa färg/kemi-affärer och kan användas vid sorkbekämpning i trädgårdar.

Kalciumkarbidens främsta användningsområde är dock i stålindustrin där den används för att rena stål från svavelföreningar och för tillverkning av acetylengas till svetsindustrin.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • John McMurry och Robert C. Fay (2003). Chemistry (fourth ed). Prentice Hall. ISBN 978-013-140208-9 
  • N. N. Greenwood och A. Earnshaw (1998). Chemistry of the Elements (second ed). Butterworth-Heinemann. ISBN 978-075-063365-9 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Säkerhetsdatablad”. Swed Handling AB, Norrköping. 26 juni 2007. Arkiverad från originalet den 19 maj 2004. https://web.archive.org/web/20040519113640/http://swedhandling.com/pdf/158.pdf. Läst 8 februari 2009. 
  2. ^ ”Electricity & Technology at the Pan-American Exposition”. University at Buffalo. 11 juni 2004. Arkiverad från originalet den 12 februari 2008. https://web.archive.org/web/20080212003528/http://ublib.buffalo.edu/libraries/exhibits/panam/sel/electrochemcompanies.html. Läst 29 februari 2008. 
  3. ^ Almanack för alla 1918, sida 156, P A Norstedt & söner, Stockholm 1917